Archive for the ‘Bok’ Category

Rätt glasögon och rätt bok

onsdag 30 november, 2016

Ni minns kanske kalabaliken kring boken ”Livet med kvantfysiska glasögon” för några månader sedan. Det var en uppenbar charlatanprodukt av några som hävdade att kvantfysikaliska fenomen hade återverkningar på vardagslivet på ett sätt som, milt talat, inte har stöd i forskningen. Det är långtifrån den första boken som ger sig på sådant. Det har varit populärt i decennier att skriva trams och låtsas att det har grund i kvantfysik. Kvantfysik är vår tids animala magnetism.
Det ovanliga den här gången var att boken fick mycket uppmärksamhet, vilket förstås inte är en odelad välsignelse, men Maria Gunther tog sig tid att såga den rejält i DN (kan vara betallänk), det var bra. Kortare och gratis läsning signerad Vetenskap och Folkbildning hittas i Metro.
Jag ska inte ägna mig mer åt detaljerna i detta tragiska stycke papper nu utöver att shamea den genom att påminna om att den hävdade i princip att om man tänker positivt får man inte cancer.

En positiv effekt av boken var att den fick mig att börja tänka på kvantfysik igen. Det är inte ett ämne jag någonsin varit expert på. Jag har gått Teknisk Fysik och därmed läst bortåt en termin kvantfysik i en form eller annan, men det blir man inte expert på. Kvantfysik är vidare riktigt rejält svårt, delvis konceptuellt men inte minst matematiskt. Det var med nöd och näppe jag tog mig igenom delar av våra kurser, och då höll jag mig ändå till de grundläggande kurserna. Vad mer är, det börjar nu bli länge sedan jag gick dessa kurser, och inte bara mina matematiskt specifika utan även mina allmänna konceptkunskaper i ämnet börjar bli rätt rostiga. Jag efterlyste därför en populär bok om kvantfysik för att på ren lekmannanivå komma in lite i matchen igen, och fick (av Anders V) tipset att läsa Richard Feynmans ”QED: The Strange Theory of Light and Matter”. Så jag skaffade den och nu har jag läst klart den.

QED står för Quantum Electrodynamics och är ett av flera möjliga sätt att närma sig kvantfysik. Feynman är en av fysikens moderna superstjärnor, förutom Nobelpris (1965, ”for their fundamental work in quantum electrodynamics, with deep-ploughing consequences for the physics of elementary particles”krediterad med utsagor som ”Physics is like sex: sure, it may give some practical results, but that’s not why we do it.” Feynman är också, bland annat, känd för att vara en underhållande föreläsare och skribent, inte minst av populärvetenskap. QED är faktiskt det enda jag hittills har läst av Feynman, men jag lutar åt att det omdömet är korrekt.

Boken är ungefär 150 sidor lång och är en nedteckning av fyra populära föreläsningar om QED. Den kräver inga förkunskaper som man inte skaffar sig i svensk grundskola och jag skulle kalla den lättläst. Jag rekommenderar inte att göra som jag gjorde, läsa två tredjedelar och sedan ta paus en månad innan man fortsätter, och jag är förstås hjälpt av att ha läst fysik på högskola även om det var länge sedan. Men jag tror att de flesta kan ta till sig innehållet om man läser långsamt och noggrant.

Och det är det värt. Fysiken introduceras skonsamt men ändå på vissa sätt hisnande. Den som bespetsat sig på att få läsa om märkliga fenomen bör inte bli besviken. Och en stor fördel med denna bok är att det den beskriver är på riktigt och inte en samling tramsiga lögner.

Självklart innehåller den förenklingar. Kvantfysik är en matematisk disciplin och den här boken innehåller i stort sett ingen matematik. Även koncept förenklas. Men det är populärvetenskapens ständiga kompromiss. Sista föreläsningen skulle också kunna uppdateras med viss ny kunskap.

Men vill du på ett njutbart sätt få en introduktion till kvantfysik medelst QED, och sedan kunna tänka att du minsann läst lite korrekta saker om kvantfysik, så är Feynman ett bra förslag.

Tänk nu om Feynmans bok kunde delas lika mycket som en bok tom på fysik, full av trams.

Bland kejsare, dansare och vanligt folk

söndag 27 december, 2015

Jag har visst läst en bra bok igen.
Eller snarare två. En duologi, kallad The Sarantine Mosaic, bestående av Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Författare Guy Gavriel Kay.
Det rör sig om historisk fantasy, vilket i detta fall betyder att Kay utgått från 600-talets Bysans, bytt namn på historiska platser och karaktärer men ibland inte mer än nödtorftigt, behållit en avsevärd mängd historiska fakta – fast maskerade i sin egen fantasy-skrud – men också både strukit och lagt till, samt kryddat sparsamt med fantasy-element. Resultatet är utsökt.

Själv har jag ingen vidare koll på Bysans, eller Östroms, historia under den epok Kay tar sig an. Det var först när jag läst klart som jag wikipedialäste på lite och såg hur, i vissa fall, väldigt nära den verkliga världen Kay lagt sig. Jag kan sålunda tjäna som exempel på att även om man säkerligen får uppleva mycket igenkännandets glädje om man som historiskt påläst tar sig an duologin, kan man också läsa den utan att vara det och ändå tycka att den är lysande läsning.

Duologins mosaiktema kan tolkas på flera sätt. Ett av dem är att vi får se Östroms värld ur en mosaik av betraktares ögon; berättandet hoppar mellan ett antal olika personer, var och en med sina egna minnen, sin egen position och sin egen utblick. En mer bokstavlig tolkning är att böckernas oomstridde huvudperson Caius Crispus – Crispin kallad – hemmahörande i motsvarigheten till det fallna Västrom, av den östromerske kejsaren kallats till Sarantium (Konstantinopel) för att uppföra en enorm mosaik i kupolen till den helgedom (Hagia Sophia) som håller på att uppföras till Jads (den kristne gudens) ära.
Eller egentligen är det inte Crispin som kallats utan hans kollega, men kollegan har ingen lust att bege sig dit. Det har inte Crispin heller eftersom han förlorat hustru, döttrar och livslust till pesten. Men beger sig gör han till slut ändå. Halva första boken behandlar resan till Sarantium, och resten utspelar sig huvudsakligen i denna städernas stad.

Den största förtjänsten med de här böckerna tycker jag är den övertygande illusion de målar upp. Som läsare känner jag mig som förflyttad till ett levande (fantasy-)östrom, komplett med hovintriger, senatorer som springer efter pojkar, hästkapplöpningar, sandalmakare, kockar, slavar, soldater, dansare, spåmän, munkar och, inte minst, mosaiker.
Jag har aldrig varit särskilt intresserad av mosaiker, men som Kay låter Crispin utgjuta sig om dem och hur de samspelar med ljuset blir jag nyfiken. Kan en mosaik verkligen vara så fantastisk? Han gör motsvarande trick med religion. Även om de religioner som beskrivs är uppenbara spegelbilder av den verkliga världens, och beskrivs sparsamt, är det ändå så välgjort att schismer mellan olika tolkningar framstår som verkligt intressanta och inte bara något jag vill bläddra förbi. När någon flirtar med något som närmar sig eller passerar gränsen till kätteri drar jag lite efter andan. Det är bra skrivet.
Och det går igen i stora delar av boken. Det finns en passion och närvaro som gör de mest vardagliga händelser läsvärda och som ger liv åt hela verket.

Fantasy-elementen då? Magiska inslag existerar och är inte oviktiga, men de är också få och dominerar inte läsningen som helhet. Vid de tillfällen då de ges plats kan de ändå förmedla en känsla av kraft och underverk, även om mängden flash-bang inte skulle förslå långt i en direkt jämförelse med exempelvis Wheel of Time.

Som vanligt finns några minus. Ett är att berättelsen tappar tempo i skiftet mellan de två böckerna. De kom ut med några års mellanrum, och ganska långt in i tvåan är det som om Kay känner att han måste rekapitulera och återintroducera, för den händelse att läsaren glömt bort vad som hänt. Kanske vettigt om det var tre år sedan man läste första delen. När det som för mig snarare gått mindre än ett dygn är det ett onödigt tempotapp.
Ett grepp han verkligen gillar är att hoppa mellan olika betraktare för samma händelse. Det har sina poänger att göra så, men det kan också stundom kännas lite repetitivt.
Slutligen är det lätt att känna att Crispin, aldrig en så skicklig mosaiker, lite för lätt kommer in i storfräsarkretsarna i Sarantium. Det är bra för historieberättandet men framstår också som en smula osannolikt.

Dessa minus tycker jag dock väger lätt när jag ska summera läsningen. Det har inte bara varit finurliga historiska paralleller och levandegjorda mosaiker. Det har också varit en framstående sidvändare. Jag har ivrigt gripit efter tillfällen att läsa några sidor till. Nästan alla böcker har tråkiga partier, men här var det glest mellan dem.

Det finns en historia i böckerna, men det är inte alltid uppenbart om man är på väg någonstans med den. Det känns inte som att sitta på ett historiemässigt tåg på väg framåt. Att läsa The Sarantine Mosaic är mer som att delta i en dans. Men när det är en verkligt njutbar dans, spelar det då någon roll om man inte hela färdas så fort?
Och det här var en sådan dans. Virvlande, medryckande, stundom kraftfull. Stundom rörande. Genomgående ett nöje att ta del av.

Nu är det viktigt att ni också läser Sailing to Sarantium och Lord of Emperors. Dels för er egen skull, men också så att jag ska få dryfta min hypotes att ett annat slut hade varit aningen bättre.

—————————

Slutligen några Mycket Viktiga Observationer som jag inte fick in på något bra sätt i texten och som därför får dingla på slutet i stället:

  • Vi vet redan att många saker låter tuffare på engelska än på svenska. Byt till latin/grekiska och det blir ännu mer så. Det är synd att våra svenska höga militära befälhavare inte som i Sarantium tituleras strategos (plural strategoi), för det hade låtit väldigt stiligt.
  • Och nog borde vi kunna identifiera en lämplig hårdför gren av våra militära styrkor att kalla excubitors? Det hör man ju vilka tuffingar det är.
  • Jag har läst The Sarantine Mosaic en gång tidigare, för bortåt tio år sedan. När jag läste böckerna för första gången lyssnade jag mycket på Bob Dylans Changing of the Guards. Speciellt till andra boken tycker jag fortfarande det är ett bra soundtrack.

Den totala läsningen

onsdag 18 november, 2015

Stora delar av sommaren och hösten har jag läst en tegelsten om nazister: ”De Välvilliga” av Jonathan Littell. Det har varit en upplevelse inte helt lik den jag fått av någon annan bok.

Den handlar om andra världskriget, men ganska lite om Hitler. Det är en mycket påläst bok, men det är inte en faktabok. Den är skriven i första person, och berättare är Maximilien Aue, SS-officer under kriget som undkommit rättvisan och framlever en respektabel tillvaro i Frankrike. ”Bröder, låt mig berätta vad som hände” börjar han, och sedan gör han just det.
Handlingen spänner från invasionen av Sovjetunionen till Berlins sammanbrott och Aue hinner vara med i såväl Ukraina och Stalingrad som koncentrationslägren och Berlin under de sista dagarna.

Tonen Aue håller i sitt berättande är en stor del av det speciella med boken. Visserligen motiverar han sitt handlande, visserligen är han ibland självkritisk, men någon ånger är det inte fråga om. Berättandet är direkt och pratigt, men också distanserat, liksom tillbakalutat och nästan lite uttråkat. Det skulle kunna vara seg läsning men tvärtom är det förvånande lättläst, trots alla förkortningar inom den nationalsocialistiska nomenklaturan. Det är bara att flyta med i barbariets flodvåg.

Inte för att Aue själv är speciellt barbarisk. Eller, det är han, men inte som man skulle kunna tro. Han är inte bara doktor i juridik utan även klassiskt bildad på en nivå som undertecknad inte kommer i närheten av. Han är också nazist, därom råder inget tvivel, men han har ett intellektuellt förhållande till nationalsocialismen. De SS-kollegor som präglas av emotionellt judehat och vid mördandet av judar förfaller till andra former av övergrepp har han inte mycket till övers för, och tar även vissa personliga risker för att tillrättavisa och få att upphöra med sitt beteende.
Det betyder inte att han går emellan för att rädda livet på judar. Han är intellektuellt övertygad nationalsocialist, och även om det naturligtvis är ett fruktansvärt hantverk att utrota judar, och han inte har något emot enskilda judar, så måste det göras, och då ska det göras effektivt och på ett sätt värdigt en SS-officer.
Det är bitvis jobbig – ehuru fortfarande lättflytande – läsning. Aue är inte blodtörstig och frossar inte i detaljer, men mördandet beskrivs i samma sakliga, oursäktande ton som andra skulle beskriva problem med kollektivtrafiken.

En annan stor del som gör De Välvilliga ovanligt läsvärd är att den skildrar nazityskland så att det känns trovärdigt.
Jag ska förklara vad jag menar. Min känsla är att nazityskland ofta skildras som ett väloljat maskineri. Mordiskt och förryckt, men effektivt och väloljat. Så ser inte världen ut som Aue rör sig i. Det är delvis krigets kaos, vilket kan låta klyschigt men som framställs levande i Aues distanserade skildring. Men det är också byråkrati. Avsevärda mängder byråkrati. Det är falangstrider mellan konkurrerande myndigheter, eller inom dem. Det är inkompetens, det är stundom korruption, det är framför allt målkonflikter. Jag hängde inte med i alla lägen på vilken myndighet som gjorde vad och vad alla förkortningar stod för, men röran förmedlades alldeles utmärkt ändå och gjorde att redogörelsen kändes just trovärdig och levande.
Det påminde mig en del om hur Stanislaw Lem kan skriva science fiction; visst, högteknologi och terajoule, men så fallerar det på byråkrati och inkompetens.
I denna rödsvartvita röra sitter Aue, som själv inte begriper sig på intriger, och försöker med månghundraåriga källtexter som grund lista ut om kaukasiska bergsjudar ska räknas som riktiga judar, i vilket fall de är ett hot mot riket och måste tillintetgöras, eller om de inte är riktiga judar, i vilket fall man kan lämna dem i fred.

I detta såg jag likheter med flera av Umberto Ecos böcker. Han har förmåga att skapa känslan av att blicka in i en annan tankevärld. Människor som resonerar på vad jag ser som vansinniga eller i vart fall felaktiga premisser – men som likväl resonerar. Samma intryck fick jag av Aues berättande.

Boken har några problem. Aues besvärliga relation till sin familj – far, mor, syster – är en bihistoria som tar stor plats. För mig var den av marginellt intresse och var mest i vägen för resten av skildringen. Nå, författaren är fransman, man får kanske sätta det på den franska psykoanalysens konto. Men boken är också 900 sidor lång och finns vad jag vet vare sig som e-bok eller ljudbok. Mitt exemplar är dessutom inbundet. Det är inte en rimlig bok att läsa på tunnelbanan. Jag försökte; det är möjligt men inte rimligt. Att jag haft den i bokhyllan i sex-sju år men inte läst den förrän nu har med detta att göra.
Att skära bort familjeångesten skulle således inte bara strömlinjeformat innehållet utan även i någon mån bokens rent fysiska omfång.

DSC_5334

Det händer också att författaren blir lite predikande. Det tydligaste exempel jag kommer på är ett samtal mellan Aue och en tillfångatagen bolsjevik, som skriver läsaren på näsan att nazismen och kommunismen har större likheter än skillnader. Han har rätt i sak, men jag tyckte att det bröt mot stilen i resten av boken, och det störde mig; det framstod lite väl mycket som att författaren ville få in en tydlig politisk poäng.
Det är dock en småsak i sammanhanget.

På det stora hela var De Välvilliga en stor läsupplevelse, störst hittills 2015.
Parallellt med att jag läste den såg jag på valda avsnitt av BBC-dokumentärserien ”The World at War”. Uppfräschad bakgrundskunskap gjorde läsningen än bättre, men man behöver inte vara andravärldskrigsnörd för att uppskatta De Välvilliga.
Den är på samma gång en monumental tegelsten, ett väldigt epos i moll och en lättläst sidvändare, och dess brister till trots rekommenderar jag den hart när förbehållslöst.

En kulturgärning

söndag 12 april, 2015

Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att ganska många inlägg har engelska titlar som också är namn på skepp från någon Culture-bok. Vad är det för böcker egentligen?

Tillägg: den här texten blev inte alls så bra som jag hade tänkt. Men av  på Twitter blev jag uppmärksammad på en artikel om The Culture (och om Elon Musk) som jag tyckte faktiskt var bra. Den är här:
https://www.1843magazine.com/culture/the-daily/the-novelist-who-inspired-elon-musk
Läs gärna resten av min text, men läs också artikeln, den är inte så lång.

Culture-serien är, till att börja med, helt klart bra böcker att läsa om man vill få en något annat än dystopisk skildring av ett samhälle styrt av maskiner. Det är science fiction med någorlunda fristående böcker som utspelar sig över ett spann på många hundratals år. Det finns ett totalt nio romaner och en liten hög med noveller, och eftersom författaren Iain M Banks nu är död lär det inte bli fler. Jag har [i skrivande stund] läst sex av romanerna och novellsamlingen, och även om de som de flesta böcker har sina brister har jag hittills alltid sett fram emot att läsa nästa.

The Culture är en civilisation som åtminstone från andra boken och så långt jag läst är dominerande i Vintergatan, eller den del av galaxen där man håller till. Det är också en civilisation där maskiner sitter vid alla roder. Ofattbart avancerade artificiella intelligenser, ”Minds”, styr alla stora skepp och för den delen världar. Alla större farkoster är intelligenta entiteter; någon egentlig besättning är alltså inte nödvändig, även om det ofta finns sådan ändå, på ungefär samma sätt som fartyg kan ha en skeppskatt. Självständigt tänkande robotar, ”drones”, utför allt nödvändigt arbete och är Culture-medborgare med samma rättigheter (eller vad det i sammanhanget ska kallas) som… ja nu är det inte människor, men det skulle lika gärna kunna vara, och jag tänker för enkelhets skull kalla dem människor. Människor som i maskinintelligensens Culture närmast är att jämföra med husdjur.
Och det är inte en dystopi!
Ingen är förslavad. Man kan göra i stort sett vad man vill. Den artificiella intelligentian är praktiskt taget genomgående kompetent, artig och välvillig. Samhället är grundläggande fredligt. Materiellt råder överflöd; man befinner sig i ”post scarcity”. Livet är någon sorts blandning av socialistisk utopi och lyxkryssning.
Låter det som tråkig läsning? Både nej och ja. En av de saker som drar mig tillbaka till böckerna är att jag aldrig tröttnar på att läsa om livet i The Cultures hedonistiska utopi. Jag vill bara ha mer och mer av deras bortskämda tillvaro, och vi måste förresten toksatsa på forskning om artificiell intelligens så att jag också får leva i The Culture. Borde motionerat om det till centerstämman.
Men eftersom det typiska Culture-livet är så tillrättalagt – till den grad att man sällan bor på en planet eftersom det känns lite otryggt, utan hellre håller sig till konstruerade habitat – är det inte heller där berättelserna brukar utspela sig. Snarare finner man sig någonstans i utkanten av civilisationen, ofta med något företag som The Cultures utåtriktade delar Contact eller Special Circumstances håller på med. Som namnet man tagit sig antyder är The Culture nämligen inte speciellt ödmjuka med att man anser sig ha en civilisationsform överlägsen andra, och man drar sig inte för att på olika sätt lägga sig i andra civilisationer och försöka knuffa in dem på rätt bana. Ofta går det bra, ibland inte.
Bra science fiction är ofta idélitteratur, och det tycker jag stämmer för Culture-serien. Den är till stora delar tankelek med de koncept jag beskrivit här ovan.

Taget från omslaget till första boken.

Taget från omslaget till första boken

Det dåliga
Jag ger mig på de mindre bra sidorna direkt. Samtliga Culture-böcker jag läst har tråkiga sträckor i sig. De kan också vara rätt så segstartade. Som första bok läste jag, därtill rekommenderad, nummer två i serien. Det var ett misstag. Jag höll på att ge upp för att jag inte förstod en massa referenser och för att det var, ja, segt i början.
Med några undantag är karaktärerna inte så himla minnesvärda. Det är ibland baksidan med idélitteratur. Det finns som sagt undantag, men karaktärerna kan lätt bli reducerade till medel för att driva idéerna framåt.
Jag tycker också att det är lite blandat med hur olika raser skildras. Vissa känns genomarbetade och välgjorda med bra karaktär, men jag kan inte skaka av mig att det känns lite Star Trek ibland: klistra på ett extra ben på en människa och så är det klart. Det finns inte samma funderande över fundamentala olikheter mellan olika civilisationer som exempelvis hos Stanislaw Lem; det tycks helt enkelt inte ha varit Banks intresse. Det kan i och för sig till viss del hänga ihop med en aspekt som kan vara bra eller dålig:

No more Mr Exposition
En del science fiction kan vara behängd med mycket exposition, alltså att författaren lägger energi på att förklara hur världen hänger ihop. Det kan lätt slå över i infodump. Culture-böckerna är inte fria från exposition, men det hålls överlag på en sparsam nivå. En lämplig illustration kan vara skillnaden i berättarstil mellan en vanlig Disney-film, där allt förklaras tydligt, och de Miyazaki-filmer (Spirited Away exempelvis) som gått på bio i Sverige och där man bara slängs in i en alternativ värld och får klara sig bäst man kan. Det senare mindre tillrättalagda tycker jag ofta känns mer tillfredsställande, men risken är att man tappar läsaren om det blir för mycket oförklarat på en gång – som höll på att hända mig när jag började läsa andra boken. Det gör också att Culture-serien kan vara ett olämpligt val att läsa som sin första science fiction-bok; det underlättar nog om man är van vid en del science fiction-koncept. Med det sagt har jag själv egentligen inte läst enorma mängder science fiction och uppskattar ändå bevisligen The Culture.

Det bra
Vad är det då som är så bra med böckerna? Jag har redan varit inne på det, men ska jag sammanfatta det i en mening så är de helt enkelt coola. Jag vill läsa nästa bok inte bara för att jag hoppas på mer paradisskildring, utan också för att se vad han hittat på till nästa bok.

Vad är grejen med de där skeppsnamnen då?
Såhär. Självklart har the Culture en massa rymdskepp. De delas in i olika typer som har väldigt byråkratiska namn. Den största typen, flera mil långa och med kanske hundra miljoner passagerare, kan tillverka i stort sett allt som the Culture kan tillverka och har om det behövs formidabel eldkraft – den är i princip en värld i sig själv. Den typen kallas helt enkelt GSV – General Systems Vehicle. Ett rent krigsskepp kan vara av typen ROU – Rapid Offensive Unit. Den här i mitt tycke alldeles underbart byråkratiska nomenklaturen bryts helt när det kommer till namn på individuella skepp. Skeppen är verkligen individer med sina egna personligheter (som kan vara viktiga karaktärer i handlingen), och de tar själva sina namn. Ofta till andra civilisationers frustration tar de då konstiga och flamsiga namn, och det är från denna skatt jag tar mina inläggsnamn. Några av mina favoriter är
Unfortunate Conflict of Evidence
Anticipation of a New Lover’s Arrival, The
Frank Exchange of Views
(krigsskepp)
Attitude Adjuster (krigsskepp)
We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine
Ni fattar ju. Hur kan man inte älska en serie med sådana rymdskeppsnamn? Jag är inte ensam om att tänka så verkar det som. Elon Musk har tillkännagivit att han tänker ge i alla fall två av sina SpaceX-farkoster namn efter Culture-skepp.
Böckerna i övrigt är inte särskilt humoristiska, så skeppsnamnen bryter av markant. Stort plus!

Jag tänkte avsluta med att skriva några rader om de tre första böckerna. Jag råkar tycka att de alla tre är bra, och om man läser dem och fortfarande inte fastnar lär det knappast bli bättre sedan.

Consider Phlebas är alltså den första, och den skulle kunna bli antingen en riktigt bra film eller en eländig kalkon. Jag har svårt att avgöra vad som är troligast. Det är den enda bok (hittills) där Culture på allvar är i krig, och kriget skildras från en figur som samarbetar med deras fiender. Dessa fiender, idirer, är en ras som jag i boken tycker skildras med bra karaktär men som på film skulle löpa risk att bli bara trebenta utomjordingar med plasmagevär.
Det är ganska mycket laserkrig i första boken. Flera bra actionscener och en hel del ond bråd död. Det är också en pikareskroman, med kriget som fond snarare än huvudhandling större delen av boken. Bra fartig inledning till serien.

The Player of Games är inte alls actionspäckad på samma sätt. Inledningen fann jag som sagt seg. Men när den väl får upp farten är det med ett sug som gjorde att jag hela tiden ville läsa vidare. Det är dock ett lugnare, mer resonerande sug än explosionerna i första boken. Många verkar ha den här som favorit.

Use of Weapons är den bok i serien jag hittills tycker är bäst. Berättarmässigt är den rätt snårig: vartannat kapitel för handlingen framåt, och vartannat kapitel återberättar i omvänd kronologisk ordning episoder ur huvudpersonens liv. Jag tycker det funkar utmärkt, men det kräver en del uppmärksamhet från läsaren. Den har också inte mindre än tre av de mer minnesvärda karaktärerna i serien.
(Zakalwe, Diziet Sma och Skaffen-Amtiskaw, för den som undrar.)
Man får se the Culture både utifrån och inifrån, och bekanta sig närmare med några av de metoder man använder för att lägga sig i andra civilisationer. Jag gillar också titeln, som är en de där titlarna som blir bättre när man läst klart boken.

Borde du läsa de här böckerna? Tja, kanske. Jag tycker inte de känns så svåra att ta sig an, men flera andra jag pratat med tycker inte att de är helt lämpliga att börja med om man aldrig läst science fiction förut. Möjligen borde jag ägna det ett separat inlägg – vad är egentligen lämpligt att börja med?
Själv är jag i alla fall väldigt glad att Sofia (inte bara hon, men mest hon) fick mig att börja läsa dem. De har, åtminstone bitvis, gett mig en verklig wow-känsla.

J’accuse

onsdag 11 februari, 2015

Jag har läst De tre musketörerna. Eller dess mindre kända namn, De fyra flåbusarna. Eller Män som hatar kvinnor.
Så jag tar en paus i försvarsbloggandet för att avhandla detta rykande aktuella ämne.

Jag har läst den två gånger tidigare, för ganska många år sedan nu, då i en svensk utgåva som jag tror är något förkortad. Denna gång har jag läst den på engelska i vad jag tror och hoppas är fullängd. Att jag läser den en tredje gång är förstås för att jag gillade den förut. Plus att jag på samma sätt med behållning läste Greven av Monte Cristo i fullängd.
Vad jag gillade med De tre musketörerna var främst att den är väldigt swashbuckling. Oförvägna våghalsar drar värja och skjuter mynningsladdade handeldvapen hej vilt och med suveränt förakt för allt vad självbevarelsedrift heter. Frukosten i…
…o förresten, det kommer vara en del spoilers här…
…frukosten i ett litet fort utanför det belägrade La Rochelle var en höjdpunkt av musketeraraction, och den desperata galoppen mot England i första halvan kommer inte långt efter. Allt uppblandat med en massa ridderligheter.

Det här står sig väl även när jag läser den nu. Det är bra underhållning. Bitvis ganska fjantigt och uppblåst, men likväl bra underhållning. I alla fall om man som jag gillar kostymfilmer.

Men det här varvet tänkte jag mer på vissa saker än tidigare. De här musketörerna alltså. Athos, Porthos och Aramis. Och så d’Artagnan. Vad är det för typer egentligen?
När Tony Olsson med några kumpaner rymde för ett antal år sedan och sedan några dagar senare hittades i en lada var det någon förståsigpåare som sade att sådana här högprofilkriminella, de är inte skarpaste knivarna i lådan direkt, de är framför allt våldsamma.
Det stämmer bra på våra musketörer. De är inte genomgående korkade, men inte heller genomgående sluga. De är åtminstone styckevis svårt försupna. De är framför allt våldsamma, och bra på det. Och de är fast övertygade om att eftersom de är gentlemän så har de i alla lägen både rätt och rätten.
De har tjänare, för det har man om man är en gentleman. Skulle man inte ha råd att betala tjänaren (eftersom man är de sämsta på den här sidan Tom Bombadill på att hantera pengar) och tjänaren börjar tala om att lämna sin tjänst är lösningen enkel: klå upp tjänaren tills han beundrar en. Funkar. I ljuset av det ska jag absolut inte vara missnöjd med mina lönesamtal.
Deras, eller i vart fall d’Artagnans, tillvägagångssätt för att uppvakta kvinnor vet jag inte exakt vad det skulle kallas i dag, men det skulle möjligen vara åtalbart. Det skulle säkerligen stämplas i termer av både stalker och creep.
Kort sagt är de här musketörerna ett gäng skitstövlar. De vet hur man för sig i uniform och de är bra på att kläcka ur sig ridderligheter, men de är fortfarande skitstövlar. Jag kan gå så långt som att säga att de också är ena as.

Och så har vi Milady, som genom boken seglar upp som musketörernas huvudfiende och slutboss. Man kunde tro att det skulle vara kardinal Richelieu som tog den rollen, men det är det alltså inte. Och faktum är att det inte boken igenom är helt klart att musketörerna i sin lojalitet mot kungen verkligen valt den goda sidan. I den mån det finns någon god sida, eftersom övervägande delen av de manliga huvudrollsinnehavarna dras med allvarliga karaktärsdefekter.
Men det är alltså Milady som får stå som den onda fienden. Jag tror att det verkligen är bokens avsikt att hon ska framstå som ond och fördärvlig. Vid den här genomläsningen är det dock inte det jag ser.
Vad jag ser är en ung kvinna som ensam försöker överleva och ta sig framåt och uppåt i en värld dominerad av män, männens rätt, fysisk styrka och våld. En värld som är riggad mot sådana som hon. Ja mot alla ”hon”.
Hon gör sitt bästa för att hävda sig med de få medel som står till buds, och hon är bra på det. Hon är alltid beroende av en manlig skyddande hand på ett eller annat sätt, och handen hör vanligen till någon som inte är disponerad att värdesätta självständighet hos en kvinna. Det är en svår dans hon har att utföra, men hon dansar den väl, det gör hon verkligen. Hon tar en del klandervärda steg, men nästan fram till slutet då det går en smula överstyr har hennes väg knappast varit bredare än musketörernas. Och i slutändan är det musketörerna som blir hennes fall. Musketörerna, som i sina tidigare möten med henne utsatt henne för vad som i dag skulle vara grova brott, varav vissa sexuella.
Milady är snabbtänkt, handlingskraftig, självständig och modig. Men när hon möter ett gäng våldsamma snobbar uppfyllda av sin gentlemannarätt går hon slutligen under. Hennes allierade är i själva verket lättade; sådan kapacitet hos en kvinna gjorde dem allt lite illa till mods när allt kom omkring.

Det är jättekonstigt att det inte är vanligare med adaptioner av De tre musketörerna som skildrar händelserna ur Miladys perspektiv. Det har gjorts så många varianter av boken att det borde finnas, men en snabbgoogling (första sidan) gav ingenting. Trots att det är en så uppenbar ingång.

Jag tycker fortfarande det är en underhållande bok. Men det är också en bok om män som, ja, hatar kvinnor.

Balefire, snart i dina händer

söndag 4 augusti, 2013

Det här inlägget handlar inte alls mycket om politik. Nej, jag verkar med glesa mellanrum ha börjat skriva om en eller annan bok som jag tycker att man bör eller inte bör läsa. Nu när jag gör det för tredje gången har jag, i linje med ”en gång är ingen gång, två gånger är ett sammanträffande, tre gånger är en konspiration”, skapat en kategori ”Bok”.

Tanken den här gången är att tala om för er varför ni bör, eller kanske inte bör, läsa fantasy-serien Wheel of Time. Göran Greider menar att fantasy är borgerligt opium för folket och läser hellre om Fas 3, så han har redan svaret, men just du kanske inte vet.

Wheel of Time, av Robert Jordan och på slutet Brandon Sanderson, är en av de mer kända fantasyserierna, nyskapande när den kom. Det torde också vara en av de längsta, men nu är den i alla fall färdigskriven. Fjorton böcker som lär snitta på över 700 sidor. Men låt inte det avskräcka dig, just längden är faktiskt en del av lockelsen. För mig var det första gången jag läste något så långt, och det var intressant att se hur komplext och, ja, tillkrånglat det kunde bli när man har så många sidor på sig. Temat för handlingen är i princip att (motsvarigheten till) djävulen håller på att bryta sig lös ur sitt fängelse, hans ärkeänglar är redan lösa och det kommer gå åt skogen om inte någon gör något snart. Synd att det är så svårt att få folk att arbeta mot samma mål. Berättelsen kretsar mycket kring magi och magianvändare, och det är här jag tycker att man hittar en av seriens främsta styrkor. Så jag skriver väl om det på en gång.

Magi i en eller annan form förekommer i så gott som all fantasy jag läst (vilket är mindre än man kan tro). Jag ansluter mig till uppfattningen att hur mycket man kan låta magi lösa konflikter i en historia är proportionellt mot hur väldefinierat magisystemet är. Om läsaren inte har en känsla för vad som går och, minst lika viktigt, inte går att göra med magi så blir det bara en Deus Ex Machina. Vad som helst kan hända när som helst, och då är det lätt hänt att alla utmaningar känns poänglösa. När som helst kan ju någon vifta med handen och lösa problemen med lite ny, oförklarad magi. Det här har Jordan förstått, och det är en viktig del i min dragning till serien. Alldeles i början är magi förvisso något mystiskt som händer bortom huvudpersonernas – och läsarens – förståelse, men ganska snart börjar ett sammanhängande, internkonsistent magisystem uppenbaras. Det finns relativt tydliga regler som i någon mån tillåter läsaren att göra förutsägelser om vad man borde kunna, och inte kunna göra. Låter det trist, som om man tagit magin ur magin? Men det är tvärtom! För någon som jag själv, som skulle ge åtminstone min vänstra hand för sådana förmågor, är det rena drömmen. Och jag verkar inte vara ensam, av nätet att döma. Att folk blivit upprörda eller reagerat med klentrogenhet när någon gjort något särskilt magiskt otippat ser jag huvudsakligen som vittnesbörd om hur välfungerande den magiska kontexten är överlag. Så kan man också, en bit in i serien, ha magiska dueller som utspelar sig helt i denna magiska kontext, till stor del med begrepp som är meningslösa för en som inte läst böckerna – och det fungerar, det är bra action, och det är galet spännande. Väldigt långt från att någon viftar med handen och vad som helst händer.

En annan pluspoäng är att serien är spännande, även när det inte är magiduell. Det är inte full biljakt i tiotusen sidor, och visst finns ett antal tråkiga avsnitt, men på det hela taget är det ett bra sug i böckerna. Den sista boken bar jag med mig överallt och läste så fort det yppade sig minsta tillfälle.

Det saknas för all del inte saker att kritisera. En del karaktärer, även bland huvudpersonerna, är långa tider klichéartade och/eller irriterande. Det saknas inte karaktärsutveckling, men med så många sidor kan utvecklingen vara så långsam att det är lätt att få för sig att ingen utveckling sker.
Robert Jordan skulle också behövt en hårdare redaktör. Han drog ut på saker i det oändliga. Han dog dock efter bok 11, och Brandon Sanderson fick ta över. Författarbytet märks, men inte så mycket som man skulle kunna tro eftersom Jordan hann nedteckna stora delar av återstående handlingen innan han dog. Själv tycker jag att bytet var till det bättre. Någon beskrev det som att storyn ”kicked into gear” igen när Sanderson tog över, och det är inte utan sin poäng.
Jag har också lite svårt att bestämma mig för om det är en vuxenbok. Eller såhär: Det är en vuxenbok. Den har inte känslan av ungdomsbok. Men det är på många sätt en barntillåten vuxenbok. Förvisso kan tusentals människor grafiskt massakreras, men jag är inte säker på om någon någonsin går på toaletten. Det förekommer nästan inget sexuellt våld. Folk får sällan eller aldrig skoskav, förkylningar eller infekterade sår. Tvättar kläder och badar gör de faktiskt (herregud vad de badar i perioder), men det är ungefär så vardagskroppsligt det blir. De romantiska vändningarna känns lite valhänta, homosexualitet för en undanskymd tillvaro, och allt sex är av typen fade to black. Det kan i och för sig vara bra, kan man inte skriva sexscener ska man inte. Men det är alltså generellt en polerad läsning.
En sak jag stört mig på är att åtminstone i början är storyn distinkt profetiadriven, alltså att det finns en profetia som folk orienterar sig efter. Jag tycker det är ett lite fuskigt sätt att skriva på, då behöver man inte hitta på riktiga drivkafter för sina karaktärer, de bara springer efter profetian.
Och det finns säkerligen fler möjliga minus jag skulle kunna dra upp. Jag argumenterar inte för att det här är stor litteratur som Iliaden. Det förändrar dock inte att det gett mig mycket lycka att läsa serien.

Magi är inte allt Wheel of Time handlar om. Den som gillar politiskt intrigerande får sin beskärda del. Ett framträdande tema är också vikten av att kommunicera, och vad stökigt det kan bli när man struntar i det. Än mer framträdande är Jordans lek med könsroller. I flera stycken har han tagit vad man ambitiöst kunde kalla könsmaktsordning från verkligheten och vänt på den, i första hand som en effekt av att den manliga halvan av magin gör sina utövare galna och man därför sett till att män med magisk talang oskadliggörs. (Att huvudpersonen nummer ett är en man med magisk talang gör detta till en väldigt relevant omständighet.) Det blir aldrig Egalias döttrar av det, men det är hur som helst ett genomgående tema och om man så vill dominerande detalj av underordnad betydelse. På gott och ont.
Kärnan av fiendesidan är alltigenom ond och har till sitt förfogande orcherliknande odjur som bara idkar och förtjänar död och förintelse. Såtillvida är det ett enkelt upplägg med ljus mot mörker, men tittar man närmare finns många nyanser. Vissa som spelar för ondingarna är kanske inte så superonda egentligen. Många i Team Light gör riktigt korkade och destruktiva saker, fullt övertygade om att de agerar med världens bästa för ögonen, och skulle säkert klassas som onda om det inte fanns några som var ännu ondare. Åter andra sätter inte den stora kampen mellan ljus och mörker i första rummet, utan har en egen agenda i något lokalt maktspel. Det är svårt (men kanske inte omöjligt) att hitta någon karaktär som är alltigenom god och altruistiskt rättrådig.

Nu vill ni förstås läsa de här böckerna, och det tycker jag är rätt impuls, speciellt om ni tänker läsa dem på engelska (eftersom jag sett att en del termer är taffligt översatta till svenska). Jag tänker då inte falla i fällan att säga att allt är jättebra från första sidan. De tre första böckerna tycker jag är helt okej, men har en känsla av att författaren vill kunna sluta skriva ifall det inte blir någon succé. Sedan bestämmer han sig för att göra det här på allvar, och i fjärde boken lyfter serien och byter skala från ett gäng bortkomna lantisar på luffen till något med vidare horisonter. Fjärde, femte och sjätte boken tycker jag är riktigt bra. Det händer grejer. Sedan i nästföljande tre böcker börjar det gå väldigt långsamt och bli väldigt komplicerat. Det är genuint svårt att hålla reda på alla namn. I efterhand tycker jag att det är bra böcker, men vid första genomläsningen kunde det kännas en smula överväldigande. Tionde boken är bottennappet då ingenting händer och alla bara badar. Sedan vänder det. I bok elva tar det fart igen, och sedan tar Sanderson över och ror de tre sista böckerna i hamn med den äran. Visst märks det att de är skrivna under press att knyta ihop så många som möjligt av de otaliga trådarna, och speciellt i den sista boken har han offrat en del skrivarelegans till förmån för komprimerade förlopp, men jag vidhåller ändå att de fyra sista böckerna är några av seriens bästa.
Jag vet inte om det var tänkt så från början, men allt löser sig inte till det bästa på slutet. Det kan man se som frustrerande – eller som en spegling av att allt inte alltid löser sig på bästa tänkbara sätt precis i rättan tid.

Jag tänker avsluta den här rätt röriga redogörelsen med att nominera tre namn vardera till bästa kvinnliga respektive manliga biroll. Det kan ni fundera på, vare sig ni läst böckerna eller ännu inte gjort det.
Till bästa kvinnliga biroll: Verin. Graendal. Birgitte.
Till bästa manliga biroll: Logain. Talmanes. Flinn.
Och så vill jag att böckerna filmas i en absurt lång tv-serie. Vilket inte kommer bli lätt, vare sig man gör den filmad eller tecknad.

Inga spoilers nu.

Åter till Ilions stränder

lördag 6 april, 2013

När man i Civilization IV uppfann bronset fick man sig följande rad till livs:
It is entirely seemly for a young man killed in battle to lie mangled by the bronze spear; in his death all things appear fair.
Jag gillade stilen och noterade att det kom från Iliaden. När jag uppfunnit bronset tillräckligt många gånger tänkte jag att jag skulle prova att läsa Iliaden. Försöka i alla fall; oklart om jag skulle orka med hexametern. Så jag skaffade Erland Lagerlöfs klassiska översättning och satte igång.
De första tjugo sidorna var tröga innan jag kom in i det. Sedan utvecklade det sig till en av mina största läsupplevelser på flera år.
Nu har jag alldeles nyligen läst om den, denna gång i nyare översättning av Ingvar Björkeson. Nytappningen står sig väl, mer lättläst men inte sämre. Jag kan alltjämt förlora mig i det trojanska dammet.

På vissa sätt är det lite konstigt att jag gillar Iliaden. Den dras med flera egenheter jag i andra sammanhang brukar racka ned på. Den som läst min totalsågning av Män som hatar kvinnor minns kanske hur jag klagade på hur onaturligt karaktärerna i den pratade. Detsamma gäller Iliaden, och då tänker jag inte bara på stilen som måste ha framstått som diktmässig redan för 2700 år sedan. Två män möts på det mordiska slagfältet, och vad gör de, innan de går loss på varandra? Tar en lång utläggning om sin härstamning.
Människors handlande i Iliaden är också väldigt styrt av profetior och/eller gudomliga påbud. När det görs i andra böcker brukar jag anklaga författaren för att vara lat som inte orkar hitta på riktiga motivationer åt sina protagonister, utan i stället sätter dem på att, ja, uppfylla en profetia. Det är väldigt vanligt i Iliaden att hjältarna agerar på direkt gudomlig order eller manipulation. Det är så nogsamt beskrivet – gudarna upptar en stor del av handlingen – att det svårligen kan ses som metaforer för mänskliga överväganden. Det tar en del av musten ur flödet tycker jag.

Och ändå, trots avsaknaden av trovärdighet i språk och handlande, är den så bra.

Handlingen är… det är inte så mycket handling. Eller, det beror på vad man menar. Visst händer det saker nästan hela tiden, men hela boken är väsentligen en skildring av ett utdraget fältslag. Kriget är uteslutande en fråga för män (vilket iofs inte ligger så långt från dagens verklighet). Jag tror inte att Iliaden skulle klara ett Bechdel-test. Visst finns flera (några) namngivna kvinnor, och jag är ganska säker på att två kvinnor pratar med varandra någon gång, men i så fall troligen om män.
Människosynen är inte den modernaste. Slaveri och våldtäkter tas som en självklar och hemtrevlig del av vardagen, även om det senare i mycket liten utsträckning sker on screen.

Och ändå, trots dess osympatiska inställning, är den så bra.

Det är ett hejdundrande hjälteepos. För en som är uppväxt med böcker där den personliga färdigheten i strid, fullt realistiskt, sällan avgör krigets utgång är det en uppenbarelse. Här kan en enda av gudarna älskad hjälte driva en hel fiendehär på flykt – och det är inte bara rimligt, det är även rätt och riktigt, och det är vackert.
Vackert? Är det inte ett förhärligande av krig och dödande?
Jo, det är det. Men som det förhärligas. Jag behöver inte tycka att dödandet och lemlästandet i sig är rätt och riktigt, men det är poesin som omgärdar den rasande slakten som gör Iliaden. Hjältar som jag aldrig sett förr och kanske aldrig kommer se igen reser sig ur historien och med sin lans som skuggar vida vrider de segern ur fiendens händer. Just det, hjältar. Iliaden är inte bara Akilles. Odysseus, Hektor, Diomedes, Agamemnon, Menelaos, Sarpedon, Aias, Aeneas och de andra, alla gör de grymt sin Iliad.

För det är klart att det är språket, dikten, som är Iliaden. Samma historia skriven av en modern klåpare skulle varit outhärdlig. Iliadens hexameter är full av absurda åthävor och ändå fundamentet för storheten utan vilken Aias bara skulle vara den grottiga slugger han är i 2004 års film Troja. Men det är inte bara hexametern; det är hexametern förenad med den episka skonlösa kampen. Jag har sedan läst både Odysséen och Aeneiden och tyckte inte att någon stod upp mot Iliaden, något omläsningen stärkt mig i. Det vilar ett ursinne över Iliaden som de andra inte kan matcha. Visst finns tråkiga partier, men den är ändå så bra att jag nästan börjar grina när jag tänker på det.

———

Jag har även ett par praktiska spörsmål, när jag ändå pratar Iliaden.
Det första rör järnet. I Iliaden är vapnen av brons. Järn nämns på ett fåtal ställen, men jag tolkar det som att järn bara förekommer antingen som ren metall eller som jordbruksredskap. Kan det vara så att järnvapen inte var något att ha förrän man kom på stålet? Det blir i alla fall en konstig diskontinuitet mot Aeneiden, som visserligen är skriven av Vergilius och långt senare, men som utspelar sig direkt efter Iliaden och där järnvapen är legio. Båda översättningarna var av Björkeson, så det är knappast en översättningsfråga. Är det inte märkligt att man plötsligt bara byter metall utan att någon ens gör en affär av det? Tills jag får en bättre förklaring tänker jag tycka att det var fånigt gjort av Vergilius.
Det andra rör köttet. Det spontanslaktas mycket boskap när det känns motiverat att äta kött. Jag vet nästan ingenting om sådant, men blir köttet verkligen som bäst när man äter det helt nyslaktat? Ska det inte liksom hänga till sig och/eller bloda ur sig en del? Eller bygger allt sådant på tillgång till svala utrymmen? Annars kan man tycka att de borde kunna förutse att de kommer vilja äta kött i morgon också och slakta lite på förhand.

Citatet som används i Civ IV är förresten rumphugget. I svenska översättningen säger kung Priamos:
Allt kan anstå en yngling
om han har stupat i krig och ligger där vanställd av spjutsår
– vadhelst hans kropp visar upp är vackert, ännu i döden.
Men när en gammal man har mördats och hundarna skändar
grånat huvud och skägg och även hans kön, finns då någon
ömkansvärdare syn för arma dödliga, säg mig?

Vilket jag tycker ger det en annan ton.

En plötslig studie i ogenomtänkta adjektiv

söndag 16 december, 2012

Jag tror inte att jag överlag är en litteratursnobb. När Da Vinci-koden var i ropet läste jag den och försvarade den. Jag läser Wheel of Time med passion. En bok måste inte vara stor litteratur för att få okej från mig.
Men man kommer inte undan med vad som helst heller, och sådana avgrunder av litterär uselhet som Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” har inte öppnat sig för mig på bra länge.
Jag vet att många inte håller med mig. Med ”litterär uselhet” avses att den krockade med min smak, och nu tänker jag berätta för världen hur, vare sig det behövs eller inte.

Det jag störde mig mest på var språket.
Prosan är konstlad. Den är behängd med en massa tilläggsord utan annan funktion än att bryta det flyt som så smärtsamt saknas. Det är som om en gymnasist skrivit boken och inte kunnat motstå att vid varje möjligt tillfälle visa sig på styva linan med en extraknorr. Det är omöjligt att skriva ”han gav ett osympatiskt intryck”, det måste bli ”han gav ett allt annat än sympatiskt intryck”. Det finns texter och genrer som vinner på att strösslas med eufemismer och omskrivningar, men det här är inte en av dem – åtminstone inte, har det uppenbarats, om det görs finesslöst och repetitivt.

Kanske första tredjedelen av boken, och inte en så liten del av slutet heller, har karaktären av infodump, trots att bara Neal Stephenson och några till får infodumpa. Det är lite av en bedrift i sig, eftersom nästan den enda info som finns att dumpa är bokens handling. Såtillvida är det kanske inte i teknisk mening infodump (undantaget tillfällen som då läsaren undervisas om svensk lagstiftning rörande omyndigförklaranden), men det är den känslan som förmedlas. Nå, jag kanske får vara tacksam över att texten åtminstone på något sätt förmedlar en känsla.
Så fort bokens karaktärer börjar prata är förflyttningen till ett pappdockeuniversum fullbordad. Det är inte människor som pratar, det är någon sorts talsyntes som matats med en gymnasists hemläxa. Larsson har funderat ihop en historia som han vill berätta, men någonstans tycks han ha kommit på att det inte duger att bara skriva ned vad han funderat ihop, utan han bör även ha personer karaktärer namngivna entiteter som pratar. Vad han tycks ha gjort då är att ta den text han annars ämnat för den objektiva berättarrösten och sätta citationstecken runt. Vips har vi dialog.
Jag beskylls ibland för att tala i skriftspråk, men inte ens jag pratar som de gör i den här boken. Hade det varit bara en eller två av personerna som pratade så hade jag möjligen kunnat bestämma mig för att just dessa pratade styltigt och yxigt likt en nyfrälst eufemismentusiast som hakat upp sig. När alla gör det blir det väldigt svårt att tro att det är riktiga och olika människor. Speciellt när berättarrösten liksom för säkerhets skull försäkrar att det samtal vi nyss tvingats läsa hållits i en gymnasial ton, trots att det helt uppenbart i stället varit en uppläsning av en stolpig uppsats, har jag svårt att hålla mig känslomässigt neutral till texten. Jag frågar mig – har han över huvud taget provat att läsa några av de här replikerna högt? Har redaktören provat det? Kändes det som något någon skulle säga?
Här kan det möjligen låta som om det finns en anstrykning av Wodehouseisk formuleringsglädje på bekostnad av realism, men nej, det finns ingen språkekvilibrism att glädja sig åt här, inga vinnare; det är bara omständligt träigt. Som en perukstock som hört att det är modernt med charleston.
Jag kräver inte att allt tal i böcker ska låta precis som det gör på riktigt. Det är till exempel helt i sin ordning att folk väldigt sällan hummar, kommer av sig, slarvar bort sig i grammatiken, säger ”va”, hör fel och så. Men det är min bestämda mening att en författare, om det inte finns särskilda skäl till motsatsen, bör ägna en tanke åt vem det är som pratar och i vilken situation karaktären befinner sig. Är det för mycket begärt ens i svenska deckare?

Bokens karaktärer är nu inte begränsade till att göra saker och säga saker. De känner också saker. Det vet man eftersom författaren nogsamt talar om det. Då och då kan vi läsa att den ena eller andra karaktären känner en känsla. Jag tror att en del andra författare väljer att skriva sin text så att man av omständigheterna förstår att en person känner något visst utan att det etiketteras fullt så noggrant, men Larsson har sejfat och inte riskerat några missförstånd. Känner någon ilska eller sorg ska det stå det också. Det skulle hur som helst vara svårt att bygga upp känslan på något annat sätt eftersom känslan ofta kommer helt plötsligt. Hon kände sig plötsligt uttråkad. Ja, om sådant kommer helt plötsligt, vad ska en stackars författare ta sig till utom att ärligt redovisa vad som hänt? Helt plötsligt kände Mikael ett djupt missmod.
”Plötsligt” kan för övrigt vara ett av bokens vanligaste ord. Det mesta sker helt plötsligt.

Det här betyder inte att ett personligt anslag helt saknas i texten, det ska erkännas. Tvärtom tänker jag mig att det krävs en speciell typ av personlighet för att överanvända ”nissar” som nedsättande epitet i sådan omfattning vi ser här. Jag räknade till fyra eller fem olika nissar (informationsnisse, räknenisse, ekonominisse, finansnisse och möjligen redovisningsnisse). När ett sådant ord används flera gånger per sida är det inte bara fult, det är också onödigt. Vi fattar ändå att författaren är aggressivt inställd till alla som jobbar med ekonomi. Och möjligen till alla som inte är hederliga hamnsjåare eller grävande journalister på Södermalm. Jag återkommer till det.

Det finns så mycket att harmas över i språket att jag nu måste backa en bit för att få med allt det viktigaste. En del i det här med tilläggsorden är att Larsson synbarligen fått för sig att om det rent tekniskt går att lägga in ett adjektiv eller ett adverb, ja då måste man göra det. Behovsprövning verkar inte varit ett ord i hans vokabulär. Hittas inget adjektiv som riktigt passar, jamen då kan man alltid ta ett som inte riktigt passar. Det viktiga är att få in sitt extraord.
Det är ofta den objektiva berättarrösten som drar på med extraorden, så man kan inte förklara bort det med enskilda karaktärers egenheter. Men det kanske är den objektiva berättarrösten som egentligen är en spegling av en huvudpersons tankar? Nja, det där är faktiskt ett problem i sig. Berättarrösten är för det mesta just en objektiv närvaro som presenterar fakta, men så ibland – jag frestas skriva ”plötsligt” – serverar den värderingar med oklar avsändare.

Slutligen envisas Larsson med ett par litterära manér som jag vet är kända grepp i vissa genrer men som jag själv stör mig på.
Ett är att väldigt ofta nämna karaktärerna, även huvudpersonerna, vid både för- och efternamn. Eftersom två personer aldrig har samma namn i en skönlitterär bok finns det bara en Mikael och en Lisbeth, men likväl är det Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander hela jämrans boken igenom. Det tillför ingenting utom några extra sidor. Jag får väl vara glad för att vi inte fick mellannamn, mors flicknamn och folkbokföringsadress varje gång också.
Ett annat manér är att strö varumärken omkring sig. Ja, det kan i princip ses som ett sätt att skapa realism och närvaro i samtiden. I praktiken påminner det mest om produktplacering osubtil nog att diskvalificera sig även från Bondfilmer. Möjligen även från många reklamfilmer. Hon slog på sin iBook, öppnade e-postprogrammet Eudora och krypterade sitt mejl med programmet PGP. Sedan plockade hon fram sin Canon kompaktkamera. Ingen dator kan omnämnas utan att man får veta vilket företag som byggt den (ledtråd – om tillverkaren är Apple är användaren en av de goda), och stundom detaljeras också dess ingående komponenter. Nej, det tillför ingenting. Det är bara irriterande. När man ägnar sig åt sådant bör man dessutom ha bra koll på vad man beskriver. Larsson ägnar någon sida åt datorprestandaporr, och hur Lisbeths nya dator ”chockerade PC-förespråkarna och utklassade allt annat på marknaden”. Jag är ganska säker på att den prestanda han beskriver var respektabel 2003 när boken av allt att döma utspelar sig, möjligen även bra, men inte mer än så.

Men handlingen då? Det är väl den som är huvudsaken och inte språket? Jo, det ligger en del i det, och det skulle vid endast måttlig språklig undermålighet kunnat vara räddningen. Uppenbarligen har många fastnat för den. Själv är jag inte imponerad. Larsson tar ohyggligt lång tid på sig att bygga upp sin historia – eller så bygger han inte upp den alls. Det är inte trivialt att säga vad som är uppbyggnad varvat med vinterpromenader och vad som är en pågående historia. Större delen av de första trehundra sidorna har känslan av positionering inför att något ska hända, och jag måste mentalt ruska om mig för att inse att vad jag läser förmodligen inte är prologen till den spännande handlingen, utan den spännande handlingen. Men det är inte lätt att engagera sig i de wellpappfigurer Larsson förser oss med. Det promeneras och grävs i bakgrunder i det halvoändliga. Trots detta krävs det i slutändan, för att få till ett farligt läge, att i alla fall en av huvudpersonerna upprepade gånger fattar hisnande korkade beslut. Det talar sällan till en handlings fördel att den bygger på att någon gör uppenbart korkade saker; det är lite som när karaktärerna i en skräckfilm delar upp sig för att genomsöka mördarens mörka tillhåll var och en på egen hand. Det kan i och för sig vara ett medvetet stilgrepp, vilket styrks av att vi i ett avgörande ögonblick serveras en riktigt ostig one-liner. B-känslan är fullbordad.

Den som har läst boken kan här anklaga mig för att fara med osanning. Det händer visst en del dramatiska saker tidigare i boken. Ja, det gör det. Det utövas våld. Men förövaren är inte en person utan en karikatyr. I ett annat tidevarv hade han varit en rå sälle i svart kappa och slokhatt som gav sig på dygdiga ungmöer.
Karaktärsteckning är inte en av bokens starka sidor, vilket kanske inte kommer som en överraskning. Huvudpersonen Mikael är lite som Tintin, utan mycket till definierande drag alls, undantaget att han delar författarens avsky för alla som jobbar med ekonomi. Huvudpersonen Lisbeth å sin sida, ja hon ska ju vara lite udda. Visst, det är hon. Men hon ska också vara Sveriges främsta hacker. Ändå ser man henne sällan göra stort mer än att ladda ned färdiga crackprogram från nätet och snacka med andra som hackar åt henne. Hon ska vidare vara till autismens rand inbunden, men när det passar berättelsen bättre kan hon vara hur smidig och socialt väloljad som helst. Hon är en deus ex machina; hon kan göra vad som helst när som helst, och det är okej, för hon har svarta kläder och är konstig.

Larsson aspirerar av allt att döma på samhällskritik. Det är inget fel i sig med det i en underhållningsroman, om det görs snyggt. Men… ja, ni har ju redan gissat hur det är med det. Boken är uppdelad i olika akter, och inför varje akt serveras läsaren ett stycke statistik om kvinnofridskränkningar i Sverige. Så och så många har utsatts för övergrepp. Jag bestrider inte det allvarliga i dessa siffror, men de har ingenting med resten av boken att göra. Ja, grova kvinnofridskränkningar förekommer i boken, men just eftersom de övervägande är så utstuderade blir det bara konstigt att försöka koppla dem till läget i Sverige i stort. Konstigt och pretentiöst. Vad lär oss ritualmord om det mer utbredda våldet mot kvinnor?
Vidare har jag redan varit inne på den avsky för allt vad ekonomi heter som blottläggs i boken. Män som hatar kvinnor genomsyras av en politisk analys som lär uppskattas olika beroende på läsarens politiska hemvist. Själv vill jag här lämna det gymnasiala och hävda att analysen ligger på mellanstadienivå. Den går ut på att alla som leder ett företag och/eller jobbar med pengar är fähundar (ett nästan lika vanligt ord som ”plötsligt”). Ja, det är egentligen det hela. Möjligen är de fähundar som hatar kvinnor. De få undantagen från fähundsregeln måste kommenteras explicit, till exempel med att vederbörande hyser socialdemokratiska sympatier.
Från början tyckte jag att det var som en vänsterkarikatyr av samhället, men jag ändrade mig sedan. Det är som om dumhögern skulle ha gjort en karikatyr av hur tokvänstern ser samhället. Det är den utblick över det svenska samhället Larsson ger oss. Nyansrikt som ett schackbräde. På mellanstadiet hade en sådan analys kunnat passera, möjligen även början av högstadiet. Sedan borde man kunna prestera något inte fullt lika stendumt.

Jag hade knappast lagt ned den här energin på att såga Män som hatar kvinnor om den inte vunnit sådan popularitet. Här missar jag något känner jag. Jag förstår att boken först refuserades, men vad hände sedan? Vad är det man sedan har tagit till sig? Det usla språket? Det ändlösa promenerandet och arkivläsandet? Att ena huvudpersonen är piercad? Att författaren inte gillar ekonomijournalister? Jag fattar verkligen inte. Jag läste den på väg till jobbet, och de flesta morgnar var jag när jag kom fram arg över hur dålig den var – men inte bara det, utan även över att den vunnit sådana framgångar, synbarligen renons på förtjänster. Om det här är toppen av det svenska deckarundret, hur är då resten? Man borde inte behöva vara litteratursnobb för att vilja slänga Män som hatar kvinnor i papperskorgen.

Nu ska jag se filmen.