LO vill på DN Debatt i dag ”återupprätta förtroendet för a-kassan” på ett par sätt, företrädesvis genom att höja ersättningsnivån. Man konstaterar, korrekt i sak, att allt färre får sitt inkomstbortfall täckt till 80%, eftersom det finns ett förhållandevis lågt tak på ersättningen. Detta ser man som problematiskt, och vill alltså höja taket – men inte hur högt som helst, för då blir det konstigt att vissa före detta högavlönade får högre ersättning än många som faktiskt jobbar.
Det där är, menar jag, en grundfråga för a-kassan. Ska den vara en försäkring eller ett statligt bidrag? Ska den bygga på grundtrygghet eller inkomstbortfall? Jag har i flera inlägg varit inne på den frågan (till exempel i ”Nivåer i a-kassan” blir ”nivån i a-kassan” och i en motion till Stockholmscenterns distriktsstämma). Min linje är att a-kassan bör garantera en grundtrygghet, ungefär som den fungerar i praktiken i dag. Vill man sedan ha högre skydd får man ordna det på försäkringsmarknaden. Jag har själv gjort så, det är ingen fantasiprodukt. Och så behöver inte lågavlönade subventionera högavlönades höga ersättningar.
LO undviker dock i artikeln hela den frågeställningen. På sätt och vis inte konstigt; det är välkänt hur LO vill ha det. Men då får man också problemen med att å ena sidan vill man ha höga ersättningar för att kunna hävda inkomstbortfallsprincip, å andra sidan börjar man skruva på sig när den friställde mellanchefen kommer och verkligen vill hävda sin inkomstbortfallsprincip. Den motsättningen är ofrånkomlig med det upplägg LO förordar, och LO löser den genom att… inte lösa den, utan för ändå dyra pengar flytta på den så att den hamnar bortom större delen av LO-kollektivet.
LO skriver också gillande: ”I januari 2014 slopas den del av medlemsavgiften till a-kassorna som varierar med arbetslöshetens nivå.” Och det stämmer att regeringen backar med det systemet. Det tycker jag är synd. Om man nu menar att a-kassan ska ha karaktären av en försäkring bör den ha karaktären av en försäkring, och det finns goda anledningar till att försäkringspremier varierar med risken. Det finns branscher som är uppbyggda så att den som arbetar i dem jobbar ett tag och sedan mer eller mindre uttalat förväntas gå på a-kassa tills det är dags för nästa sväng. Att på så vis vältra över lönekostnaden på det allmänna är något man kan göra om avgiften till a-kassan inte sätts i relation till observerad risk för arbetslöshet. Det kan rimligen inte vara en önskad konsekvens, men kommer om LO får bestämma bli fritt fram.
Jag är som sagt relativt nöjd med hur ersättningsnivån fungerar i dag. (Kvalificeringskraven törs jag inte vara lika tvärsäker om.) Men jag tycker ändå att man behöver ta sig en rejäl funderare kring hur a-kassan ska fungera principiellt (vilket också i åtminstone någon mån görs i Parlamentariska socialförsäkringsutredningen). Det är så man bäst, på lång sikt, återupprättar eventuellt tappade förtroenden, inte genom att peta lite på beloppsgränserna.
Etiketter: a-kassan
Förvånansvärt vettig 