Här har ni lite försenad helgläsning!
Förra inlägget handlade om varför man bör ha ett försvar. Om jag inte ändrar mig kommer nästa inlägg handla om när man bör ha ett försvar. Förhoppningsvis blir det skrivet under julhelgerna, men knappast i dag.
I stället får ni ett mellanspel som ni kanske redan har läst, eftersom det är en snart två månader gammal artikel. Bengt Ohlsson i DN skriver långt, läs- och tänkvärt om, ungefär, den urbana kulturvarelsens väg till hemvärnet.
Två skott i bröstet. Två skott i huvudet.
Jag hade trott att den skulle gjort fler vändor på Facebook och så än vad jag såg den göra. Det kan förstås hända att jag lätt överskattar hur eftertryckligt dessa frågor slår an några strängar. Det är inte heller någon högljudd pamflett, utan resonerande skrivet.
Det är som mötet i dagiskooperativet eller bostadsrättsföreningen när ordföranden frågar om någon vill föra protokoll. Ingen vill göra det. Det blir isande tyst. Men förr eller senare är det någon stackars sate som säger att jag kan väl göra det. Och vi andas ut.
Skillnaden är att vi känner en vag tacksamhet mot den som åtar sig att föra protokoll. Men den som kväver en suck och säger okej, jag kan kränga på mig de gröna kläderna och sitta på granriset i skyttevärnet och speja ut över den grådaskiga ängen, med en hand på AK4:an, den människan föraktar vi.
Vi är ju fridens människor. Vill ingen något ont. Vi är humanister och demokrater och vi är emot dödsstraff och blodspillan. De som åtar sig att kränga på sig de gröna kläderna, kan det vara så att de innerst inne vill sänka någon med två skott i bröstet och två i huvudet?
Om du inte redan läst den här tycker jag du ska göra det. Det behöver inte vara i dag. Julhelgen är lång.
Förvånansvärt vettig 