Så, efter att i förra inlägget ha diskuterat tekniken kring kärnkraft och gett den väl godkänt är det nu dags att kasta ett öga på ekonomin. En teknik kan vara hur bra som helst i sig, men om ekonomin är katastrofal hjälper inte det stort. Precis som i förra inlägget kan jag inte ha ambitionen att täcka in precis alla aspekter, eller skriva uttömmande om ens de aspekter jag tar mig an. En bloggpost kan vara ganska lång, men det är ingen avhandling.
Jag börjar med en fråga som ofta kommer upp, fast mer som ett påstående då.
Är kärnkraften i dag subventionerad?
Det är en ståndpunkt jag ofta hör. Trots det är jag inte helt säker på hur man menar att den är subventionerad. En möjlighet är att man syftar på att den byggts upp med statliga medel. Det är för all del sant, men vilken betydande svensk kraftproduktion har inte byggts upp med statlig hjälp? Sannerligen inte vattenkraften. Det som i dag kallas förnybar energi får kraftiga subventioner från elcertifikaten. Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad.
Något jag tror att man menar ibland är att kärnkraftproducenterna inte har krav på sig att ha ordnat fullständig försäkringstäckning för värsta tänkbara olycka. Det är både sant och inte sant. Man har fullständigt skadeansvar upp till tolv miljarder kronor vid en olycka. Det är pengar som ska finnas redo i försäkringssystemet. Skulle det inte räcka täcker staten upp med ytterligare tre miljarder. Skulle inte heller det räcka kan kärnkraftbolagets samtliga tillgångar tas i anspråk.
Så det är sant att man inte har skyldighet att ha en fond med oändligt mycket pengar.
Å andra sidan är kraven hårdare än på annan industri med potential för stora olyckor, som petrokemisk industri och vattenkraft. Eller flyget för den delen. Skulle en av de stora dammarna brista förväntas inte dammägaren stå för alla fioler, utan staten kommer träda in. Skulle en jumbojet plöja ned i ett raffinaderi eller mitt i Stockholm kommer staten också träda in. Detsamma gäller vid större kärnkraftsolyckor. Det är helt enkelt en del av statens funktion att träda in vid stora katastrofer. Så, åter: Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad, jämte… all verksamhet som alla håller på med.
Det betyder inte att man inte skulle kunna kräva ett ännu större försäkringsansvar på kärnkraften. Man kan inte kräva att varje enskild reaktor ska fondera medel för sitt eget katastrofhaveri, av samma anledning som premien i hemförsäkringen inte uppgår till bohagets hela värde. Men till exempel skulle man inom EU kunna kräva att reaktorägare ska gå samman och bilda en fond, utöver de ansvarsförsäkringar man redan har. Gör man överslagsberäkning på vad premien skulle bli för att täcka alla kostnader vid ett superhaveri – det har gjorts flera gånger – landar man vanligen på avsevärt mindre än ett öre per kWh.
Givetvis bör man då ställa motsvarande krav på annan verksamhet, till exempel att vattenkraftägare ska kunna pynta för att sopa upp resterna av Luleå ifall Suorvadammen packar ihop.
Men om man ändå räknar högt med ett öre per kWh, vad skulle det innebära för kärnkraften?
Egentligen har vi redan svaret på det. Staten tar i dag ut en effektskatt på kärnkraften uppgående till sådär 5-6 öre per kWh. Skatten är inte bunden till faktisk elproduktion utan den termiska effekt en reaktor skulle kunna producera om den gick för fullt. Skatten fonderas inte för något särskilt ändamål, utan är en ren straffskatt på kärnkraft för att den är kärnkraft. Ändå har vi kärnkraft. Det betyder att åtminstone om man avhöll sig från straffskatter skulle det uppenbarligen finnas ekonomiskt utrymme för en utökad olycksfond. Det skulle fortfarande särbehandla kärnkraften negativt, men det skulle gå.
Det är också möjligt att man åsyftar fonden för rivning av kraftverken vid slutet av deras livslängd. Sveriges Radio körde en dokumentärserie för ett tag sedan kallad ”kärnkraftens dolda kostnader” har jag för mig. I mitt tycke hittade de inget särskilt alarmerande, men de lyckades troliggöra att man lägger undan lite för lite pengar för rivning nu, vilket skulle kunna yttra sig som en ekonomisk smäll när det är rivningsdags. Denna summa justeras dock vart tredje år. Även om dessa kostnader stegrades dramatiskt från nuvarande prognoser skulle de gott och väl rymmas inom pengamängden som omfattas av effektskatten, även tillsammans med en olycksfond.
Hur är det förresten, har dammägare krav på sig att ha medel undanlagda för att återställa älvarna? Jag tror inte det, men jag är inte säker.
Min slutsats av detta avsnitt är att kärnkraften inte är subventionerad. Tvärtom är den, relativt andra energislag, negativt särbehandlad.
Kostnader för elproduktion
Vad kostar det att producera el i ett kärnkraftverk då? Är det billigt eller dyrt?
Föga förvånande diffar siffrorna beroende på var man tittar. Men om man börjar med att titta på löpande kostnader, alltså vad det kostar när man redan har ett kraftverk, så verkar det ligga uppåt 20 öre/kWh. Det är billigt. Så att det finns ett ekonomiskt case för att fortsätta driva ett existerande kärnkraftverk är klart. Men hur står det till med att bygga nya?
Att det är hiskligt dyrt att bygga ett kärnkraftverk är ingen hemlighet. Det betyder inte med automatik att det är dyrt i relation till den energi man får ut; det är en stor anläggning som genererar mycket energi under lång tid. I absoluta tal är det alltjämt mycket pengar som ska fram innan man kan börja skörda energi. Dock ska man hålla i bakhuvudet att en del av denna kostnad kommer från de extrema säkerhetskrav som ställs på just kärnkraft och som inte ställs på andra energislag. Vad skulle förbränningsenergi kosta om den inte fick släppa ut skadliga partiklar, och vad skulle vindkraft kosta om ingen fick dö i underhållsarbetet? Nota bene, jag vill inte med detta säga att man ska släppa på kärnkraftsäkerheten; jag har till att börja med ingen aning om hur kostnadseffektivt det skulle vara (och ja, ord som kostnadseffektivitet är högst relevanta när man räknar människoliv), och hög säkerhet är något gott i sig. Men jag vill att man inte glömmer bort att en asymmetrisk säkerhetspremie är inbakad i kostnaden för nya kärnkraftverk.
Det finns flera sätt att mäta en sådan kostnad på. Ett kallas ”overnight cost” och går ut på att man samlar ihop alla kostnader kopplade till kraftverket (inte minst då byggnation), låtsas att de kommer på en gång (”overnight”) och dividerar med kraftverkets effekt. Detta blir kostnaden för att producera energi. Ett annat kallas ”levellised cost”, vilket tar kraftverkets totala kostnad och dividerar med den totala energimängd det förväntas producera (eller om det är energin som divideras med kostnaden, det spelar förstås ingen roll i princip). Det blir kostnaden för producerad energi. Obs skillnad!
Nu är det ingen som vet precis vad det kostar att bygga en modern reaktor. I Finland verkar det bli dyrt. I Kina verkar det bli billigt. Det är möjligt att denna diskrepans kommer sig av dels arbetskraftskostnader, dels mängden byråkrati, dels att man i Finland bygger ett (1) kraftverk medan man i Kina bygger flera och kan nyttja skalekonomi. Jag hoppas att Kinas låga kostnader inte beror på ett avslappnat förhållande till säkerhet.
Mer data finns exempelvis i rapporten ”Cost and Performance
Assumptions for Modeling Electricity Generation Technologies” från National Renewable Energy Laboratory under U.S. Department of Energy. Siffrorna jag ser där i verkar stämma väl med siffror jag sett på andra håll.
Nå.
Overnight cost för kärnkraft kan vi placera i ungefär 2500-5000 $/kW. Detta är ungefär som biomassa (2000-4000), ungefär dubbelt så mycket som landbaserad vindkraft och ungefär lika mycket som havsbaserad vindkraft. Det ligger väsentligt lägre än solenergi, typ en faktor två, fast då ska man komma ihåg att priserna på solenergi är distinkt sjunkande.
Tittar man i stället på levellised cost, alltså inte kostnaden per effektenhet utan kostnaden per energienhet, ser det lite annorlunda ut. Då är kärnkraft ungefär så dyrt som biomassa och landbaserad vindkraft, tydligt billigare än havsbaserad vindkraft och mycket billigare än solenergi. Anledningen kan vara kärnkraftens relativt vind- och solkraftens höga nyttjandegrad, eller kapacitetsfaktor, alltså andel av tiden energin är tillgänglig.
De här siffrorna är förstås inte absoluta sanningar. Dels är det prognoser, med vissa antaganden om framtida kostnader. Dels är det generaliseringar av förhållanden som i praktiken kommer variera mellan länder och regioner. Det är ändå data att ta på allvar.
Och vilken slutsats tycker jag man ska dra av dem?
Det beror lite på om man tittar globalt eller bara på Sverige. Globalt finns det ett uppenbart case för mer kärnkraft – precis som det finns ett case för annan energiproduktion med litet miljöavtryck. Även i Sverige borde det i princip finnas ekonomiska förutsättningar för nya kärnkraftverk. Så varför byggs det inga?
En uppenbar anledning är den godtyckliga gränsen i energiuppgörelsen på att tio reaktorer är det av gud givna antalet som är lämpligt för Sverige. Tills vidare lär det vara mer lönsamt att fortsätta köra de tio gamla än att bygga en ny, om en ny betyder att man måste ta bort en gammal. Men även bortsett denna begränsning skulle jag, om jag funderade på att bygga en ny reaktor, ta allvarligt på den regulatoriska risken.
Väsentliga delar av Riksdagen tycks tro att det dog 20000 människor i Fukushima-haveriet och vill avveckla all kärnkraft, helst genast. Socialdemokraterna svävar på målet. Tysklands exempel torde förskräcka, på många sätt. Vem vågar ta en jätteinvestering på 60 år under sådana betingelser? Om Sverige menar allvar med att gilla lågkoldioxidel borde man ta sig samman och säga att okej, även om vi emotionellt tycker det är läskigt med kärnkraft tänker vi inte förbjuda den.
Även om så skedde, skulle det då byggas nya kraftverk? Det vet inte jag. Det vet kanske inte ens kalkylansvariga på kraftbolagen. Och på sätt och vis tycker jag att man från politisk sida kunde lämna frågan där. Jag är i grunden positiv till att staten inte pekar med hela handen på exakt vad som ska byggas, utan bara ger rimliga förutsättningar. Fast där är vi inte i dag.
Dels har vi effektskatten på kärnkraft som jag redan nämnt. Den främjar inte säkerhet, den främjar inte miljö och den fonderas inte till något i sammanhanget relevant. (Jag hänvisar här till min motion i frågan.)
Dels har vi elcertifikaten, som jag hävdar är välmenande men missar målet. Jag skrev om det för inte så länge sedan, och det inlägget täcker in vad jag vill ha sagt på ett bra sätt. Men för att sammanfatta: Det är inte fel att gynna förnybar energi framför fossila källor. Men det relevanta är inte, eller bör inte vara, förnybarheten utan miljöavtrycket och farligheten. En skatt på växthusgaser träffar detta mål mycket bättre än elcertifikat. Skatt på växthusgaser, designad för att göra fossila energikällor mindre attraktiva, anses också vara ett kostnadseffektivt sätt att nå detta mål, och skulle knappast dräpa vindkraften om den ersatte elcertifikaten. Åtminstone landbaserad vindkraft har rätt hyggliga kalkyler i dag även utan växthusgasskatt.
Jag tror därför att det bästa vore att skrota omotiverade straffskatter och teknikspecifika stöd, och beskatta utsläpp av växthusgaser (utsläpp som dessutom samvarierar väl med övrig dödlighet). Om ett sådant förfarande sedan leder till att det byggs ofantliga mängder vindkraft (och man också löser vindkraftens specifika problem) i acceptabla lägen så är väl inte det så dumt. Som sagt, jag gillar vindkraft. Jag gillar också kärnkraft. Men det egentliga målet med en vettig energipolitik är inte mycket kärnkraft, utan en myckenhet av ren och säker energi. Av vilket energislag som helst som klarar sådana kriterier.
Etiketter: kärnkraft
Förvånansvärt vettig 