Förvånansvärt vettig

Stora delar av sommaren och hösten har jag läst en tegelsten om nazister: ”De Välvilliga” av Jonathan Littell. Det har varit en upplevelse inte helt lik den jag fått av någon annan bok.

Den handlar om andra världskriget, men ganska lite om Hitler. Det är en mycket påläst bok, men det är inte en faktabok. Den är skriven i första person, och berättare är Maximilien Aue, SS-officer under kriget som undkommit rättvisan och framlever en respektabel tillvaro i Frankrike. ”Bröder, låt mig berätta vad som hände” börjar han, och sedan gör han just det.
Handlingen spänner från invasionen av Sovjetunionen till Berlins sammanbrott och Aue hinner vara med i såväl Ukraina och Stalingrad som koncentrationslägren och Berlin under de sista dagarna.

Tonen Aue håller i sitt berättande är en stor del av det speciella med boken. Visserligen motiverar han sitt handlande, visserligen är han ibland självkritisk, men någon ånger är det inte fråga om. Berättandet är direkt och pratigt, men också distanserat, liksom tillbakalutat och nästan lite uttråkat. Det skulle kunna vara seg läsning men tvärtom är det förvånande lättläst, trots alla förkortningar inom den nationalsocialistiska nomenklaturan. Det är bara att flyta med i barbariets flodvåg.

Inte för att Aue själv är speciellt barbarisk. Eller, det är han, men inte som man skulle kunna tro. Han är inte bara doktor i juridik utan även klassiskt bildad på en nivå som undertecknad inte kommer i närheten av. Han är också nazist, därom råder inget tvivel, men han har ett intellektuellt förhållande till nationalsocialismen. De SS-kollegor som präglas av emotionellt judehat och vid mördandet av judar förfaller till andra former av övergrepp har han inte mycket till övers för, och tar även vissa personliga risker för att tillrättavisa och få att upphöra med sitt beteende.
Det betyder inte att han går emellan för att rädda livet på judar. Han är intellektuellt övertygad nationalsocialist, och även om det naturligtvis är ett fruktansvärt hantverk att utrota judar, och han inte har något emot enskilda judar, så måste det göras, och då ska det göras effektivt och på ett sätt värdigt en SS-officer.
Det är bitvis jobbig – ehuru fortfarande lättflytande – läsning. Aue är inte blodtörstig och frossar inte i detaljer, men mördandet beskrivs i samma sakliga, oursäktande ton som andra skulle beskriva problem med kollektivtrafiken.

En annan stor del som gör De Välvilliga ovanligt läsvärd är att den skildrar nazityskland så att det känns trovärdigt.
Jag ska förklara vad jag menar. Min känsla är att nazityskland ofta skildras som ett väloljat maskineri. Mordiskt och förryckt, men effektivt och väloljat. Så ser inte världen ut som Aue rör sig i. Det är delvis krigets kaos, vilket kan låta klyschigt men som framställs levande i Aues distanserade skildring. Men det är också byråkrati. Avsevärda mängder byråkrati. Det är falangstrider mellan konkurrerande myndigheter, eller inom dem. Det är inkompetens, det är stundom korruption, det är framför allt målkonflikter. Jag hängde inte med i alla lägen på vilken myndighet som gjorde vad och vad alla förkortningar stod för, men röran förmedlades alldeles utmärkt ändå och gjorde att redogörelsen kändes just trovärdig och levande.
Det påminde mig en del om hur Stanislaw Lem kan skriva science fiction; visst, högteknologi och terajoule, men så fallerar det på byråkrati och inkompetens.
I denna rödsvartvita röra sitter Aue, som själv inte begriper sig på intriger, och försöker med månghundraåriga källtexter som grund lista ut om kaukasiska bergsjudar ska räknas som riktiga judar, i vilket fall de är ett hot mot riket och måste tillintetgöras, eller om de inte är riktiga judar, i vilket fall man kan lämna dem i fred.

I detta såg jag likheter med flera av Umberto Ecos böcker. Han har förmåga att skapa känslan av att blicka in i en annan tankevärld. Människor som resonerar på vad jag ser som vansinniga eller i vart fall felaktiga premisser – men som likväl resonerar. Samma intryck fick jag av Aues berättande.

Boken har några problem. Aues besvärliga relation till sin familj – far, mor, syster – är en bihistoria som tar stor plats. För mig var den av marginellt intresse och var mest i vägen för resten av skildringen. Nå, författaren är fransman, man får kanske sätta det på den franska psykoanalysens konto. Men boken är också 900 sidor lång och finns vad jag vet vare sig som e-bok eller ljudbok. Mitt exemplar är dessutom inbundet. Det är inte en rimlig bok att läsa på tunnelbanan. Jag försökte; det är möjligt men inte rimligt. Att jag haft den i bokhyllan i sex-sju år men inte läst den förrän nu har med detta att göra.
Att skära bort familjeångesten skulle således inte bara strömlinjeformat innehållet utan även i någon mån bokens rent fysiska omfång.

Det händer också att författaren blir lite predikande. Det tydligaste exempel jag kommer på är ett samtal mellan Aue och en tillfångatagen bolsjevik, som skriver läsaren på näsan att nazismen och kommunismen har större likheter än skillnader. Han har rätt i sak, men jag tyckte att det bröt mot stilen i resten av boken, och det störde mig; det framstod lite väl mycket som att författaren ville få in en tydlig politisk poäng.
Det är dock en småsak i sammanhanget.

På det stora hela var De Välvilliga en stor läsupplevelse, störst hittills 2015.
Parallellt med att jag läste den såg jag på valda avsnitt av BBC-dokumentärserien ”The World at War”. Uppfräschad bakgrundskunskap gjorde läsningen än bättre, men man behöver inte vara andravärldskrigsnörd för att uppskatta De Välvilliga.
Den är på samma gång en monumental tegelsten, ett väldigt epos i moll och en lättläst sidvändare, och dess brister till trots rekommenderar jag den hart när förbehållslöst.

This entry was posted on onsdag 18 november, 2015 at 18:28 and is filed under Bok. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.