Jag har visst läst en bra bok igen.
Eller snarare två. En duologi, kallad The Sarantine Mosaic, bestående av Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Författare Guy Gavriel Kay.
Det rör sig om historisk fantasy, vilket i detta fall betyder att Kay utgått från 600-talets Bysans, bytt namn på historiska platser och karaktärer men ibland inte mer än nödtorftigt, behållit en avsevärd mängd historiska fakta – fast maskerade i sin egen fantasy-skrud – men också både strukit och lagt till, samt kryddat sparsamt med fantasy-element. Resultatet är utsökt.
Själv har jag ingen vidare koll på Bysans, eller Östroms, historia under den epok Kay tar sig an. Det var först när jag läst klart som jag wikipedialäste på lite och såg hur, i vissa fall, väldigt nära den verkliga världen Kay lagt sig. Jag kan sålunda tjäna som exempel på att även om man säkerligen får uppleva mycket igenkännandets glädje om man som historiskt påläst tar sig an duologin, kan man också läsa den utan att vara det och ändå tycka att den är lysande läsning.
Duologins mosaiktema kan tolkas på flera sätt. Ett av dem är att vi får se Östroms värld ur en mosaik av betraktares ögon; berättandet hoppar mellan ett antal olika personer, var och en med sina egna minnen, sin egen position och sin egen utblick. En mer bokstavlig tolkning är att böckernas oomstridde huvudperson Caius Crispus – Crispin kallad – hemmahörande i motsvarigheten till det fallna Västrom, av den östromerske kejsaren kallats till Sarantium (Konstantinopel) för att uppföra en enorm mosaik i kupolen till den helgedom (Hagia Sophia) som håller på att uppföras till Jads (den kristne gudens) ära.
Eller egentligen är det inte Crispin som kallats utan hans kollega, men kollegan har ingen lust att bege sig dit. Det har inte Crispin heller eftersom han förlorat hustru, döttrar och livslust till pesten. Men beger sig gör han till slut ändå. Halva första boken behandlar resan till Sarantium, och resten utspelar sig huvudsakligen i denna städernas stad.
Den största förtjänsten med de här böckerna tycker jag är den övertygande illusion de målar upp. Som läsare känner jag mig som förflyttad till ett levande (fantasy-)östrom, komplett med hovintriger, senatorer som springer efter pojkar, hästkapplöpningar, sandalmakare, kockar, slavar, soldater, dansare, spåmän, munkar och, inte minst, mosaiker.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mosaiker, men som Kay låter Crispin utgjuta sig om dem och hur de samspelar med ljuset blir jag nyfiken. Kan en mosaik verkligen vara så fantastisk? Han gör motsvarande trick med religion. Även om de religioner som beskrivs är uppenbara spegelbilder av den verkliga världens, och beskrivs sparsamt, är det ändå så välgjort att schismer mellan olika tolkningar framstår som verkligt intressanta och inte bara något jag vill bläddra förbi. När någon flirtar med något som närmar sig eller passerar gränsen till kätteri drar jag lite efter andan. Det är bra skrivet.
Och det går igen i stora delar av boken. Det finns en passion och närvaro som gör de mest vardagliga händelser läsvärda och som ger liv åt hela verket.
Fantasy-elementen då? Magiska inslag existerar och är inte oviktiga, men de är också få och dominerar inte läsningen som helhet. Vid de tillfällen då de ges plats kan de ändå förmedla en känsla av kraft och underverk, även om mängden flash-bang inte skulle förslå långt i en direkt jämförelse med exempelvis Wheel of Time.
Som vanligt finns några minus. Ett är att berättelsen tappar tempo i skiftet mellan de två böckerna. De kom ut med några års mellanrum, och ganska långt in i tvåan är det som om Kay känner att han måste rekapitulera och återintroducera, för den händelse att läsaren glömt bort vad som hänt. Kanske vettigt om det var tre år sedan man läste första delen. När det som för mig snarare gått mindre än ett dygn är det ett onödigt tempotapp.
Ett grepp han verkligen gillar är att hoppa mellan olika betraktare för samma händelse. Det har sina poänger att göra så, men det kan också stundom kännas lite repetitivt.
Slutligen är det lätt att känna att Crispin, aldrig en så skicklig mosaiker, lite för lätt kommer in i storfräsarkretsarna i Sarantium. Det är bra för historieberättandet men framstår också som en smula osannolikt.
Dessa minus tycker jag dock väger lätt när jag ska summera läsningen. Det har inte bara varit finurliga historiska paralleller och levandegjorda mosaiker. Det har också varit en framstående sidvändare. Jag har ivrigt gripit efter tillfällen att läsa några sidor till. Nästan alla böcker har tråkiga partier, men här var det glest mellan dem.
Det finns en historia i böckerna, men det är inte alltid uppenbart om man är på väg någonstans med den. Det känns inte som att sitta på ett historiemässigt tåg på väg framåt. Att läsa The Sarantine Mosaic är mer som att delta i en dans. Men när det är en verkligt njutbar dans, spelar det då någon roll om man inte hela färdas så fort?
Och det här var en sådan dans. Virvlande, medryckande, stundom kraftfull. Stundom rörande. Genomgående ett nöje att ta del av.
Nu är det viktigt att ni också läser Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Dels för er egen skull, men också så att jag ska få dryfta min hypotes att ett annat slut hade varit aningen bättre.
—————————
Slutligen några Mycket Viktiga Observationer som jag inte fick in på något bra sätt i texten och som därför får dingla på slutet i stället:
- Vi vet redan att många saker låter tuffare på engelska än på svenska. Byt till latin/grekiska och det blir ännu mer så. Det är synd att våra svenska höga militära befälhavare inte som i Sarantium tituleras strategos (plural strategoi), för det hade låtit väldigt stiligt.
- Och nog borde vi kunna identifiera en lämplig hårdför gren av våra militära styrkor att kalla excubitors? Det hör man ju vilka tuffingar det är.
- Jag har läst The Sarantine Mosaic en gång tidigare, för bortåt tio år sedan. När jag läste böckerna för första gången lyssnade jag mycket på Bob Dylans Changing of the Guards. Speciellt till andra boken tycker jag fortfarande det är ett bra soundtrack.
Förvånansvärt vettig 