Posts Tagged ‘kärnkraft’

Fortsatta miljölåsningar

fredag 27 december, 2013

Eftersom jag är medlem i Centerpartiet tycker jag förstås att partiet är betydligt mer bra än dåligt. Jag hoppas dessutom att kausaliteten är den omvända. Jag är glad över mycket centern åstadkommer; den kommande t-baneutbyggnaden ligger fortfarande i topp på heta listan. Det är dock ingen hemlighet att på vissa punkter kommer jag och partiet dåligt överens. Det har jag ganska lätt att fördra när det rör frågor där värderingar helt enkelt kan skilja sig en smula; jag kommer aldrig hålla med något parti om allt, och åsiktsskillnaderna är sällan avgrundsdjupa i ett lite större politiskt perspektiv. Men så finns frågor där jag anser att partiet har fel inte bara i övertygelse utan även i sak, och dagarna då de frågorna kommer till ytan är det svårare att vara centerpartist.
Ja, det är självfallet kärnkraften igen.

I senaste medlemstidningen återkommer budskapet.
Klimatet är en av våra största utmaningar – ja, det är korrekt.
Vi och EU bör ha ordentliga mål och krav på utsläppsminskningar – ja, det är rimligt.
Vi ska ha 100% förnybar energi – Nej! Irrelevant och kontraproduktivt.
Irrelevant för att det är koldioxiden vi akut vill åtgärda, och detta korresponderar inte 1:1 mot vad som räknas som förnybart. Torv till exempel räknas som förnybart(!) medan kärnkraft inte gör det. I mitt teknikinlägg om kärnkraft pekar jag på dels att kärnkraft i stort sett inte släpper ut någon koldioxid över hela livscykeln, dels att den är långsiktigt hållbar över så långa tidsperioder att den gott och väl kan jämställas med sol, vind och vatten i detta avseende.
Kontraproduktivt för att om man ska ta bort all kärnkraft måste det till enorma, kanske rent omöjliga, ansträngningar för att först ersätta den med annat fossilfritt, innan man ens kan börja bekämpa fossileldandet. Det är inte en speciellt genomtänkt plan. Se till exempel på Tyskland, som till hisnande kostnader nu ökar sina fossilutsläpp. Jag tröttnar inte på att påpeka att jag är positiv till vindkraft, men stora vindkraftparker kan generera ungefär 1 W per kvadratmeter. Sverige har det här relativt väl förspänt med mycket yta och lite människor, men det är en lyx Europa i allmänhet inte delar.

Senare i tidningen finns en artikel av Anna-Karin Hatt, energiminister, där det står att läsa

Vart vi än kommer är intresset för Sverige stort. Allt fler vill veta hur vi har lyckats ställa om från ett samhälle som 1970 var ett av de mest oljeberoende i hela OECD till ett samhälle där nästan 50 procent av all energi vi använder är förnybar. (…) Den här fantastiska utvecklingen har skett tack vare att Centerpartiet genom centrala energibeslut och överenskommelser har tagit ansvar och under många år lett den gröna omställningen.

Tyvärr är det här direkt vilseledande på flera punkter.
Större delen av de femtio förnybara procenten är vattenkraft, som i sig är utmärkt men nog inte är det man i första hand vill att vi ska tänka på, inte minst som potentialen för ytterligare utbyggnad är hårt begränsad.
För det andra är det tyvärr så att minskningen av koldioxidutsläppen i svensk elproduktion – och minskningen är radikal, våra kilowattimmar släpper i dag ut ca 10% av vad som är snittet i OECD – kommit sig trots, inte tack vare, Centerpartiet. Vad som hände i början av sjuttiotalet var inte att vi införde smarta styrmedel och byggde gröna vindsnurror. Vad som hände var att vi gjorde en rejäl satsning på kärnkraft.
Det här har man kunnat läsa om mer i detalj både i UNT och, i ännu mera detalj, hos Stephan Pomp.

Jag har svårt att tro att Hatt inte känner till det här. Trots att tydligen en del förbluffande okunnighet om kärnkraft blottlades på Centerns riksstämma i höstas kan jag inte tro att det här är okänt för energiministern. Min gissning är att det är rent politiskt motiverade formuleringar hon kommer med. Kanske för att man hoppas profilera sig som kärnkraftmotståndare, kanske för att skapa sammanhållning inom partiet. Jag vet inte, politisk spin är knappast min starkaste sida. Och visst, politik är det möjligas konst. Men ibland blir det också det löjligas konst. Man kan inte, med bibehållen intellektuell heder, å ena sidan framhålla klimatet som ett existentiellt hot, och å andra sidan ignorera och/eller bekämpa kärnkraft. Det är inte trovärdigt.

Man skulle kunna hävda att behovet av mer kärnkraft i Sverige inte är speciellt stort eftersom vi redan är i stort sett fossilfria när det kommer till el. Jag håller inte helt med om det, men låt gå för att det stämmer i en första linearisering. Då undrar jag: vad hände med idén att agera som föredöme för resten av världen?
I en massa andra miljösammanhang framhålls att även om den globala nyttan av just Sveriges insatser är begränsad så finns ett stort värde i att vi som föregångare visar vägen längs miljövänliga stigar. Varför gäller inte det kärnkraft? Större delen av världen kan inte, om vi inte vill förvägra dem human levnadsstandard, effektivisera bort sitt energibehov; de kan inte heller ersätta sitt kol- gas- och oljeberoende med bara vind, sol och vatten. Vad det inte finns några tekniska hinder för är att ersätta fossilbränslet med kärnkraft. Varför inte vara stolta över att vi lyckades med det i Sverige? Även om vi inte börjar bygga en massa ny kärnkraft i Sverige, dölj inte att det var så vi blev av med vår fossila el! Sverige klarade det för 40 år sedan, när vi var mycket mindre rika än i dag.
Var i stället stolta och berätta om det!

Annonser

Nervous Energy

tisdag 3 december, 2013

Någon tänker fel kring energi. Det kan vara jag. Det kan vara Argentina.

Argentina har, tack vare en förutsägbar mix av planekonomi, ekonomisk nationalism och exproprieringar (och med risk för att bli tautologisk, ekonomisk vanskötsel), gått från att vara självförsörjande med energi till att behöva importera. Detta trots att man sitter på avsevärda tillgångar av gas och olja. Senaste The Economist citerar följande uppskattning.

For Argentina to become self-sufficient again in energy by 2030 requires investments of around $200 billion, of which $140 billion is in shale and about $60 billion in conventional oil and gas

Tvåhundra miljarder dollar?
Om man tar källorna jag använde i mitt nyliga inlägg om kärnkraftens ekonomi och räknar lite halvhögt borde de pengarna räcka till 40 GW installerad kärnkraftseffekt. Fyrtio gigawatt! Hela Argentinas installerade eleffekt i dag är ungefär 33 GW. Man borde alltså komma rätt långt med 40 GW till.

Det kan förstås tänkas att man hoppas kunna sälja en massa fossilbränsle, att reserverna är så stora att det ändå framstår som ett attraktivt alternativ. Men då är det ju det här med växthuseffekten. Ska man ta den på någorlunda allvar kan vi inte ens elda upp alla reserver vi har i dag, än mindre leta upp nya för att elda dem också. Gas och olja är förvisso bättre än kol, men det finns ju väsentligen koldioxidfria alternativ.

Man behöver inte ens bygga kärnkraft för alla pengar. Jag har aldrig varit i Argentina, men jag föreställer mig att det finns ganska gott om glesa, öppna och blåsiga platser. Låter spontant som ett bra land för vindkraft, som har en ekonomisk kalkyl i samma härad som kärnkraften. Det är förmodligen ingen bra idé att slå sig på att enbart bygga vindkraft, men vill man mixa upp den nya kärnkraften med vind ser jag inget större problem med det.

Nu är det förvisso ingen som har lovat att satsa de där tvåhundra miljarderna med dollar. Men om det ens är på tal tycker jag att Argentina borde fundera på annat än fossilbränsle.

PS
Det gäller resten av världen också.

Pandora’s Promise – om löften som inte riktigt höll. Och om pengar.

tisdag 26 november, 2013

Igår var jag och såg en visning av dokumentären ”Pandora’s Promise” som presenterats som en stark lans för kärnkraften i tider av växthuseffekt. Förresten, den intresserade kan se trailern här:

Den ska också släppas på iTunes om några veckor.
Filmvisningen följdes av en intervju med regissören Robert Stone, en före detta glödande kärnkraftmotståndare. Därefter vidtog paneldebatt med bland andra Mats Odell (kd) och Kent Persson (v). Bakom arrangemanget stod KTH Reaktorfysik, Analysgruppen (www.analys.se) och Sveriges Kärntekniska Sällskap (www.karnteknik.se).

Filmen
Jag hade anledning att tro att det skulle vara en vederhäftig film. Inte minst kritiken som filmen väckt gav anledning att tro det; bland den kritik jag läst fanns inget graverande.
Såvitt jag kunde bedöma var den också vederhäftig. Varken jag eller någon i efterföljande debatt kunde beslå den med något direkt fel. Däremot tycker jag inte den var så himla bra. Jag gillar när det är mycket hårda fakta i den sortens filmer. Pandora’s Promise hade förstås en del fakta, varav jag inte kände till samtliga i förväg, men mycket filmutrymme gick åt till svepande bilder och suggestiva frågor. Mycket ”what if”. Det hade inte gjort så mycket om man samtidigt hade klarat av alla de mest relevanta faktapunkterna, men jag tyckte att man gled förbi flera av de tveksamheter inför kärnkraften en intresserad men skeptisk målgrupp kan ha. Detta trots att svar inte saknas. I alla fall i Sverige är uranbrytningen en het potatis, men den berördes inte alls. Så hade det inte behövt vara; jag tyckte att jag i mitt nyligen skrivna inlägg om kärnkraftens teknik påvisade att det där inte behöver vara någon stor grej. Över lag, för att maxa ut egocentreringen, så tycker jag att är det bara fakta man är ute efter fanns det mer av den varan i mitt inlägg än i filmen. Däremot får filmen givetvis ojämförligt högre dramaturgiska poäng än mitt faktatröskande. Den lade också mycket större tonvikt vid Gen IV än vad jag gjorde.

Något som är svårare att lasta filmen för är att den var tydligt mer anpassad för världen i stort, där man eldar mycket kol, än just Sverige som huvudsakligen med vatten- och kärnkraft redan har en nästan fossiloberoende elproduktion.

Det sägs att filmen verkar mycket övertygande på folk som är slentriannegativa till kärnkraft. Den omvänder antagligen inte folk som gjort kärnkraftmotståndet till sitt livs centrala dogm, men slentriannegativism finns det gott om. Om det stämmer att den är en effektiv omvändare är det anledning både till hopp och djupa suckar. Hopp, för att det så klart är bra om människor kan ta till sig en mer rationell inställning i energifrågan när de exponeras för något som, för att bara nämna något, inte är lögner. Djupa suckar, för att större delen av faktamaterialet i filmen är tämligen basalt och lätt tillgängligt även filmen förutan. Om detta material räcker för att övertyga, om man inte kommit i kontakt med detta material tidigare, men ändå har en åsikt i energifrågan, vilken verklighet har man då levt i? Inte en faktamässigt speciellt välgrundad i alla fall, törs jag gissa.

Alltså, se gärna filmen. Den var inte dålig. Men jag hade hoppats på mer.

Debatten
Det här gick igen en del i debatten efter filmen. Greenpeace var givetvis på plats men gjorde en förvånansvärt slät figur. Min bild är att Greenpeace åtminstone brukar vara bra debattörer, men den här insatsen präglades mer av indignation och något semidesperat slagord än några substantiella invändningar.
Kent Persson, Vänsterpartiets energipolitiska talesperson, uppvisade också vad jag tyckte var ett par rätt basala missuppfattningar om kärnkraft (om kopplingen till kärnvapen och om avfallet). Djup suck igen. Om det är sådant Riksdagens toppar tror, vilka är då förutsättningarna för en rationell energipolitik? Obs att ”rationell energipolitik” inte behöver betyda att man bygger ett kärnkraftverk i varje kvarter. Men det vore bra om det underlag man fattade beslut på var besläktat med fakta.

Den i grunden kärnkraftpositive Mats Odell (även han med bakgrund i motstånd mot kärnkraften) menade att kärnkraften behöver bli billigare och säkrare, vilket jag hade en fråga kring. Det är givetvis bra om den blir billigare och säkrare, men säkerhet är ofta kostnadsdrivande och den sista procenten säkerhet brukar vara mycket dyrare än den första procenten. Om vi nu dels tror på alla siffror som säger att kärnkraften ligger i den absoluta säkerhetstoppen bland energislag, och om vi ser ett trängande behov av att bygga ut fossilfri energiproduktion – är det då verkligen ännu högre säkerhet i kärnkraften som ska vara vår prioritering? Kan vi få högre säkerhet till ett pris vi kan betala är det förstås bra, men om vi låter oproportionerliga säkerhetskrav göra kärnkraften omöjlig har vi inte gjort oss själva en tjänst.
Det är dock möjligt att jag har fel i antagandet om den kostnadsdrivande säkerheten. Det kan vara så att vad som främst gör kärnkraft dyrt att bygga är att man sällan gjort det på ett standardiserat sätt, utan i varje bygge uppfinns ett antal hjul på nytt.

Pengar, pengar, pengar
Mycket av diskussionen cirklade kring kostnaden för att bygga kärnkraft. Att det kostar mycket pengar bestrider ingen, men är det dyrt eller inte? Och här blir debatten ofta riktigt konstig.
Väsentliga politiska grupperingar, både innanför och utanför riksdagen, både inom och utom Sverige, gör gällande att vi på ett eller annat sätt måste satsa jättemycket pengar på att möta klimatförändringarna. Förmodligen har man rätt i det, även om man kan diskutera satsningarnas art. Och det är här det blir konstigt. Samma grupper och människor som annars fnyser föraktfullt åt ekonomiska invändningar mot klimat- och miljöåtgärder blir plötsligt de mest hängivna bönräknare när kärnkraft förs på tal. Då är med ens decimalerna i ekonomikalkylen och marknadens lönsamhet högsta prioritering. Man får gärna subventionera andra koldioxidsnåla energislag med enorma summor, men just kärnkraften gör dessa ofta – men inte alltid – vänsterorienterade världsräddare till nyliberala förespråkare av nattväktarstaten.
Elaka tungor skulle möjligen säga att det säger mer om inställningen till egna favoritprojekt än kärleken till moder jord.

Så här va. Tittar man på världen i stort behövs mycket mer energi än vad vi framställer i dag. Det vore jättedåligt att ta den energin från fossila källor. Vad mig anbelangar är vatten, vind och sol och vad man nu kan komma på för säkra och växthusgassnåla energikällor mycket välkomna att bidra så mycket som möjligt, jag har tidigare sagt att jag egentligen inte vill ställa kärnkraft mot dessa. Samtidigt vet vi att det av rent tekniska skäl är mycket svårt eller omöjligt att låta dessa dra hela lasset. Vi vet också att det inte finns avgörande tekniska hinder för att kärnkraft i en eller annan form skulle kunna dra mycket stora delar av lasset. Politiska hinder? Ja. Ekonomiska hinder? Troligen inte, men det förutsätter att man drar några djupa andetag samt prissätter fossila energikällor med hänsyn till dess föroreningar. Tekniska hinder? Inget avgörande.

Det finns ingen garanti att världen klarar av att bygga ut ickefossil energi i den takt som skulle behövas. Däremot kan vi nog garantera att utan att ens försöka, och utan att låta kärnkraften vara en viktig del i ansträngningen, så har vi förlorat slaget mot växthuseffekten.
Att i det läget vilja satsa jättemycket pengar på allt, men vägra kärnkraft, framstår inte som alldeles genomtänkt.
Snarare är ord som ”århundradets felsatsning” påkallade.

Kärnkraft, del 2: Ekonomi

söndag 17 november, 2013

Så, efter att i förra inlägget ha diskuterat tekniken kring kärnkraft och gett den väl godkänt är det nu dags att kasta ett öga på ekonomin. En teknik kan vara hur bra som helst i sig, men om ekonomin är katastrofal hjälper inte det stort. Precis som i förra inlägget kan jag inte ha ambitionen att täcka in precis alla aspekter, eller skriva uttömmande om ens de aspekter jag tar mig an. En bloggpost kan vara ganska lång, men det är ingen avhandling.

Jag börjar med en fråga som ofta kommer upp, fast mer som ett påstående då.
Är kärnkraften i dag subventionerad?
Det är en ståndpunkt jag ofta hör. Trots det är jag inte helt säker på hur man menar att den är subventionerad. En möjlighet är att man syftar på att den byggts upp med statliga medel. Det är för all del sant, men vilken betydande svensk kraftproduktion har inte byggts upp med statlig hjälp? Sannerligen inte vattenkraften. Det som i dag kallas förnybar energi får kraftiga subventioner från elcertifikaten. Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad.

Något jag tror att man menar ibland är att kärnkraftproducenterna inte har krav på sig att ha ordnat fullständig försäkringstäckning för värsta tänkbara olycka. Det är både sant och inte sant. Man har fullständigt skadeansvar upp till tolv miljarder kronor vid en olycka. Det är pengar som ska finnas redo i försäkringssystemet. Skulle det inte räcka täcker staten upp med ytterligare tre miljarder. Skulle inte heller det räcka kan kärnkraftbolagets samtliga tillgångar tas i anspråk.
Så det är sant att man inte har skyldighet att ha en fond med oändligt mycket pengar.
Å andra sidan är kraven hårdare än på annan industri med potential för stora olyckor, som petrokemisk industri och vattenkraft. Eller flyget för den delen. Skulle en av de stora dammarna brista förväntas inte dammägaren stå för alla fioler, utan staten kommer träda in. Skulle en jumbojet plöja ned i ett raffinaderi eller mitt i Stockholm kommer staten också träda in. Detsamma gäller vid större kärnkraftsolyckor. Det är helt enkelt en del av statens funktion att träda in vid stora katastrofer. Så, åter: Om kärnkraften är subventionerad på detta sätt så är väsentligen all elproduktion subventionerad, jämte… all verksamhet som alla håller på med.
Det betyder inte att man inte skulle kunna kräva ett ännu större försäkringsansvar på kärnkraften. Man kan inte kräva att varje enskild reaktor ska fondera medel för sitt eget katastrofhaveri, av samma anledning som premien i hemförsäkringen inte uppgår till bohagets hela värde. Men till exempel skulle man inom EU kunna kräva att reaktorägare ska gå samman och bilda en fond, utöver de ansvarsförsäkringar man redan har. Gör man överslagsberäkning på vad premien skulle bli för att täcka alla kostnader vid ett superhaveri – det har gjorts flera gånger – landar man vanligen på avsevärt mindre än ett öre per kWh.
Givetvis bör man då ställa motsvarande krav på annan verksamhet, till exempel att vattenkraftägare ska kunna pynta för att sopa upp resterna av Luleå ifall Suorvadammen packar ihop.
Men om man ändå räknar högt med ett öre per kWh, vad skulle det innebära för kärnkraften?
Egentligen har vi redan svaret på det. Staten tar i dag ut en effektskatt på kärnkraften uppgående till sådär 5-6 öre per kWh. Skatten är inte bunden till faktisk elproduktion utan den termiska effekt en reaktor skulle kunna producera om den gick för fullt. Skatten fonderas inte för något särskilt ändamål, utan är en ren straffskatt på kärnkraft för att den är kärnkraft. Ändå har vi kärnkraft. Det betyder att åtminstone om man avhöll sig från straffskatter skulle det uppenbarligen finnas ekonomiskt utrymme för en utökad olycksfond. Det skulle fortfarande särbehandla kärnkraften negativt, men det skulle gå.

Det är också möjligt att man åsyftar fonden för rivning av kraftverken vid slutet av deras livslängd. Sveriges Radio körde en dokumentärserie för ett tag sedan kallad ”kärnkraftens dolda kostnader” har jag för mig. I mitt tycke hittade de inget särskilt alarmerande, men de lyckades troliggöra att man lägger undan lite för lite pengar för rivning nu, vilket skulle kunna yttra sig som en ekonomisk smäll när det är rivningsdags. Denna summa justeras dock vart tredje år. Även om dessa kostnader stegrades dramatiskt från nuvarande prognoser skulle de gott och väl rymmas inom pengamängden som omfattas av effektskatten, även tillsammans med en olycksfond.
Hur är det förresten, har dammägare krav på sig att ha medel undanlagda för att återställa älvarna? Jag tror inte det, men jag är inte säker.

Min slutsats av detta avsnitt är att kärnkraften inte är subventionerad. Tvärtom är den, relativt andra energislag, negativt särbehandlad.

Kostnader för elproduktion
Vad kostar det att producera el i ett kärnkraftverk då? Är det billigt eller dyrt?
Föga förvånande diffar siffrorna beroende på var man tittar. Men om man börjar med att titta på löpande kostnader, alltså vad det kostar när man redan har ett kraftverk, så verkar det ligga uppåt 20 öre/kWh. Det är billigt. Så att det finns ett ekonomiskt case för att fortsätta driva ett existerande kärnkraftverk är klart. Men hur står det till med att bygga nya?

Att det är hiskligt dyrt att bygga ett kärnkraftverk är ingen hemlighet. Det betyder inte med automatik att det är dyrt i relation till den energi man får ut; det är en stor anläggning som genererar mycket energi under lång tid. I absoluta tal är det alltjämt mycket pengar som ska fram innan man kan börja skörda energi. Dock ska man hålla i bakhuvudet att en del av denna kostnad kommer från de extrema säkerhetskrav som ställs på just kärnkraft och som inte ställs på andra energislag. Vad skulle förbränningsenergi kosta om den inte fick släppa ut skadliga partiklar, och vad skulle vindkraft kosta om ingen fick dö i underhållsarbetet? Nota bene, jag vill inte med detta säga att man ska släppa på kärnkraftsäkerheten; jag har till att börja med ingen aning om hur kostnadseffektivt det skulle vara (och ja, ord som kostnadseffektivitet är högst relevanta när man räknar människoliv), och hög säkerhet är något gott i sig. Men jag vill att man inte glömmer bort att en asymmetrisk säkerhetspremie är inbakad i kostnaden för nya kärnkraftverk.

Det finns flera sätt att mäta en sådan kostnad på. Ett kallas ”overnight cost” och går ut på att man samlar ihop alla kostnader kopplade till kraftverket (inte minst då byggnation), låtsas att de kommer på en gång (”overnight”) och dividerar med kraftverkets effekt. Detta blir kostnaden för att producera energi. Ett annat kallas ”levellised cost”, vilket tar kraftverkets totala kostnad och dividerar med den totala energimängd det förväntas producera (eller om det är energin som divideras med kostnaden, det spelar förstås ingen roll i princip). Det blir kostnaden för producerad energi. Obs skillnad!
Nu är det ingen som vet precis vad det kostar att bygga en modern reaktor. I Finland verkar det bli dyrt. I Kina verkar det bli billigt. Det är möjligt att denna diskrepans kommer sig av dels arbetskraftskostnader, dels mängden byråkrati, dels att man i Finland bygger ett (1) kraftverk medan man i Kina bygger flera och kan nyttja skalekonomi. Jag hoppas att Kinas låga kostnader inte beror på ett avslappnat förhållande till säkerhet.
Mer data finns exempelvis i rapporten ”Cost and Performance
Assumptions for Modeling Electricity Generation Technologies”
från National Renewable Energy Laboratory under U.S. Department of Energy. Siffrorna jag ser där i verkar stämma väl med siffror jag sett på andra håll.
Nå.
Overnight cost för kärnkraft kan vi placera i ungefär 2500-5000 $/kW. Detta är ungefär som biomassa (2000-4000), ungefär dubbelt så mycket som landbaserad vindkraft och ungefär lika mycket som havsbaserad vindkraft. Det ligger väsentligt lägre än solenergi, typ en faktor två, fast då ska man komma ihåg att priserna på solenergi är distinkt sjunkande.
Tittar man i stället på levellised cost, alltså inte kostnaden per effektenhet utan kostnaden per energienhet, ser det lite annorlunda ut. Då är kärnkraft ungefär så dyrt som biomassa och landbaserad vindkraft, tydligt billigare än havsbaserad vindkraft och mycket billigare än solenergi. Anledningen kan vara kärnkraftens relativt vind- och solkraftens höga nyttjandegrad, eller kapacitetsfaktor, alltså andel av tiden energin är tillgänglig.
De här siffrorna är förstås inte absoluta sanningar. Dels är det prognoser, med vissa antaganden om framtida kostnader. Dels är det generaliseringar av förhållanden som i praktiken kommer variera mellan länder och regioner. Det är ändå data att ta på allvar.

Och vilken slutsats tycker jag man ska dra av dem?
Det beror lite på om man tittar globalt eller bara på Sverige. Globalt finns det ett uppenbart case för mer kärnkraft – precis som det finns ett case för annan energiproduktion med litet miljöavtryck. Även i Sverige borde det i princip finnas ekonomiska förutsättningar för nya kärnkraftverk. Så varför byggs det inga?
En uppenbar anledning är den godtyckliga gränsen i energiuppgörelsen på att tio reaktorer är det av gud givna antalet som är lämpligt för Sverige. Tills vidare lär det vara mer lönsamt att fortsätta köra de tio gamla än att bygga en ny, om en ny betyder att man måste ta bort en gammal. Men även bortsett denna begränsning skulle jag, om jag funderade på att bygga en ny reaktor, ta allvarligt på den regulatoriska risken.
Väsentliga delar av Riksdagen tycks tro att det dog 20000 människor i Fukushima-haveriet och vill avveckla all kärnkraft, helst genast. Socialdemokraterna svävar på målet. Tysklands exempel torde förskräcka, på många sätt. Vem vågar ta en jätteinvestering på 60 år under sådana betingelser? Om Sverige menar allvar med att gilla lågkoldioxidel borde man ta sig samman och säga att okej, även om vi emotionellt tycker det är läskigt med kärnkraft tänker vi inte förbjuda den.

Även om så skedde, skulle det då byggas nya kraftverk? Det vet inte jag. Det vet kanske inte ens kalkylansvariga på kraftbolagen. Och på sätt och vis tycker jag att man från politisk sida kunde lämna frågan där. Jag är i grunden positiv till att staten inte pekar med hela handen på exakt vad som ska byggas, utan bara ger rimliga förutsättningar. Fast där är vi inte i dag.
Dels har vi effektskatten på kärnkraft som jag redan nämnt. Den främjar inte säkerhet, den främjar inte miljö och den fonderas inte till något i sammanhanget relevant. (Jag hänvisar här till min motion i frågan.)
Dels har vi elcertifikaten, som jag hävdar är välmenande men missar målet. Jag skrev om det för inte så länge sedan, och det inlägget täcker in vad jag vill ha sagt på ett bra sätt. Men för att sammanfatta: Det är inte fel att gynna förnybar energi framför fossila källor. Men det relevanta är inte, eller bör inte vara, förnybarheten utan miljöavtrycket och farligheten. En skatt på växthusgaser träffar detta mål mycket bättre än elcertifikat. Skatt på växthusgaser, designad för att göra fossila energikällor mindre attraktiva, anses också vara ett kostnadseffektivt sätt att nå detta mål, och skulle knappast dräpa vindkraften om den ersatte elcertifikaten. Åtminstone landbaserad vindkraft har rätt hyggliga kalkyler i dag även utan växthusgasskatt.

Jag tror därför att det bästa vore att skrota omotiverade straffskatter och teknikspecifika stöd, och beskatta utsläpp av växthusgaser (utsläpp som dessutom samvarierar väl med övrig dödlighet). Om ett sådant förfarande sedan leder till att det byggs ofantliga mängder vindkraft (och man också löser vindkraftens specifika problem) i acceptabla lägen så är väl inte det så dumt. Som sagt, jag gillar vindkraft. Jag gillar också kärnkraft. Men det egentliga målet med en vettig energipolitik är inte mycket kärnkraft, utan en myckenhet av ren och säker energi. Av vilket energislag som helst som klarar sådana kriterier.

Kärnkraft, del 1: Teknik

torsdag 14 november, 2013

Nu! Nu! Nu är det äntligen dags! I något i stil med ett år har jag hotat med att skriva ett rejält kärnkraftsinlägg. Det blir två.
Och jag misstänker att det här kan komma att bli mina referensinlägg för kärnkraft. Därmed kan det hända att jag uppdaterar dem då och då.
I det här inlägget kommer jag prata om tekniska förutsättningar och om hur jag tänker kring dem. I nästa pratar jag om ekonomi. Upplägget är alltså väldigt likt det jag körde om vindkraft för ett tag sedan.
Jag gör inga anspråk på att täcka in alla aspekter, eller ens skriva uttömmande om de aspekter jag tar upp. Det går inte på en blogg och det förstår nog alla. Och eftersom det här inte är en avhandling har jag inte gjort någon notapparat. Mina källor är en blandning av saker jag har i huvudet, saker jag kollat upp nätledes och saker jag diskuterat med sakkunniga. Därmed har jag också dragit nytta av folks sakkunskap utan att credda dem i inläggen, av ungefär lika delar lathetsskäl och läsbarhetsskäl. Vill någon bli creddad så säg bara till!
Jag är intresserad av kärnkraft, men kan knappast titulera mig expert. Hittar man några sakfel får man gärna påpeka dessa för mig, poängen med den här sammanställningen är att den ska vara korrekt i sak. Är det något kärnkraftdebatten behöver så är det saklighet.

Som jag brukar påpeka har alla energislag vi använder för- och nackdelar, kärnkraft inbegripet. Kärnkraft är nu ett ganska brett begrepp. Jag kommer huvudsakligen att prata om den kärnkraft vi har kommersiellt tillgänglig i dag, som ofta kallas generation II och snart generation III, där man använder låganrikat uran som går en gång genom reaktorn. Och jag avser reaktorer av västtyp, kok- eller tryckvattenreaktorer (lättvatten). Det är ingen konstig begränsning; detta är vad man vanligen avser när man pratar om kärnkraft i allmänhet i dag.

Det finns också något som kallas generation IV, vilket är ett paraplynamn för en rad olika tekniker med en bränslecykel som skiljer sig från den i ”vanlig” kärnkraft. Dessa tekniker är inte nödvändigtvis nya, men körs inte i stor kommersiell skala i dag. Flera av dem är lovande, med potential för stora fördelar i såväl bränsleledet som avfallsledet. Trots det kommer jag inte att skriva närmare om dem i det här inlägget. Anledningen är att jag helt enkelt är för dåligt inläst på detaljerna. Om det ändrar sig kan jag alltid göra en separat post om Gen IV senare.

Inlägget blir långt även utan Gen IV, men det är rubrikindelat så att den som bara är intresserad av vissa aspekter kan nöja sig med att läsa om dessa.

Nå. Jag vill börja med att återvända till de två mått jag tog upp när jag pratade vindkraft: döda per genererad energimängd (Deaths per TWh by energy source, som jag sade då, det är inte en peer-reviewad artikel, men det är det bästa exemplet i genren jag sett hittills. Jag har sedan dess också sett att andra gjort motsvarande beräkningar och landat i liknande siffror.) och utsläpp av växthusgaser. Jag citerar mig själv:

Det finns många sätt att ranka energislag. Två sätt som jag tycker är mycket bra är antalet döda per genererad energimängd (säkerhet) och utsläpp av växthusgaser (renhet). Givetvis finns andra aspekter på säkerhet och renhet, det här är inte de två enda relevanta måtten. Men det är synnerligen relevanta mått.

Döda per TWh
Här talar vi om en uppskattning av hur många människoliv ett kraftslag kräver inklusive allt som krävs för att få elen till stånd. Siffran för dagens kärnkraft ligger på 0,04 döda per TWh, vilket inkluderar Tjernobyl. Och för all del Fukushima, där antalet som dött och förväntas dö strålningsdöden är kvar på noll.
(Värt att påpeka är att Tjernobylreaktorn var av en typ vars spektakulärt låga säkerhet saknar motstycke i världen i dag, och att vad som hände i Tjernobyl är en fysikalisk omöjlighet även i de sämre av de reaktorer jag pratar om här.
Tjernobyl saknade till och med en anständig reaktorinneslutning. Att diska kärnkraft pga Tjernobyl är som att underkänna bilbranschens säkerhetsarbete det senaste halvseklet pga att folk på femtiotalet körde utan säkerhetsbälte och dog.)
Denna siffra inkluderar också uranbrytningen och byggnationen av kraftverken.
Det är en mycket låg siffra. Den ligger lägre än men i samma storleksordning som vind och europeisk vattenkraft (vattenkraft ser sämre ut om man tittar på hela världen). Den ligger en storleksordning under solkraft, två under naturgas och tre storleksordningar under kol och olja. Tre storleksordningar, det är alltså en faktor tusen.

Växthusgaser
Med användning av samma källor som i vindinlägget, Vattenfall och Wikipedia, nås resultatet att kärnkraft ligger i samma härad som vind och vatten, klår sol och givetvis utklassar naturgas och kol med ett par storleksordningar.

Komna så långt: om man köpte mitt resonemang kring vindkraftens välsignelser bör man sålunda gilla även kärnkraft. Bevisligen säker och ren.
Jag tycker att det resonemanget är sunt, och har den stora fördelen att det är kvantifierbart och möjligt att objektivt utvärdera. Det är annars alldeles för mycket magkänsla i energidebatten.
Men det är likväl inte hela det resonemang som behövs. Vind- och vattenkraft är relativt enkelt (om än inte så enkelt som man kan tro och med sina egna komplikationer). Kärnkraft är mer komplicerat, och det ska man ha respekt för. Jag ska därför gå vidare med flera aspekter.

Säkerheten vid drift
Men vänta nu, är inte det här samma aspekt som nyss? Jo det är det, men det är så populärt att prata om den så vi tar det ett varv till. Fast till stor del har jag redan hanterat det i mitt inlägg Fukushima och perspektiven, som jag tycker står sig väl än i dag. Poängen är att olyckor i kärnkraftverk visst kan hända, men konsekvenserna kostar, så länge myndigheter agerar rationellt, pengar snarare än människoliv. Kärnkraften har också ett riskarbete som inte motsvaras i övrig energiproduktion, vilket kan leda till att risker uppmärksammas som på andra håll skulle gå obemärkta förbi. Att man inte har lika bra koll på vattenkraftdammars hållfasthet gör inte dammbrott ofarliga.
Det betyder inte att ingen någonsin kommer dö till följd av kärnkraft, men det gäller även för annan elproduktion. Vi har kört kärnkraft ett bra tag nu, och nya kraftverk blir ständigt säkrare än äldre. Om kärnkraften var tokriskabel borde vi helt enkelt ha märkt det nu.

Uranbrytning
Ibland framställs brytningen av uran som ett stort miljöproblem med kärnkraften. Jag har grävt lite (höhö) i frågan och lutar åt att det inte är så. Visst går det att bryta uran på ett dåligt och farligt sätt, men det är inte det som är poängen – det går ju att bygga farliga vattenkraftdammar och vindkraftverk som tappar rotorbladen också. Och visst blir det en stor lokal miljöpåverkan inom gruvområdet. For crying out loud, det är en gruva. Men det är också allt det, rätt skött, är. Man skulle kunna tro att radioaktivitet skulle vara ett problem för gruvarbetarna, men säkerställer man god ventilation är det inte så. (Det är för övrigt inte uranet som står för radioaktiviteten, naturligt uran är inte speciellt radioaktivt, utan radongas, som inte heller är endemisk i just urangruvor.)
Naturvårdsverket har tittat på frågan, eftersom det surras så mycket om den, och i stort sett kommit fram till att urangruvor i det mesta är att jämställa med sulfatgruvor. Jag är förvisso inte expert på sulfatgruvor (heller), men de tycks inte åtnjuta samma hätska motstånd som urangruvor. I Australien har man också brutit uran i stor skala ett bra tag med höga miljökrav, vilket verkar fungera bra. Det förefaller helt enkelt som om det inte finns goda skäl att motsätta sig specifikt urangruvor, om man inte gör det för att man är emot kärnkraft. Men då är det inte gruvverksamheten i sig man underkänner.

Man kan givetvis vara emot gruvverksamhet i allmänhet, men då har man gjort det svårt för sig om man vill ha någon energi. Lite grovt räknat kan man anta att det behövs bortåt 1500 stora vindkraftverk för att ersätta en modern kärnreaktor, baserat på 2 MW maxeffekt per snurra, 40% genomsnittligt uttag (möjligen optimistiskt), 1,5 GW maxeffekt i reaktorn och dryga 80% tillgänglighet (hoppeligen pessimistiskt). Varifrån ska metallerna till dessa kraftverk komma? Den stora mängden kraftverk som krävs gör att vindkraft per energienhet kräver en faktor 10-20 gånger så mycket stål och koppar som kärnkraft. Detta är inte minst intressant då väsentliga delar av världens uran kommer från vad som egentligen är en koppargruva.

Relevant i sammanhanget är den höga energitätheten i uranet. Även om en urangruva som sagt har stor miljöpåverkan inom sitt område behövs det inte särskilt mycket gruva för att få ut väldigt mycket energi.

Lite, men bara lite, spekulativt kan man hävda att det strängt taget inte behövs några gruvor alls. Det har gjorts lovande försök att extrahera uran ur vanligt havsvatten. Det verkar gå bra, fast till ett högre pris än gruvbrytning. Det i sig behöver inte utesluta metoden eftersom bränslekostnaden är en liten del av kärnkraftens kostnader, men det kan alltså inte konkurrera prismässigt med gruvorna i dag. Skulle man dock absolut inte vilja ha urangruvor skulle det vara en framkomlig väg.

Slutförvaring av radioaktivt avfall
Jag tänker här på omhändertagandet av det farliga högaktiva avfallet från använt kärnbränsle. Begränsar man sig till den bränslecykel som används kommersiellt i dag måste detta lagras säkert under lång tid, vilket ska tas på allvar.
Detta kunde ha varit ett bra argument mot kärnkraft innan vi började med den. Det kan tyckas vara ett vanskligt företag att ge sig på innan man vet hur avfallet ska hanteras. Det finns dock två, kanske tre, skäl till att jag inte tycker att ett sådant argument är hållbart i dag.
Det första är att vi de facto redan har en hel del avfall efter de decennier vi haft kärnkraft. Även om vi slutade med kärnkraft i morgon skulle detta avfall kvarstå. Avfallsproblemet förändras inte kvalitativt av att vi fortsätter. Det blir mer avfall, ja, men inga principer förändras. Mängderna i ren volym är om inte små så inte heller så hiskligt stora. Alltså: avfallsproblemets existens påverkas inte av om vi fortsätter med dagens kärnkraft eller inte, och kvantiteten är inte alls ett dominerande problem som det är med till exempel koldioxid.
Det andra skälet är att avfallsproblemet åtminstone i Sverige i praktiken är löst. Kanske inte på allra bästa sätt – exempelvis skulle det kunna vara bättre att omarbeta avfallet i nya reaktorer till mer kortlivade ämnen – men på ett tillräckligt bra sätt med djupförvaring i geologiskt stabilt urberg. Den som oroar sig för koppartubers beständighet och bentonitleras kletighet kan lugnande tänka på de naturliga kärnreaktorerna i Oklo, där de radioaktiva resterna inte flyttat sig mer än ett par meter på två miljarder år.

Man bör också ha i åtanke när man diskuterar förvaring av kärnavfall att målet, såvitt jag förstått, är att ingen på hundratusen år ska få en förhöjd bakgrundsdos med mer än en procent, vilket är ungefär vad man får av några timmars flygresa per år, eller att en gång i sitt liv göra en mammografiundersökning. Bara genom att flytta till exempel från Stockholm till Bohuslän, där berggrunden strålar mer än i Stockholm, får man en mycket större stråldos (kanske 30 gånger större) än gränsen för vad någon enda person på 100000 år ska få från kärnavfallet. Eller, med andra ord: Stockholmsbon som väljer att ta sommarsemester i Bohuslän får i och med det en extra stråldos som överstiger vad ingen på 100000 år ska utsättas för från bränsleförvaringen.
Det är inte helt lätt att komma på någon jämförbar verksamhet med samma krav på sig. Till exempel dör cirka 5000 personer per år i Sverige en för tidig död till följd av fossila utsläpp, men det accepterar vi på ett helt annat sätt.
Det gör det också lite svårt att seriöst diskutera säkerheten för långtidsförvar av använt kärnbränsle. Givetvis är det en fråga man måste ta på allvar, för det är material man inte borde äta om man hittar det i skogen. Men kraven som ställs är löjeväckande. Visst, uppfyller man dessa krav kommer man också att uppfylla kravet att skogsflanörer inte ska råka äta kärnbränsle. Det känns ändå som om kravställaren inte tillämpat speciellt mycket rim och reson, givet hur andra energislag behandlas. Det finns alltid en alternativkostnad, och i detta fall verkar man inte ha ställt sig frågan: om vi använder ett annat energislag, hur många liv kommer det kosta? Frågan är inte sofism. Vindkraft är ett av våra allra säkraste energislag, men ändå dödades 2011 fjorton människor i vindkraftsolyckor – bara i England.

Kärnvapen
Men kärnvapnen då? Är inte kärnvapenspridning ett starkt argument mot kärnkraft?
Det skulle det vara om det ena ledde till det andra, men vid närmare påseende är det inte så.
Det går att använda en modern reaktor för att tillverka material man kan göra kärnvapen av, men inte samtidigt som man stadigvarande producerar el. Man måste nämligen använda en annan variant av kärnbränslecykeln, där man ideligen stoppar reaktorn och tar ut bränslet. Det är oförenligt med att producera el någon längre tid i sträck, och det är också en rätt tydlig giveaway för IAEA, som förutom sina inspektörer har realtidsövervakning installerad. Det går inte att göra bombmaterial utan att IAEA får veta det – försåvitt man inte vägrar släppa in IAEA över huvud taget, vilket det torde finnas cirka en genomskinlig anledning till. Det radioaktiva avfall som kommer ut från svenska reaktorer, och liknande reaktorer över hela världen, kan man alltså inte göra atombomber av. (Ska man vara riktigt petig så kan det vara teoretiskt möjligt att göra det, men så svårt att såvitt känt har ingen slagit sig på att göra det; det finns alltid enklare sätt att komma åt bomben.) Det gäller förstås även sedan man grävt ned det i urberget.

Det är inte heller så att man bara för att man har en kärnreaktor och reaktorfysiker automatiskt är hejare på att bygga kärnvapen. En reaktor och en atombomb är besläktade men ändå vitt skilda fenomen.

Än viktigare är att ingen behöver en kärnreaktor över huvud taget för att göra kärnvapen. Ta Iran. De har visserligen en reaktor de skulle kunna använda för att göra en plutoniumbomb, men allt man behöver är centrifuger för att kunna bygga en uranbomb. Uranbomber är också mycket lättare att hantera än plutoniumbomber. Få kan ha missat att ansträngningarna kring Iran handlar om att få dem att sluta höganrika uran med sina centrifuger. Det finns ingen reaktor med i den processen. Med laseranrikning, en teknik under uppsegling, blir det ännu enklare. Tyvärr är atombomben här för att stanna; alla halvavancerade länder kan om de bara vill skaffa sig kärnvapen, och det kommer bara bli lättare. Atombomben kan inte ouppfinnas. Men det har inget med elproducerande kärnkraft att göra.

Alltså: Elproducerande kärnkraft kan i praktiken inte användas för att göra atombomber. Det behövs ingen reaktor alls för att göra kärnvapen, och det är knappast ens det lättaste sättet. Fredlig kärnkraft har ungefär lika mycket att göra med kärnvapen som bilfabriker med stridsvagnar.

Förnybarhet
Kärnkraften räknas inte som en förnybar energikälla. Det är i princip alldeles korrekt. Vind, sol och regn kommer finnas så länge solen beter sig som i dag. Kraftverken för att ta hand om vind, sol och regn kräver nyttjande av ändliga resurser – se till exempel ovan om metallåtgången för vindkraft, och då har vi inte ens berört sällsynta jordartsmetaller – men själva vinden, solen och regnet kommer inte ta slut. Kärnbränsle är en ändlig resurs. Men hur ändlig då? Så ändlig att det spelar någon roll? Nej, egentligen inte. Ibland påstås att uranet är på väg att ta slut, men då avses vanligen det uran som i dag lönar sig att bryta. Accepterar man ett högre uranpris – vilket inte är något konstigt eftersom bränslekostnaden som sagt är liten i förhållande till övriga driftkostnader för kärnkraft – finns tillgångar som räcker i hundratals år. Med utvinning ur havsvatten kan det utsträckas avsevärt längre. Detta utan att räkna med någon annan bränslecykel än den vi använder i Sverige sedan decennier.
Jag kan bara inte få någon relevans ur argumentet ”jamen bränslet kanske bara räcker i tusen år”.

Avrundning
Jag tror att punkterna ovan ganska väl täcker in de vanliga invändningarna mot kärnkraften. Jag tycker också att det framgår att när man belyser dem smälter det mesta av dem bort, åtminstone i en värld där man måste ta hänsyn till andra energislags realiteter.
Kärnkraft är inte heller bara en bunt nackdelar att hantera, och bland fördelarna märks inte enbart litet koldioxidavtryck, långsiktig bränsletillgång och bevisligen hög säkerhet. Det är även en energikälla som är oberoende av väder, vilket förstås skiljer den från vind- och sol- men även vattenkraft. Den är också utomordentligt utrymmeseffektiv. Nu är Sverige ett stort och glest befolkat land, men det blir ändå ett himla liv så fort man vill smälla upp en vindsnurra. Det är lätt att bli lite trött när man tänker på de åtminstone ett och ett halvt tusen stora vindsnurror som ska upp för att ersätta en reaktor.

Nu vill jag egentligen inte ställa kärnkraft mot vind. Eller mot sol, eller mot vatten. Jag är generellt positiv till alla dessa. Jag ställer gärna kärnkraft mot fossila bränslen, men om vind skrev jag att jag gillar vindkraft, och det vidhåller jag. Men jag tycker också att det finns mycket goda tekniska och miljömässiga skäl att vara positiv till kärnkraft, och att inte missgynna kärnkraft jämfört med sol, vind och vatten, vilket är vad det här inlägget handlat om.
Nästa inlägg kommer kasta ett öga på ekonomiska förutsättningar.

Centerpartistiska miljömisstag

tisdag 11 juni, 2013

När jag drogs till Centern var en viktig del av attraktionen att partiet förmådde ta miljöfrågor på allvar men utan att förorda flykt tillbaka till grottorna. I stället såg jag en resultatorienterad hållning parad med insikten att kombinationen med en liberalt grundad ekonomi ofta är det bästa sättet att hantera miljöproblem.
Ett problem var partiets religiösa kärnkraftsmotstånd; ingen påstår att kärnkraft saknar nackdelar eller ska stå för all energiförsörjning, men menar man att växthuseffekten är på allvar är det inte genomtänkt att börja med att kasta ut kärnkraften. Energiuppgörelsen (2009?), där man åtminstone accepterade kärnkraftens fortsatta existens, var en nyckelhändelse för att jag skulle kunna gå med i partiet.

På sistone har C fått mycket uppmärksamhet för sitt arbete med nya idéprogrammet. I media pratades det mest, lätt vulgariserat, om månggifte och fri invandring. För ett tag sedan debatterades och beslutades det om idéprogrammets slutliga skrivningar. Tyvärr hade jag, av rent privata skäl, ingen möjlighet att vara med på den stämman. Nu finns det i alla fall ett resultat att läsa, och jag tänkte ägna mig åt vad som skrivs i de rätt så specifika avsnitten ”Klimathotet” och ”Förnybar energi”.

Man konstaterar att växthuseffekten är vårt största kända miljöhot, vilket sannolikt är riktigt. Man går vidare med
Ytterst är lösningen i klimatfrågan att få till stånd en global prissättning på koldioxid som motsvarar de höga kostnader utsläppen åsamkar mänskligheten. Det ska vara olönsamt att fortsätta släppa ut och lönsamt att ställa om.
vilket jag menar är på pricken. Centerpartiet tells it like it is. Mycket bra så långt.

Sedan hoppar vi ned några stycken till Förnybar energi och läser
Sverige har både möjlighet och skyldighet att inom mindre än en generation bli ett samhälle med hundra procent förnybar energi, helt fritt från fossil energi, där Centerpartiets vision är ett samhälle utan kärnkraft.
Och här rasar bygget.

Visst, man kan ha visioner. Själv har jag en vision om att jag har ett rymdskepp med hyperdrive och jacuzzi (dock ingen karaokebar) innan jag fyllt femtio och semestrar på Olympus Mons. Men nu gäller det verkligheten.
Kära centerparti. I verkligheten måste man välja. Man kan antingen vilja satsa på att mota växthuseffekten i grind. Eller så kan man vilja satsa på att avveckla kärnkraften. Man kan inte, upprepar inte, göra båda samtidigt.
Ingen påstår som sagt att kärnkraften ska vara vår enda energikälla, men när Centerpartiet skriver så här har jag svårt att ta engagemanget i minst en av frågorna på allvar.

Precis som många har sitt favoritenergislag har många också ett energislag de älskar att hata, med mer eller mindre goda argument. Folk tuggar fradga över vindkraft, vattenkraft, solenergi – och kärnkraft. Sett över livscykeln och med hänsyn till vad vi vet om risker är dock ekonomi det enda argumentet som riktigt biter på kärnkraften – och ekonomin har ju energiuppgörelsen åtminstone i princip lämnat åt marknaden. Sedan är det väsentligen känsloargument som kokar ned till att kärnkraft känns otäckt. Det här är inte platsen för en detaljerad genomgång – den som letar i kategorin ”Energetiskt material” hittar en del – men för det mesta handlar det om att man väljer att värdera kärnkraftens risker och skador mångdubbelt högre, stundom många miljoner gånger högre, än riskerna med andra energislag.
Det kan kanske vara ursäktligt vid ett fikabord. För ett riksdagsparti som säger sig prioritera klimathotet är det en intellektuell genomklappning. I det verkliga livet måste man prioritera mellan olika önskningar. Centerpartiets uppenbara oförmåga till det, och partiets smygreträtt från energiuppgörelsen, är direkt ovärdiga och jag skäms över att vara del i spektaklet.

Så, om acceptansen av kärnkraften var ett krav för att jag skulle kunna gå med i partiet, borde jag då inte gå ur nu när det visar sig att man korsade fingrarna bakom ryggen?
Tja, det skulle väl vara det renlärigt principfasta att göra. Men å andra sidan finns det inget parti som exakt motsvarar mina egna preferenser, vilket torde gälla de flesta. Och i jakten på nya idéprogrammet snubblade jag över idéprogrammet från 2001. Smaka på de här godbitarna:

Människan kan inte bedöma de fulla långsiktiga effekterna av sina handlingar vilket innebär att all mänsklig verksamhet bör utgå ifrån försiktighetsprincipen. Människan bör inte rubba de naturliga ekosystemen så att de sedan inte går att återställa till sin ursprungliga balans

Så… inget jord- eller skogsbruk då? Hm, ingen bebyggelse heller va? Lycka till med att återställa Västerås till det naturliga ekosystemets balans.

Fysikens lagar och ekologins insikter säger att människan inte bör tillåta att halterna av naturfrämmande ämnen eller ämnen från jordskorpan systematiskt ökar i naturen.

Fysikens lagar säger… vadå sade ni? Fanns det över huvud taget någon som läst gymnasiefysik i församlingen när det där skrevs? Det där är dravel. Också: adjöss all gruvbrytning.
Sedan är det en passus om stabila och naturfrämmande ämnen, varpå man exemplifierar bland annat med uran, som strängt taget är vare sig stabilt eller naturfrämmande. (Låt vara att uran 238 är rätt stabilt, men det är sällan uranets ickeradioaktivitet som brukar framhållas som ett problem.)

All förändring av arvsmassa måste omgärdas av strikta etiska normer och diskuteras öppet. Förändring av arvsmassa som riskerar att spridas eller där förändringen blir varaktig får endast tillåtas ytterligt restriktivt och under gemensam kontroll.

Vet de här människorna vad arvsmassa är? Vet de hur traditionell växtförädling går till? Adjöss till samtlig växtförädling är vad det där stycket betyder. Och förmodligen barnalstring utom strikt statlig kontroll.
Och vadå ”diskuteras öppet”? Vilken konspirationsteori om förändringar i smyg är det man prenumererat på här egentligen?

Herregud ja. Och detta var i nådens år 2001, inte 70-talet.

Min poäng är:
det går år rätt håll på miljöområdet. Jag har allvarliga invändningar mot hur man tänkt i senaste programmet. Men jämför man med den täta rökelsedimman i det bara tolv år äldre programmet är det bländande briljant.
Jag får helt enkelt försöka se partiets kärnkraftsnoja inte som en stillbild utan som en process.
Och hoppas att den fortsätter att gå åt rätt håll.

Stockholmscenterns distriktsstämma, del 3 – kärnfrågan

lördag 16 mars, 2013

Jag vadar vidare i min egen motionsflod till Stockholmscenterns distriktsstämma förra helgen, och kommer nu till den ryktbara (nåja) motionen som hade med kärnkraft att göra. Jag ger er:

Mer klimatanpassad energibeskattning

På kärnkraftverk ligger i dag en effektskatt. Skattens storlek är bara löst kopplad till hur mycket el ett kärnkraftverk genererar. I stället är den baserad på hur stor mängd värme kraftverket i princip kan generera. Pengarna skatten drar in till staten – årligen cirka fyra miljarder kronor – är inte öronmärkta till något som har med kärnkraft att göra, utan det är bara en skatt på kärnkraft för att det är just kärnkraft.

Centerpartiet har länge haft ett spänt förhållande till kärnkraften, men har man slutligen bestämt sig för att tillåta den bör man vara konsekvent. Om ett speciellt energislag ska straffbeskattas ska det finnas särskilda och sakliga skäl därtill. Med växthuseffekten som ett dominerande miljöhot framstår det som ogenomtänkt att straffbeskatta en betydande energikälla som, under svenska förhållanden och per kWh, över livscykeln har ett växthusgasavtryck en tredjedel så stort som vindkraft (siffror från Vattenfalls livscykelanalyser). Är det säkerheten som oroar bör detta hanteras regulatoriskt. Att försöka öka säkerheten genom att skära i de ekonomiska marginalerna kan inte med den bästa vilja i världen ses som annat än en långsökt metod.

Många politiker har sina egna favoritkraftslag, motionsförfattaren ej undantagen. Andan i den energiöverenskommelse som Centerpartiet varit med om att ta fram är dock att det inte är politikers hjärtan som ska avgöra hur el produceras. Menar man allvar med det bör osakliga straffskatter på enskilda energislag tas bort. Fyra miljarder är förvisso mer än växelpengar. Vill man behålla det skatteuttaget på energisektorn bör det dock omfördelas så att det drabbar i proportion mot utsläpp av växthusgaser.

Jag yrkar:
Att – den särskilda effektskatten på kärnkraft tas bort.
Att – om det totala skatteuttaget på energisektorn ska hållas konstant, motsvarande skattetryck i stället baseras på utsläpp av växthusgaser.
Att – motionen sänds vidare till Centerpartiets stämma 2013.

Distriktsstyrelsens svar står visserligen i filen jag länkade till i första distriktsstämmeinlägget, men jag lägger ändå in det här:

Motionären anser att effektskatten på kärnkraft är en straffbeskattning utan tydlig koppling till miljöpåverkan och att den bör tas bort sedan regeringens energipolitik inte längre är inriktad på avveckling av kärnkraft. Han argumenterar även för att de miljörisker som är förknippade med säkerheten bör hanteras regulatoriskt.

Distriktsstyrelsen är av uppfattningen att energisystemet bör vara marknadsstyrt inom de ramar som leder till en långsiktigt ekologiskt hållbar energiförsörjning. Precis som motionären anser vi att politiker idealt sett inte ska värdera olika energikällors kvaliteter utan genom skatter och regler prisa in miljökostnaden i energipriset. Denna strategi är dock inte omedelbart tillgänglig eftersom en tillräckligt hög koldioxidskatt inte kan införas i ett enskilt, konkurrensutsatt land samt eftersom vissa miljöproblem är svåra att kostnadsberäkna.

Distriktsstyrelsen stödjer också huvuddragen i regeringens energiöverenskommelse från 2009 med dess tyngdpunkt på att skapa incitament för utbyggnad av förnyelsebar energi, samt dess förlängning av ”kärnkraftsparentesen”. Vi delar
uppfattningen att klimatfrågan är det mest akuta hotet mot en hållbar energipolitik. Men på sikt anser vi att all energiproduktion bör komma från de mest hållbara energikällorna.

Kärnkraften har miljöproblem kopplat till brytningen samt riskerna för driftsolyckor och under det långa förvaret av kärnavfall. Därtill finns en diffus internationell risk för att en ökad legitimitet för kärnkraft som energikälla eller en ökad tillgång av kärnavfall kan underlätta framställning av atomvapen.

Uppbyggnaden av svensk kärnkraft har varit en del av aktiva planekonomiska insatser där staten investerat tungt i forskning och fysiska investeringar, samt lyft kostnaderna för kärnkraftens riskhantering. Energiöverenskommelsens förslag att kärnkraften i framtiden helt ska bära sina försäkringskostnader har ännu inte realiserats fullt ut. Även om distriktsstyrelsen är benägen att stödja principerna som motionären grundar sina förslag på anser vi att kärnkraften inte är hållbar och därför är en långsiktigt oönskad energikälla, som dessutom har subventionerats direkt och indirekt under lång tid. Om en avskaffad effektskatt ska övervägas bör det föregås av en noggrann analys av tidigare subventioner samt av ett mer heltäckande krav på att kärnkraften ska bära de fulla kostnaderna för fullt försäkringsskydd och långsiktigt slutförvar.

Mot denna bakgrund föreslår distriktsstyrelsen för Centerpartiet Stockholm stämman besluta:
Att – avslå motionen.
Att – vidaresända motionen jämte yttranden till Centerpartiets riksstämma.

Jag hade förberett ett talarstolsvar som jag drog. Man hade en minut på sig, så det fanns inte tid till några djuplodande resonemang. Såhär ungefär sade jag, kursiverat:

Distriktsstyrelsens argumentation för att behålla effektskatten har nästan inget med effektskatten att göra. Världens ljusskygga kommer inte avsluta sina kärnvapenprogram för att Sverige lägger en skatt på sina kraftverk. Försäkringsfrågan är inte relevant eftersom effektskatten ändå inte fonderas för något sådant; den är dessutom skev eftersom samma krav inte ställs på annan väl så farlig verksamhet. Oroar man sig över andra energislags konkurrenskraft vill jag påminna om att vi redan har elcertifikat till det. Och kärnkraften är knappast ensam om att ha byggts upp med statliga medel.
I slutändan kokar det ned till att eftersom vi inte gillar kärnkraft vill vi ge den tusen nålstick. Detta i samma andetag som man säger sig ställa upp på att politikers hjärtan inte ska avgöra sådana frågor. Det går inte ihop. Jag ser ett emotionellt försvar av effektskatten, men energifrågan är för viktig för att behandlas så. Jag ser inga sakliga skäl till effektskatten och menar att den bör avskaffas, eller omvandlas för att hantera våra verkliga problem, växthusgaserna.

Jag såg inte min motion som en motion för eller emot kärnkraft, men är egentligen inte förvånad över att det var den vinkeln styrelsen valde. Centern har ju, som jag skrev, ett spänt förhållande till kärnkraft. Jag tyckte att det var en skattefråga, men den hamnade i kategorin för miljö och hållbarhet.
Givetvis gick den inte igenom. Det förstod jag redan när jag skrev den. Vad som förvånade mig var att presidiet vid acklamationen fick be folk att rösta igen så att det skulle höras vilken sida som vann; jag hade hart när förväntat mig att vara ensam ja-röstare.

Jag skulle gärna ta en ordentlig kärnkraftsdebatt i Centern. De argument mot kärnkraften jag hört hittills i sammanhanget grundar sig inte i en saklig avvägning av risker och alternativkostnader i människoliv, utan låter mer som emotionella resonemang. Jag har tidigare skrivit om skev riskvärdering av kärnkraft. Men det var alltså inte ambitionen denna gång. I den här motionen ville jag åt en skatt som jag inte såg några sakliga skäl till; som ingen trovärdigt förklarat vilket problem den ska lösa.

Om jag tänker fel i mitt resonemang i motionen eller mitt senare försvar, eller har fått fakta om bakfoten, påpeka gärna det. Eftersom saklig argumentation är hela min poäng vore det dumt om jag inte argumenterar sakligt.

Jag har inte bestämt mig för om effektskatten är en fråga jag ska fortsätta driva. Jag tror fortfarande att jag har rätt och att distriktsstämman hade fel, men det blir alltid en fråga om hur mycket energi(!) man kan lägga på varje enskild fråga.

Städnotan

fredag 24 augusti, 2012

Nu när alla skriver om Ulf Brunnberg och inte har tid att vara upprörda om kärnkraft tänkte jag passa på att skriva lite om städnotan kring Fukushima, dymedelst försäkrande mig om ännu färre läsare än vanligt. Men ibland kan det vara trevligt att skriva om något inte just när vågorna går som högst.

Jag har tidigare skrivit (bland annat) om Fukushima-katastrofens mänskliga kostnad i liv. Till det skulle man kunna lägga att dödstalen verkar stiga när man nu varit tvungen att stänga av luftkonditioneringen, men det var inte det jag tänkt koncentrera mig på.
Det finns förstås andra mänskliga kostnader, i första hand för att man evakuerat en massa folk inom en ganska stor radie från kärnkraftverket. Tyvärr verkar man ha gått samma väg som efter Tjernobyl och ha satt gränser mer på politiska än vetenskapliga grunder. Till exempel har man föresatt sig att sanera områden som strålar mer än 1 mSv per år, vilket råkar vara mindre än den naturliga bakgrundsstrålningen från berggrunden i betydande delar av Sverige. Att evakuera ett sådant område framkallar givetvis mänskligt lidande, men det är politiskt framkallat.
Obs – jag säger inte att det inte var nödvändigt att evakuera någon. Jag säger att delar av evakueringen och städoperationen inte verkar ha saklig grund.

Men, det är först nu jag närmar mig vad jag egentligen tänkt skriva om, nämligen vad hela städningen beräknas kosta. Det betyder inte att man struntar i mänskliga aspekter, utan att även ekonomin är en relevant aspekt.
Lyckligtvis för den rastlöse verkar det inte finnas mycket att skriva. Jag har letat efter så nya källor som möjligt, eftersom de första gissningarna bara månader efter jordbävningen rimligen är sämre än de uppskattningar man har nu. Det verkar dock som om man även nu bara har en vag aning om vad det kommer kosta. De uppskattningar jag sett, bortsett outliers åt båda håll, har varierat mellan ungefär motsvarande 100 miljarder kr och 2000 miljarder kr, på en tidsperiod mellan 10 och 40 år. Det skulle då inkludera, tycks det, inte bara uppstädning och stängning av reaktorerna utan även kostnaden för att köpa och sanera all evakuerad mark.
Jaha, är det mycket eller lite?
Det är självfallet jättemycket. Men hur mycket?
Tja, låt oss applicera det på Sverige. Just Fukushima-olyckan (först enorm jordbävning och sedan jättetsunami) är förstås långsökt i ett svenskt perspektiv, men låt oss ändå anta att en lika dyr olycka skulle hända här.
På något sätt känns det intuitivt rimligt att slå ut kostnaden på tiden det tar att städa. Logiken haltar möjligen; även om man skulle städa på ett år kan man väl ta ett lån på kostnaden och återbetala på 40 år. Men ändå, att slå ut kostnaden jämnt över arbetstiden blir i åtminstone någon mening ett snittmått på kostnaden.
I Sverige betalar kärnkraften en effektskatt av ingen annan anledning än att den är kärnkraft. Den skatten uppgår till cirka 4 miljarder kr per år och har ingenting att göra med avgiften som betalas för att ta hand om använt kärnbränsle. Sådana pengar borde man lätt kunna fondera för städändamål, om man bara ville.
I det mest gynnsamma av betalningsutfallen ovan skulle alltså dagens effektskatt kunna täcka saneringskostnaderna löpande, utan behov av särskild fondering i förväg. Givetvis ser kalkylen annorlunda ut i mindre gynnsamma utfall, men Sverige är också ett litet land. Japan å sin sida är en av världens största ekonomier, och bör inte ha några egentliga problem med notan på sikt. Detta ligger också väl i linje med de beräkningar jag sett (men inte lyckas hitta någon vettig länk till i brådrasket) på att en EU-gemensam försäkring för att täcka en olycka av Fukushimas storlek skulle ligga på storleksordningen några öre per kWh.

Poängen med det här inlägget, i den mån det har en poäng, är inte att bagatellisera Fukushima. I rent ekonomiska termer är det en jättekatastrof. Inte så stor som jordbävningen och tsunamin i stort, men ändå jättestor.
Vad jag vill peka på är att även om Fuskushimakatastrofen kommer kosta ofantliga mängder pengar, är det inget som i sig ställer kärnkraftkalkylen på huvudet. Det kan vara bra att komma ihåg.

Som ett PS: När jag letade data snubblade jag över det här inlägget (och nej, jag har inte bara letat på kärnkraftpositiva sidor) om uranutvinning ur vanlig fulberggrund, och konsekvenserna för energitillgången. Jag har inte kollat några siffror, men – intressant läsning, om man går igång på sådant.