Jag anklagar också

Jag har skrivit rätt mycket om antisemitism i bloggen. Både om specifika utbrott och mer allmänna översikter. Det har till och med fått en nästan egen kategori. Antisemitism är en subkategori av rasism; varför jag går loss just på den subkategorin och nästan inte skriver någonting om andra former av rasism är jag inte helt klar över. Det skulle kunna vara så att toleransen mot annan rasism generellt är låg, medan det går att komma undan med ganska mycket antisemitism om man bara vet hur man använder moderna kodord.

Nå. Judefientligheten är nu inte precis jämnt utbredd i Sverige; från vissa håll emanerar det mer ymnigt än från andra. Några som länge utmärkt sig med att vara ovanligt okej med antisemitiskt material är Aftonbladet, vilket jag inte varit ensam om att uppmärksamma. Här tänkte jag göra en spaning på området, vilket bjuder mig att presentera tre exempel. Alltså inte primärt exempel på antisemitiska artiklar, även om det inte råder brist på sådana, utan exempel på hur man förhåller sig till antisemitiskt material.

Det första exemplet uppmärksammade jag redan i min preblogg eller vad man ska kalla det, i januari 2006. Deras bilreporter Robert Collin skrev en krönika som lite handlade om bilar, men mer om att man i USA inte fick kritisera dåvarande president Bush, och så passade han på att ge den judiska konspirationen en känga; det var nämligen judarnas fel att man inte fick prata om den kristna julen längre. Läsarprotester som påpekade att judarna knappast hade mer med saken att göra än andra icke kristet religiösa grupper viftades bort med hänvisning till att alla ju vet att det bara är judarna som har ett reellt inflytande.
Judarnas sinistra makthegemoni, alltså. En klassiker.
Såvitt jag vet hade tidningens ledning inget att invända. Det är lite det som är grejen; man hade annars kunnat hävda att man rimligen inte kunde veta att ens bilreporter tar den judiska konspirationens hegemoni som en uppenbar självklarhet, och att krönikan slunkit igenom. Det hade varit plausibelt. Men såvitt jag vet yttrade ledningen aldrig något om att det där kanske var mindre genomtänkt. Business as usual tydligen.

Mitt andra exempel tar en omväg till tidskriften Ordfront 2005 som publicerade en artikel med den hisnande rubriken ”Israel styr svenska medier”. Artikelförfattaren, en Johannes Wahlström, drev i stora drag tesen att Israel med hjälp av, ja, den judiska världskonspirationen kontrollerar svenska medier och vilken information som kan nå ut. För att få belägg till det var han tvungen att förfalska och/eller förvanska en mängd citat från de reportrar han intervjuat. När det kom fram tvangs Ordfront ta avstånd från alltihopa (DN).
Artikeln beskrevs av initierade bedömare som exempel på ”alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori”.
Att skriva om hur judarna kontrollerar världens informationsflöde och styr det för att gynna sina självklart sammanfallande intressen är givetvis angeläget – om man har belägg för vad man säger. Har man inte det spelar man bara en välbekant antijudisk skiva ett varv till.
Wahlström hamnade i den journalistiska frysboxen.
Det var knappast ett olycksfall i arbetet; Wahlström har rört sig en hel del i kretsar karakteriserade av stark judefientlighet. Varmed inte avses ”kritik mot Israel”, utan just judefientlighet.

Några år senare skulle Aftonbladet Kultur, under Åsa Linderborgs ledning, skriva en artikelserie med en granskning av familjen Bonniers mediemakt. Alltså den judiska familjen Bonnier. Som skribent till två av sex artiklar väljer man… Johannes Wahlström.
Min poäng här är inte själva Bonniergranskningen, självfallet är det legitimt att granska Bonniers mediemakt. Men när man har chansen att plocka reportrar till uppdraget går man med vett och vilje ut och plockar någon som är mest känd för sitt djupa engagemang i den antijudiska saken.
Det kan för all del diskuteras om evigt yrkesförbud är en lämplig påföljd även för grova journalistiska övertramp. Men exakt hur gick snacket när man valde att plocka fram Wahlström ur frysboxen för att skriva om en judisk familjs mediemakt? Det lär vi aldrig få veta. Vad vi vet är bara att det på Aftonbladets redaktion föreföll som ett lämpligt tilltag att plocka in en känd antisemit för att skriva om Bonnier. Inga konstigheter, business as usual.
En normalt funtad redaktion skulle rimligen ha undvikit att ta in en så diskrediterad person till ett sådant uppdrag. Men Aftonbladets redaktion tycks inte fungera normalt.

Kan det inte, som ett halmstrå, tänkas att Aftonbladets redaktion under Ordfront-affären varit upptagna med att göra egna reportage under högt nynnande, och därmed missat hela grejen och, som man skulle kunna hävda med Collin, var ovetande om alltihopa?
Men nej. När det begav sig hade Linderborg enligt uppgift varit ute och menat att visserligen hade några journalistiska misstag begåtts, men inte invänt mot Wahlströms tes som helhet.
Man visste uppenbarligen vad det var man fick när man tog in honom.

Det tredje exemplet är givetvis det ständigt pågående haveriet med Donald Boström och artikeln om organplundring, som jag skrivit spaltmeter om. Jag kan omöjligt vada igenom alla detaljer i det här inlägget igen. Däremot kan jag åter hänvisa till den sammanfattning jag skrev på SKMAs blogg. Den riktigt lässugne kan också plöja kategorin som länkas till tidigt i detta inlägg.

En kort sammanfattning, för den som levt i radioskugga, är att journalisten Donald Boström 2009 skrev en artikel i Aftonbladet som mer än insinuerade att israeliska armén dödade palestiner i syfte att komma åt deras organ. Den kopplade också ihop detta med en helt orelaterad organhistoria i USA, som dock också innehöll judar. Eftersom det inte fanns några som helst belägg för artikeln – ja själva grundpremissen var medicinskt absurd – var det ett solklart fall av kolporterande av klassiska antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet fick mycket däng för sin publicering (undantaget i exempelvis Iran och hos S i Stockholm), men avfärdade och avfärdar kritiker som lydiga kuggar i Israels världsomspännande propagandavälde. Aftonbladet har också sedan dess, främst företrädda av chefredaktören, Linderborg och Jan Guillou, passionerat försvarat artikeln och flera gånger hävdat att det framkommit fakta som gett dem rätt. Det har dock varit lätt att se att de haft fel i sak; de fakta Aftonbladet hänvisat till har dels inte varit nya, dels inte haft något alls att göra med vad som skrevs i Boströms artikel. De har i detta värv inte dragit sig för direkta lögner för att försvara sina utflykter i mytträsket.
För det är ju vad det är. Även om det på ett mirakulöst sätt skulle komma fram fakta som gav den ursprungliga artikeln rätt (stridande mot basal transplantationsvetenskap) skulle Aftonbladets artikel ha varit ett kolporterande av antijudisk mytbildning – eftersom man uppenbarligen inte hade på fötterna när den skrevs.
Senast nu i dagarna fick Aftonbladet på skallen av P1s Medierna i just denna fråga (länk till programmet som jag inte vet hur länge den kommer fungera).

(Uppdatering 2012-12-16: Charlotte Wiberg har nu tagit sig an detaljerna i detta i ett inlägg hos SKMA: Lögner från början till slut)

Jag har aldrig arbetat på en tidningsredaktion, så mina omdömen om hur det normalt skulle funka är gissningar, det erkänner jag. Men jag har svårt att tänka mig att någon som for fram som Linderborg skulle kunna stanna kvar på en normal redaktion. Från Aftonbladet tycks dock stödet vara orubbligt. Det har gråtits många spalttårar över hur elakt den borgerliga pressen har betett sig bara för att man trycker några ynkliga små blodsmyter, men någon självkritik har vi knappt sett röken av. Det är… ja, business as usual.

Med exemplen avklarade är det dags att fråga sig vad som pågår på Aftonbladets redaktion. Exakt vad som rör sig i huvudena där är omöjligt för mig att veta, jag kan bara gå på vad som faktiskt sägs och görs. Utgående från det är det svårt att hävda något annat än att gravt antijudiskt tankegods verkar vara helt okej och accepterat. Jag har svårt att föreställa mig någon tänkbar förklaringsmodell som inte skulle komma fram till det.
Man kan alltid spekulera i hur det blivit så. Jag har själv ägnat mig åt sådana spekulationer. Israel och Palestina kommer ständigt upp i förklaringsmodellerna, som om palestiniernas erkänt svåra sak vore någon ursäkt för att slå över i antisemitism. I slutändan – går det ens i princip att tänka sig en förklaring som inte blir en variant av ”Min kompis blev rånad av en mörkhyad, så nu vill jag slänga ut alla invandrare”? Folk som resonerar så brukar vi kalla rasister.

Är då Aftonbladet, som ibland gjorts gällande, en antisemitisk tidning? Det beror på vad man menar. Å ena sidan skäms man uppenbarligen inte värst mycket för att ta i antisemitiskt material. Och exemplen här ovan är inte de enda; det finns mer godis i påsen. Å andra sidan är det givetvis en mycket liten minoritet av tidningens artiklar som har antisemitisk bäring. Å tredje sidan lånar sig kanske artiklar om melodifestivalen inte så väl till antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet kan inte heller rimligen vara omedvetna om karaktären på sitt stoff. Det skulle kräva dels en bokstavligen otrolig okunskap, dels en långt gången dövhet för den ickeantisemitiska världens återkommande påpekanden. Okunskap är inte en plausibel förklaring.
Ganska nyss cirkulerade, med anledning av Sverigedemokraternas senaste vurpa, den här bilden på Facebook:

Vad betyder den grafen egentligen för Aftonbladet?

Jag tror ändå inte att det är meningsfullt att kalla Aftonbladet för antisemitisk. Det låter som om tidningen skulle ha antisemitism som ständig ledstjärna, och det har vi tack och lov inte belägg för.
Däremot visar man gång på gång upp en stor acceptans för antijudiskt tankegods. Man tar det aktivt till sig. Mothugg tolkas som ytterligare bevis för den israelisk-judiska konspirationens allmakt.
Räcker inte det?

Annonser

Etiketter: , , , , ,

9 svar to “Jag anklagar också”

  1. Ofer Maimon Says:

    Linderborg är antisemit punkt slut. Däremot är hon inte nazist. Lustigt nog måste man vara nazist för folk i Sverige ska kunna se att en person är antisemit. Ungefär lika rimligt som att man måste bränna kors och uppmana till mord på svarta för att folk ska se att man är rasist.

    Gilla

  2. Jag anklagar också « Samlade saker Says:

    […] > Jag anklagar också […]

    Gilla

  3. Anders Says:

    Bra sammanfattning!

    Gilla

  4. Björn C Says:

    Utmärkt skrivet. Det är förstås upprörande, om än inte särskilt förvånande, tragiskt nog.
    Jag tor att följande artikel kan bidra med en del förklaringar, om än inte ursäkter (för några sådana finns ju inte):

    http://www.nytimes.com/2012/10/28/opinion/sunday/europes-trouble-with-jews.html?pagewanted=all&_r=0

    Några särskilt intressanta urval:

    ”Today, a sizable section of the European left has been reluctant to take a clear stand when anti-Zionism spills over into anti-Semitism. Beginning in the 1990s, many on the European left began to view the growing Muslim minorities in their countries as a new proletariat and the Palestinian cause as a recruiting mechanism.”
    (…)
    ”The old left in Europe was forged in the struggle against local fascists in the 1930s. Most of Europe experienced a brutal Nazi occupation and bore witness to the atrocities of the Holocaust. The European left strongly identified with Jewish suffering and therefore welcomed the birth of the state of Israel in 1948. Some viewed the struggle for Israel in the same light as the fight for freedom in the Spanish Civil War.

    But the succeeding generation of the European left did not see things this way. Its frame of reference was the anticolonial struggle
    (…) Given the deep remorse for the misdeeds of colonialism, it was easier for the New Left of the 1960s to identify with the emerging Palestinian national movement than with the already established social democratic Israel.”

    Gilla

    • horvendile Says:

      Bra tillägg!
      Intressant artikel, som också (bitvis) ligger nära mina tidigare spekulationer.
      Nasrallah-citatet kände jag till sedan tidigare, men var inte helt säker på om det var äkta. Förekomsten i artikeln är väl åtminstone ett indicium på att det verkligen är äkta.

      Gilla

  5. nika Says:

    välskriven artikel,tack

    Gilla

  6. Det försumbara judehatet | Ape reft of his tail Says:

    […] vill också ta upp min rätt så färska genomgång av acceptansen för antisemitism på Aftonbladets redaktion. Nyckelord: […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s