Julefriden. Eller julilskan.

Jag kan inte med någon hederlighet påstå att jag tänkt klart om decemberöverenskommelsen, men jag lutar åt att den är det minst dåliga av tillgängliga alternativ.
Som jag varit inne på i tidigare inlägg hade vi, nu när SD aviserat sin avsikter att fälla allt som fällas kan, tre reella alternativ.
1: Fortsätta som i dag, vilket för överskådlig tid skulle göra landet helt oregerbart när SD agerar med just detta som syfte.
2: Gå ihop i en storkoalition, vilket på kort sikt skulle neutralisera SD men på lite längre sikt antagligen mumifiera politiken och dessutom göra SD och V starkare.
3: Snurra ihop någon form av överenskommelse om hur man röstar för att möjliggöra minoritetsregeringars existens.

Man har nu valt det tredje. Givetvis finns nackdelar med det alternativet. Men jag bedömer att nackdelarna är mindre än med de andra alternativen, och jag har inte sett någon framkasta ett alternativ 4 som löser allting utan nackdelar. Viktigt att påpeka är också att detta är inte sex partier som sätter demokratin ur spel för att komma åt SD. Sverige har länge, på gott och ont, fungerat tack vare iakttagande av diverse praxis. (Praxisar?) När SD väljer att ställa det på huvudet måste man på något sätt hantera situationen. När en aktör systematiskt bryter mot praxis måste i praktiken praxis förändras.

Det inställda nyvalet (i alla fall enligt denna veckas bud) innebär förstås att jag inte varvar upp någon egen valkampanj. Det finns dock ingen anledning att inte fortsätta med den blygsamt påbörjade bloggserien om försvaret, det är en alltför viktig fråga för att glömmas bort bara för att det inte är val i närtid.
Jag kan också notera att av de tre frågor som det nu meddelats att man ska hantera blocköverskridande var två (försvar och energi) mina profilfrågor inför senaste valet. Saknas bara skattereformen.

En lite jobbig grej inför den då stundande valrörelsen var att S-lägret tydligt föresatt sig att kleta SD på Alliansen, vilket borgade för en extra destruktiv valkampanj. Grälsjukan tycks inte ha gått ur; Löfvens stabschef twittrade alldeles nyss att ”Uppenbart att de borgerliga partierna verkligen fruktade ett extraval. Förståeligt.” Inte speciellt förtroendeskapande.
Den som oroat sig över att politiken ska smälta ihop en enda len stearinklump av samförstånd kan alltså sluta oroa sig. Socialdemokraterna tar fortsatt ansvar för att vi ska ha ett destruktivt samtalsklimat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s