Synas men inte störas

Jag ägnar årets första blogginlägg åt vuxnas rätt att äta ostörda på restaurang.
På senare tid har jag sett ett antal krönikor, tweets och andra tyckanden på temat att det är hemskt vad stökiga barn är i offentligheten, som på restaurang.  Jag har inte sparat länk till någon av dem, men det är inte så relevant för det här inlägget.

Även om jag uppmärksammat dem mer än tidigare är klagomål på högljudda barn knappast någon ny och obruten genre, men det kan faktiskt vara så att det är mer högljudda barn i vuxensammanhang nu för tiden än bara jämfört med när vi själva var barn. Innan man börjar ondgöra sig över det tycker jag att man bör beakta åtminstone två orsaker till att det blivit så. Och orkar du bara läsa en av dem, hoppa till den andra.

1: Barn är mer med vuxna, men är fortfarande barn
Tvärtemot vad man kan tro om man gör en rask googling så tillbringar barn mer tid med vuxna nu än förr. Det blir mer och mer ovanligt att små och halvsmå barn är helt för sig själva, utan vuxna i närheten. Ja, det verkar finnas data på att det är så. För det har Agnes Wold sagt.
(Om amerikanska förhållanden, och delvis debunking av svenska påståenden om motsatsen; tack @adjunktyra och @AgnesWold på Twitter för länktips)
En effekt som rimligen delvis kan tillskrivas denna ökade vuxennärvaro är att dödligheten i olyckor bland barn sjunkit drastiskt. Ja, verkligen drastiskt. Kolla här:
barnolyckor
(från Socialstyrelsens rapport Skador bland barn i Sverige, 2015)

Men barn är fortfarande barn. Barn springer, skriker och flaxar. Inte hela tiden, men ganska ofta. Och om de inte kan göra det när de är för sig själva, för att de sällan är för sig själva, ja då måste det bli när vuxna är i närheten.

Figuren ovan motsvarar mellan tummen och pekfingret 300 färre skadehändelsedöda barn per år i Sverige. Givetvis finns många fler orsaker till detta än mer vuxentid, men lika givetvis spelar vuxentiden roll. En biverkning vi får är alltså att barn tillåts ta mer plats i vuxensammanhang, vilket en del vuxna tycker är störande.

Nu över till nästa orsak.

2: Vi spärrar inte in barn lika mycket längre
Vi har också ändrat oss i hur vi behandlar barn med funktionsnedsättningar. När jag gick i skolan sattes sådana barn fortfarande i stor utsträckning i specialklasser. Sådant kan vara motiverat ibland, men med tiden har man kommit fram till att om möjligt så är det bättre att barn med funktionsnedsättningar är med andra barn. Inte bara för funkisbarnet, utan även för de andra barnen.

Specifikt tänkte jag exemplifiera med autism, eftersom det är en av få funktionsnedsättningar jag råkar ha lite koll på. För inte alls länge sedan var det vanligt att spärra in autistiska barn på institution. Neo har skrivit om de franska vanorna att ta barnen från föräldrarna (och sätta dem på mentalsjukhus), och i USA, som på vissa sätt ligger före Sverige i handhavandet av autism, är det först på senare år man börjat uppmärksamma att det finns vuxna autister som deltar i samhällslivet. En förklaring till det är att barn som förvarats på institution sällan tagit aktiv del i samhället.
Det är på det hela taget och något hårdraget ganska nytt att behandla autistiska barn inte som föremål som på bästa sätt ska förvaras, utan som människor som kan och bör delta i samhället.

Och det är här, om inte förr, som krönikor om högljudda barn kommer in.
Dessa tenderar att vara uppbyggda ungefär så här:
Jag var på restaurang. Där fanns minst ett högljutt barn som störde min upplevelse. Föräldrar måste uppfostra sina barn bättre. Så här är det minsann inte i andra länder, eller för den delen när jag var ung.
För formens skull ska jag säga att givetvis går det att tänka sig fall där en enkel och bra lösning hade varit att en förälder bad sitt barn att vara mindre högljutt. Javisst. Även om jag tillåter mig betvivla att uppfostran i dag generellt är slappare än på 70-talet.

Men det kan också vara så att barnet har autism.
Det kan vara mycket svårt att förklara för ett autistiskt barn att man bör vara tyst på det här stället. Som tyckare bör man därför ta ställning till vad som är viktigast: att vuxna ska få äta på restaurang utan att störas av barn, eller att autistiska barn ska tillåtas delta i samhället. Till vilket räknas att få äta på restaurang.
Men andra länder då, där barnen är så tysta och fina?
Tja, barn som satts på institution går knappast på restaurang i någon nämnvärd omfattning. Jätteskönt för den lättstörde vuxne. Synd för barnen.
Och vår egen fridfulla barndom?
Samma sak. Vi slapp i mycket högre utsträckning konfronteras med funktionsnedsättningar som autism.

Det här är en toleransfråga, eller snarare en vanefråga. Det är troligt att du som läser det här vuxit upp van vid att inte ha autistiska människor i din närhet. Den generation som växer upp i dag kommer vara mer van vid sådant. Man har också sett att barn som haft funkisbarn i sin närhet blir mindre störda av att andra fungerar annorlunda än de själva.

Åtminstone någon av krönikörerna har försökt gardera sig mot detta genom att slänga in en brasklapp om att hen givetvis i sin litania inte avser de barn som har autism eller motsvarande.
Men det gör man ju visst, vare sig man vill eller inte.
Det går inte att bara kasta ett öga på ett barn och avgöra om det har autism eller inte. Om det hade gått så hade vi kunnat spara avsevärda diagnosticeringspengar. När du sitter på restaurangen och ett barn stör din förrätt med sina läten, så kan du alltså faktiskt inte veta om det är så att barnet har autism, eller någon annan funktionsnedsättning.
Man kan spekulera i om det högljudda barnets problem helt enkelt är för dålig uppfostran. Så kan det vara. Men vi vet med säkerhet att autister et al är mer förekommande i det fria nu än förr.

Och när du skriver din krönika eller vad du gör, och drömmer dig till ett samhälle där barnen på restaurang är tysta – ja då är det ett samhälle som är mer bekvämt för typiska vuxna, men det är också ett samhälle där barn med funktionsnedsättningar hålls borta.
För vår andras skull. Och det är ett samhälle där dessa barn har mycket mindre möjligheter att utvecklas till den potential de har.

Jag tror inte att det är en medveten önskan hos restaurangtyckare generellt att autistiska människor bör hållas borta från allmänhetens åsyn. Men ska restaurangtyckarna få sina medvetna önskningar uppfyllda är det vad som krävs.

Så när du sitter på restaurangen och känner dig störd. Sucka inombords om du vill. Men behärska dig och härbärgera din frustration. Autistiska människor behöver inte fler påminnelser om att de är oönskade.

———

Tack också till min fru Sofia som är betydligt mer inläst än jag på ämnet och som kontrolläst inlägget. För en intressant genomgång av autismforskningens historia rekommenderar hon boken ”Neurotribes” av Steve Silberman.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s