Archive for the ‘Ultima ratio regum’ Category

Vad en svensk kan lära av Aleppo

torsdag 15 december, 2016

Det finns ett antal saker som tydligt demonstrerats i Aleppo, inte alltid för första gången men med rejält eftertryck. Jag tar upp ett par av dem här. Jag skriver inte om Aleppo-bornas lidande och död, inte för att det inte är viktigt – det är det – utan för att mitt fokus här är några saker man som svensk kan lära sig, om man inte redan gjort det.

Ett: Varför kommer inte världen till undsättning?
Det är, som det mesta, komplext och beror på när och hur man menar att världen skulle komma. Det var ju tal för flera år sedan om en intervention, men aptiten för sådant har gått ned. Om man menar varför inte kavalleriet (i form av USA eller Nato, FN är uteslutet eftersom Ryssland och Kina blockerar) rycker in nu, så finns en viktig skillnad mot situationen i Rwanda och forna Jugoslavien. I båda dessa fall saknades länge vilja; förmågan fanns. Motståndaren var teknologiskt och militärt underlägsen. I Syrien är det, sedan Ryssland gjorde entré, annorlunda.

Det blev uppenbart vad som var på väg att hända allra senast då Ryssland började forsla in moderna luftvärnssystem. Luftvärn? Mot IS, som inte har något flygvapen? Mot de andra rebellerna, som inte heller har flygvapen? Nej, luftvärnet var tydligt riktat mot USA/Nato.
Det har länge pratats om att upprätta en flygförbudszon i Syrien. Nu finns det en. Den är Rysslands.

Ibland görs stort nummer av att USA:s eller Natos militära utgifter är mycket större än Rysslands. Det är sant, men av flera skäl vilseledande. Ett av skälen är att USA och Nato i ett och ett halvt decennium koncentrerat sig på att utveckla materiel och strid mot en teknologiskt underlägsen motståndare, alltså upprorsmän i Afghanistan och Irak. Detta har skett på bekostnad av utveckling för strid mot en högteknologisk motståndare. Ryssland har inte gjort samma prioritering, och producerar bland annat luftvärn av yppersta världsklass. Med sådant väl på plats vore det sannolikt mycket kostsamt för en angripare att slå sig fram, om viljan ens fanns. Den ryska krigsmaskinen har sina brister, men det där snacket om ”låg nivå” som var populärt för några år sedan är det ingen seriös bedömare som använder längre. Tvärtom har Ryssland vid flera tillfällen sedan dess uppvisat förmåga till krigföring på mycket hög nivå.

Den svenska lärdomen bör vara att om Ryssland väl biter sig fast är svårt att få bort styrkorna igen. Det går naturligtvis, men det blir dyrt. Så dyrt att man kanske inte finner det värt att ens försöka, ens om man bortser från de eventuella följderna av krigshandlingar mot ryska styrkor.
Detta är ett (omvänt) exempel på den tröskeleffekt jag skrivit tidigare om: att genom styrka avskräcka motståndaren från militära företag. Då jag tidigare skrivit om den har den varit ur svenskt perspektiv, vilket Syrien och Aleppo alltså aktualiserat. För svenskt vidkommande gäller att skapa en tröskel mot eventuella angrepp, så att man helt och hållet slipper situationen att ryskt luftvärn parkerat sig på svenskt territorium.

Där kommer Försvarsmaktens tidigarelagda truppförläggning på Gotland in, liksom dess trollande med knäna för att återuppliva Tung kustrobot (låt vara att jag är lite skeptisk till att den senare verkligen skulle användas i ett tidigt skede, men vad vet jag). Det kan en olycksalig dag visa sig vitalt att ha byggt en tröskel.

Två: När bara seger räknas
Om något gjorts tydligt i Syrien så är det att när Ryssland slåss militärt är det bara seger som räknas, att nå sina politiska/militära mål. Människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar är helt försumbara faktorer.
Men vänta, är inte det en klassisk avhumaniserande propagandagrej, att se sina förmodade fiender som våldsamma barbarer?
Jo det är det. Men icke desto mindre är det svårt att med bibehållen intellektuell hederlighet hävda annat än just att Kreml struntar helt i människoliv, mänskliga rättigheter och krigets lagar. Det råkar helt enkelt vara sant, och det är inte nytt för Syrien. Någon som minns Tjetjenien? Det var en liknande historia. Pulvrisera allt och alla som möjligen står ivägen. Då kommer man på ett eller annat sätt att segra.
Ryssland har även i Ukraina uppvisat ett totalt förakt för krigets lagar.

Det här är inte enskilda överträdelser. Det är en doktrin.

Den svenska lärdomen är inte lika konkret uppenbar, i alla fall inte för mig, som den förra. Vad vi bör ta in är att i händelse av väpnad konfligt med Ryssland kan vi inte räkna med en motståndare som respekterar några som helst humanitära angelägenheter. Det är inte för inte som det snackas om att ett rött kors bara gör det lättare att veta var man ska sikta.

Jag stannar där. Inget av det här är egentligen nytt. Allt är känt sedan tidigare, åtminstone bland människor som intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Vad Aleppo måhända gör är att demonstrera det för en bredare svensk publik.

Under tiden kallnar Aleppo.

Att vara vuxen, en barnlek

söndag 20 november, 2016

Ännu en FB-status konverterad till blogg.

När jag gick med i Centerpartiet hade jag inte tänkt att ägna mig åt försvarsfrågor. Ändå är det så det blivit de senaste åren.
(Okej, med två småbarn är det begränsat hur mycket tid jag faktiskt kan lägga, men vi kan ju tänka på det som andel av nedlagd tid – och jag har hört att sådant ibland reder upp sig efter några år.)
Mot slutet av kalla kriget, då Sverige låg i en strategisk periferi, lade vi i runda slängar tre gånger så stora resurser på försvaret som i dag. I dag sjunker resursandelen stadigt, samtidigt som Östersjön blivit en strategisk hetzon och säkerhetsläget bedöms vara farligare än under lejonparten av kalla kriget. En liten försvarsallianslös stat i en strategisk nyckelposition lägger hälften av resurserna jämfört med vad Nato-medlemmar rekommenderas lägga – och vår andel är alltså sjunkande, inte stigande. Målen som är uppställda för verksamheten är gravt otillräckliga, anpassade för ett helt annat säkerhetsläge, och redan dessa mål är redan i dag gravt underfinansierade.

Jag tror att många, såväl ledande företrädare för regeringen som stora delar av oppositionen, inte förstår hur farligt detta är. Att man inte tänker på vilket högt spel vi spelar med oss själva.

Och jag är rädd för att när man säger att vi nu gör en historisk satsning på försvaret, då tror man själv på vad man säger.
Eller att när utrikesministern öppet behandlar försvaret som frivillig tramsverksamhet, då tror hon själv att hon är klok.

Bad things only happen to bad people?

(Och så länkades till denna artikel:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-om-hotet-svenska-forsvaret-maste-starkas/)

Kontrafaktisk Clinton

torsdag 10 november, 2016

Som tillägg till förra inlägget, vilket handlade om vad vi bör göra i Sverige efter Trumps seger: hur skulle det sett ut om Clinton vunnit? Förutom enhörningar och regnbågar alltså, och specifikt för de tre punkter jag räknade upp: ekonomi/frihandel, klimat, säkerhetspolitik.

Frihandeln skulle fortfarande haft problem. Clinton hade haft att hantera en hel del inhemsk protektionism och har inte varit genomgående frihandelsvänlig. Gissningsvis är hon inte övertygad protektionist som Trump, så det ser antagligen värre ut med Trump än det skulle gjort med Clinton, men att sitta och påstå att vi fått frihandelsbonanza med Clinton vågar jag inte göra.

Klimatet – trenden gick åt fel håll redan före valet. Ska uppvärmningen begränsas till två grader måste vi i allt väsentligt få bort de över 80 % av energiförbrukningen som är fossil. Det skulle rimligtvis kräva en massiv utbyggnad av både förnybart och kärnkraft, samtidigt som många processer elektrifieras. Ska man stanna på en och en halv grad måste vi antagligen börja plocka bort koldioxid ur atmosfären. Inget av det här håller på att hända, i alla fall inte på en tillräcklig skala. Clinton skulle varit bättre än en Trump som förnekar att problemet ens existerar, men det förändrar inte att med vem som helst av dem måste vi på allvar börja förbereda oss för ett nytt klimat.

Säkerhetspolitiken är ännu ett område där Trump är det dramatiskt sämre alternativet, men inte heller det bättre alternativet skulle låtit oss sitta med armarna i kors, och inte ens om vi gått med i Nato. Bland länderna i Nato är det i stort sett USA, Storbritannien och Frankrike som har någon större expeditionär förmåga, och ingen av dem skulle i händelse av kris kunna komma till undsättning på flera veckor. Så även med en president som inte tar sina talepunkter från Kreml och även om vi faktiskt var med i Nato så måste vi kunna klara oss själva ett bra tag.
När försvaret smälte ihop efter 90-talet lät man det ske under det uttalade villkoret att man skulle växla upp igen om det verkade behövas. Det gällde det militära försvaret och jag tror också det civila. Det skulle vara akut bråttom att göra det med Clinton som president; med Trump lär det vara betydligt värre.

Så för alla dessa tre punkter gäller att vi skulle haft ungefär samma problem med Clinton, det är bara det att de blivit värre med Trump.
Detta betyder inte att Clinton eller Trump var sak samma ur ett svenskt perspektiv. Trump får gärna överraska positivt, men det han visat upp hittills av sig själv har tydligt gjort klart att han är gravt olämplig för ämbetet. Ur ett svenskt perspektiv handlar det mindre om kvinnosyn än om utrikespolitik. Men som jag skrev i förra inlägget, vi har bara att segla efter de vindar som blåser.
Vi har jobb att göra.

Klart skepp

onsdag 9 november, 2016

Ja, jag känner också av ett svart hål i magtrakten när jag tänker på Trump som USAs president. Men vi bestämmer inte hur vinden blåser, vi har bara att segla efter den. Jag ser på rak arm tre huvudområden som Sverige måste förhålla sig till, med början omedelbart, eller egentligen för länge sedan. Utan inbördes numrering:

Ekonomiskt bakslag. En av få saker Trump varit kosekvent i under decennier är en stark protektionistisk övertygelse. Det är inte orimligt att tänka sig att frihandeln i världen nu kommer gå bakåt. Det kommer förvisso glädja mången vänsterpartist, miljöpartist och inte så få socialdemokrater, men även om det är trevligt när folk är glada kommer backande frihandel medföra dämpade ekonomiska tider.

Klimatet. Att USA de närmaste åren kommer göra bra ifrån sig på klimatområdet… nå, vi kan väl säga att om de gör det kommer det inte vara Trumps förtjänst. Detta ökar sannolikheten för att klimatet går åt helvete. Som den välunderrättade vet är det inga nyheter; vi var på väg åt fel håll redan före Trump. Men kanske kan Trump få oss att inse att vi på allvar måste förbereda oss på hur vi ska hantera en kraftig uppvärmning, och att vi – vi som i svenskar – måste ta ett särskilt ansvar för att Sverige har beredskap när klimatskiten mer och mer oundvikligt träffar fläkten.

Säkerhetspolitiken. Hand upp alla som tror att Trump vill lyfta ett finger för att avvärja ytterligare ryska härjningar i Östeuropa. Det enda Trump försökte ändra i republikanernas utrikespolitiska program till konventet var att han – framgångsrikt – skalade ned ambitionerna om hjälp till Östeuropa. Hans stab har varit marinerad i Kreml-inflytande. Han gillar inte Nato. Däremot har han en svårartad mancrush på Putin, som han försvarat i snart sagt varje läge, inklusive invasionen av Ukraina och nedskjutningen av civilt passagerarplan.
(Notera här att ett USA som inte agerar världspolis också är önskningar vi hört många gånger från väsentliga delar av den svenska politiska vänstern.)
Vi vet inte om Kreml verkligen tänker ge sig på Baltikum. Men vi vet att om de funderar på det så har de just fått den bästa present de kunde hoppas på. Och den bästa gissning vi har är att om det ska smälla i Baltikum kommer Sverige snabbt dras in – möjligen redan innan det smäller i Baltikum.
Här behöver vi inte gissa. Vi vet ganska precis vad vi behöver göra. Civilt och militärt försvar behöver stärkas, beslutsamt, mycket kraftigt, och akut snabbt. Det som saknas är pengar. Försvaret har varit kroniskt underfinansierat även sett till sin nedskalade uppgift i decennier. Försvaret är fortfarande kritiskt underfinansierat, och uppgiften behöve utökas rejält.
Inte för att jag egentligen tror att nuvarande handlingsförlamade regering kommer åtgärda detta. Speciellt inte om behovet sammanfaller med svikande frihandel. Men att inte agera är farligt.
Alltså, farligt på riktigt. Det här är inte på skoj.

Vi har haft några decennier av smörsegling. De är över nu.

Men det krävs att ansvariga inser det och rättar seglen efter vinden.

(Detta inlägg skrivs från en båt med sporadisk tillgång till internet. I skrivande stund verkar valet inte vara helt klart, men tillräckligt för att man ska kunna kosta på sig att skriva att Trump vann. Får jag fel jublar jag.)

Pest eller tårta

onsdag 2 november, 2016

I skrivande stund pekar vissa mätningar på att Trump knappar in på Clinton. Det mest troliga är fortfarande att Clinton vinner, men det är svårt att vara lika säker på det som för bara en vecka sedan.
Inte för att vi i Sverige kan göra så mycket åt det; inte många av oss har rösträtt i amerikanska presidentvalet.
Vad vi kan göra något åt är dock våra egna säkerhetspolitiska vägval. Och vad har vi valt?

Vi har till att börja valt att inte gå med i Nato. Vi vet också ganska väl varför vi gjort det valet. Det handlar i grund och botten om flera partiers, framför allt Socialdemokraternas, inre våndor. Argumenten som framförs officiellt mot ett Nato-medlemskap är naturligtvis inte detta. Jag går igenom några av de vanligare här. Ett argument som ofta förekommer är att vi inte ska sätta oss i knät på USA. Implicit eller explicit ingår i detta argument att Nato styrs av USA. USA har dessutom kärnvapen, och sådant ska vi inte beblanda oss med, och USA usch Vietnam.

Så vad gör vi i stället?
Vi ingår några bilaterala samarbeten, inte minst med… USA.
Eftersom regeringen ändå inser att det är oslugt att stå helt ensam.
Och eftersom USA är en viktig militär aktör bland de västliga demokratierna.
Men inte Nato, eftersom… USA.
Okej.

Vad händer om Trump vinner? Det vet ingen. Kanske inte Trump heller. Men han beundrar öppet Kreml, upprepar snart sagt dagligen Kremls propagandapunkter (om han gör det för att han tror på dem, av ekonomiska skäl eller något annat, det vet vi inte), föraktar demokratins spelregler och är allmänt instabil. Ett USA med Trump vid makten kan vi inte förlita oss på. Men där har vi placerat oss.

Men vad händer med Nato då, om USA får en president som vill vända Nato ryggen? Det vore ytterligt illa. Men Nato styrs inte av USA. Överst i Nato sitter en norsk socialdemokrat. Givetvis har USA stort informellt inflytande i Nato, men Nato är en konsensusorganisation, inte en amerikansk lydstat, och Nato omfattar andra kapabla stater än USA.
Jag har i jobbet varit på några Nato-möten. Dessa var, ska kanske förtydligas, på låg nivå i ett visst hörn av Nato. Jag vill ändå påpeka att mötena inte bestod i att man lyssnade på USA:s predikan. USA var inte ens med på dessa möten, om jag minns rätt. Det var i stället ett antal stater som försökte komma fram till hur man skulle samarbeta på bästa sätt.

Men det kan vi förstås inte vara med i, för USA har kärnvapen och USA usch Vietnam.
I stället chansar vi på att Trump inte vinner.

Ett sådant val är inte vad jag tror det kommer exemplifieras med när jag i ordboken slår upp ”stabilt”.

Sanning och konsekvens

torsdag 6 oktober, 2016

Det har sedan åtminstone i somras ryktats om att Wikileaks någon gång typ nu, nära före amerikanska presidentvalet, ska släppa en bunt för Clinton och demokraterna komprometterande information. Jag känner mig inte säker på hur det bör hanteras.

Det tycks bli mer och mer accepterat att Wikileaks fungerar som ett verktyg eller en front för rysk säkerhets-/underrättelsetjänst (exempellänk etttvåtrefyra). Antag nu att Wikileaks släpper information som sann, relevant och skadlig för Clinton. Vi har då, på rak arm och i en första approximation, att

Antingen ta till oss informationen och agera på den som vi skulle göra om den kom från en neutral källa. Då gör vi oss själva till verktyg för Kreml, och det är att göra fel. Ingen vettig person påstår att amerikanska politiska göranden drivs uteslutande av altruism, men man ska de senaste åren varit kolossalt enögd för att liera sig med Kremls intressen. Att bara säga att strunt i hur informationen kommit fram, det viktiga är informationen i sig, det tycker jag är att göra det för enkelt för sig.

Eller så ignorerar vi informationen. Men det är också vanligen fel att ignorera information som är både sann och relevant.

Kanske finns något tredje alternativ, men att ignorera lite grann behöver inte vara lätt, och då gör man liksom båda felen.
Men kanske är det ändå så man får göra. Något i stil med att om så länge det som kommer fram inte är extremt graverande relativt alternativen (alltså Trump) kan man i praktiken ignorera dem, motiverat av hur dessa fakta kommit fram och en föraning om vad som skulle kommit fram om Trump, om Kreml hade haft intresse av att outa denne.
Det är inte en lösning jag är nöjd med. Den är möjligen pragmatisk, men inte särskilt principfast.

Jag vet helt enkelt inte hur man på ett principiellt robust sätt ska hantera en sådan situation. Men det är nog bra att börja fundera på det redan nu.

Trumpenhet

fredag 22 juli, 2016

Donald Trump har åter väckt uppståndelse, nu med utrikespolitiska uttalanden. Det finns dock många, även i Sverige, som borde vara nöjda med vad han säger – och han har dessutom en poäng.

Med det menar jag inte att jag tycker att han har en konstruktiv inställning när han i största allmänhet dissar Nato, när han specifikt säger att USA kanske inte kommer uppfylla Natos artikel 5 om Trump inte tycker att den angripne har varit tillräckligt duktig i att följa sina egna åtaganden, att det är förmätet av oss att läxa Turkiet om mänskliga rättigheter, och att Ryssland väl kan få hållas med att ge sig på sina grannar. Ej heller är jag glad över att han är djupt övertygad om att frihandel är dåligt. Detaljer om detta och mer därtill finns – ja, på många ställen, men bland annat i denna artikel:

It’s Official: Hillary Clinton Is Running Against Vladimir Putin

och inte minst i en intervju för New York Times, som återges transkriberad här:

Transcript: Donald Trump on NATO, Turkey’s Coup Attempt and the World

Nej, tvärtom tror jag att Trumps isolationistiska vem-bryr-sig-linje vore exceptionellt dålig för världen i stort.
Men det är ju för att jag tror att USA på det stora hela gör mer bra än dåliga saker. Folk som tror motsatsen är det inte direkt ont om. I Sverige borde avsevärda delar av den svenska vänstern vara jätteglada över Trumps utrikespolitik. De (ni vet vilka ni är) gillar inte heller Nato, vill inte att USA ska vara någon sorts världspolis, är alltid beredda att försvara valfri diktatur om bara USA står på andra sidan, ett stort antal har villigt anammat Kremls narrativ i internationell politik, och frihandelsmotståndet ligger väl så djupt som hos Trump.
Jamen hurra då! Här är deras hjälte. Nu måste ju allt bli jättebra, bara Trump blir president.

Nota bene att jag inte säger att denna inte försumbara skara behöver gilla Trumps inrikespolitik. Men utrikespolitiken är som en vänsterpartistisk dröm. Samt delar av S och Mp. Och Sd, men de har inte lika lång tradition av USA-aversion. Jag har dock inte hittills sett några större mängder jubelrop därifrån. Är inte det konstigt?

Vad menar jag då med att Trump har en poäng?
Han klagar på att det finns en massa välbeställda länder, inte bara men bland annat europeiska, som inte betalar för sin egen säkerhet utan åker snålskjuts på USA. I detta har han helt rätt. Säkerhetsdoktrinen i många europeiska länder bygger explicit eller implicit på att USA ska komma och hjälpa till om det behövs. Det gäller i hög grad Sverige. Och det är inget fel med samarbete. Men det är alltså inte fattiga länder som inte skulle ha råd att hjälpligt försvara sig själva. Det är däremot länder som inte brytt sig särskilt mycket om att ha ett eget försvar. Minns det Kreml-anslutna uttalandet:

In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of

Jag håller inte riktigt med, helt försvarslöst är Europa knappast, och utöver Storbritannien kan nog inte minst Frankrike bita ifrån rätt duktigt. Men det finns mer än ett korn av sanning där.

USA har inte lånat oss sitt säkerhetsparaply av enbart storslagen altruism, utan har tänkt sig att man främjar sina egna intressen genom att göra så. Visserligen har en del av dessa intressen uttalat varit upprätthållande av demokratiska samhällen, men upplevt egenintresse är absolut en del av kalkylen – en kalkyl som också gynnat oss i Europa.

Jag säger inte att alla länder i Europa är skyldiga att ta sig till samma militära kapacitet som USA har, men det är ostridigt att stora delar av Europa låtit USA ta hand om stora delar av sin militära säkerhet. Då är det inte så konstigt om man skiter knäck när Kreml börjar skramla med sablarna och USA kanske tittar åt ett annat håll.

Denna lånta säkerhet är dessutom delvis en chimär. Även om det amerikanska kavalleriet börjar galoppera inom en timme efter att skiten träffar fläkten kommer det ta flera veckor innan man är framme. Då kan man stå inför fullbordat faktum.

Det skulle inte behöva vara så. Europas ekonomi är så enormt mycket större än Rysslands att om vi bara tog oss samman skulle vi rimligen kunna få ihop en avskräckande försvarsförmåga, och det utan att ruinera oss, som Kreml håller på att göra med Ryssland nu. Inte utan att vi skulle märka kostnaden på något sätt, men utan att ruinera oss.

Det borde vi göra. Trump eller inte.

Nyhetsrapportering med vatten över huvudet

lördag 9 juli, 2016

Med anledning av Ekots ubåtskalabalik rörande våren 2015 den senaste tiden kommenterar Niklas ”Skipper” Wiklund:
Närapå omöjligt fastställa ubåts nationalitet

Sista stycket är lite extra relevant:
”Det finns anledning att påminna om att det pågår ett omfattande informationskrig just nu, och att vi alla därför bör vara särskilt källkritiska till uppgifter som berör eventuella förehavanden från främmande makt.”

Efter vad jag förstått har Ekot flera gånger sagt att ubåten ”alltså inte var rysk”, vilket skapar bilden av att någon – Försvarsmakten – pekat ut den som rysk. Så har inte skett.

Och ifall någon blandar ihop saker: det här är alltså inte samma händelser som under hösten 2014.

(Bloggifierad FB-status)

I Thought He Was With You

måndag 4 juli, 2016

Efter att länge ha fegat tog jag för några månader sedan en liten smula mod till mig och påpekade att Snowden i dag är en del av Kremls säkerhetstjänst:
Var är den Snowden som föll i fjol

Inte för att det rådde något egentligt tvivel om det, men nu tycks det, kanske något oväntat, ha bekräftats från Kreml:
Källa snäll mot ögonen
Samma källa i tidning, elak mot ögonen

Det är som vanligt intressant läsning. Något jag fann lite extra intressant är att det ingenstans nämndes något om de 900000 dokument som Snowden påståtts ha tagit från Pentagon, jämte vad han tog från NSA. Hur det ska tolkas, om det alls ska tolkas, vet jag inte. Men det ligger nära till hands att tro att Pentagon-stölden varit åtminstone svår att bevisa. Skribenten, John Schindler, har antytt att det finns mer att säga om detta, men jag har inget konkret.

Och så en liten repetition, för den som eventuellt undrar varför jag skriver Kreml på så många ställen där man kanske naturligt skulle skrivit Ryssland, vilket jag gör i det mesta jag skriver i den här kategorin. Det är med flit, och tanken är att man inte reflexmässigt ska börja förknippa Ryssland (i diverse böjningar) med allmän fientlighet och dåligt internationellt uppträdande. Det gäller kanske inte så mycket just det här inlägget, men det är ju inte första gången jag skriver om säkerhetspolitik.
Att den ryska regimen i Kreml helt enkelt inte vill oss väl är en sak, men det vore synd om man började förutsätta att det gäller ryssar generellt. Jag kan förstås inte ensam styra sådana attityder, men ord spelar roll och jag hoppas att mitt fasthållande vid Kreml-nomenklaturen åtminstone inte ska bidra åt fel håll.

———

Jag tar ännu en chans att göra ett skeppsnamn från science fiction-serien om The Culture till inläggstitel; denna gång från novellen The State of the Art.

Ett spekulativt fall

tisdag 17 maj, 2016

Så för att rekapitulera: en trehundra meter hög tv-mast nära Borås har alltså rasat, och polisen uttrycker tvärsäkert att det är sabotage. Som jag förstod det ledde raset till att täckningen för SR, SVT 1 och SVT 2 försvann i ett stort område.

Sabotage mot viktig infrastruktur. Vem ligger bakom?

Den som företräder en myndighet eller motsvarande gör nog klokt i att vara försiktig med att peka ut någon. Jag som skriver här som privatperson kan dock kosta på mig att säga vad jag tror.
Jag tror att det är Ryssland, direkt eller indirekt, som fällt masten.
Det betyder inte att jag vet att det är så. Jag sitter inte på någon hemlig information. Jag vet inget som ni inte vet eller inte kan veta. Det finns andra tänkbara förklaringar. Men jag tror att det är Ryssland som ligger bakom. Och som vanligt, när jag skriver Ryssland i sådana här sammanhang menar jag Kreml.

Varför tror jag det då?
I princip, motiv, möjlighet och tidigare beteende.

Varför skulle Ryssland vilja göra det? Vinner Kreml något på att man inte kan höra Ring P1 i Borås?
Nej, vinsten ligger på annat håll. Det finns flera möjligheter. En är att man helt enkelt vill testa svensk beredskap. Hur fort får man ut ersättningskapacitet? Vad händer med bevakningen?
Det är inte riktigt så långsökt som man kan tro. Det är sedan länge känt att Ryssland håller på med krigsförberedelser mot Sverige, uppmärksammat av både Säpo och FOI. Fysiskt och publikt sabotage är visserligen något mer flagrant än man gjort mot Sverige hittills, men inte på något sätt otänkbart. Och i ett skarpt läge är just sabotage av viktig infrastruktur att vänta.
Som jag sagt tidigare, att Ryssland gör krigsförberedelser behöver inte betyda att det luftlandsätts en bataljon kosackdansande gröna män med pälsmössor och kalashnikov i Kungsträdgården lagom till midsommar. Men det är tydligt redan sedan tidigare att man lägger betydande resurser på förberedelserna.
En annan möjlighet är att det är en påverkansoperation inför att riksdagen ska besluta om värdlandsavtalet. Kreml har flera gånger sagt att om Sverige (och Finland) närmar sig Nato kommer man vidta åtgärder. Det här kan vara ägnat som en konkret varning.
Jag vet inte att det är så. Men det kan vara så.

Har man möjlighet att göra det? Jadå, visst har man det. Vi vet att det finns tiotals personer i Sverige som sysslar med rysk informationsinhämtning, legalt och illegalt. Och hur många känner vi inte till? Det behöver inte vara spetsnaz som ålat medelst hasning till masten från U137. Det verkar inte ha varit supersvårt att fälla masten. Inte jättelätt heller kanske, men inte supersvårt. Det här har de folk som klarar, det kan man nog vara trygg med att påstå. Det behöver strängt taget inte ens vara någon med ryskt pass som gjort det.

Och vad är det för tidigare beteende jag pratar om? Tja, Georgien och Ukraina kan vittna om att Kreml inte blygs för att fysiskt ge sig på grannländer. Mot åtminstone Estland har man riktat omfattande cyberattacker – och inte bara det. Man gick in på estniskt territorium och kidnappade en underrättelseofficer. Hur rankar det mot att i halvsmyg fälla en tv-mast? Knappast lägre va?
Mot Sverige har Ryssland uppträtt påtagligt aggressivt ett flertal gånger, både i ord och med diverse farkoster. Vi har också flera cyberattacker där det, som vanligt, inte går att med absolut säkerhet peka ut någon skyldig. (Till exempel den där, eh, extremt regionala solstormen som exklusivt slog ut svensk luftradar.) Det gör jag inte heller. Men vi vet vem som är gossen Ruda.

Alternativa hypoteser då?
Den enda jag hittills sett som inte verkar direkt osannolik är att det rör sig om pojkstrecksterrorism, eller vad man ska kalla det. Men… att med flit fälla en trehundra meters mast som någon sorts gyckel? Inte teoretiskt omöjligt. Det kan vara så. Jag blir inte jätteförvånad om det är så. Men det är inget vi är vana vid att se. Till skillnad från Kremls framfart i sina grannländer, som vi börjar bli vana vid att se.

ja, jag tror att det är Kreml som ligger bakom sabotaget mot masten. Som sagt, jag säger inte att jag vet att det är så. Jag säger att jag tror att det är så.
Och oaktat om det stämmer eller inte så är en besvärande aspekt att det inte är en galen gissning. För tjugo år sedan hade det varit en galen gissning. I dag är det inte det.


Uppdatering: Expressen och Gefle Dagblad skriver på ledarplats om sabotaget, och är delvis inne på samma spår.

Påpekas bör kanske att jag givetvis inte hoppas att det är Ryssland som ligger bakom. Jag skulle kraftigt föredra att det visar sig vara en enstaka inhemsk galning agerande på egen hand. Får jag om en tid anledning att om detta inlägg säga ”jag gissade fel” så är det bra.

(…)

Och nu detta: räddningstjänstens larmkabel avklippt.
Om det är ensamma galningar så liknar det metod i galenskapen.
Om det är oskyldiga pojkstreck så är de inte oskyldiga.

Var är den Snowden som föll i fjol?

lördag 9 april, 2016

I dag har det tydligen varit något sorts mediejippo där Edward Snowden medverkat, vilket föranlett hallelujastämning. Som vanligt. Det upphör inte att förvåna mig.

Oavsett vad man tycker om Snowdens tidigare gärning, oavsett om man ser den som hjältedåd eller förräderi eller något däremellan, bör man acceptera vad han är i dag.
Snowden sorterar i dag under Kremls säkerhetstjänst. Jag ger mig inte på att peka ut precis vilken bokstavskombination, och det spelar inte så stor roll. Han tog sig till Ryssland och fick ryskt beskydd. Sådant är inte gratis. Alla avhoppare samarbetar med sitt nya lands säkerhetstjänst; man har i praktiken inget val. Det finns ingen anledning att tro att Snowden utgör något undantag från detta.

En omdömesgill lyssnare måste därför utgå från att när Snowden talar är det den ryska säkerhetstjänsten som talar.

Det gör det inte förbjudet att lyssna på honom. Det behöver inte heller betyda att det han säger är lögn. Men man kan utgå från att han säger det han gör med rysk säkerhetstjänsts goda minne – och detsamma för vad han inte säger. När Snowden talar för han ut ett narrativ som ligger i linje med Kremls önskningar.
Den omdömesgille lyssnaren värderar därför Snowdens utsagor med det i huvudet.

Ungefär detta påpekades så sent som i dag av Försvarsmaktens före detta informationsdirektör Erik Lagersten. Det vore bra om denna inställning i större utsträckning fortplantade sig till andra.

Notera alltså att detta är helt oberoende av om man ser Snowden som hjälte eller slem förrädare, även om det kan vara svårt för förstnämnda gruppen att acceptera att man nu bör betrakta honom som Kremls verktyg.

Man kan förstås fundera på när han blev det. Var det innan eller efter att han av allt att döma försåg sig med niohundratusen dokument från Pentagon? (Pentagon alltså, inte NSA; detta brukar inte nämnas så ofta.) Var det innan eller efter att Wikileaks (i sig sannolikt en front för rysk säkerhetstjänst) knuffade honom i riktning mot Ryssland? Det vet vi inte. Vi får kanske aldrig veta. Men det spelar heller egentligen ingen roll för bedömningen av vilken funktion han har i dag. Det spelar inte heller någon roll om han tjänar Kreml av fri vilja eller för att han inte såg sig ha något annat val.

Det händer många saker som plausibelt skulle kunna vara Kreml som har fuffens för sig, men där det är svårt att säkert säga att det verkligen är så, och det finns andra förklaringar som också är plausibla. Och även om svensk säkerhetstjänst eller några andra vet hur det ligger till så är det inte säkert att man som vanlig medborgare får veta det. Ett exempel skulle kunna vara de attacker mot svenska tidningar vi sett nyligen.
Men just i fallet Snowden kan vi känna oss säkra. Oavsett vad som var igår, är Snowden i dag Kremls man. Världen fungerar så. Man behöver inte gilla det. Men man bör känna till det, och väga in det när man lyssnar.

Uninvited Guest

tisdag 29 mars, 2016

Jag har oroat mig ett tag, och jag tycker ni också ska göra det. För Sverige. Rent existentiellt. Och nej, det är inte på grund av invandringen.

Det finns vissa saker en stat måste klara av för att alls vara en stat. Det är ett ganska litet antal saker. Sedan finns det många saker man verkligen vill att staten ska hantera, men som strängt taget inte är ett krav för att staten ska vara en stat.

En av de saker en stat måste klara är kontrollen över sitt eget territorium, vilket är varför man vanligen bör ha en relevant försvarsmakt. Jag har skrivit ganska mycket om det här på bloggen (kategorin Ultima ratio regum) och tänker inte ta allting igen i det här inlägget, mer än att åter konstatera att Sveriges försvar är farligt underdimensionerat relativt det säkerhetspolitiska läget, såpass att det inte är verklighetsfrämmande att tala om att Sverige tar oacceptabelt stora risker på, ja, rent existentiell nivå – samt att vi kraftigt kringskär vår egen politiska handlingsfrihet.
(Den som vill läsa en aktuell artikel i ämnet kan göra sämre saker än att lägga några minuter på Patrik Oksanen i Hela Hälsingland häromdagen: Patriotism, konfrontation och repression präglar Rysslands nya säkerhetsstrategi)
Av detta märks inte mycket i politiska beslut. Förra året träffades en försvarspolitisk uppgörelse, men den som tror att situationen därmed är under kontroll har bedragit sig. Försvarsuppgörelsen innebär på det hela taget inte att vi vänt och nu rustar upp försvaret. Den innebär inte ens att vi hejdat fallet. Vad vi gjort är att se till att vi faller lite, lite långsammare. Det är bra förstås. Men inte i närheten av tillräckligt.
Praktiskt taget i detta nu viner yxan på högkvarterets produktionsavdelning. Materielprojekt skrotas eller skjuts på framtiden i en skala jag inte sett maken till så länge jag varit i branschen (förvisso inte mer än dryga fem år). Det är inte vågat att sia att detta kommer orsaka problem framöver.
Samtidigt har man inte alls ordning på personalförsörjningen. Det bedrivs förvisso en utredning om den nu, i händerna på en utredare jag bedömer är utomordentligt kompetent (Annika Nordgren Christensen, @annikanc på Twitter), men det är som vanligt – lösningen på personalförsörjningen får inte kosta något.
Vi har inte ordning på materielen, inte på personalen. Och vi visar inga tydliga tecken på att åtgärda något av det. Det borde oroa även sådana som inte traditionellt kallar sig försvarsvänner. Försvaret är, kan det vara värt att påminna om, inte ett särintresse.

Men det handlar inte bara om försvaret.
Vi har polisen också.
Det är absolut nödvändigt att en stat upprätthåller sitt våldsmonopol. Slutar man med det har man snart ingen stat. Och det främsta verktyget för att upprätthålla våldsmonopolet är polisen. (Hela rättsapparaten skulle man kunna argumentera, men jag koncentrerar mig på polisen här.)
Det kan svårligen ha undgått någon att polisen har problem i dag. Jag har här inte de detaljkunskaper som jag har om försvaret, men törs ändå säga att det här handlar inte bara om sensationslystna kvällstidningars förkärlek för dystopier.

Jag har slarvat bort länken till var jag läste det nu, men såvitt jag förstår har Sverige avsevärt färre poliser per capita än många relevant jämförbara länder. Om något kan jag tycka att det borde vara tvärtom i ett glesbefolkat land. Har man få poliser blir det snabbt väldigt långt till närmsta polis i glesbygden. Bokstavligen laglöst land.
Och inte bara där. Vi har uppenbara problem med utanförskapsområden. Man kan kalla dem vad man vill, men att förneka att problem finns är bara larvigt. Brist på polisnärvaro där är inte det enda problemet, men det är ett allvarligt problem. Det är absolut imperativt att staten blir vad jag sett kallas ”preferred supplier of security”. Har man inte polisiära resurser att upprätthålla lag och ordning öppnas fältet för andra grupperingar, påfallande ofta kriminella, att etablera sig som de som äger ett område.
Det finns mycket att säga om det. Men en sak polisen måste kunna göra är att, för att uttrycka det kort, ta och hålla terräng. Långvarigt. Samtidigt som man kan utreda både mord och vad som ofta kallas vardagsbrottslighet. Och till det behöver man poliser. Rimligen betydligt fler än de vi har i dag.

Vare sig försvaret eller polisen har i dag några marginaler att tala om. Förmågan att klara extraordinära situationer är starkt begränsad. Till viss del är även förmågan att klara helt ordinära situationer begränsad.
Både försvaret och polisen har av allt att döma problem som inte är direkt kopplade till pengar, men vi vet att för försvaret är brist på pengar det avgörande problemet, och jag håller för mycket troligt att även polisen för att varaktigt kunna trygga våldsmonopolet skulle behöva betydande resurstillskott.

I breda kretsar i Sverige har det länge liksom varit lite fint att ringakta försvars- och rättsväsende, och på samma sätt setts som mossigt att ta dessa frågor på allvar. Det är som om resonemanget gått: ”det här är institutioner som håller på med obehagliga frågor. Om vi kväser institutionerna försvinner nog frågorna också, och framför allt slipper jag själv vara obehaglig.”
Vi behöver sluta med sådant trams.

Det finns, givetvis, flera områden inom staten och samhället som skulle kunna göra bra saker med mer pengar. Det finns dock en kvalitativ skillnad mellan försvar/rättsväsende och, för att ta ett exempel, sjukvård. Staten skulle kunna säga att det här med sjukvård, det tänker vi inte befatta oss med. Det får ni medborgare fixa på egen hand. Det är inget jag förespråkar; tvärtom vore det antagligen en utomordentligt dålig idé. Men man skulle kunna göra så, och man skulle fortfarande kunna ha en stat. Att däremot säga att det här med att upprätthålla våldsmonopolet, det får ni medborgare göra själva – då har man abdikerat som stat.

Det betyder inte att försvar och polis ska få obegränsat med pengar. Det kommer fortfarande vara en avvägning mellan olika behov. Men att fortsätta låtsas att statens grundläggande uppgifter inte kräver någon uppmärksamhet är inte hållbart. Vi måste, som stat och samhälle, ta oss samman och få detta på fötter. Hellre i dag än i morgon.

———

Inläggets titel ”Uninvited Guest” är ett skeppsnamn från Excession, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Charming But Irrational

måndag 4 januari, 2016

Det verkar pratas mycket värnplikt i skrivande stund, kanske på grund av en artikel i DN om stödet för återaktiverad värnplikt. Starkt stöd eller inte, värnplikt är fel svar, alternativt svaret på fel fråga. Jag har tidigare argumenterat mot värnplikt, och nu verkar det vara dags igen, om än inte med exakt samma argument.

Först bör man fastställa vilket problem det är man försöker lösa. Mitt svar är att problemet är försvarsmaktens personalförsörjning. Inte ungdomsbrottslighet, nationell gemenskap, arbetslöshet eller något annat. Den som vill lösa dessa frågor är mycket välkommen, men vänligen blanda inte ihop det med vilket försvar som behövs.

Det finns filosofiskt grundade argument emot värnplikt, som att det utgör en form av slaveri – vilket det tvivelsutan gör. Motargumentet är då vanligen att det är en uppoffring man får göra för att bevara resten av friheten. Vilket kan besvaras med att varför tvångsrekryterar vi i så fall inte också till polisen? Och så vidare. En sådan argumentationsrunda är inte poänglös, men den är i vårt fall onödig. Värnplikten är nämligen inte ett bra sätt att lösa försvarsmaktens personalförsörjning. Ett yrkesförsvar är bättre. Därmed faller uppoffringsmotiveringen.

Hur kan jag veta det då?
Dels för att den svenska värnplikten under invasionsförsvarets tid handlade om att förse försvarsmakten med enorma mängder personal. Det bedömdes vara enda sättet att kunna stampa fram åttahundratusen man. Men en sådan jättearmé är inte aktuell att återta i dag, det skulle bli alldeles för dyrt. Striden i dag ser inte ut som den gjorde på 80-talet. Är man inte bara intresserad av att få fram kanonmat att skicka till skyttegravarna krävs i dag utrustning som skulle bli orimligt dyr till en gigantisk värnpliktsarmé.
Och ska man inte ha en gigantisk armé, ja då faller värnpliktens raison d’être.
Den här utrustningen kräver dessutom mycket utbildning och övning för att kunna användas på ett bra sätt, och dessa färdigheter behöver underhållas. Det rimmar illa med ofrivilliga som kallas in för mindre än ett års utbildning och sedan försvinner iväg.
Det är ingen kontroversiell slutsats. Det är inte bara Sverige som växlat från värnplikt till yrkesförsvar, och det finns anledningar till det.

Anställda soldater kan vidare utföra betydligt mer avancerade uppgifter än ens motiverade värnpliktiga. Detta ser vi i dag. Min källa för det påståendet är utsaga från och samtal med chefen för arméns jägarbataljon i Arvidsjaur; han borde veta.
Därmed borde saken vara klar. Anställda soldater är bättre anpassade för det försvar vi rimligen ska ha.

Problemet är att yrkesförsvaret inte fungerar.
Så är det. Det är inte rekryteringen som är problemet, utan att soldaterna inte stannar kvar.
Men det är inte ett dugg konstigt.
Så här ligger det till.

En värnplikt i full rull kostar ungefär 1 % av BNP i produktionsbortfall. Det är 1 % av BNP som i praktiken tillfaller försvaret, även om det inte syns i några budgetposter. När man tog bort värnplikten togs även det de facto-tillskottet bort. Försvarsmakten förväntades lösa yrkesförsvaret med befintliga kvarvarande medel – som dessutom minskar år för år, både i reala pengar och i andel av BNP.
Klart att det går åt pipan då.
Inga pengar att betala konkurrenskraftiga löner med, inga pengar att öva för, inte ens pengar till grundläggande materiel. Vem vill stanna i ett sådant yrke?

Låt oss titta översiktligt på siffrorna.
Vill man ge yrkesförsvaret samma chans som värnpliktsförsvaret bör det väl få ungefär motsvarande resurser. 1 % av BNP är runt 40 miljarder kronor.
Fyrtio miljarder till personalförsörjningen, det är ungefär hela försvarsbudgeten. Som försvann, och så skulle personalförsörjningen hanteras med befintliga medel. Jo tjena.
Vi kämpar i dag för att sätta upp i runda slängar två brigader, vilket för övrigt är för lite för att med någon trovärdighet kunna hävda att vi kan försvara oss på allvar. Jag ska inte gräva ned mig i långrandiga utläggningar om behov, men låt oss för räkneexemplets skull säga att sex brigader skulle utgöra ett trovärdigt försvar.
En brigad är cirka 5000 man. För sex brigader 30000 man alltså. Om man nu hade 1 % av BNP för personalkostnader till dessa – väsentligen lön, materielen har aldrig kommit från dessa produktionsbortfallspengar – så skulle man kunna betala varje soldat en miljon kronor per år, EFTER sociala avgifter.
Åttio papp i månaden för varje soldat på sex brigader.
Det är vad vi betalade för att ha ett värnpliktsförsvar, och som vi plötsligt drog in.

Man kan givetvis diskutera om dessa pengar borde täcka mer än bara lön, men även detta är en överflödig diskussion; vi ska förstås inte ha sådana löner. Det är ett räkneexempel för att visa hur en rättvis spelplan skulle se ut. Att som i dag ofta sker konstatera att fyrtio miljarder i någon mening fungerade men att inga pengar inte fungerade, det är ju bara fånigt.

Den lates lösning
När man ur det perspektivet tittar på dagens inte så bra fungerande yrkesförsvar blir det uppenbart: vi har ju inte ens försökt få det att fungera.
Vi ba’
”hej försvaret, nu tar vi alla personalresurser ni haft hittills och tillför inget extra, faktum är att vi fortsätter skära ned, men vänligen lös uppgiften, k thnx bai”
Och sedan efter några år
”oj det här gick ju inte så bra, yrkesförsvar var nog ingen lösning ändå, bäst vi återinför värnplikten, då får ongarna lära sig bädda sängar också”
För i helvete, Sverige. Är det här det bästa vi kan?

Det påminner faktiskt om en del dålig miljöpolitik jag kritiserar ibland, där målet inte tycks vara att rädda miljön, utan att klä sig i säck och aska. Det kan inte vara bra miljöpolitik om det inte gör ont samtidigt.
Resonemanget för värnplikt är ofta närliggande, ungefär:
Ibland måste man offra något för sin frihet.
Värnplikt är att offra något.
Alltså ska vi ha värnplikt.
Det är en form av syllogism jag gärna ser mindre av.

Jag säger inte att vi måste tillföra fyrtio miljarder för att få personalförsörjningen att fungera. (Däremot måste vi nog tillföra fyrtio miljarder, men det är en annan diskussion.) Men det går inte att lösa sådant här utan resurser, speciellt inte när det redan är ordentligt klarlagt att försvarets största problem är just brist på pengar (vilket skiljer försvaret från en del andra samhällssektorer som också krisar, men även detta är en annan diskussion).

Man kan tänka sig en bättre löneutveckling, man kan tänka sig att försvaret tillhandahåller boende under tjänstgöringen, man kan tänka sig återbetalningsfria CSN-lån om man först tjänstgör fem år, man kan tänka sig att tillföra medel så att soldaterna får grundläggande materiel och möjlighet att öva. Man kan tänka sig många saker.
Men att vända tillbaka till värnplikten, det är att inte tänka sig en endaste sak, utan närmast på instinkt lägga i full back.

Låt oss inte göra det.
Nu stoppar vi slutgiltigt den idén i papperskorgen och koncentrerar oss på lösningar som inte är nostalgiromantiska luftslott.

———

Inläggets titel ”Charming But Irrational” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Mållåsningar

lördag 7 november, 2015

Peter Hultqvist är av allt att döma en av regeringens bättre ministrar, och han kan också vara vår bästa försvarsminister på ganska länge, oavsett regering. Men på DN Debatt i dag är han och Margot Wallström fel ute, och jag tänker någorlunda kortfattat tala om hur.

Det är riktigt att Nato-medlemskap inte är tillräckligt för att säkerställa en rimlig försvarsnivå, och det finns tendenser bland en del förespråkare av medlemskap att låta som om det vore tillräckligt. Däremot är ett medlemskap nödvändigt. Ingen – och jag menar ingen – har realistiskt kunnat förklara hur Sverige utanför Nato ska mäkta med att skaffa sig en trovärdig försvarsförmåga.
Det är bra att stärka diverse mellanstatliga samarbeten, men när det kommer till den hårda kärnan av försvarsförbund så är det bara Nato som reellt existerar. Nato är inte perfekt, men har den stora fördelen relativt diverse luftslott att Nato finns på riktigt. Förhoppningar om att bygga upp en alternativ men likvärdig organisation kan vi glömma för överskådlig framtid.

Stycket ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa” är fel, och det tror jag Hultqvist egentligen vet. Till skillnad från under kalla kriget ligger nu Sverige i en av de hetare konfliktytorna. Att då ha ett svagt försvar, vägra bygga upp det och dessutom sväva på målet om sina utrikespolitiska ståndpunkter bidrar om något till att skapa ofred och instabilitet.

Vänta, vadå vägra bygga upp försvaret? Fick inte försvaret en massa extra pengar i våras?
Ja och nej. Det stämmer att det sköts till en del pengar relativt tidigare försvarsbudgetar. Inte så mycket netto som regeringen får det att låta som eftersom en del tas tillbaka i form av höjda arbetsgivaravgifter (och en del annat har jag för mig, men jag minns inte detaljerna nu), men en del.
Men.

Så här är det med pengarna. År 2009 beslöts att Sverige skulle kunna försvara en (1) del av landet i en (1) vecka, alltså ett begränsat angrepp. Det målet är man fortfarande ganska långt ifrån att nå. Huvudanledningen råder det inget tvivel om. Flera instanser, däribland riksrevisionen, har konstaterat att Försvarsmakten är kroniskt underfinansierad relativt sin uppgift. Det går helt enkelt inte att lösa given uppgift med givna medel.
De pengar som skjuts till nu är långtifrån tillräckliga för att täppa igen glappet. Dessutom har Försvaret med de nya pengarna fått nya uppgifter. Det i sig är bra; vem som helst borde fatta att målet från 2009 är förskräckande otillräckligt i dag.
(Försvara Gotland men inte Stockholm? Eller Stockholm men inte Gotland? Och i samtliga fall, under så kort tid att hjälp inte har en chans att hinna fram? Vilken hjälp man nu tänker sig utan Nato.)
Men det gör att finansieringen fortfarande är ett dåligt skämt.
Springnotan fortsätter. Staten beställer förmåga men vägrar betala.
Det kan också uttryckas som att under kalla kriget lade ett mindre rikt Sverige 3 % av BNP på försvaret; 4 % om man räknar in dolda kostnader för värnplikten. I dag ligger vi på 1,1-1,2 %. Detta kommer sjunka nedåt 1 % mot 2020, vårens tillskott inräknat.

Gapet mellan beställning och betalning har effekter. Det är inte bara så att marinen har löjeväckande få fartyg, eller att även det relativt väldimensionerade flygvapnet även det är underdimensionerat. Även absoluta basförmågor i armén blir lidande. Hemvärnet, som man mer och mer sätter hopp till, har få bildförstärkare och har sålunda klart begränsad förmåga på natten (för den händelse någon skulle få för sig att ställa till med något utanför kontorstid). Även om jag inte har någon direkt insyn i det verkar det nu vara svåra problem med att få fram kängor och uniformer. Vi kommer i en snar framtid behöva lista ut hur vi ska klara oss när livslängden för våra automatkarbiner egentligen gått ut, men vi inte haft resurser att skaffa nya.
Automatkarbinen är soldatens absolut grundläggande personliga beväpning.
Vad är planen här egentligen? Vadmal och högrepar? Pikenerare mot stridsfordon?

Många delar av staten skriker på mer resurser. Antagligen skulle i stort sett alla dessa delar kunna göra bra saker med mer resurser. I en del av fallen kan man dock troliggöra att det inte är brist på resurser som är huvudproblemet. I andra fall kan man med stor säkerhet säga att det är just brist på resurser som är det stora problemet.
Försvaret är ett av dessa senare områden.
Jag förstår att budgeten är ansträngd och att det finns andra områden som också är angelägna. Men att i ljuset av de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling fortsätta ha försvaret på svältläge förefaller lika genomtänkt som att avbeställa hemförsäkringen när premien går upp till följd av oro i grannskapet.
Det är en kortsiktig besparing som om det går illa kan visa sig förskräckande dyr.

Slokhatten i novembernatten

söndag 1 november, 2015

På senare tid har det spritt sig i alla fall en viss medvetenhet om att det här med spioneri och informationskrig är på riktigt och pågår i Sverige. DN, själv inte en av de mer klanderfria i informationskriget, skrev nyligen själva om en aspekt av det: ”Nato: Främlingshatet kan gödas av främmande makt”
På jobbet har vi haft ett par dragningar om delar av säkerhet och informationsinhämtning; en del har varit nytt för mig, annat inte. Jag tänkte återge stycken här, möjligen uppblandat med annat sådant uppsnappat på andra håll.

Eftersom jag inte fört ordentliga anteckningar finns en risk att jag kan minnas fel i detaljer, men förhoppningsvis inget avgörande. Och ja, givetvis är det här öppen information. Och nej, jag sitter inte på någon hemlig information. Och jag påstår inte att jag är ämnesexpert eller skriver några sensationella nyheter, men det kan ändå vara nytt för någon.

Jag har ingen övergripande tes eller struktur, det är mest sakförhållanden staplade på varandra. Men jag postar för att det är intressant!

De tre stater som står för mesta spioneriet i och mot Sverige är Ryssland, Kina och Iran. Ryssland etta, sedan är jag lite osäker på om Kina eller Iran är tvåa. Arten av informationsinhämtning skiljer sig åt dem emellan. Iran och Kina är i första hand ute efter teknologi, på olika sätt. Antingen för att hålla reda på prestanda på svenska system, eller för att kunna bygga egna saker.

Iran har ju dessutom varit väldigt aktivt med att hålla reda på flyktingar från Iran. Jag vet inte om de fortfarande gör det lika mycket, men finns det familj kvar i Iran kan sådant användas för diverse påtryckningar.
På KTH har jag för mig att iranska utbytesstudenter var mycket överrepresenterade på kurserna i reaktorfysik, och det har också anmärkts på att en förhållandevis stor del av iranska doktorsavhandlingar inom fysikområdet haft tillämpning på kärnvapen. Det är också en sorts informationsinhämtning. Jag har också hört att sådana studenter efter hemkomsten till Iran mellan raderna bekräftat att de satts att arbeta på Bomben.
Detta om KTH är sådant jag hört för länge sedan, och jag ska understryka att jag inte kan bekräfta dem; de hör inte till dragningarna på jobbet.
Tillbaka till dessa.

Uppdatering: Calle B kommenterade på Facebook att ”Under de år som jag på något sätt var inblandad i reaktorfysikkursen på KTH (2003-2010 ) kan jag inte erinra mig någon student från Iran. Det kan ha varit någon som jag inte minns. Vi fick sedermera direktiv att inte anta studenter från Iran och Nordkorea till denna kurs.” Denna period överlappar förvisso inte med min KTH-tid, men även om det jag hörde alltså i princip kan vara sant finns det i ljuset av Calles påpekande skäl att ifrågasätta åtminstone de delarna.

Ryssland å sin sida sysslar också med att kartlägga förmågor av militär relevans, fast mer inriktat på praktisk tillämpning. Som hur man lättast slår Sverige militärt. Helt enkelt en del av de krigsförberedelser Säpo och Must talat om.
Den ryska verksamheten i Sverige är omfattande, förmodligen mer så än under kalla krigets höjdpunkt. Under kalla kriget var Sverige en strategisk avkrok. I dag sitter vi i en av de hetaste konfliktytorna. Det får konsekvenser. Det är hemligt hur många som Säpo/Must tror arbetar i smyg i Sverige med informationsinhämtning för rysk räkning, och jag vet följaktligen inte, men det lät som om det var någonstans i det höga tvåsiffriga. Ett mindre antal av dessa jobbar på ryska ambassaden, men många utger sig för att syssla med något helt annat än underrättelsetjänst.
Det är förstås inte unikt för Ryssland, och man ska inte börja tro att alla man träffar med rysk koppling spionerar; det är tvärtom i varje enskilt fall högst osannolikt. Men det förekommer, och Ryssland är sannolikt mest frekvent förekommande stat bakom sådant.

Plats fyra till tio i spioneriligan redovisades inte i detalj, men de flesta där tycktes vara Nato-länder. Ja, självklart spionerar även allierade på varandra. Det är dock ännu en annan form av spioneri som dominerar här, mest inriktad på att skaffa sig ekonomiska konkurrensfördelar.

Att vara diplomat på svenska ambassaden i Moskva verkar vara ett påfrestande göra. Man är mycket tätt påpassad av ryska säkerhetstjänsten (vet inte vilken förkortning det rör sig om, FSB? GRU?). Det går till sådana längder som att de ambassadanställda nästan varje dag har påhälsning i sina hem när de själva är på jobbet. Ryssarna gör inget för att dölja detta, tvärtom är det meningen att det ska märkas. Det kan vara sådana saker som att när man kommer hem är varannan bok i bokhyllan utdragen en bit. Lite dråpligt men också obehagligt är exemplet att en vegetarian kan hitta en bit kött i kylskåpet. Budskapet är tydligt: vi håller koll på er, vi vet allt om er. Ständiga små trakasserier.
Jag är inte helt säker på varför man ägnar sig åt sådant, bortom fördelen av att hålla svenskarna smått ur balans, om man nu lyckas med det. Men så ligger det i alla fall till.

Även svenskar spionerar på Sverige för främmande makts räkning. Förstås. Men rekryteringsmönstret skiljer sig en del mellan länder. I andra länder är såvitt jag förstår det vanligaste att den som vill rekryteras av främmande makt själv söker upp utvald stat, varvid en grundlig utvärdering vidtar innan det eventuellt blir något av.
(Ett exempel på självrekrytering är kanadensaren Delisle, som stått för en av de allvarligaste säkerhetsläckorna efter kalla krigets slut, och sålde sig till Ryssland eftersom, av alla skäl, hans fru varit otrogen.)
I Sverige är det vanligare att man blir rekryterad. Men inte hur som helst. Sannolikheten att någon glider upp till en i tunnelbanan, viftar med en sedelbunt och vill ha ritningen på nya stridsbåten är låg.
Det är en lång process med flera steg, där den exakta utformningen av varje steg varierar mellan olika rekryteringar men den grundläggande idén återanvänds. Först gäller det att över huvud taget upprätta kontakt, och det kan göras på nästan vilka sätt som helst. Via barnens hockeylag är ett sätt som prövats. Ett mer drastiskt exempel är att se till att med bilen krocka med den man vill rekrytera.

Alltså, det låter nästan skrattretande när man skriver det så här. Hockeylaget? Krocka med bilen? Vad är det här, en agentroman? Men ja. Det går verkligen till så här, och ja det händer, i Sverige, i dag.

Efter första kontakten följer vänlighet. I fallet med bilen, erbjudande om att självklart stå för alla reparationer. Erbjudande om att bjuda på middag, som plåster på såren. Middag med familjerna. Under middagen, en present.
Och så fortsätter det. Men långsamt. Det är ett långsiktigt spel. Med tiden blir man mer och mer insnärjd av gåvor och tjänster. Och så kommer det till slut – man blir själv bedd om en tjänst. Kanske, eller förmodligen, är det inget olagligt, i alla fall inte grovt så. Men då har man blivit inledd på spåret att göra jobb för den andre.
Och när slutligen begäran kommer att göra något riktigt spionerimässigt, då är det så fruktansvärt svårt att backa ur. Alla gåvor och tjänster, och man har ju redan hjälpt till med några småsaker. Bara den här grejen? Kanske får man något fint för besväret.
Det kan ta fem-tio år innan man kommer dithän. Man kanske inte ens satt på några väsentliga hemligheter de första åren, men någon har bedömt att man komma att bli ett intressant mål.

Exemplet med bilen (och hockeyklubben) är verkligt. I just fallet med bilen fattade den krockade någonstans misstankar och gick till Säpo, och det slutade för svensk del lyckligt, och vi känner till turerna. Så blir det inte alltid.

Vem som blir föremål för rekrytering går givetvis inte att veta på förhand, men det finns några återkommande riskfaktorer. Framför allt ekonomiska problem och olika former av missbruk, men även relationsproblem och missnöje på jobbet. Uppträder flera riskfaktorer samtidigt, ja då ökar naturligtvis risken väsentligt. Och belöningen, förutom känslan av att vara viktig och utvald, är ofta pengar eller presenter.
En sak jag inte vet är hur pengar betalas ut, i de fall det rör sig om pengar. Men jag gissar kontanter.

Läsaren kanske här minns Guillous KGB-kontakter, som han av någon anledning valde att förtiga i sina memoarer och som han försökte vifta bort med att det var ju inte så mycket det där. Visst, han utförde någon tjänst och fick lite betalt, men vadå. (Länk: Expressens artikel)
Ja, men det är ju precis så det ser ut.
För mina lekmannaögon ser det ut exakt som om Guillou befann sig i ett långt framskridet stadium av KGB-rekrytering. Ett skolboksexempel.

Inte alla svenskar är dock för blyga för att självmant erbjuda sina tjänster. Ett fall det berättades om var då en tjänsteman fått byta kontorsplats i samband med någon omorganisation i vilken han kände sig förbigången, och till råga på allt hamnade i kontorslandskap. Det fick honom tydligen att harmas så att han sålde hemligheter vars avslöjande kostat tiosiffriga belopp att åtgärda.
Åtminstone har jag för mig att han självrekryterade sig. Det kan vara fel. Men hur som helst – det är ju det jag brukar säga, kontorslandskap är dåligt! Bygg inte kontorslandskap!

Och det får, eftersom jag inte driver någon enhetlig tes här, bli avrundningen och lärdomen från den här uppradningen. Ha inte kontorslandskap! Om bara det slår rot vore mycket vunnet.