Slokhatten i novembernatten

På senare tid har det spritt sig i alla fall en viss medvetenhet om att det här med spioneri och informationskrig är på riktigt och pågår i Sverige. DN, själv inte en av de mer klanderfria i informationskriget, skrev nyligen själva om en aspekt av det: ”Nato: Främlingshatet kan gödas av främmande makt”
På jobbet har vi haft ett par dragningar om delar av säkerhet och informationsinhämtning; en del har varit nytt för mig, annat inte. Jag tänkte återge stycken här, möjligen uppblandat med annat sådant uppsnappat på andra håll.

Eftersom jag inte fört ordentliga anteckningar finns en risk att jag kan minnas fel i detaljer, men förhoppningsvis inget avgörande. Och ja, givetvis är det här öppen information. Och nej, jag sitter inte på någon hemlig information. Och jag påstår inte att jag är ämnesexpert eller skriver några sensationella nyheter, men det kan ändå vara nytt för någon.

Jag har ingen övergripande tes eller struktur, det är mest sakförhållanden staplade på varandra. Men jag postar för att det är intressant!

De tre stater som står för mesta spioneriet i och mot Sverige är Ryssland, Kina och Iran. Ryssland etta, sedan är jag lite osäker på om Kina eller Iran är tvåa. Arten av informationsinhämtning skiljer sig åt dem emellan. Iran och Kina är i första hand ute efter teknologi, på olika sätt. Antingen för att hålla reda på prestanda på svenska system, eller för att kunna bygga egna saker.

Iran har ju dessutom varit väldigt aktivt med att hålla reda på flyktingar från Iran. Jag vet inte om de fortfarande gör det lika mycket, men finns det familj kvar i Iran kan sådant användas för diverse påtryckningar.
På KTH har jag för mig att iranska utbytesstudenter var mycket överrepresenterade på kurserna i reaktorfysik, och det har också anmärkts på att en förhållandevis stor del av iranska doktorsavhandlingar inom fysikområdet haft tillämpning på kärnvapen. Det är också en sorts informationsinhämtning. Jag har också hört att sådana studenter efter hemkomsten till Iran mellan raderna bekräftat att de satts att arbeta på Bomben.
Detta om KTH är sådant jag hört för länge sedan, och jag ska understryka att jag inte kan bekräfta dem; de hör inte till dragningarna på jobbet.
Tillbaka till dessa.

Uppdatering: Calle B kommenterade på Facebook att ”Under de år som jag på något sätt var inblandad i reaktorfysikkursen på KTH (2003-2010 ) kan jag inte erinra mig någon student från Iran. Det kan ha varit någon som jag inte minns. Vi fick sedermera direktiv att inte anta studenter från Iran och Nordkorea till denna kurs.” Denna period överlappar förvisso inte med min KTH-tid, men även om det jag hörde alltså i princip kan vara sant finns det i ljuset av Calles påpekande skäl att ifrågasätta åtminstone de delarna.

Ryssland å sin sida sysslar också med att kartlägga förmågor av militär relevans, fast mer inriktat på praktisk tillämpning. Som hur man lättast slår Sverige militärt. Helt enkelt en del av de krigsförberedelser Säpo och Must talat om.
Den ryska verksamheten i Sverige är omfattande, förmodligen mer så än under kalla krigets höjdpunkt. Under kalla kriget var Sverige en strategisk avkrok. I dag sitter vi i en av de hetaste konfliktytorna. Det får konsekvenser. Det är hemligt hur många som Säpo/Must tror arbetar i smyg i Sverige med informationsinhämtning för rysk räkning, och jag vet följaktligen inte, men det lät som om det var någonstans i det höga tvåsiffriga. Ett mindre antal av dessa jobbar på ryska ambassaden, men många utger sig för att syssla med något helt annat än underrättelsetjänst.
Det är förstås inte unikt för Ryssland, och man ska inte börja tro att alla man träffar med rysk koppling spionerar; det är tvärtom i varje enskilt fall högst osannolikt. Men det förekommer, och Ryssland är sannolikt mest frekvent förekommande stat bakom sådant.

Plats fyra till tio i spioneriligan redovisades inte i detalj, men de flesta där tycktes vara Nato-länder. Ja, självklart spionerar även allierade på varandra. Det är dock ännu en annan form av spioneri som dominerar här, mest inriktad på att skaffa sig ekonomiska konkurrensfördelar.

Att vara diplomat på svenska ambassaden i Moskva verkar vara ett påfrestande göra. Man är mycket tätt påpassad av ryska säkerhetstjänsten (vet inte vilken förkortning det rör sig om, FSB? GRU?). Det går till sådana längder som att de ambassadanställda nästan varje dag har påhälsning i sina hem när de själva är på jobbet. Ryssarna gör inget för att dölja detta, tvärtom är det meningen att det ska märkas. Det kan vara sådana saker som att när man kommer hem är varannan bok i bokhyllan utdragen en bit. Lite dråpligt men också obehagligt är exemplet att en vegetarian kan hitta en bit kött i kylskåpet. Budskapet är tydligt: vi håller koll på er, vi vet allt om er. Ständiga små trakasserier.
Jag är inte helt säker på varför man ägnar sig åt sådant, bortom fördelen av att hålla svenskarna smått ur balans, om man nu lyckas med det. Men så ligger det i alla fall till.

Även svenskar spionerar på Sverige för främmande makts räkning. Förstås. Men rekryteringsmönstret skiljer sig en del mellan länder. I andra länder är såvitt jag förstår det vanligaste att den som vill rekryteras av främmande makt själv söker upp utvald stat, varvid en grundlig utvärdering vidtar innan det eventuellt blir något av.
(Ett exempel på självrekrytering är kanadensaren Delisle, som stått för en av de allvarligaste säkerhetsläckorna efter kalla krigets slut, och sålde sig till Ryssland eftersom, av alla skäl, hans fru varit otrogen.)
I Sverige är det vanligare att man blir rekryterad. Men inte hur som helst. Sannolikheten att någon glider upp till en i tunnelbanan, viftar med en sedelbunt och vill ha ritningen på nya stridsbåten är låg.
Det är en lång process med flera steg, där den exakta utformningen av varje steg varierar mellan olika rekryteringar men den grundläggande idén återanvänds. Först gäller det att över huvud taget upprätta kontakt, och det kan göras på nästan vilka sätt som helst. Via barnens hockeylag är ett sätt som prövats. Ett mer drastiskt exempel är att se till att med bilen krocka med den man vill rekrytera.

Alltså, det låter nästan skrattretande när man skriver det så här. Hockeylaget? Krocka med bilen? Vad är det här, en agentroman? Men ja. Det går verkligen till så här, och ja det händer, i Sverige, i dag.

Efter första kontakten följer vänlighet. I fallet med bilen, erbjudande om att självklart stå för alla reparationer. Erbjudande om att bjuda på middag, som plåster på såren. Middag med familjerna. Under middagen, en present.
Och så fortsätter det. Men långsamt. Det är ett långsiktigt spel. Med tiden blir man mer och mer insnärjd av gåvor och tjänster. Och så kommer det till slut – man blir själv bedd om en tjänst. Kanske, eller förmodligen, är det inget olagligt, i alla fall inte grovt så. Men då har man blivit inledd på spåret att göra jobb för den andre.
Och när slutligen begäran kommer att göra något riktigt spionerimässigt, då är det så fruktansvärt svårt att backa ur. Alla gåvor och tjänster, och man har ju redan hjälpt till med några småsaker. Bara den här grejen? Kanske får man något fint för besväret.
Det kan ta fem-tio år innan man kommer dithän. Man kanske inte ens satt på några väsentliga hemligheter de första åren, men någon har bedömt att man komma att bli ett intressant mål.

Exemplet med bilen (och hockeyklubben) är verkligt. I just fallet med bilen fattade den krockade någonstans misstankar och gick till Säpo, och det slutade för svensk del lyckligt, och vi känner till turerna. Så blir det inte alltid.

Vem som blir föremål för rekrytering går givetvis inte att veta på förhand, men det finns några återkommande riskfaktorer. Framför allt ekonomiska problem och olika former av missbruk, men även relationsproblem och missnöje på jobbet. Uppträder flera riskfaktorer samtidigt, ja då ökar naturligtvis risken väsentligt. Och belöningen, förutom känslan av att vara viktig och utvald, är ofta pengar eller presenter.
En sak jag inte vet är hur pengar betalas ut, i de fall det rör sig om pengar. Men jag gissar kontanter.

Läsaren kanske här minns Guillous KGB-kontakter, som han av någon anledning valde att förtiga i sina memoarer och som han försökte vifta bort med att det var ju inte så mycket det där. Visst, han utförde någon tjänst och fick lite betalt, men vadå. (Länk: Expressens artikel)
Ja, men det är ju precis så det ser ut.
För mina lekmannaögon ser det ut exakt som om Guillou befann sig i ett långt framskridet stadium av KGB-rekrytering. Ett skolboksexempel.

Inte alla svenskar är dock för blyga för att självmant erbjuda sina tjänster. Ett fall det berättades om var då en tjänsteman fått byta kontorsplats i samband med någon omorganisation i vilken han kände sig förbigången, och till råga på allt hamnade i kontorslandskap. Det fick honom tydligen att harmas så att han sålde hemligheter vars avslöjande kostat tiosiffriga belopp att åtgärda.
Åtminstone har jag för mig att han självrekryterade sig. Det kan vara fel. Men hur som helst – det är ju det jag brukar säga, kontorslandskap är dåligt! Bygg inte kontorslandskap!

Och det får, eftersom jag inte driver någon enhetlig tes här, bli avrundningen och lärdomen från den här uppradningen. Ha inte kontorslandskap! Om bara det slår rot vore mycket vunnet.

Annonser

Ett svar to “Slokhatten i novembernatten”

  1. Ett spekulativt fall | Förvånansvärt vettig Says:

    […] man möjlighet att göra det? Jadå, visst har man det. Vi vet att det finns tiotals personer i Sverige som sysslar med rysk informationsinhämtning, illegalt och illegalt. Och hur […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s