Förvånansvärt vettig

Det här är kanske självklarheter, men ändå, varsågod lite läge och vad jag tycker om det.

Om att det ska bli extraval tycker jag egentligen inte. Det positiva med det är att jag tycker att Löfven-regeringen farit fram med inkompetent och skadlig politik, och har vi en chans att hejda det så är väl det bra. Men Alliansen hade behövt en längre period för omtag. Ju längre någon sitter vid makten, oavsett vem, desto tröttare blir maktutövandet, desto mer är man bunden i gamla hjulspår. Självklart tycker jag att alliansspåren är betydligt mer bra än dåliga, annars skulle jag knappast gått med i Centern, men det fanns också vissa tecken på trötthet. Det hade varit mycket bättre om man fått i alla fall ett år för att pusta ut, hämta andan och komma tillbaka med ny energi och delvis nya idéer. Nu finns stor risk att man inte riktigt hinner med den processen. Även om jag tycker att Alliansens gamla spår är långt bättre än de rödgrönas nya så hade det med mer tid kunnat bli ännu bättre.

Men nu är det som det är. Och hur kommer det bli?

Det kan förstås hända mycket under en valrörelse, men det är inte direkt långsökt att tänka sig att efter valet finns ett högerblock och ett vänsterblock varav inget har egen majoritet, och så är SD vågmästare. I princip som i dag.

Hur ska man då hantera SD? Jag har länge varit skeptisk till att i alla lägen låtsas som att SD inte finns. Det leder till att de ständigt kan ha offerkoftan på sig och på sätt och vis ha rätt när de säger att etablissemanget blablabla. I stället borde de malas ned genom att få hantera alla frågor som andra partier måste ta ställning till. När jag hörde en lördagsintervju med Åkesson tidigare i år fick han bara frågor om invandringen. Det är som om Annie Lööf enbart skulle få frågan ”Kan du inte berätta igen om hur ni vill underlätta för småföretag att skapa jobb?”. Nej, de ska tvingas prata om andra frågor också.
Men det betyder inte att man måste släppa in dem i någon regering. Det är inte ett partis rättighet att få vara med i en regering för att man fått 13% av rösterna. Fråga Moderaterna den här mandatperioden hittills, eller Socialdemokraterna i den förra.
SD har ju också deklarerat nu att man tänker försöka fälla alla regeringar som inte går dem till mötes i invandringsfrågan. Eftersom inga andra partier har lust att göra det, och det på goda grunder, kommer det givet ett väntat valresultat att krävas att SD-frågan hanteras strukturerat om man inte ska ha ständig regeringskris.

Jag kan på rak arm se två sätt att lägga upp hanteringen, och båda sätten kräver någon form av mellanblocklig uppgörelse.
Det första sättet är att man kommer överens om ett sätt att votera så att en minoritetsregering kan existera. Det kräver att man på något sätt frångår hittillsvarande praxis.
Det andra sättet är att forma åtminstone budget, kanske även regering, över blockgränsen.

Det andra sättet, en storkoalition, är det många som längtande ropat efter på senare tid. Icke desto mindre tror jag att det vore en dålig utveckling, huvudsakligen av tre skäl.

• En så bred koalition, vilket förändringsmandat har en sådan? Risken är överhängande att de båda sidorna av koalitionen slipar bort varandras förändringsförslag. Kvar blir bara ett utslätat, idélöst förvaltande.
• Partier behöver tid i opposition för att kunna ta nya tag. En storkoalition tar bort den återhämtningen. Färden in i idélöst förvaltande blir än mer oundviklig.
• En storkoalition skulle göra SD (och kanske V, vilka partier som nu lämnas utanför) till det enda alternativet för den som vill rösta på en opposition. Och ingen gillar en regering, speciellt inte efter mer än en mandatperiod. En storkoalition skulle på kort sikt neutralisera SD, men på längre sikt antagligen göra dem ännu starkare.

Det första alternativet, att fippla med röstandet, är inte heller bra. Det skulle tvivelsutan utmålas som att man gör allt för att hålla SD borta – och det skulle vara sant. Men något måste man göra, och jag lutar ändå åt att det är mindre skadligt än en storkoalition. Det borde gå att försvara genom att påpeka att anledningen till att man frångår praxis är att att SD själva i fientligt syfte struntar i praxis.

Det betyder inte att man inte kan komma överens om saker över blockgränsen. Det finns flera områden som är i stort behov av blocköverskridande överenskommelser. Men det är en sak; att gå ihop i en oformlig rubbet-mot-SD är en annan.

En av de saker som skulle behöva lyftas på allvar, gärna över blockgränsen om möjligt, är försvarsfrågan som jag tror att jag kommer ägna mycket uppmärksamhet de närmaste månaderna. Se det som en teaser eller en varning.

(Inläggets titel: ett Limited Systems Vehicle från Culture-boken Excession.)

This entry was posted on fredag 5 december, 2014 at 18:15 and is filed under Politik, Val 2015. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.