How Sweden learned to stop bombing and love worrying

När jag, som i förra inlägget, påtalar att jag tycker att Sverige borde stärka upp sitt försvar får jag ofta frågan vad det är för hot jag ser. Så jag tänkte att det var dags att exemplifiera. Jag påstår inte att jag säger något originellt eller nytt, eller att jag är någon särskild expert på området, det är mer ett svar på en återkommande fråga.
Och det finns självfallet flera möjliga hot, men jag väljer här ett hyggligt närliggande.

Men när jag sitter och snackar om hotet från öst, vad är det då vi hör? Jag jobbar sedan några år inom försvarsområdet. Är det bara det gamla vanliga med att en statlig byråkrati alltid vill svälla, alltid ha mer resurser? Nja, jag tycker förstås att argumenten står på egen hand. Jag personligen har dessutom även med dagens blygsamma försvarsanslag mer att göra på jobbet än jag riktigt hinner med, och det ska till extraordinära nedskärningar för att jag ska bli friställd. Mitt snäva egenintresse av ökade försvarsinslag törs jag påstå är ringa.

Nå. Utgående från vad vi sett de senaste dagarna. Det som inte torde undgått någon är att Ryssland åter brukat vapenmakt för att invadera ett grannland.
(Parentes: jag är inte i alla lägen emot att ett land går in i ett annat, speciellt inte om det kan motiveras med skydd av befolkningen. Men det är inte det som händer här. Längre diskussion om folkrättens för- och nackdelar får sparas till senare.)
Bland vad man kan tänka sig att någon missat:
* Ryssland har samtidigt hållit en stor militärövning i nordväst, med udden mer mot Polen et al. Meddelandet är tydligt: ”Vi har förmåga att uppträda kraftfullt på flera fronter samtidigt. Lägg er inte i.”
(Edit: och nu, bara minuter efter publicering, ryktas att Ryssland testskjutit interkontinental missil. Subtilitet är inte deras grej.)
* Sverige åtnjuter inte någon speciell fredad status. Sverige har av Ryssland pekats ut som en kraft bakom revolutionen i Kiev. Det genomförs en synligt upptrappad underrättelseinhämtning riktad mot Sverige. Ryssland har också flera gånger de senaste åren övat flyganfall mot Sverige. När andra länder gör sådana saker brukar det vara lätt att tolka budskapet; en demonstration av förmåga till våldsutövning. Det finns ingen anledning att tolka övningarna mot Sverige annorlunda.

Ukrainas säkerhetspolitik har vidare varit påtagligt likt Sveriges. Man har inte hållit uppe sin egna militära förmåga. Däremot har man samarbetat mycket med USA och Nato, i förhoppning om att intjänad goodwill ska fungera som en försäkring om det bränner till. Faktum är att man haft väsentligt större garantier än Sverige har; USA och Storbritannien lovade -94 att skynda till Ukrainas hjälp vid behov. Det har nu visat sig att när det verkligen gäller har man inte ett dugg att hämta. Antingen är man med i Nato eller också är man det inte. Ukraina och Sverige – inte.

Det verkar råda västlig enighet om att Rysslands anfall mot Ukraina inte kan motiveras rationellt sett till risk/kostnad/vinst. Vad det betyder är att sådana analyser för framtida scenarier inte är tillförlitliga.

För att ändå försöka gissa framåt så är Sverige knappast ett primärt mål för Putin. Däremot kan vi relativt lätt dras in i en kris. Den förevändning som Ryssland använt för att ge sig på Georgien och Ukraina skulle utan svårighet kunna användas mot baltstaterna också. Det vore inte första aggressionen i den riktningen; minns cyberkriget när det flyttades på en kommuniststaty.
Tröskeln för att anfalla någon eller flera av baltstaterna är betydligt högre än för Ukraina. De är med i Nato, och blir ett Nato-land anfallet har övriga medlemmar en skyldighet att hjälpa till. Sverige har för övrigt också lovat att hjälpa till ifall baltstaterna skulle bli anfallna, så om vi har någon som helst avsikt att stå vid vårt ord har vi redan där en väg in i krisen.
Men hur mycket är artikel 5 värd? Det har aldrig prövats ordentligt. Om Ryssland gick in i Estland, skulle USA verkligen gå i krig mot Ryssland då? Kommer man tycka att Estland är värt det? Och om USA inte kom till undsättning, skulle de europeiska länderna då våga göra det? Det skulle vara en ohygglig risk av Ryssland att ta. Men den som i dag, efter att Ukraina övergivits, inte tror att det är en kalkyl det grunnas på i Kreml vill jag kalla korkad.

Antag nu, för diskussionens skull, att Ryssland går in i en eller flera baltstater. Östersjön är redan i dag strategiskt viktig (och i Rysslands militära doktrin ingår, förutom att ”skydda” rysktalande utomlands, att skydda sina ekonomiska intressen, varibland kan räknas in gasledningen i Östersjön). I ett sådant scenario skulle betydelsen av Östersjön knappt kunna överskattas. Och genast vänds allas blickar mot Östersjöns naturliga hangarfartyg, Gotland.
Har man väl gått in i baltstaterna vore det väl en no-brainer att lägga beslag på Gotland också. Gotland, som hör till ett allianslöst och i stort sett försvarslöst land, medan Nato är upptaget med att oroa sig över de stater som faktiskt hör till Nato.

Det behöver inte vara fråga om en permanent annektering av Gotland. Men man måste fråga sig: är man okej med ett sådant scenario? Om man inte är det så bör man verka för att uppgradera Sveriges förmåga att hävda eget territorium. Att ensamma stå emot ett fullskaligt anfall från Ryssland är inte realistiskt, men man kan alltid försöka bygga en tröskel hög nog för att ett sådant företag ska vara kostsamt. Ryssland har av tradition varit berett att ta förluster, men det är inte samma sak som att man helt struntar i dem.
Det finns här (minst) två sätt att se på tröskelresonemanget. Det ena är det jag just beskrev. Det andra är att Ukraina inte hade någon tröskel, och att det hittills avstyrt blodbadet. Genom att man inte har något annat val än att lägga sig platt alltså. Tja, vi kan inte veta att Ryssland rullat in även om Ukraina haft en högre försvarsförmåga. Kanske hade de gjort det. Kanske hade det blivit blodigt (vilket det förstås fortfarande kan bli).
Men vad vi faktiskt vet är att Ryssland utnyttjade frånvaron av tröskel till att invadera. Det hjälpte de facto inte att se snäll ut.

Ja. Det är ett scenario jag kan se framför mig.
Men tror jag på det?
Nu när jag piskat upp invasionsbilder ett tag, tror jag att det är vad som väntar? Tror jag att Ryssland kommer chansa på att gå in i Natoländer och ta terräng runtom i Östersjön?
Nej, det tror jag inte.
Men att avfärda det som en möjlighet verkar inte speciellt intelligent.

Jag tror inte heller att huset vi bor i kommer brinna ned. Men vi har ändå brandvarnare och hemförsäkring.

Annonser

Etiketter: ,

3 svar to “How Sweden learned to stop bombing and love worrying”

  1. Magnus Says:

    Angående: ”(Edit: och nu, bara minuter efter publicering, ryktas att Ryssland testskjutit interkontinental missil. Subtilitet är inte deras grej.)”

    Enligt nyheterna imorse så hade USA svarat och sagt att de kände till provskjutningen då den var planerad och aviserad innan ”invasionen” av Ukraina började. Om det nu stämmer eller ej vet jag inte.

    Gilla

  2. horvendile Says:

    Jo det stämmer nog, jag såg det sedan också.
    Men det gäller också, tror jag, för de stora militärövningarna som delvis använts som cover. Det här är uppenbarligen en välplanerad operation.
    Och man hade ju alltid valet att låta bli att skjuta upp roboten, om man inte ville hetsa upp situationen ytterligare.

    Gilla

  3. Krig och fred | Ape reft of his tail Says:

    […] här har också bäring för andra länder än Ukraina. Som jag skrev nyligen i How Sweden learned to stop bombing and love worrying vore det korkat att inte räkna med att Ryssland efter Krim grunnar över vad man mer kan komma […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s