När läget nu lugnat ned sig något mellan Hamas i Gaza och Israel verkar det råda något liknande konsensus om att den direkta orsaken till de senaste stegrade våldsamheterna var den ökade raketbeskjutningen från Gaza in i Israel, och att Hamas tog del i den. Gott så. Om det som sporrade Hamas sedan var press från Iran, intern maktkamp, missbedömning av det politiska klimatet eller något annat får vi nog aldrig veta.
Men det finns direkta orsaker, och andra orsaker.
Israel har sedan några år i praktiken haft två palestinska motparter, Hamas i Gazah och Fatah på Västbanken. Fatah har, efter lokala mått, samarbetat hyggligt med Israel på sistone, medan Hamas mer varit inne på att föra krig. För detta samarbete har Fatah och Västbanken förvisso sluppit det krigstillstånd vi ser i Gazah då och då. Å andra sidan har Israel under sin nuvarande regering ogenerat byggt bosättningar på Västbanken i en mycket oroande takt. Vad man än tycker om historiken är det svårt att komma ifrån att ju mer Israel slår sönder Västbanken med bosättningar, ju svårare kommer det bli att nå en varaktig fred. Att Israels nuvarande regering endast visat förstrött intresse för saker som varaktig fred gör inte precis saken bättre.
Det här förändrar inte på något sätt att Hamas är ett mördarband. Men hur det än är med den saken är det inte några roliga incitament palestinierna ges. Vad är det man ser? Man kan göra som Hamas. Då får man duktigt med däng ibland, men man håller i alla fall ett territorium (utom ibland). Eller så kan man göra en Fatah och samarbeta någorlunda med Israel. Belöningen för det är att det territorium man hoppas ska bli ens hemland långsamt äts upp, utan att man kan se något näraliggande slut på erosionen.
Då är det inte förvånande om många palestinier föredrar Hamas, mördarband eller inte. Och även om det inte är Israels fel att Hamas är som de är, verkar det vansinnigt att blunda för de incitament man skapar.
Jag är inte först med den här observationen. Det gör den inte mindre oroande eller angelägen.