Mer eller mindre

För ett litet tag sedan bestämde sig Vänsterpartiet för att driva frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. De fick genast utstå mycket löje, vilket var både oförtjänt och helt och hållet deras eget fel. Det triggade en diskussion dels om arbetstid och dels om ekonomisk tillväxt. Jag har ändå länge tänkt att jag skulle skriva något om det senare, så nu tar jag det förra som ingång till det.
Alltså, jag börjar med att titta på arbetstidsförkortning.

Dan förklarar arbetstidsförkortning

Det är klart att det går att ha kortare arbetsdagar. I en första ordningens naiv approximation, låt säga att alla som jobbar gör det åtta timmar om dagen. Om de skulle gå ned till sex timmar skulle helt enkelt produktionen, och därmed lönen, gå ned till 75% jämfört med tidigare. Inga konstigheter.
Men när man säger att man ska ha kortare arbetstid med bibehållen lön, hur går det ihop?
Jag tycker det underlättar att tänka på vad pengar – och lön – representerar. Det kan man bråka länge om, men en beskrivning som räcker långt och för det vi är ute efter här är att pengar är poäng. Det finns ett visst antal poäng totalt. De poäng du får varje månad – din månadslön – utgör en andel av den totala mängden poäng. Detta motsvarar en andel av landets totala produktion. Din lön låter dig alltså konsumera varor och tjänster uppgående till din andel av den totala produktionen.
Ja, det är starkt förenklat. Men det duger här och nu.
Det viktiga är alltså inte hur många poäng man får, utan hur stor den totala produktionen är och hur stor andel av den man får.

Vad skulle det då betyda att korta arbetstiden generellt, med bibehållen lön?
Anta att man gör det över en natt. Ja, man kan låta alla behålla sin lön på papperet. Men den kommer vara värd mindre, eftersom den totala produktionen minskar. Den som tjänar 26000 kr (ungefär medianlönen i Sverige) kommer fortfarande tjäna 26000 kr på sin sextimmarsdag, men kommer om vi fortsätter med naiva ansatsen ovan bara ha köpkraft motsvarande 19500 kr före den kortade arbetstiden.
Med andra ord, en duktig inflationsresa.

Nu skulle det nog inte bli riktigt så illa, av flera skäl.
Ett av dem är att alla inte jobbar åtta timmar i dag. Den som i dag jobbar sju timmar per dag skulle bara korta sin arbetsdag med 14%, och den som jobbar sex timmar eller mindre inte alls.
Ett annat skäl som är mer öppet för spekulation är antagandet att man per tidsenhet jobbar effektivare på en sextimmarsdag än på en åttatimmarsdag. Ja, så kan det vara. Hur stor inverkan det har varierar nog stort mellan olika typer av jobb. För att helt kompensera för timbortfallet skulle en heltidsarbetare behöva öka sin effektivitet per tidsenhet med en tredjedel, och det kan vi nog utesluta. Men det är inte otänkbart att åtminstone någon effekt finns.

Vad vilja socialisterna?

Hur som helst, att hux flux gå ned till sex timmar utan att det ger ett rejält ekonomiskt bakslag, det finns inte på kartan. Så vad är det Vänsterpartiet snackar om?
Jag har läst – eller nå, omväxlande läst, omväxlande skummat deras 58-sidiga rapport, ”Striden om tiden” (pdf).
Den är förhållandevis sansad för att komma från V. Ja, på sid 27 åberopar de Marx och går till storms mot lönearbetet som sådant, på ren princip. De noterar ett behov av rejäla skattehöjningar men räknar inte med några särskilt negativa effekter av det. Men på det hela taget är det någorlunda nyktert, med väldigt små inslag av ”om bara vi får regera kommer samhället ha oändliga resurser”. Rapporten säger egentligen inte emot beskrivningen jag gör här ovan.
Sin lösning på detta finner man genom att sätta hoppet till ekonomisk tillväxt. Man gör ett inte uppenbart orimligt antagande om årlig tillväxt och noterar i princip att man kan ta ut detta i ökade resurser eller i minskad arbetstid.
Alltså, vartefter vi producerar mer per arbetad timme ska vi inte använda denna tillväxt till att öka vårt välstånd, utan till att i samma takt jobba mindre. Under tiden som denna process pågår kommer vi sålunda stå kvar på samma välståndsnivå som i dag, men successivt jobba mindre och mindre tills normalarbetstiden är sex timmar i stället för åtta.

Och så kan man ju göra. Lönen bibehålls inte bara på papperet, utan även i faktisk köpkraft. Så vad är haken? Finns det ens en hake?
Ja det gör det. Priset man betalar är att man står kvar på samma nivå av välstånd, under år då man kunnat öka det.
Men varför ska vi jaga mer välstånd? Har vi det inte redan rätt bra? Är det inte dags att ta ut lite mer tid (”fritidslinjen” som V pedagogiskt kallar det) ur produktionen? Eller har alla deltidsjobbare moralisk skyldighet att gå upp till heltid för att elda på tillväxten?

Jag börjar bakifrån.
Nej, jag tycker inte att varje individ är skyldig att maximera sitt bidrag till BNP. Har man ekonomisk möjlighet att jobba mindre än man kan ser jag inget fel med det. Det är ett rent personligt val.
Men att tvinga hela samhället att växla produktion för mer ledig tid, det är något annat.
Därmed inte sagt att det alltid är fel. Som V och många andra påpekar, vi har ju gått ned i tid flera gånger förut. Om jag är emot att minska arbetstiden nu, innebär det att jag också tycker det var fel att gå ned i tid de förra gångerna? Borde vi lägga all tid på att maximera tillväxt? Det är en bra fråga. Givetvis ska man inte lägga all sin vakna tid på att jobba, men man måste lägga åtminstone någon tid. Någonstans däremellan ska man alltså lägga sig. Men varför skulle det vara av gud givet att just åtta timmar fem dagar i veckan är det optimala?
Nej, det är det inte. Men detsamma gäller sex timmar fem dagar i veckan. Och lika lite är det självklart att det är rätt att hela tiden sträva efter att jobba mindre.

Jag måste landa i att jag inte tror att det finns ett enda svar som är rätt för alla. Och då tror jag det är att föredra att inte tvinga alla att gå ned i tid. Visst är det på många jobb svårt att jobba deltid även om man vill – men inte lika svårt som det kommer vara att få jobba åtta timmar, om V får bestämma.

Om V inte får bestämma

En del har ju faktiskt förkortat sin arbetstid på egen hand, inte bara deltidsjobbare. På vissa arbetsplatser har man förhandlat till sig att fulltid ska vara exempelvis 38 timmar i veckan, inte 40. (Även om detta ofta växlas mot annan ledighet.) Och ibland kan man läsa artiklar om något företag som infört sex timmars arbetsdag med hel lön och det funkar så bra så.
Det här har jag förstås ingenting emot. De där sextimmarsföretagen har uppenbarligen så god lönsamhet att de kan ta ut en del av det i ledig tid. Fint, det är upp till dem. Men det gör det inte automatiskt rätt att föreskriva att alla ska gå ned i tid.

Vad ska vi med tillväxten?

Den här tillväxten jag pratar om. Vad ska vi med den till? Är inte våra telefoner redan tillräckligt bra? Är det verkligen värt att sträva efter mer, ständigt mer, när vi i stället skulle kunna jobba lite mindre?
Det är ingen nonsensfråga. Tvärtom är det något vi måste veta hur vi resonerar kring när vi funderar över kortare arbetstider, så att vi kan väga alternativ och kostnader mot varandra.
Men det tar jag i nästa inlägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s