Förvånansvärt vettig

I mitt flöde, där det diskuteras en del om svenskt Nato-medlemskap, ser jag återkommande två frågor som används som argument mot Nato; frågor som jag menar inte är helt genomtänkta. Här ska jag förklara vad jag menar. Det gäller dels att artikel 5 i Nato-stadgan ser rätt frivillig ut när allt kommer omkring, och dels att man inte vet vem som är president i USA om några år.

Artikel 5

För att gå till källan, man kan läsa om artikel 5 här. Vad som specifikt ofta citeras är cirka

The Parties agree that an armed attack against one or more of them (…) shall be considered an attack against them all and consequently they agree that [they] will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force

Och fokus är på det där sista, such action as it deems necessary, vilket då tolkas som att artikel 5 är frivillig och inte alls någon försvarsgaranti.

På ett sätt är det korrekt. Nato-medlemmar har inte en röd Nato-knapp i sitt regeringskansli, som när man trycker på den gör så att det med full automatik teleporteras in en robotarmé från något mystiskt Nato-lager. Militär hjälp kommer alltid kräva en politisk vilja hos den som ger den. Det skulle därvidlag inte hjälpa om det stod i artikeltexten att man måste skicka militär hjälp, för vad kan det betyda? Om man skickar en naken 80-årig gubbe beväpnad med en mynningsladdad musköt, har man skickat militär hjälp då?

Det som spelar roll är att man inom Nato offentligt föresatt sig att hjälpa varandra. Man har också planerat för det, och man har övat för det. Man har byggt sitt kollektiva försvar på de förutsättningarna; förutsättningar som gör att den som ger hjälp själv räknar med att bli hjälpt om det behövs. Det finns alltså, planering oaktat, en hel del självbevarelsedrift i att Nato-länder hjälper andra Nato-länder. Det är en enorm skillnad på förutsättningar för att få hjälp i ett sådant läge, jämfört med då ingen i förväg lovat att komma (utan tvärtom många gånger explicit sagt att försvarsgarantin endast gäller medlemmar) och det inte ingår i den gemensamma försvarsplaneringen. Att ge och ta emot militär hjälp på ett effektivt sätt under krig är komplicerat och något som inte vinner på att improviseras under politisk tvekan.

Man kan absolut säga att det inte finns någon 100 % automatisk garanti att få hjälp om man är med i Nato. Man kan också säga att det inte kan uteslutas att man som icke medlem skulle få hjälp av någon. Likväl är det två fundamentalt olika lägen. Det tror jag att de flesta förstår, om man tänker tanken ut och inte bara stannar när man läser as it deems necessary.

Beroende av USA

Vem är president i USA om tre år? Tänk om det är Trump? Han är ju Putins springpojke och gillar inte Nato. Är det verkligen klokt att göra sig beroende av USA genom att gå med i Nato?

Frågan har en poäng men hamnar likväl fel, av åtminstone två skäl.

Det första skälet är att Nato är mer än USA. Givetvis har USA ett stort informellt inflytande i Nato, i kraft av att ha den absolut största militära styrkan. Men det är inte USA som bestämmer allt i Nato. De två senaste generalsekreterarna har kommit från Norden – sedan 2009, närmare bestämt. Jag har själv, låt vara i blygsam skala, varit med på Nato-möten där USA inte ens varit representerat. Och ja, det var före Trump. Nato funkar inte så att det är USA som bestämmer allt.

Det andra skälet blir snabbt uppenbart när man tittar på hur Sverige sköter sin säkerhet i dag. Ett ofta upprepat mantra är att vi försvarar oss i samarbete med andra. Som en tungt vägande del av detta har vi med bilaterala överenskommelser (dock inga försvarsgarantier) knutit oss nära till – USA. Inte till det bredare Nato, utan just till USA. Den som oroar sig över USA-beroende vid ett Nato-medlemskap borde alltså var än mer orolig i dag. Det är i dag vi är beroende av vem som är president i USA. Ett Nato-medlemskap ökar inte vårt USA-beroende; det minskar vårt USA-beroende.

Man kan säga att vi, givet deras moderna historia, inte borde vara förvånade – men jag är ändå tagen av omfattningen och bestialiteten i de krigsbrott Ryssland samstämmigt rapporteras utföra i Ukraina. Det är ett brett spektrum av avsiktlig beskjutning av civila mål inklusive sjukhus, massavrättningar av civila och våldtäkter, inklusive av barn. Tortyr – inklusive av barn. En del uppdagas inte förrän ryska trupper drar sig tillbaka, och mer lär komma. Det här är inte enskilda soldater som överreagerar i stundens hetta. Det är systematiskt, avsiktligt och storskaligt. Det är jämförbart med grymheter som ryska och tyska krigsmakten gjorde sig skyldiga till under andra världskriget, och det är skäligt att börja utreda i termer av folkmord.

Jag vill att alla förstår att inför detta finns ingen neutralitet. Det finns ingen alliansfrihet. Ryssland måste besegras militärt i Ukraina, och Väst måste hjälpa dem att lyckas med det, hjälpa dem tills det har lyckats.

Några slutsatser tycker jag bör dras för Sveriges räkning.

• Ja, Sverige ska gå med i Nato. Både för vår egen säkerhet och för att kollektivt bidra till Europas säkerhet. Jag har numera väldigt litet tålamod med invändningar som går ut på att vända andra kinden till.
• Sverige rustar upp nu, och det är bra, om än både sent och långsamt. Mycket handlar om regementen och armén. Det är inte fel i sig. Men givet hur Ryssland beter sig i Ukraina är det enormt viktigt att i möjligaste mån förneka Ryssland möjlighet att över huvud taget etablera sin armé på svensk mark. Ärligt talat tror jag inte att det är helt möjligt, om Kreml verkligen bestämmer sig och överfaller överraskande, men målet måste vara att förneka dem möjligheten att ta vägen över Östersjön.
• Det är som att många tror att vi har något magiskt skydd i Sverige mot att bli överfallna, pga… Olof Palme, eller nå’t? Vi måste sluta tro det. Om Kreml bestämmer sig för att det ligger i deras intresse att överfalla Sverige – exempelvis som ett led i att ge sig på baltstaterna – kommer de inte låta sig hejdas av att Sverige minsann gillar fred.
• Sanktionerna mot Ryssland bör stärkas och får absolut inte lyftas i händelse av fredsavtal. Vid det här laget är det bara dumbommar som är beredda att lita på Kremls fredliga avsikter. Målet med att upprätthålla sanktionerna är inte att framtvinga regimskifte, det brukar inte lyckas, utan att försvåra och fördröja för Ryssland att ladda om. Rysslands förmåga att framgångsrikt föra krig måste undertryckas.

Vad gäller att hejda ett ryskt anfall redan på Östersjön – jag ska inte säga exakt vad det kräver i militära termer, mer än att vår förmåga till sjöss helt uppenbart måste förstärkas. Fast jag känner att jag kan säga: TVÅ ubåtar, Sverige? Really? Tycker vi det känns lagom? Och hur få korvetter, sade ni?

Elaka tungor kan invända att jag jobbar på ett företag som livnär sig på militär förmåga till sjöss och att jag är part i målet här. Jo, det är sant, fast jag tycks ha jobb för överskådlig framtid ändå, om man ska tro orderingången och mängden offertförfrågningar. Och jag tycker nog att alla svenskar har ett väldigt tydligt intresse i detta.

Sanktionerna mot Ryssland, då? Kan inte de skada oss själva också? Jo, det kan de, och det kommer de göra – på kort och medellång sikt. Men det är inte en bra idé att sälja rep till bödeln. Och vad jag tycker om att Europa envisas med att lägga ned kärnkraft så vi gör oss beroende av rysk gas vet nog redan långvariga läsare. Men i slutändan så är detta krig. Det utkämpas militärt bara i Ukraina, och förhoppningsvis kan det förbli så. Det primära syftet med att bygga upp svenskt försvar är att avskräcka från krig. Men vi deltar redan i kriget, bara just nu inte med soldater.

I dag meddelade regeringen att man vill lägga 2 % av BNP på försvaret, samma siffra som alliansoppositionen krävt. Här tänker jag påstå att försvarssektorn kan omsätta tillskottet omedelbart, det behöver inte rampas upp under lång tid.

Varför skriva ett sådant inlägg? Jo, jag tycker 2 % är en bra nivå. Tillsammans med ett Nato-medlemskap tror jag det ger en rimligt krigsavhållande effekt. Men regeringen har inte sagt NÄR de ska upp till 2 %. Ett skäl till det kan vara att man inte hunnit titta på saken ordentligt än. Men regeringen har också i många år sagt att försvaret inte i närtid kan omhänderta stora tillskott. Det har aldrig varit sant och det skulle inte vara sant i dag heller. Av den anledningen skriver jag det här.

Jag tänker i stort sett bara prata om materielanskaffning för det är vad jag vet något om, fast det finns uppenbara och produktiva sätt att omsätta pengar på personalsidan också.

Jag påstår alltså att det går att redan i år på ett produktivt sätt omsätta massa materielpengar. Det bygger dock på tillförsel av inte bara medel, utan även tillförsel av politisk vilja. För ska man i en sådan grad raska på materielanskaffningen krävs att man frångår mycket av de normala processerna, och det kommer icke hända utan politisk signal uppifrån.

All anskaffning kan inte snabbas upp jättemycket. Saker som ska nyutvecklas kan inte köpas hur fort som helst. Det lär huvudsakligen vara att köpa mer av sådant vi redan köpt. Och det lär inte vara mycket sådant som faktiskt kan levereras i år. Men! En sak man faktiskt skulle kunna göra är att betala åtminstone delar i förskott. Hej, vi vill ha tiotusen bildförstärkare till, här är en påse guld så länge. Det är inget FMV normalt gör men det kan göras om man verkligen vill.

”Men Dan, varför betala i förskott? Det är väl prylarna man vill åt, inte att betala pengar?” Ja, och jo. Det är sant att försvarsförmågan inte ökar bara för att vi skickar ut pengar. Men det är också sant att vi nu talar om en årlig budget på någorlunda fast summa. Om budgeten inte ökas nu för att vi ändå inte får leverans förrän nästa år så kommer betalningen nästa år då konkurrera med andra saker i nästa budgetårs tilldelning. Betalar man i förskott kan man snabbare använda ökad budget.

Det finns fler sätt att göra det här. I stället för att betala i förskott skulle man kunna låta FM/FMV behålla överblivna pengar från ett år till ett annat. I dag måste allt sådant lämnas tillbaka. Låter man pengarna stanna inom området uppnås väsentligen samma sak. Det finns för- och nackdelar med båda metoderna.

Ja och sedan måste som sagt FM och FMV tempoväxla en hel del för att kunna hantera pengarna. Där finns en del att jobba med. Nu har jag inte jobbat överallt på FMV och inte alls i FM och det kan skilja sig en hel del åt på olika ställen bara inom FMV, men det jag såg var en organisation präglad av revirpinkeri och oförmåga att fatta beslut. Jag säger inte att det präglade varje enskild medarbetare, det gjorde det inte, men det fanns så mycket av det att det präglade organisationen. Sådant duger inte om saker ska åstadkommas på kortare tid. Jag hoppas verkligen man reder ut det.

Men i alla fall, mitt huvudbudskap: det går att omhänderta budgetökningen redan i dag. Men det kräver en politisk vilja att jobba på annat sätt än i lugn fredstid med oändliga tidshorisonter. Finns den viljan?

(Den skarpsynte läsaren ser att jag för detta inläggs titel valt ett skeppsnamn inte från The Culture, men väl från GFCF i Culture-serien; ett Deepest Regrets class capital ship i boken Surface Detail.)

En fördel med att ha skrivit om försvarsfrågor tidigare är att jag inte alltid behöver skriva nytt nu, för det gamla gäller fortfarande. År 2015 skrev jag en motion till Centerpartiets partistämma om att Sverige bör gå med i NATO. Frånsett att jag inte längre arbetar på FMV är den fortfarande aktuell, nästintill i sin helhet. Vissa passager ser ut som om jag lagt till dem nu i veckan, men allt är från 2015.

Du som läser det här har kanske inte funderat jättemycket på NATO. Det behöver man inte göra. Men ska du delta i någon form av NATO-diskussion så, ja, du avgör förstås själv vad du vill läsa och vad du inte vill läsa. Men jag tycker det här kan vara en bra början. Jag återger motionstexten nedan.

Svenskt medlemskap i NATO

Ett medlemskap i NATO är inte tillräckligt för att Sverige i händelse av ofred ska kunna försvara sitt territorium, men det är nödvändigt. Alternativen är antingen att avhända sig möjligheten till ett fungerande territorialförsvar, eller att satsa enorma summor på att bli helt självtillräcklig.

Svensk försvarspolitik måste i första hand syfta till att hävda svenskt oberoende. Som försvarsmakten ser ut i dag har vi tyvärr små möjligheter att göra det. Det är inte en fråga aktuell bara för krig, utan även för att undvika att hamna i krig, samt för att möjliggöra att föra en självständig utrikespolitik utan att tassa på tå kring argsinta grannar.

Att på egen hand bygga upp en försvarsförmåga tillräcklig för att vid ett angrepp hävda Sveriges territorium skulle ta mycket lång tid och kosta enorma summor, om det ens är praktiskt möjligt. Ska vi vara någorlunda rimliga måste vi ha hjälp utifrån. Det är inget kontroversiellt med det; det framgår ur vår solidaritetsförklaring, en central den i den svenska säkerhetspolitiken. Vad som inte framgår är vem som ska komma och hjälpa. Ingen har kunnat förklara vem det skulle vara. Ingen har frivilligt anmält sig. NATO har artigt men bestämt meddelat att även om Sverige (liksom Ukraina, min anmärkning) är ett högt skattat partnerland är det endast medlemskap som ger några försvarsgarantier.
Svaret är enkelt: Ingen kommer komma. Ingen kommer riskera sina egna för ett land som inte ens försökt försvara sig självt.

Lyckligtvis är det här inte ett knivigt problem. Vi har redan ett nära samarbete med NATO – denna gång, efter kalla kriget, ett helt öppet sådant som vi inte försökt dölja för någon. NATO är inte perfekt, men den bästa existerande representanten för de liberala demokratier vi hör hemma hos. Vi har sedan ett par decennier slutat vara formellt neutrala. Ryssland betraktar oss som en de facto-del av NATO-sfären. När jag, som arbetar på FMV, haft tjänstemannakontakter med NATO-organisationer har jag stundom fått påminna dem om att vi inte är medlemmar.

Vi har redan del av nästan alla aspekter av ett NATO-medlemskap, förutom att vi valt att inte ta del av försvarsgarantin. Det är en olycklig avvägning. Att vara alliansfri är inte olikt att vara bostadsfri. Det kan fungera när vädret är vackert, men i bistrare tider är man oerhört utsatt.

Det är inte möjligt att i en motion gå igenom alla argument för och emot NATO. Det cirkulerar många direkt osanna påståenden, som att vi som NATO-medlemmar måste ta emot kärnvapen eller att vi måste delta i allsköns anfallskrig. Vad som är sant är att vi skulle anmodas att satsa mer resurser på försvaret. Det skulle dock vara nödvändigt i vilket fall som helst. De ansvarsfulla alternativen är inte att gå med i NATO och öka försvarsanslagen eller göra ingenting och ligga kvar på nuvarande nivå. Nej, alternativen är att gå med i NATO och öka anslagen, eller inte gå med i NATO och öka anslagen till hisnande nivåer.

NATO är inte en deus ex machina som befriar oss från egna ansträngningar. Även med ett NATO-medlemskap måste vi ha en egen försvarsförmåga, men med ett medlemskap har vi en realistisk möjlighet att ta den till en skälig nivå.

Centerpartiets linje har varit att NATO-medlemskap bör utredas. Att utreda är inte fel i sig, men NATO är inte en okänd storhet. Den information vi behöver är tillgänglig redan i dag, och det vi inte vet är sådant som skulle utkristallisera sig under förhandlingar om medlemskap. På det tidiga 90-talet hade en utredning varit befogad. I dag ter den sig mer som tidsspillan.

Vi borde ha ansökt om medlemskap för tjugo år sedan när omvärlden var lugn, men det är fortfarande bättre att göra det i dag än att vänta tio år till. Som vi kunnat se på senare tid kan säkerhetspolitiska realiteter förändras och försämras mycket snabbt.

eller

Vad borde vi göra nu, i två delar. Nu när Kreml kraftigt ökar sitt krig mot Ukraina.

Ett: vi ska självklart gå med i Nato. Nato är inte i sig något mirakel. Vi kommer inte automatiskt vara trygga för att vi är med i Nato, och vi kommer inte automatiskt vara körda om vi inte är med. I båda alternativen är vi dårar om vi inte kraftfullt rustar upp totalförsvaret, för vi måste ha en betydande förmåga att klara oss på egen hand. Men Natomedlemskap medför en betydande avskräckningseffekt för en angripare. Det är inte en slump att Kreml krigar mot Ukraina och inte – ännu – mot baltstaterna. Jag tycker det är rimligt att säga att Natomedlemskap inte är tillräckligt, men att det är nödvändigt.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg med lång argumentation kring Nato. Vi borde vara förbi det vid det här laget. Den som vill läsa vad jag skrivit tidigare om det kan börja här.

Kreml säger rätt ut att man tar sig rätten att ha en intressesfär där man inte tänker tillåta de ingående länderna att fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut. Kreml säger också att Finland och Sverige ingår där. Vi borde självfallet i lugn och ro ha gått med i Nato på 90-talet eller allra senast på 00-talet. Men av återstående alternativ är i morgon det bästa. Kreml visar nu – åter – att man är beredd att ta till mycket våld för att hävda sin intressesfär. Vi kan ha en begränsad tid på oss att agera.

Det har länge varit uppenbart för den som verkligen lyssnat att försvarsminister Hultqvists motstånd mot ett Nato-medlemskap inte håller för säkerhetspolitisk granskning. Anledningen att han vidhåller detta motstånd är rimligen inte säkerhetspolitiskt, utan socialdemokratpolitiskt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av det svenska försvaret, men jag tror att han är ännu mer intresserad av att vara socialdemokrat. Man skulle kunna tro att S skulle ta sig samman hantera sin interna konflikt när så mycket står på spel, men hur man hanterade – eller snarare avstod från att hantera – energifrågorna under senare år indikerar tyvärr snarare att för S är det viktigaste alltid att ha internt lugn i regeringen eller partiet. Det är svårt ansvarslöst. Tyvärr motsätter sig S, V och MP ett Nato-medlemskap, och SD är fullständigt säkerhetspolitiskt opålitliga. Så det parlamentariska underlaget för ett Nato-medlemskap och dithängande frågor ser verkligen inte bra ut. Det förändrar inte att någon skulle behöva ruska om S och få dem att snap out of it och för en jävla gångs skull skärpa sig, det här är inte på lek längre.

Två: vi behöver tänka på vad vi ska göra om Kreml använder kärnvapen.

Vafan snackar han om, kärnvapen, nu har han (jag) väl ändå blivit knäpp?

Nä. Jag pratar inte om bombmattor med megatonbomber. Men Ryssland har både övat och talat om insatser med kärnvapen som en avkylande insats. Alltså, om man tycker att motståndaren biter ifrån för mycket, göra en begränsad insats med kärnvapen. För att visa att man menar allvar. Man tenderar att kriga som man övat och Ryssland har tidigare varit närmast förvånande öppna med vilken doktrin man i framtiden avser tillämpa. Det betyder inte att de faktiskt kommer använda kärnvapen. Ska jag gissa – och en gissning är det – så är sannolikheten för det låg. Men OM de gör det får inte resten av världen bli helt överraskade och inte veta vad man ska göra. Jag hoppas att rätt folk redan tänkt igenom det scenariot, eller i alla fall gör det nu. Det duger inte att gripas av panik då.

Det implicita underliggande temat här är: vi vill ha fred. Men om det är någon annan som inte vill ha fred, då blir det inte fred.

Det finns ett antal skribenter och debattörer i Sverige som har för vana att slå knut på sig själva för att i varje läge få det till att Kreml inte utgör något (militärt) hot mot Sverige, och ofta också att det är jättesynd om stackars Ryssland som Nato är så elakt mot. Jag tänker inte nämna någon av dem vid namn i det här inlägget, av skäl som förhoppningsvis blir uppenbara lite längre ned. Tidigare har jag i alla fall ibland gett mig på att såga sönder någon debattartikel från detta läger, men de senaste två åren eller så har jag haft allt mindre tid att skriva argumenterande texter. Till sakens natur hör också det vanliga förhållandet att det tar ledigt tio gånger så mycket tid att bemöta struntprat som att producera det.

Jag har därför som huvudregel numera att inte bemöta dessa skribenter. Inte för att det inte behövs. Men jag hinner inte, jag orkar inte. Det är inte värt insatsen. Jag får hoppas att andra gör det jobbet.

Detta leder till att jag å ena sidan hävdar att de här personerna ofta argumenterar gravt ohederligt, å andra sidan att jag inte samlar ihop egna inlägg för att påvisa det i sak och i detalj. Det är ett problem. Jag kan givetvis inte kräva att någon ska tro mig bara på mitt ord när jag säger att de är i galen tunna.
Jag skulle vilja likna det vid att ska man faktiskt bemöta antivaxxare i sak och i detalj så kräver det jättemycket tid, energi och för all del kunskap. Det är inte precis samma sak, men jag tycker det har likheter.

Min lösning är att rekommendera att om man verkligen är intresserad av hur hotbild från Kreml mot Sverige kan se ut så ska man läsa något helt annat. Jag har nyligen läst skriften ”Hotet” som gavs ut 2016(?) av Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det är en pdf på drygt 30 sidor som finns här (sidlänk / fillänk). Såvitt jag kan bedöma sammanfattar den utmärkt både rysk krigföringsförmåga och de huvudsakliga hotbilder från Kreml mot Sverige som vanligen diskuteras. Och orkar man inte läsa hela kan man hoppa direkt till scenarierna mot slutet av skriften.

För den som vill sätta sig in i den delen av säkerhetspolitiken skulle jag säga att det är enormt mycket bättre investerad tid att läsa den skriften än nästan vilket debattinlägg som helst.

Vad den inte gör är att uttala sig om hur sannolikt det är att något liknande scenarierna faktiskt inträffar (förutom att man säger att inget av scenarierna kommer att utfalla precis så som de där är beskrivna). Skälet torde vara enkelt: ingen utanför Kreml vet vad Kreml planerar.
Vad vi kan säga är att det, givet ryskt uppträdande och ryska övningar, måste anses ostridigt att Kreml planerar och övar för överfall av den typ som Hotet-skriften exemplifierar. Det finns liksom, för att nämna något, ingen annan rimlig anledning att satsa stort på landstigningsresurser i Östersjön. Och det man övar i fred tenderar man att genomföra i krig. Det betyder INTE att Kreml bestämt sig för att genomföra något sådant. Men vad det otvivelaktigt betyder är att det är ett hot vi är väldigt optimistiska om vi inte tar hänsyn till i vår egen planering.

Och ja, inläggsnamnet är ännu ett Culture-skepp.

Det finns ett antal saker som tydligt demonstrerats i Aleppo, inte alltid för första gången men med rejält eftertryck. Jag tar upp ett par av dem här. Jag skriver inte om Aleppo-bornas lidande och död, inte för att det inte är viktigt – det är det – utan för att mitt fokus här är några saker man som svensk kan lära sig, om man inte redan gjort det.

Ett: Varför kommer inte världen till undsättning?
Det är, som det mesta, komplext och beror på när och hur man menar att världen skulle komma. Det var ju tal för flera år sedan om en intervention, men aptiten för sådant har gått ned. Om man menar varför inte kavalleriet (i form av USA eller Nato, FN är uteslutet eftersom Ryssland och Kina blockerar) rycker in nu, så finns en viktig skillnad mot situationen i Rwanda och forna Jugoslavien. I båda dessa fall saknades länge vilja; förmågan fanns. Motståndaren var teknologiskt och militärt underlägsen. I Syrien är det, sedan Ryssland gjorde entré, annorlunda.

Det blev uppenbart vad som var på väg att hända allra senast då Ryssland började forsla in moderna luftvärnssystem. Luftvärn? Mot IS, som inte har något flygvapen? Mot de andra rebellerna, som inte heller har flygvapen? Nej, luftvärnet var tydligt riktat mot USA/Nato.
Det har länge pratats om att upprätta en flygförbudszon i Syrien. Nu finns det en. Den är Rysslands.

Ibland görs stort nummer av att USA:s eller Natos militära utgifter är mycket större än Rysslands. Det är sant, men av flera skäl vilseledande. Ett av skälen är att USA och Nato i ett och ett halvt decennium koncentrerat sig på att utveckla materiel och strid mot en teknologiskt underlägsen motståndare, alltså upprorsmän i Afghanistan och Irak. Detta har skett på bekostnad av utveckling för strid mot en högteknologisk motståndare. Ryssland har inte gjort samma prioritering, och producerar bland annat luftvärn av yppersta världsklass. Med sådant väl på plats vore det sannolikt mycket kostsamt för en angripare att slå sig fram, om viljan ens fanns. Den ryska krigsmaskinen har sina brister, men det där snacket om ”låg nivå” som var populärt för några år sedan är det ingen seriös bedömare som använder längre. Tvärtom har Ryssland vid flera tillfällen sedan dess uppvisat förmåga till krigföring på mycket hög nivå.

Den svenska lärdomen bör vara att om Ryssland väl biter sig fast är svårt att få bort styrkorna igen. Det går naturligtvis, men det blir dyrt. Så dyrt att man kanske inte finner det värt att ens försöka, ens om man bortser från de eventuella följderna av krigshandlingar mot ryska styrkor.
Detta är ett (omvänt) exempel på den tröskeleffekt jag skrivit tidigare om: att genom styrka avskräcka motståndaren från militära företag. Då jag tidigare skrivit om den har den varit ur svenskt perspektiv, vilket Syrien och Aleppo alltså aktualiserat. För svenskt vidkommande gäller att skapa en tröskel mot eventuella angrepp, så att man helt och hållet slipper situationen att ryskt luftvärn parkerat sig på svenskt territorium.

Där kommer Försvarsmaktens tidigarelagda truppförläggning på Gotland in, liksom dess trollande med knäna för att återuppliva Tung kustrobot (låt vara att jag är lite skeptisk till att den senare verkligen skulle användas i ett tidigt skede, men vad vet jag). Det kan en olycksalig dag visa sig vitalt att ha byggt en tröskel.

Två: När bara seger räknas
Om något gjorts tydligt i Syrien så är det att när Ryssland slåss militärt är det bara seger som räknas, att nå sina politiska/militära mål. Människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar är helt försumbara faktorer.
Men vänta, är inte det en klassisk avhumaniserande propagandagrej, att se sina förmodade fiender som våldsamma barbarer?
Jo det är det. Men icke desto mindre är det svårt att med bibehållen intellektuell hederlighet hävda annat än just att Kreml struntar helt i människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Det råkar helt enkelt vara sant, och det är inte nytt för Syrien. Någon som minns Tjetjenien? Det var en liknande historia. Pulvrisera allt och alla som möjligen står ivägen. Då kommer man på ett eller annat sätt att segra.
Ryssland har även i Ukraina uppvisat ett totalt förakt för krigets lagar.

Det här är inte enskilda överträdelser. Det är en doktrin.

Den svenska lärdomen är inte lika konkret uppenbar, i alla fall inte för mig, som den förra. Vad vi bör ta in är att i händelse av väpnad konfligt med Ryssland kan vi inte räkna med en motståndare som respekterar några som helst humanitära angelägenheter. Det är inte för inte som det snackas om att ett rött kors bara gör det lättare att veta var man ska sikta.

Jag stannar där. Inget av det här är egentligen nytt. Allt är känt sedan tidigare, åtminstone bland människor som intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Vad Aleppo måhända gör är att demonstrera det för en bredare svensk publik.

Under tiden kallnar Aleppo.