Det ska till en rejäl radioskugga för att man ska ha missat den senaste tidens uppmärksammande av att Socialdemokraterna upphöjt Omar Mustafa, som tidigare publikt och tydligt visat att han är okej med rejäla portioner judehat. En av flera lägessammanfattningar står Sanna Rayman för. Hon noterar bland annat att partisekreteraren Carin Jämtin blev uppmärksammad på sakernas tillstånd redan för ett år sedan. Att hon inte verkade se någon anledning till åtgärd är egentligen inte ägnat att förvåna. Jag vet att jag slagit på den trumman många gånger, men det är likväl så att Jämtin tidigare aktivt hejat på spridandet av antisemitiska myter. Det behöver inte betyda att hon är antisemit, men hon verkar i alla fall beredd att ha långtgående överseende med sådant.
Det är inte isolerat till Jämtin. Jag går längre bak i bloggens rullor och hänvisar till när Mona Sahlin, då partiledare, glatt demonstrerade tillsammans med det öppet judehatande Hizbollah. Alla länkar från det inlägget verkar inte funka längre, men det finns i alla fall dokumentation på att inte heller Lars Stjernkvist, före detta socialdemokratisk partisekreterare, fann något konstigt i att demonstrera med Hizbollah. Huruvida han var medveten om hakkorsen i demonstrationerna framgår inte, men låt oss hoppas inte.
Och så Reepalu. Herregud ja. Reepalu.
Sammantaget kan det knappast råda något rimligt tvivel om att det i socialdemokratins ledande kretsar finns en långt utvecklad tolerans för öppen antisemitism. Omar Mustafa är inte en blixt från klar himmel, sådant här har man varit beredd att försumma och ha överseende med länge.
Jag vill också ta upp min rätt så färska genomgång av acceptansen för antisemitism på Aftonbladets redaktion. Nyckelord: omfattande.
Notera att jag skriver om acceptans för antisemitism. Det är en svagare anklagelse än att hävda att någon är antisemit. Den är också lättare att påvisa. Vad någon verkligen tänker är inte lätt att veta, men det börjar bli rätt ansträngt att förneka att både S-ledningen och Aftonbladet är okej med att bidra till spridandet av antisemtiska föreställningar.
Jag vill inte gå så långt som att knyta ihop S och Aftonbladet i denna fråga. Det ligger nära till hands, men risken finns att det blir som när någon vänsterifrån hittar två typer som både är högersinnade och rasister och sedan påstår att högern generellt är rasistisk. Det finns ingen anledning att tro att acceptans för antisemitism automatiskt kommer med vänstersinnet.
Men jag behöver inte göra några sådana sammankopplingar eller generaliseringar. Jag tycker det räcker bra med att både Aftonbladet, den stora S-tidningen, och S-ledningen gång på gång och under lång tid visar att man är okej med antisemitiskt material.
Det är tillräckligt illa i sig.
Etiketter: aftonbladet, Antisemitism, Hizbollah, socialdemokraterna
Förvånansvärt vettig 
lördag 13 april, 2013 kl. 20:05
Kan det vara så att (s) i stort kan sägas vara anti-sionistisk, men att man därför inte har något emot att umgås med organisationer som också är antisemiter ”på riktigt”?
Inte för att trampa in på marker jag inte är hundra på att jag har kartan till, men jag tycker nog att personer som är pro-Israel (om än inte klassiska sionister) har jobbat hårt på att likställa kritik mot staten Israels politik med antisemitism.
Det funkar åt andra hållet med, legitim kritik mot staten Israels politik glider lätt in i kritik mot judar som sådana.
GillaGilla
lördag 13 april, 2013 kl. 20:44
Fördelen med att ha bloggat några år är att man liksom samlar inlägg på hög. Jag spekulerade i ett gammalt inlägg om orsakerna till den här inställningen. Det är kanske ingen komplett och perfekt uppräkning, men framstår inte för mig som uppenbart galen när jag läser den i dag. Finns här:
https://horvendile.wordpress.com/2009/01/10/en-judehatande-vanster/
(Sammanfattning: Nej, inte en judehatande vänster, men USA-avsky, orientalism och min-fiendes-fiende-är-min-vän framstår som bra gissningar.)
Det förekommer att legitim israelkritik pekas ut som antisemitism, men det verkar inte vara så vanligt och min uppfattning är att det till största delen är en halmgubbe. Israel kritiseras ofta och mycket utan att någon drar antisemitismkortet. Det är när någon drar antijudiska blodsmyter och i efterhand försöker hävda att det är israelkritik som det, med rätta, benämns antisemitism.
Det lär till exempel vara rätt svårt att hävda att något av det jag tar upp i den här posten i själva verket bara är kritik mot Israels politik.
Givetvis måste man vara försiktig så att man inte slentrianstämplar israelkritik som antisemitism. Men efter vad jag kan se verkar risken vara överskattad.
GillaGilla
torsdag 18 april, 2013 kl. 08:05
Tillägg: Ali Esbati har twittrat om Omar Mustafa-affären, och han skyller på SKMA:s och Expos ”devota Israel-stöd”. Det är ett absurt påstående; något sådant har över huvud taget inte andragits i kritiken mot Mustafa. Jag tror att det är från sådana utspel mycket av föreställningen om att israelkritik kallas antisemitism kommer. Det är i dessa fall inte fråga om att israelkritik kallas antisemitism, utan att antisemitism kallas israelkritik.
GillaGilla