Archive for the ‘Judefrågan & så’nt’ Category

Det försumbara judehatet

lördag 13 april, 2013

Det ska till en rejäl radioskugga för att man ska ha missat den senaste tidens uppmärksammande av att Socialdemokraterna upphöjt Omar Mustafa, som tidigare publikt och tydligt visat att han är okej med rejäla portioner judehat. En av flera lägessammanfattningar står Sanna Rayman för. Hon noterar bland annat att partisekreteraren Carin Jämtin blev uppmärksammad på sakernas tillstånd redan för ett år sedan. Att hon inte verkade se någon anledning till åtgärd är egentligen inte ägnat att förvåna. Jag vet att jag slagit på den trumman många gånger, men det är likväl så att Jämtin tidigare aktivt hejat på spridandet av antisemitiska myter. Det behöver inte betyda att hon är antisemit, men hon verkar i alla fall beredd att ha långtgående överseende med sådant.
Det är inte isolerat till Jämtin. Jag går längre bak i bloggens rullor och hänvisar till när Mona Sahlin, då partiledare, glatt demonstrerade tillsammans med det öppet judehatande Hizbollah. Alla länkar från det inlägget verkar inte funka längre, men det finns i alla fall dokumentation på att inte heller Lars Stjernkvist, före detta socialdemokratisk partisekreterare, fann något konstigt i att demonstrera med Hizbollah. Huruvida han var medveten om hakkorsen i demonstrationerna framgår inte, men låt oss hoppas inte.
Och så Reepalu. Herregud ja. Reepalu.
Sammantaget kan det knappast råda något rimligt tvivel om att det i socialdemokratins ledande kretsar finns en långt utvecklad tolerans för öppen antisemitism. Omar Mustafa är inte en blixt från klar himmel, sådant här har man varit beredd att försumma och ha överseende med länge.

Jag vill också ta upp min rätt så färska genomgång av acceptansen för antisemitism på Aftonbladets redaktion. Nyckelord: omfattande.

Notera att jag skriver om acceptans för antisemitism. Det är en svagare anklagelse än att hävda att någon är antisemit. Den är också lättare att påvisa. Vad någon verkligen tänker är inte lätt att veta, men det börjar bli rätt ansträngt att förneka att både S-ledningen och Aftonbladet är okej med att bidra till spridandet av antisemtiska föreställningar.

Jag vill inte gå så långt som att knyta ihop S och Aftonbladet i denna fråga. Det ligger nära till hands, men risken finns att det blir som när någon vänsterifrån hittar två typer som både är högersinnade och rasister och sedan påstår att högern generellt är rasistisk. Det finns ingen anledning att tro att acceptans för antisemitism automatiskt kommer med vänstersinnet.
Men jag behöver inte göra några sådana sammankopplingar eller generaliseringar. Jag tycker det räcker bra med att både Aftonbladet, den stora S-tidningen, och S-ledningen gång på gång och under lång tid visar att man är okej med antisemitiskt material.
Det är tillräckligt illa i sig.

Annonser

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 4 – religion

söndag 17 mars, 2013

Mitt avslutande inlägg om stockholmscenterns distriktsstämma 2013 koncentrerar sig unikt nog på motioner jag inte skrivit själv, men som jag joggade mellan min plats och talarstolen ett par gånger för att säga förunderligt kloka saker om. Båda motionerna hade religiös prägel.

För att det inte ska bli otroligt långt klipper jag inte in dem här, utan hänvisar bara till dokumentet med stockholmsmotioner 2013.
Den första var nummer 2031:39 med titeln Motion om att landstinget inte längre ska betala omskärelse
av pojkar
, och yrkande i enlighet med titeln – gällande spädbarnspojkar.
Det var ett lite knepigt yrkande att ta ställning till. Jag vill ju inte att landstinget ska betala omskärelse av religiösa skäl, men jag vill inte heller att de ska utföra religiös omskärelse av spädbarn oavsett vem som betalar. Det är inte den monetära transaktionen som är problemet.
Engagerad debatt utbröt. Jag argumenterade i en kondenserad version av mitt långa inlägg om småpojkomskärelse: Det är inte ett medicinskt motiverat ingrepp utan är en fråga om religion eller kultur; det finns inga religiösa spädbarn, bara barn till religiösa föräldrar; det borde vara lätt att hålla med om att man inte får definiera sin egen religiositet genom att skära bort kroppsdelar från någon som inte gått med på det. (Tack igen Johan för bra soundbites.)
Det förekom både bra och dåliga argument i debatten. Det kom också två alternativa yrkanden; ett om att landstinget över huvud taget inte ska utföra icke medicinskt motiverad omskärelse och ett om att omskärelse av spädbarn över huvud taget inte ska vara tillåtet. Även om plenum inte var renons på andra åsikter är min uppfattning att den dominerande inriktningen var att omskärelse bör begränsas, frågan var hur långt man skulle gå – motionen och de två yrkandena är alla tre olika långa steg i en sådan riktning. Om jag minns rätt bifölls motionens yrkande. Förslaget om totalförbud, vilket jag röstade för, gick inte igenom. Däremot bifölls yrkandet om att landstinget inte alls ska göra religiös omskärelse av underåriga.
Efter en snabb funderare – allt gick vid det här laget rätt fort – lämnade jag in en reservation till förmån för yrkandet om totalförbud. Det kändes lite konstigt att reservera sig när stämman gick längre än motionens förslag och jag höll med om riktningen, men läser man inlägget jag länkar till ovan ser man att det snarast varit ännu konstigare att inte göra så.

Den andra motionen med religiös anstrykning var 2013:40, Motion om att tillåta halal- och koscherslakt enligt
Europakonventionens regler
. Den argumenterade att förbudet mot framför allt koscherslakt när det tillkom hade antisemitiska förtecken, och vad beträffar det djuretiska borde man om man tillåter jakt i konsekvensens namn också tillåta traditionell halal- och koscherslakt.
Även här blev det svängig debatt. Det var nu sent på dagen och talartiden hade skurits ned till 30 s, så det gällde att tänka sig för. Jag var uppe två gånger och argumenterade att i jakt lägger man såvitt jag förstått mycket energi på att bytesdjuret ska dö omgående, en strävan som helt saknas i traditionell halal- och koscherslakt. Religionsfriheten, som motionären hänvisade till, är vidare en negativ rättighet, inte en positiv. Det betyder att man i sin religionsutövning inte kan förvänta sig att utan vidare klampa på andras rättigheter, i detta fall djurens.
Man har också tagit fram en slaktmetod som kallas halal, som används i Sverige, som är förenlig med svenskt djurskydd och som accepteras av många muslimer. Att anpassa sig i ett föränderligt samhälle är en del av vad det innebär att vara religiös i dag, och det är svårt att se någon bra anledning till att tumma på djurskyddet.
Slutligen finns det säkert många dåliga skäl till att vara emot koscher- och halalslakt (till exempel om man är emot för att man är nazist), men det finns också goda djuretiska skäl.
Kommittén som förbehandlade motionen biföll den med minsta marginal, men väl till beslut i plenum röstades den ned som en av dagens sista motioner. Det kändes som ett bra avslut.

Över lag var det en rolig stämma att vara med på, även om det ibland gick så fort att jag inte riktigt hängde med. Alla beslut gick inte i min riktning, men det hade inte varit en realistisk förväntan. Övervägande delen av tiden kändes det som om jag var i ett sällskap som resonerade redigt och var berett att ge plats åt nykomlingar som undertecknad. Och så är det lite kul att hålla stämma i riksdagshuset.

Jag vill avsluta inlägget och stämmobevakningen med att påpeka att det kom några läsvärda kommentarer till föregående blogginlägg. Som jag skrivit förut blir jag glad över kommentarer på Facebook och motsvarande – jo, det blir jag verkligen – men en kommentar på bloggen blir lättare att komma åt och i förekommande fall referera till i efterhand. Det skapar också illusionen av en välbesökt blogg.

Jag anklagar också

onsdag 28 november, 2012

Jag har skrivit rätt mycket om antisemitism i bloggen. Både om specifika utbrott och mer allmänna översikter. Det har till och med fått en nästan egen kategori. Antisemitism är en subkategori av rasism; varför jag går loss just på den subkategorin och nästan inte skriver någonting om andra former av rasism är jag inte helt klar över. Det skulle kunna vara så att toleransen mot annan rasism generellt är låg, medan det går att komma undan med ganska mycket antisemitism om man bara vet hur man använder moderna kodord.

Nå. Judefientligheten är nu inte precis jämnt utbredd i Sverige; från vissa håll emanerar det mer ymnigt än från andra. Några som länge utmärkt sig med att vara ovanligt okej med antisemitiskt material är Aftonbladet, vilket jag inte varit ensam om att uppmärksamma. Här tänkte jag göra en spaning på området, vilket bjuder mig att presentera tre exempel. Alltså inte primärt exempel på antisemitiska artiklar, även om det inte råder brist på sådana, utan exempel på hur man förhåller sig till antisemitiskt material.

Det första exemplet uppmärksammade jag redan i min preblogg eller vad man ska kalla det, i januari 2006. Deras bilreporter Robert Collin skrev en krönika som lite handlade om bilar, men mer om att man i USA inte fick kritisera dåvarande president Bush, och så passade han på att ge den judiska konspirationen en känga; det var nämligen judarnas fel att man inte fick prata om den kristna julen längre. Läsarprotester som påpekade att judarna knappast hade mer med saken att göra än andra icke kristet religiösa grupper viftades bort med hänvisning till att alla ju vet att det bara är judarna som har ett reellt inflytande.
Judarnas sinistra makthegemoni, alltså. En klassiker.
Såvitt jag vet hade tidningens ledning inget att invända. Det är lite det som är grejen; man hade annars kunnat hävda att man rimligen inte kunde veta att ens bilreporter tar den judiska konspirationens hegemoni som en uppenbar självklarhet, och att krönikan slunkit igenom. Det hade varit plausibelt. Men såvitt jag vet yttrade ledningen aldrig något om att det där kanske var mindre genomtänkt. Business as usual tydligen.

Mitt andra exempel tar en omväg till tidskriften Ordfront 2005 som publicerade en artikel med den hisnande rubriken ”Israel styr svenska medier”. Artikelförfattaren, en Johannes Wahlström, drev i stora drag tesen att Israel med hjälp av, ja, den judiska världskonspirationen kontrollerar svenska medier och vilken information som kan nå ut. För att få belägg till det var han tvungen att förfalska och/eller förvanska en mängd citat från de reportrar han intervjuat. När det kom fram tvangs Ordfront ta avstånd från alltihopa (DN).
Artikeln beskrevs av initierade bedömare som exempel på ”alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori”.
Att skriva om hur judarna kontrollerar världens informationsflöde och styr det för att gynna sina självklart sammanfallande intressen är givetvis angeläget – om man har belägg för vad man säger. Har man inte det spelar man bara en välbekant antijudisk skiva ett varv till.
Wahlström hamnade i den journalistiska frysboxen.
Det var knappast ett olycksfall i arbetet; Wahlström har rört sig en hel del i kretsar karakteriserade av stark judefientlighet. Varmed inte avses ”kritik mot Israel”, utan just judefientlighet.

Några år senare skulle Aftonbladet Kultur, under Åsa Linderborgs ledning, skriva en artikelserie med en granskning av familjen Bonniers mediemakt. Alltså den judiska familjen Bonnier. Som skribent till två av sex artiklar väljer man… Johannes Wahlström.
Min poäng här är inte själva Bonniergranskningen, självfallet är det legitimt att granska Bonniers mediemakt. Men när man har chansen att plocka reportrar till uppdraget går man med vett och vilje ut och plockar någon som är mest känd för sitt djupa engagemang i den antijudiska saken.
Det kan för all del diskuteras om evigt yrkesförbud är en lämplig påföljd även för grova journalistiska övertramp. Men exakt hur gick snacket när man valde att plocka fram Wahlström ur frysboxen för att skriva om en judisk familjs mediemakt? Det lär vi aldrig få veta. Vad vi vet är bara att det på Aftonbladets redaktion föreföll som ett lämpligt tilltag att plocka in en känd antisemit för att skriva om Bonnier. Inga konstigheter, business as usual.
En normalt funtad redaktion skulle rimligen ha undvikit att ta in en så diskrediterad person till ett sådant uppdrag. Men Aftonbladets redaktion tycks inte fungera normalt.

Kan det inte, som ett halmstrå, tänkas att Aftonbladets redaktion under Ordfront-affären varit upptagna med att göra egna reportage under högt nynnande, och därmed missat hela grejen och, som man skulle kunna hävda med Collin, var ovetande om alltihopa?
Men nej. När det begav sig hade Linderborg enligt uppgift varit ute och menat att visserligen hade några journalistiska misstag begåtts, men inte invänt mot Wahlströms tes som helhet.
Man visste uppenbarligen vad det var man fick när man tog in honom.

Det tredje exemplet är givetvis det ständigt pågående haveriet med Donald Boström och artikeln om organplundring, som jag skrivit spaltmeter om. Jag kan omöjligt vada igenom alla detaljer i det här inlägget igen. Däremot kan jag åter hänvisa till den sammanfattning jag skrev på SKMAs blogg. Den riktigt lässugne kan också plöja kategorin som länkas till tidigt i detta inlägg.

En kort sammanfattning, för den som levt i radioskugga, är att journalisten Donald Boström 2009 skrev en artikel i Aftonbladet som mer än insinuerade att israeliska armén dödade palestiner i syfte att komma åt deras organ. Den kopplade också ihop detta med en helt orelaterad organhistoria i USA, som dock också innehöll judar. Eftersom det inte fanns några som helst belägg för artikeln – ja själva grundpremissen var medicinskt absurd – var det ett solklart fall av kolporterande av klassiska antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet fick mycket däng för sin publicering (undantaget i exempelvis Iran och hos S i Stockholm), men avfärdade och avfärdar kritiker som lydiga kuggar i Israels världsomspännande propagandavälde. Aftonbladet har också sedan dess, främst företrädda av chefredaktören, Linderborg och Jan Guillou, passionerat försvarat artikeln och flera gånger hävdat att det framkommit fakta som gett dem rätt. Det har dock varit lätt att se att de haft fel i sak; de fakta Aftonbladet hänvisat till har dels inte varit nya, dels inte haft något alls att göra med vad som skrevs i Boströms artikel. De har i detta värv inte dragit sig för direkta lögner för att försvara sina utflykter i mytträsket.
För det är ju vad det är. Även om det på ett mirakulöst sätt skulle komma fram fakta som gav den ursprungliga artikeln rätt (stridande mot basal transplantationsvetenskap) skulle Aftonbladets artikel ha varit ett kolporterande av antijudisk mytbildning – eftersom man uppenbarligen inte hade på fötterna när den skrevs.
Senast nu i dagarna fick Aftonbladet på skallen av P1s Medierna i just denna fråga (länk till programmet som jag inte vet hur länge den kommer fungera).

(Uppdatering 2012-12-16: Charlotte Wiberg har nu tagit sig an detaljerna i detta i ett inlägg hos SKMA: Lögner från början till slut)

Jag har aldrig arbetat på en tidningsredaktion, så mina omdömen om hur det normalt skulle funka är gissningar, det erkänner jag. Men jag har svårt att tänka mig att någon som for fram som Linderborg skulle kunna stanna kvar på en normal redaktion. Från Aftonbladet tycks dock stödet vara orubbligt. Det har gråtits många spalttårar över hur elakt den borgerliga pressen har betett sig bara för att man trycker några ynkliga små blodsmyter, men någon självkritik har vi knappt sett röken av. Det är… ja, business as usual.

Med exemplen avklarade är det dags att fråga sig vad som pågår på Aftonbladets redaktion. Exakt vad som rör sig i huvudena där är omöjligt för mig att veta, jag kan bara gå på vad som faktiskt sägs och görs. Utgående från det är det svårt att hävda något annat än att gravt antijudiskt tankegods verkar vara helt okej och accepterat. Jag har svårt att föreställa mig någon tänkbar förklaringsmodell som inte skulle komma fram till det.
Man kan alltid spekulera i hur det blivit så. Jag har själv ägnat mig åt sådana spekulationer. Israel och Palestina kommer ständigt upp i förklaringsmodellerna, som om palestiniernas erkänt svåra sak vore någon ursäkt för att slå över i antisemitism. I slutändan – går det ens i princip att tänka sig en förklaring som inte blir en variant av ”Min kompis blev rånad av en mörkhyad, så nu vill jag slänga ut alla invandrare”? Folk som resonerar så brukar vi kalla rasister.

Är då Aftonbladet, som ibland gjorts gällande, en antisemitisk tidning? Det beror på vad man menar. Å ena sidan skäms man uppenbarligen inte värst mycket för att ta i antisemitiskt material. Och exemplen här ovan är inte de enda; det finns mer godis i påsen. Å andra sidan är det givetvis en mycket liten minoritet av tidningens artiklar som har antisemitisk bäring. Å tredje sidan lånar sig kanske artiklar om melodifestivalen inte så väl till antisemitiska blodsmyter.
Aftonbladet kan inte heller rimligen vara omedvetna om karaktären på sitt stoff. Det skulle kräva dels en bokstavligen otrolig okunskap, dels en långt gången dövhet för den ickeantisemitiska världens återkommande påpekanden. Okunskap är inte en plausibel förklaring.
Ganska nyss cirkulerade, med anledning av Sverigedemokraternas senaste vurpa, den här bilden på Facebook:

Vad betyder den grafen egentligen för Aftonbladet?

Jag tror ändå inte att det är meningsfullt att kalla Aftonbladet för antisemitisk. Det låter som om tidningen skulle ha antisemitism som ständig ledstjärna, och det har vi tack och lov inte belägg för.
Däremot visar man gång på gång upp en stor acceptans för antijudiskt tankegods. Man tar det aktivt till sig. Mothugg tolkas som ytterligare bevis för den israelisk-judiska konspirationens allmakt.
Räcker inte det?

Aftonbladet och judarna. Igen.

måndag 19 november, 2012

Den som följt denna blogg ett tag minns säkert att jag ägnade mycket energi åt att gå loss på Aftonbladet när de, inte för första gången, gav spridning åt antisemitiska myter. Det handlade om de helt ogrundade anklagelserna att israeliska armén mördade palestinier i syfte att stjäla deras organ. Aftonbladet kopplade också ihop förvrängda uppgifter om organhandel bedriven av en jude i USA med detta – synbarligen enbart eftersom det var judar utpekade i båda fallen (redan där och i sig ett skolboksfall av antisemitism).

Jag – och andra – skrev alltså rätt mycket om det där, och jag sammanfattade mig i ett gästinlägg på SKMAs blogg.

Aftonbladet låter sig dock inte avskräckas av att uppenbart ha fakta emot sig; finns chansen att sprida lite extra antisemitism är man inte den som är den. Därför har man nu hakat på en artikel i Filter och hävdar i två artiklar att den visar att Boström hade rätt:
Artikel ett, artikel två.
Jag har själv inte läst Filters artikel, men det finns det andra som har gjort, till exempel Expressens Karin Olsson som i sin tur skrivit ett förkrossande bemötande hos SKMA: Skamlöst försök att rentvå Boströms artikel. Jag rekommenderar starkt läsning av det inlägget, och länken dit är egentligen huvudpoängen med det här inlägget. Från den artikeln länkas också till en artikel av Anna Veeder som är synnerligen relevant.

Jag ska ändå lägga till några egna rader, utan anspråk på att gå in på alla aspekter.
Aftonbladets senaste artiklar är något av det djupaste ohederliga jag läst på länge. De hävdar att eftersom det förekommit otillbörlig organhantering – vilket alltså varit känt länge – så hade Aftonbladet rätt hela tiden, och det är oj oj så synd om Aftonbladet som mobbas av de onda borgarna.
Fast Aftonbladet påstod alltså (vilket de ömsom inte låtsas om, ömsom låtsas att andra har bekräftat) att palestinier mördas och fraktas bort i syfte att få sin organ stulna. Något sådant har inte ens nästan framkommit. Aftonbladet försöker blanda bort korten och låtsas att de sade något helt annat än vad de faktiskt sade. Det här är inte journalistik. Det är, för alla med normal läsförståelse, lögn.

Vidare var påståendet alltså – och är fortfarande – att palestinierna dödades, fraktades bort och fick sina organ plundrade. Det är bara det att det är en medicinsk omöjlighet. (Här har jag hjälp av min läkarfru, men det är såpass elementära fakta att även Aftonbladet borde kunna hålla reda på dem.) Möjligen med undantag för hornhinnor och liknande kan man inte ta organ från någon som är hjärtdöd. Hos någon som är död har cirkulationen upphört. Organen är, liksom personen, döda. De ruttnar.
Vi tar det igen. Organen är DÖDA. De är OANVÄNDBARA.
Dessa påstådda organs lämplighet för organtransplantation: Noll.
Dessa påstådda organs lämplighet för att sprida antisemitiska blodsmyter: Mycket hög.

Jag vet inte vad som verkligen rör sig i huvudena på Aftonbladets redaktion. Det är till sin natur svårt att veta för en utomstående. Men vad jag kan se är att man gång på gång aktivt ger luft åt klassisk, låt vara något moderniserad, antisemitism, och gärna använder flera sorters uppenbara lögner i sitt värv.
Det räcker rätt bra för mig.
Och detta händer i Sveriges största tidning.

Det rimliga i att vara emot sådant som är dåligt

lördag 28 juli, 2012

Det är lätt att tro att frågan om manlig omskärelse av spädbarn skulle vara utagerad i och med Johan Sperlings inlägg i frågan tidigare i år. Så tycks dock inte vara fallet. Det poppar fortfarande upp de mest kuriösa debattartiklar (tex DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan) som argumenterar för omskärelse av spädbarn i Sverige. Det är tydligen dags att ta ett grepp om frågan igen, och min plan är att göra det med hjälp av en uppställning av för- och emot-argument, Sofias soffsurfning på en del rena sakargument, och givetvis Wikipedia.
Och, nota bene, vad det här inlägget handlar om är omskärelse av manliga spädbarn.

Vi börjar med den medicinska frågan.

  • Skyddar det inte mot HIV att vara omskuren?
    Jo, till viss del. Kvinnor får inget skydd, men en man som har oskyddat samlag med en HIV-smittad kvinna får ett visst skydd av att vara omskuren. Normal risk för att HIV-smittas vid ett enskilt vaginalt samlag tycks ligga någonstans under en promille; omskärelse kan minska den risken, kanske med hälften. De studier som finns ger ingen helt klar bild. Argumentet är dock dåligt eftersom
    1: HIV i Sverige är så sällsynt att det knappast kan motivera omskärelse.
    2: Har man HIV i Sverige vet man i regel om det. Den som försöker skydda sig mot HIV genom omskärelse i stället för kondom är korkad.
    3: Viktigast och nog i sig: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex, och i de fall de har det är HIV-preventionen inte det stora problemet. Att vilja omskära småbarn för att skydda mot HIV är lite som att trampa sönder deras leksaksbilar eftersom det finns rattfyllerister.
  • Skyddar det inte mot HPV-smitta att vara omskuren?
    Alltså det virus som kan ge kvinnor livmoderhalscancer.
    Jo, det verkar så. Jag skriver att det ”verkar så” eftersom man varit tvungen att göra upprepade metastudier för att kunna säkerställa ett samband. Behöver göra mer än en metastudie kan man känna sig rätt övertygad om att den effekt man letar efter inte är särskilt stor.
    Argumentet faller dock på samma avgörande punkt som föregående: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex.
  • Det är bra för hygienen att vara omskuren.
    Jovisst, man slipper dra tillbaka förhuden för att tvätta. Att övertala pojkar att dra förhuden fram och tillbaka är ju känt som ett omöjligt uppdrag.
    Nej, det har inte gått att knyta några relevanta hygienvinster till omskärelse.
  • Om man gör omskärelsen under ordnade former på sjukhus är det en riskfri operation.
    Fel.
    Inga operationer på spädbarn är riskfria. Dels är barnen så små att det är svårt rent hantverksmässigt att göra precis vad man ska. Dels är själva bedövningen en risk i sig.
    Det är inte lätt säga precis hur stora riskerna är. Komplikationer tycks uppstå i storleksordningen någon procent av fallen (även om betydligt högre skattningar finns). De flesta komplikationer är mindre allvarliga, men undantag finns. Det händer att resultatet är en trasig penis (David Reimer torde vara ett av de mer kända exemplen). Även dödsfall inträffar. De är inte vanliga, men tycks snitta på några om året i USA.

Detta är de medicinska argument jag sett andragas till spädbarnsomskärelsens fromma. Jag återkommer nedan till fler medicinska aspekter, men vill sammanfatta så här långt.
De enda effekter av en omskärelse som skulle kunna vara medicinskt motiverade kommer först när mannen börjar ha sex, och är sålunda helt utan bäring på omskärelse av småbarn.
Samtidigt finns risker med ingreppet, och det händer att barn dör i sviterna av det, eller förlorar sin penis, även då det görs av läkare. Det är ovanligt men det händer, med viss regelbundenhet.
Gör vi då inte andra medicinska ingrepp på barn som de ibland dör eller tar skada av? Jo, men då är de medicinskt motiverade, och man kan göra en avvägning av medicinska fördelar och risker. När det, som i detta fall, faktiskt inte finns några medicinska fördelar är även en ytterst liten risk alldeles för stor. Och när det handlar om flera dödsfall per år borde slutsatsen vara självklar.

Med det etablerat är det nu dags att fortsätta gå igenom argument, vissa med medicinsk anknytning, andra inte.

  • Det är bara oomskurna som klagar.
    Fel. Både på individ- och gruppnivå, fel.
    Jag som oomskuren har förstås ingen personlig erfarenhet av att vara omskuren. Den som omskurits som småbarn har likaledes ingen personlig erfarenhet av att vara oomskuren. Lyckligtvis(?) låter även vuxna män omskära sig, och på sådana individer där man har erfarenhet av båda tillstånden har det gjorts intervjustudier. Och, tja, det verkar vara legio att ångra sig. Det betyder inte att alla ångrar sig, men en väsentlig andel verkar göra det. Framträdande anledningar är sämre sexuell känslighet och ett allmänt tråkigare sexliv, och dålig komfort vid bärande av normala kläder. Detta givetvis även efter att såret läkt. Även om detta inte är något som alla intervjuade upplever borde det ändå stämma till eftertanke gällande att utsätta spädbarn för ingreppet.
    Inom judendomen finns ett antal organisationer som arbetar mot omskärelse av barn, och långtifrån alla barn i judiska familjer i Sverige omskärs. Inte heller i judiskt ortodoxa kretsar i Israel är omskärelsen allomfattande, och det har utvecklats alternativa ritualer som förbigår själva omskärelsen. Hur det ser ut i muslimska kulturkretsar har jag sämre koll på, och debatten i exempelvis USA har jag inte fördjupat mig i, men det här är uppenbart inte en fråga bara för sekulära svenskar.
  • Man klarar sig bra utan förhud också.
    Visst överlever man även utan förhud, ingen påstår något annat, även om det uppenbarligen finns nackdelar som upplevs i varierande grad. Å andra sidan – man klarar sig väldigt bra utan sin lilltå också. Det är ett dåligt argument för att ta bort lilltån på småbarn.
  • Säger inte WHO att omskärelse är bra?
    Nja. WHO tycker att omskärelse kan vara en bra idé under förhållanden då risken för HIV-spridning är hög (prevalens > 15%), men varnar för risken att folk förlitar sig på omskärelse som smittskydd, och understryker att det bör göras ”under conditions of informed consent”, vilket givetvis utesluter omskärelse av spädbarn.
  • Det är upp till föräldrarna att fatta medicinska beslut för sina barn.
    Fast nu är ju inte spädbarnsomskärelse ett medicinskt motiverat beslut, vilket etablerats ovan, utan något annat.
  • Barn tvingas till många saker de inte vill, som att vaccineras eller gå i skolan.
    Ja, och dessa saker kan uppfattas som övergrepp av barnet. Den viktiga distinktionen är att det finns goda sakliga skäl för barn att vaccineras och gå i skolan. Sådant saknas för omskärelse.
  • Det är upp till föräldrarna hur barnet ska uppfostras.
    Ja – inom vissa gränser. Man får till exempel inte slå barn, eller tatuera dem (tror jag). Varför det då skulle vara okej att skära bort delar av dem förefaller oklart. Barn är inte ägodelar som vilka som helst, att förfoga över helt efter gottfinnande. Faktum är att småbarnsomskärelse rimligen bryter mot barnkonventionen.
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle kränka religionsfriheten.
    Vems religionsfrihet då? Religionsfrihet handlar om att få utöva sin egen tro, så länge det inte kränker någon annans rättigheter. Att under frånvaro av samtycke avlägsna kroppsdelar från andra människor är givetvis inte något som har med religionsfrihet att göra. Man får ju inte definiera sin egen religiositet genom att skära i andra människor.
    Jag passar också på att rakt av citera Johan ovan, då skrivet i en judisk kontext:
    ”Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn?
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle beröva barnen sin religiösa identitet.
    Återigen: Bosh. Småbarn, och i synnerhet inte spädbarn, är inte förmögna att fatta ett informerat beslut rörande sin livsåskådning. Det finns inga religiösa barn, bara barn till religiösa föräldrar. Om barnet när det vuxit upp beslutar att låta omskära sig är det en sak, men inte samma sak som att tvångsomskära det som liten parvel.
    Det är förstås fullt möjligt för föräldrar och omgivning att tuta i barnet att det inte är en fullvärdig människa eftersom det fortfarande har förhud. Det torde dock vara uppenbart att problemet i ett sådant fall inte är förhuden per se.
    Och det här med att avlägsna barnets förhud för att markera föräldrarnas kulturella preferenser… är det någon som tycker att det vore okej av kristna föräldrar att tatuera in ett litet kors på barnets penis? Någon? …någon?
  • Om man inte tillåter omskärelse kommer det göras ändå, fast på köksborden.
    Vad är det man säger här egentligen? Att de som mest idkar omskärelse – i ett svenskt sammanhang vanligen judar och muslimer, har jag fått för mig – är oförmögna att respektera lagar? Man vet ju hur de är, de där? Det låter lite… unket.
    Sedvänjor förändras. Jehovas vittnen i Sverige insisterar inte längre på att deras barn inte får ta emot blodtransfusioner. Det finns ingen anledning att tro att just judar och muslimer skulle vara oemottagliga för andra idéer än de redan kulturellt etablerade.
  • Att vara emot omskärelse är ett uttryck för islamofobi/antisemitism/rasism
    Det här är ett av de fulaste argumenten av alla; det borde ha en egen Godwin-kategori. Enda anledningen till att jag tar upp det är för att det dyker upp så jämrans ofta. Givetvis går det att vara rasse och vara emot omskärelse, men vid det här laget borde det stå klart att det finns goda och tillräckliga skäl till att vara emot omskärelse utan någon rasistisk läggning. Det här är inte så mycket ett argument som en förolämpning; ett reflexmässigt svar att ta till när man inga övriga argument har.

Det börjar bli dags att knyta ihop nu. Jag tror inte att jag ovan missat några vanligt förekommande argument. Omskärelse av småpojkar fyller inte något vettigt medicinskt syfte och det är inte riskfritt. Det kränker barnets rätt till självbestämmande – ja det är en kränkning helt enkelt, till på köpet en irreversibel kränkning med reell inverkan på barnets fortsatta liv. Väldigt lite eller inget i argumentationen för omskärelse handlar om barnets bästa, det verkar mer handla om föräldrars rätt att göra ägodelar av sina barn.
Om en vuxen människa vill låta omskära sig av vilket skäl det vara månde så är det, i princip, dennes ensak. Men blanda inte in spädbarn i det.

Antiantisemitism, en lekmannamanual

tisdag 1 maj, 2012

Det var nu bra länge sedan jag skrev något om antisemitismen i vardagen. Det beror inte, som man lätt skulle kunna tro, på att världen nyktrat till, kammat sig (eller i förekommande fall odlat hår) och skaffat sig ett jobb, utan i vanlig ordning på att jag inte är någon nyhetsbyrå.

Material har inte saknats. Mest spektakulärt på sistone har nog Günter Grass dikt varit, med påföljande rabalder som man med fördel kan läsa Mathan Ravid från SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) redogöra för på Expressen Kultur.
Vi har också – förstås, frestas jag tyvärr tillägga – Ilmar Reepalu i Malmö som gång på gång, år efter år, bara råkar häva ur sig något antisemitiskt tankegods.

När Donald Boström fick härja fritt på Aftonbladet med att sprida antisemitiska blodsmyter gick jag till botten med detaljerna – nästan hela denna kategori på bloggen handlar om det. (Den som klickar runt lite bland länkarna kan för övrigt se att just Aftonbladet dyker upp mer än en gång.) Det här inlägget är dock ingen detaljorgie. I stället tänkte jag prata lite om antisemitism i allmänhet, från ett lekmannaperspektiv.

Jag är inte expert på antisemitism. Men min tes är att det är inte climate science, det här. Det går förstås att göra svårt, och ska man gå på djupet kan det kräva sin expert, och det finns alltid svårbedömda gränsfall, men i en första ordningens approximation är det inte så jäkla svårt. Så här kommer, från en lekman, några grundantaganden. Ni ska till och med få en checklista.

Det är lätt att få för sig att antisemitism är något som bara utövas av brunskjortor med ett osunt förhållande till svenska flaggan och vaga men bestämda åsikter om svenskhet. Det är ungefär som att tro att rasism bara återfinns hos… ja, samma klientel. Antisemitism är i grunden inte annat än gammal vanlig rasism, riktad mot judar. Det finns en hel del särskiljande drag, mest i form av populära antijudiska myter, allt från föreställningar om judars makt till att de dödar ickejudars barn för att komma åt deras blod (eller organ). Men i en första, eller möjligen nollte, ordningens approximation underlättar det att tänka på antisemitism som annan rasism. Skulle det inte vara okej att säga om muslimer eller svarta skulle det antagligen inte vara okej att säga om judar heller.

Okej, nog pratat. Till checklistan! Vad är okej och vad är inte okej?

* Att kritisera staten Israel – helt okej. Israel ska ha ögonen på sig som alla andra stater.
Det händer att det grymtas om att så fort man kritiserar Israel blir man stämplad som antisemit. Det är till och med vanligt att höra sådana grymtanden. Det är komplett struntprat. Israel kritiseras hur mycket som helst och något åsiktsförbud existerar inte. Det är när man kritiserar Israel på ett osakligt, antisemitiskt sätt som man blir beskylld för att sprida antisemitism.

* Att skuldbelägga enskilda judar, eller för den delen judar som grupp, för staten Israels agerande – inte okej. Av rätt uppenbara anledningar, och för den delen samma anledningar som enskilda muslimer inte ska behöva utstå spott och spe för att Iran är en mördardiktatur. Ändå mycket vanligt.

* Att ogilla den judiska religionen – helt okej. Jag är till exempel ateist och därmed motståndare till samtliga religioner, judendomen inräknad, eftersom samtliga religioner jag känner till bygger på försanthållanden av saker det inte finns goda skäl att hålla för sanna. Det gör inte mig eller någon annan till antisemit. En parallell är att jag inte känner någon som helst dragning till den kristna högmässan, men att jag för den skull inte hyser antipati mot kristna människor i gemen. Eller, närliggande, att jag själv inte har någon lust att använda eyeliner men för den skull inte har beef med eyelinerfrälsta.

* Att ogilla vissa sedvänjor som förekommer i en judisk kontext – också okej. Som omskärelse av spädbarn, en debatt som min vän Johan Sperling dräpt (fast det verkar inte ha hjälpt).
Klarar man att hålla mer än en tanke i huvudet åt gången går det fint att kritisera en människas enskilda handlingar utan att göra hets mot folkgrupp av det. Lite som att jag kan ha skarpa invändningar mot en socialdemokratisk partiledares tankar kring telelagstiftning utan att för den skull säga att alla som röstat på S är idioter.

* Att förutsätta att judar världen över samarbetar, gärna i hemlighet, just för att de är judar – inte okej. Klassisk myt.

* Att tillskriva judar stor, sinister makt över världens agenda, makt som utövas för att främja specifikt judiska intressen – inte okej, ännu en klassisk myt.

(Här är det dags för en problematiserande paus. Det är inte okej att förutsätta att judar samarbetar bara för att de är judar, men självklart finns judar som samarbetar. Det är inte okej att tillskriva judar stor makt, men självklart finns det en judisk lobby, precis som det finns en kristen lobby, en vapenlobby och en nykterhetslobby. Vanligen är det inte så svårt att skilja sakliga påståenden från rasistiskt dravel, men det är klart att det kan bli svårbedömda gränsfall ibland. Slut på pausen.)

* Nästan utom tävlan: Att framföra tankegångar i stil med att eftersom judarna förföljts så mycket och fått så mycket spö, inte minst i och med förintelsen, borde de väl ha lärt sig att le och vara snälla nu. Ni hör hur det låter.

* Att likställa staten Israels agerande med nazityskland, när en enkel reality check skulle ge att det är befängt – inte okej, men mer och mer vanligt. Min trendkänsla säger mig att det här är något som verkar vara på uppgång, medan anklagelser om gudadråp inte är lika hett i dag som det varit.

* Att i negativa sammanhang, när det är helt ovidkommande för sakfrågan, ta upp någon inblandads judiskhet – inte okej. Det här är en annan vanlig grej, särskilt när man på detta sätt kan koppla någons judiska bakgrund till något som påminner om en av de antijudiska standardmyterna, som girighet eller hämndlystnad, eller bara allmänt skumraskande.

* Döpa en hel kategori på sin blogg till ”judefrågan” – förhoppningsvis något man kan komma undan med, om man inte har en nazivinkling på det.

Jag låter listan stanna där. Den är inte fullständig, men det är en början. Den som tycker att inslagen är absurda kan ta sig en funderare över att samtliga antisemitiska punkter ovan (utom kanske gudadråpet) förts fram i stora tidningar och/eller av etablerade politiker, i Sverige, på 2000-talet.

Jag är som sagt inte expert på antisemitism. Den uppmärksamme länkläsaren kan dock ha noterat att jag återkommit till SKMA. Det är inte en tillfällighet. Jag har stor respekt för SKMAs arbete, och de har bland annat en längre men fortfarande kort sammanfattning av antisemitismens historia och nuvarande uttryck. Rekommenderad läsning.

Dynamisk duo: Jämtin & Boström?

tisdag 13 juli, 2010

Långt inlägg, men hang on, det kommer bilder.

Minnesgoda och långvariga läsare (alla två) torde minnas att jag har skrivit en massa om Donald Boströms och Aftonbladets haveri i frågan om påstått organrövande och tillhörande mördande i Israel. Kortfattat handlade det om att Boström, understödd av Aftonbladet, kolporterade varsamt moderniserade antisemitiska myter utan att ha det minsta torrt på fötterna. Många fler än jag skrev affekterat om det. Jag sammanfattade läget i ett inlägg på SKMA:s blogg. Den som verkligen vill gotta sig i elände kan leta igenom min kategori Judefrågan & så’nt.

Jag nämnde i ett av inläggen att Jämtin hurrat för Boström på Facebook. Det visste jag eftersom jag blivit tipsad av Jonathan Leman. Jag har även ett bra tag haft skärmdumpar på det, som jag hade tänkt att lägga upp här som dokumentation/referens. Det har dock krävt lite jobb, så det har inte blivit av förrän nu. Grejen är att det figurerar en massa annat folk på de där skärmdumparna också, och även om jag inte har något emot att exponera Boström och Jämtin så har de andra lallarna inte riktigt förtjänat att hängas ut på det sättet. Den här bloggen är ju en mycket viktig och välbesökt källa till nyheter.

Dumparna är från i julas, då det kom andra artiklar som handlade om otillbörigheter med organ i Israel. Uppgifterna var dock inte nya, och hade inget som helst att göra med Boströms fantasterier. Jag skriver närmare om det här och i SKMA-inlägget ovan. Det hindrade dock inte diverse virrpannor från att triumferande peka på den som bevis för att Boström hade rätt. Och det är här Jämtin kommer in. Boström postade denna hovsamma status:

Den följdes av en jääättelång kommentartråd. Här är den. Jämtin nära slutet.

Jämtin fangirlar Boström

Jag tar den andra på en gång. Någon dag senare var det dags för Boström att utbrista i triumf:

Jämtin fangirlar Boström IGEN

…och Jämtin är där IGEN.
Jag menar, WTF?
Är det verkligen sant? Sitter verkligen Socialdemokraternas ledare i Stockholm och hyllar det här antisemitiska dravlet? Ja, det verkar onekligen så. Och inte bara en gång, utan med två dagars mellanrum. Och jag förmodar att det verkligen är hon; kvinnan på bilden är i alla fall lik de bilder på Jämtin jag sett, och det verkar bara finnas en Carin Jämtin.

Vad menar hon egentligen? Vad är det för viktigt arbete Boström har gjorts? Sprids det för lite ounderbyggda antisemitiska myter i samhället?

Man skulle kunna tro att det här är något smutskastningstaktiserande från mig från min plattform av gigantiskt inflytande. Men jag blir ärligt illa berörd.
Det är genuint obehagligt att S-bossen i Stockholm inte har bättre omdöme än att dras med i det där. Allvarligt alltså, släpp inte den människan i närheten av beslut om skolan, eller vad som helst som kräver ett vett hyggligt i behåll.
Att tidningarna gick igång på Unsgaards bajsstatus, men inte det här, det är mig fullständigt obegripligt. Om de inte bara missade Jämtins eskapad. Synd i så fall. Hon hade förtjänat att få lite frågor.

Antisemitism på egen bakgård

söndag 16 maj, 2010

Så mycket som jag skrivit om Aftonbladet, Boström och antisemitism så kanske vän av ordning undrar varför jag ännu inte skrivit om den solklart turboantisemitiske centerpartisten, inte minst som jag själv återkommande uppvisar centerpartistiska sympatier.

Nå, förutom att man inte kan skriva om allt (jag har till exempel inte skrivit om Vilks trots tumultet den senaste veckan, jag är ingen nyhetsbyrå) så är svaret enkelt. Det finns ingen som betvivlar att den här dårfinken är just en antisemitisk dårfink. Ingen Carin Jämtin har på Fejan sagt att han gör ett viktigt jobb. Ingen stor tidning har publicerat hans dravel och ställt sig bakom det. Visst, C har uppenbarligen inte gjort grundläggande research på honom, men när man väl fick honom påpekad för sig så var det snabba ryck.

Kort sagt, här finns inget av något större intresse.

Ständigt denne Boström

onsdag 24 mars, 2010

Tydligen utpekas israeliska hjälparbetare på Haiti av Syrien som organtjuvar. Inget speciellt nytt med det i sig, statskontrollerat judehat är legio i denna del av världen. Det för svenskt vidkommande (relativt) nya är att man åberopar Boströms artikel som stöd. Jag har tidigare nämnt artikelns genklang i dessa kretsar, och rundgången tycks fortsätta.

För inte så länge sedan sade Carin Jämtin på Facebook att Boström gör ett viktigt arbete – och ja, kontexten var hans artikel. Undrar om det var sådant här hon menade. Och om inte, vad sjutton hon menade då.

Going south

onsdag 24 februari, 2010

En snabb blänkare.
Federley har på SvD brännpunkt en artikel som attackerar Ilmar Reepalu över dennes barocka inställning till antisemitiska yttringar (läs: våld mot judar, för att de är judar) i Malmö. Det är bra att det får någon uppmärksamhet, vilket börjat ske också på andra håll. Däremot är det sorgligt att det ska behöva bli en partipolitisk fråga. Jag menar, hur svårt ska det vara att känna igen öppet judehat egentligen?

Men det är inte högerns fel att det blir partistrid av det. Jag har skrivit om det förut: Det är påfallande stora delar av den svenska vänstern som, måhända i någon sorts missriktad solidaritetssträvan, vänder bort blicken från naket judehat. Jag vill verkligen inte att det här ska behöva vara en partifråga, men det bygger på att exempelvis S skärper sig. Som jag sagt förut: det räcker inte att man säger att man är antirasist. Man ska vara det också.

Uppdatering
Reepalu har nu en replik hos SvD:
”Det hela börjar likna en kampanj mot mig personligen”
Tja, det är nog en alldeles korrekt observation. Det är ju Reepalu personligen som, i sitt ämbete, upprepade gånger och under lång tid uppvisat en fascinerande oförmåga och/eller ovilja att se judehat. Då förefaller det rimligt att angripa honom personligen. Hans senaste inlägg förändrar ingenting. Att det sedan är en del av ett mönster där ledande vänsterföreträdare inte ser några problem med att frottera sig med judehatare är egentligen inte något som stärker hans aktier.

Charlotte Wiberg kommenterar samma ämne. Det är inte svårt att hålla med henne i kommentarerna. Will the real vänster please stand up?

Uppdatering 2:
Det är väl inte omöjligt att det som nu skrivs (DN, SvD är början till ett sådant uppvaknande. Man får i alla fall hoppas att det är det det är, och inte enbart en panikpudel för att få frågan ur världen. Jag kan tänka mig att ge dem benefit of doubt tills vidare.

Up and at’om

torsdag 28 januari, 2010

Som eventuella regelbundna läsare torde ha märkt så har jag de senaste månaderna ägnat en hel del energi åt Aftonbladets organfulande. I dag publiceras ett gästinlägg av mig hos SKMA.
(SKMA står för ”Svenska kommittén mot antisemitism”, och det är okej att inte känna till dem.)

Jag har tagit en del gods från det jag skrivit här tidigare. Tyvärr är det i stort sett omöjligt att få in alla aspekter och detaljer som jag skulle vilja; texten är lång nog ändå. För lång egentligen. Så går det.

Never ending story

söndag 17 januari, 2010

I SvD skriver Jesús Alcalá en lång sammanfattning av omständigheterna kring Boströms organartikel i Aftonbladet. Jag har skrivit om den otaliga gånger här på bloggen, senast här och här (den senare med länkar till de viktigare övriga inläggen). Bland annat klagade jag lite på att Boströms turné efter artikeln under vilken han mottog antisemitiska priser knappt uppmärksammats i svensk press. Nå, nu tar Alcalá upp det i alla fall. Bättre sent än aldrig.

Han skriver också

”Jag har ingen anledning att tro att Boström är antisemit. Jag är säker på att han drivs av ett starkt engagemang för palestiniernas rätt. Det är en god sak han vill. Detsamma gäller helt visst Åsa Linderborg.

Ändå. Målet ursäktar inte medlen. Aningslösheten är farlig.

Boström kan Mellanösternkonflikten – är det då för mycket begärt att han undviker varje anknytning till myten om judarnas blodsoffer? Är det inte då aningslöst att underblåsa rykten som sen välregisserat utnyttjade spär på oförsonligt hat?”

Jag skulle inte uttrycka mig så tvärsäkert om Boströms och Linderborgs av- och åsikter. Men, som jag skrivit tidigare, det är omöjligt att veta vad som rör sig i deras sinnen. Inte bara därför ska vi inte döma folk för deras (förmodade) tankar. Det var sådant Stalin höll på med. Avsikter spelar naturligtvis roll, men handlingar väger tyngre.
Dock har både Boström och Linderborg, synbarligen utan påtaglig ånger i efterhand, handlat på ett sätt som svårligen kan särskiljas från alldeles äkta känd antisemitism. Om det också har varit vad de har känt är i sammanhanget av underordnad betydelse.

Tourettes, eller vad är det fråga om?

tisdag 22 december, 2009

Jag var tydligen rätt ute när jag för två inlägg sedan rekapitulerade Aftonbladets kolporterande av vandringssägner om judar. Som andra redan har uppmärksammat så har Aftonbladet nu en artikel där de skriver om otillbörlig organhantering i Israel, och försöker koppla ihop det med sin egen artikel från i somras.

Det är inte utan att jag undrar hur snacket går på Aftonbladets redaktion. Tycker man sig inte få tillräckligt med uppmärksamhet? Försöker man hamna på tomtens stygga lista? Har man en släng av tourettes? Eller är det någon form av masochism som driver dem till att dra upp det här igen? Att sitta och psykologisera över andras beteende bör man ofta undvika, men ibland blir frestelsen övermäktig.

Uppgifterna kommer alltså från israeliska medier och handlar om att man på vissa ställen i Israel under 90-talet utan att be anhöriga om lov tog hud, hornhinnor och liknande från avlidna patienter och gav till andra patienter. Det är rimligt att uppgifterna är sanna. De är inte nya, och jag vill minnas att de diskuterades i samband med kalabaliken kring Boströms artikel.

Men bara för att något är sant är det inte med automatik relevant. Aftonbladet försöker alltså koppla ihop det här med sina förra skriverier, men det är två olika fall som inte handlar om samma sak. Vad Boström i sin Aftonbladet-artikel menade var att den israeliska armén mördade palestinier i syfte att plundra dem på organ och sedan sälja dem. Kan man inte se skillnad på det och de här uppgifterna så är man i starkt behov av en reality check, och här kommer den.

Låt oss ta påståendet att muslimska män i största allmänhet är våldäktsbenägna. Ett rätt hårresande påstående, men som icke desto mindre framförts. Det är lätt att tillbakavisa med att det just inte finns några data som stöder ett sådant påstående. Men så blir en muslimsk man fälld för, åh, säg sexuellt utnyttjande. Och vips är de där igen. Se så de är, muslimerna. Var det inte det vi sade? Det vet man ju hur de är, muslimerna.

Analogier är sällan perfekta, så inte heller den här. Men vad är det egentligen som skiljer den som vill klistra våldtäkt på alla muslimer från Aftonbladets handlande? När man inte finner stöd för sin tes så griper man efter vad som helst som påminner lite om det man egentligen sade. Som Aftoblandet gör nu. Man kastar skit och hoppas att något fastnar. Otillbörlig organhantering, var det inte det vi sade kanske? Man hoppas på att folk ska gå på en falsk slutledning. För det vet man ju hur de är, de där israelerna, eller hur? Kan de plocka hornhinnor och hjärtklaffar i smyg så kan de nog mörda folk i syfte att ta deras organ och sälja också. Det är samma sak. Nästan. Typ.

En sak ska man ha klart för sig. Vi tänker oss att det någon gång i framtiden visar sig att Boström hade helt rätt, i alla detaljer, påståenden och insinuationer. På något sätt kommer det fram bevis för att det verkligen var som han sade.
Aftonbladets artikel skulle ändå vara fel.
De hade nämligen inga belägg för vad de skrev. De hade världens uppmärksamhet i veckor, men lyckades inte komma med ett enda belägg. Det var bara varm luft. Även om det skulle visa sig att de hade rätt – inget tyder på det, men vi tillåter oss ett tankeexperiment – så var det inget de visste. De skulle vara som gubben som säger att han vet vilken lottorad som ska vinna, och som råkar få rätt. De hade inte på fötterna, men spred ändå en gammal, varsamt moderniserad, antisemitisk vandringsmyt. Det är vad deras senaste inlägg i frågan påminner oss om.

Uppdatering
Notera förresten Aftonbladets rubrik: ”Israel tog organ – utan tillstånd”
Om det hade hänt i Frankrike, hade man då skrivit ”Frankrike tog organ – utan tillstånd”? Jag tror inte det. Franska läkare, franska sjukhus, franska militären, javisst. Men man skulle nog inte påstå att det på något sätt var hela Frankrike som gjorde det.
Bara en notering.

Uppdatering 2
Anna Veeder på Newsmill

Någonting har hänt

torsdag 26 november, 2009

Ni kommer säkert ihåg Aftonbladets artikel om påstådda israeliska organstölder från ihjälskjutna palestinier. Gör ni inte det så går det med hjälp av en enkel sökning på denna blogg att vältra sig i eländet. Journalist Donald Boström skrev ihop ett tragiskt stycke pappersslöseri där han för alla normalt läsbegåvade påstod att Israel hade för vana att stjäla organ från palestinier de sköt ihjäl. Han saknade helt belägg för det, och rent medicinskt så hade det varit en sensation, men han kompenserade dessa fadäser med ett rejält mått judisk världskonspiration och antisemitisk blodsmyt, vilket var tillräckligt för att det skulle gå hem lite här och var, även om de flesta insåg att det var åt helvete.

Boström har i den efterföljande debatten klarat sig förvånansvärt lindrigt. Han blev hyllad av diverse gravt antisemitiska rörelser i Mellanöstern och åkte glatt till Algeriet för att ta emot ett pris för sin gärning. Ska man tro den först länkade artikeln så har han sedermera hävt ur sig att tusen palestinier har fått sina organ stulna. Detta har dock mig veterligen uppmärksammats synnerligen sparsamt i Sverige.

Kulturchef Åsa Linderborg (jodå, hon med självmordsbombarna) publicerade artikeln. Man får förmoda att hon besitter en icke ringa bildning, men att artikeln skulle vara antisemitisk, det hade hon inte en aaaning om. Antingen hade hon totalt misslyckats med att ta in någon som helst information om neoantisemitism, vilket i sig är både graverande och anmärkningsvärt, eller så tyckte hon inte att lite antisemitism kunde skada. Det är väsentligen de två alternativen som finns. Hon var tydligen inte heller kapabel att känna igen en riktigt, riktigt dålig historia när hon såg en. Eller så tycker hon, i likhet med en annan kulturchef jag skulle kunna nämna, inte att det är speciellt viktigt om det som skrivs är sant eller inte.

Chefredaktör Jan Helin tog på sig en illasittande martyrrock när Israels regering löpte amok. Men nu handlar det här om Aftonbladet. I en av seklets minst briljanta slutledningar kom han fram till att eftersom artikeln förmodligen inte föll under lagen om hets mot folkgrupp så kunde den inte vara rasistisk.

Det här är inte dålig journalistik. Det är något mer än så.

Alla tre krävde de, vill jag minnas, att Israel skulle utreda anklagelserna.
Jo, det kunde ju vara något. När de ändå är igång kan de ju ta itu med det här också.
Än Aftonbladet själva då? Jag har hört att de har firat svart sabbat på redaktionen. Bevisa att det aldrig har hänt!

Nå. Vad är det jag med den här utflykten ned i uselhetens träsk vill säga? Vad är det för ”Någonting” som har hänt?
Jo, nu ska ni få höra. Jag har slutat läsa Aftonbladet på nätet. Förut gick jag gärna in där som mikropaus från jobb eller så. Visst, de har alltid skrivit mycket strunt, men det har det gått att navigera runt om man vill. Jag har inte tagit något principiellt beslut på att sluta med Aftonbladet-surfande. Jag har bara upptäckt att efter det här smutsiga, solkiga haveriet så har jag ingen lust längre. Jag har bara slutat.
Take that, Aftonbladet! Jag gratisokynnessurfar inte längre på er sajt! Det ska väl lära er en nyttig läxa.

Uppdatering
För referens och shameless self promotion, länkar till det mesta jag skrivit om det här, nyast överst:
Eyes on the money
Har alla blivit galna, nu igen?
This just in: Judar äter barn

Eyes on the money

tisdag 25 augusti, 2009

Eftersom det här med Aftonbladet och organen vägrar dö så ska jag väl dra mitt strå till stacken, denna gång genom att påpeka vad det handlar – eller borde handla – om.

Och det är inte att Israels regering med kraven på ~ursäkt från svenska regeringen är ute i ogjort väder, för att uttrycka det försiktigt. Som jag redan skrivit, de är galna och beter sig som en av de diktaturer de är omgivna av. Det är självklart och uppenbart att det är så. Nog om detta.

Och åter till upprinnelsen till hela kalabaliken, Aftonbladets artikel. På sistone när jag har lyssnat på radio (P1 Morgon och Godmorgon Världen) så har man glidit i frågan om vad artikeln talade om. Man har till exempel sagt att den talade om organhandel. Men organhandel – vilket förekommer – brukar betyda att någon frivilligt byter organ från sig själv, typiskt då en njure, mot en summa pengar. I de allra flesta länder är detta olagligt, och visst är det ett etiskt minfält. Men det var inte det som artikeln lät påskina. Vad Boström i artikeln talade om var mördandet av människor i syfte att plundra dem på organ. Det är flera storleksordningar värre. Så eyes on the money, kids – det var inte något litet övertramp som Boström talade om, utan något verkligt monstruöst, och detta utan att ha något som helst på fötterna.

Boström har på sistone börjat tala om att han aldrig i artikeln säger att Israel faktiskt gör så. Nej, det har jag uppmärksammat från första stund. Men trodde han att vi skulle gå på den lätta? Hur dumma tror han att vi är? Han är förstås en tillräckligt skicklig skribent för att få in anklagelsen utan att skriva ut den explicit. Man ska vara mer än lovligt språkligt underbegåvad om man inte ser anklagelsen ändå. Det där är bara larv.

Är då Boström antisemit? Ärligt talat, jag har ingen aning, men jag bryr mig inte så mycket heller. Det är lyckligtvis inte olagligt att tänka antisemitiska tankar. Oavsett vad som rör sig i Boströms inre så är det viktiga att han, och Aftonbladet, kolporterar antisemitiska myter.

För den som orkat läsa ända hit – minns du vad jag skrev ovan att ingen går på Boströms fint att inte skriva något explicit? Ingen utom fånen Dror Feiler på P1 Morgon i morse. Ja, fånen. Han sväljer allt med hull och hår. Eftersom artikeln inte pratar om judar utan om israeler och eftersom anklagelserna är implicita så är det inget antisemitiskt i dem. Maj gadd. Har karln ingen aning om hur modern antisemitism fungerar, eller bryr han sig inte? I vilket fall så tycker han att Sverige officiellt skulle säga till Israel att nu får ni ta och reda ut det här och visa att anklagelsen är falsk. Mm, för det skulle inte vara att instämma i artikeln, eller? Och – som om någon av dem som tror på anklagelserna skulle tro på något en israelisk utredning kommer fram till! Som sagt, maj gadd.
Vidare tycker han att man ska ha högre krav vad gäller mänskliga rättigheter på Israel, som kallar sig demokrati, än på granndiktaturerna. Idiot! Högre förväntningar, ja. Men krav, nej! Då har man inte fattat vad mänskliga rättigheter går ut på.

Uppdatering:
På Newsmill har Charlotte Wiberg och Jonathan Leman en artikel som mer utförligt berör modern antisemitism, specifikt i Aftonbladet. Ett exempel de tar upp är Robert Collin, som jag har upprört mig över förut. Det är bra att det inte har glömts bort.