Charming But Irrational

Det verkar pratas mycket värnplikt i skrivande stund, kanske på grund av en artikel i DN om stödet för återaktiverad värnplikt. Starkt stöd eller inte, värnplikt är fel svar, alternativt svaret på fel fråga. Jag har tidigare argumenterat mot värnplikt, och nu verkar det vara dags igen, om än inte med exakt samma argument.

Först bör man fastställa vilket problem det är man försöker lösa. Mitt svar är att problemet är försvarsmaktens personalförsörjning. Inte ungdomsbrottslighet, nationell gemenskap, arbetslöshet eller något annat. Den som vill lösa dessa frågor är mycket välkommen, men vänligen blanda inte ihop det med vilket försvar som behövs.

Det finns filosofiskt grundade argument emot värnplikt, som att det utgör en form av slaveri – vilket det tvivelsutan gör. Motargumentet är då vanligen att det är en uppoffring man får göra för att bevara resten av friheten. Vilket kan besvaras med att varför tvångsrekryterar vi i så fall inte också till polisen? Och så vidare. En sådan argumentationsrunda är inte poänglös, men den är i vårt fall onödig. Värnplikten är nämligen inte ett bra sätt att lösa försvarsmaktens personalförsörjning. Ett yrkesförsvar är bättre. Därmed faller uppoffringsmotiveringen.

Hur kan jag veta det då?
Dels för att den svenska värnplikten under invasionsförsvarets tid handlade om att förse försvarsmakten med enorma mängder personal. Det bedömdes vara enda sättet att kunna stampa fram åttahundratusen man. Men en sådan jättearmé är inte aktuell att återta i dag, det skulle bli alldeles för dyrt. Striden i dag ser inte ut som den gjorde på 80-talet. Är man inte bara intresserad av att få fram kanonmat att skicka till skyttegravarna krävs i dag utrustning som skulle bli orimligt dyr till en gigantisk värnpliktsarmé.
Och ska man inte ha en gigantisk armé, ja då faller värnpliktens raison d’être.
Den här utrustningen kräver dessutom mycket utbildning och övning för att kunna användas på ett bra sätt, och dessa färdigheter behöver underhållas. Det rimmar illa med ofrivilliga som kallas in för mindre än ett års utbildning och sedan försvinner iväg.
Det är ingen kontroversiell slutsats. Det är inte bara Sverige som växlat från värnplikt till yrkesförsvar, och det finns anledningar till det.

Anställda soldater kan vidare utföra betydligt mer avancerade uppgifter än ens motiverade värnpliktiga. Detta ser vi i dag. Min källa för det påståendet är utsaga från och samtal med chefen för arméns jägarbataljon i Arvidsjaur; han borde veta.
Därmed borde saken vara klar. Anställda soldater är bättre anpassade för det försvar vi rimligen ska ha.

Problemet är att yrkesförsvaret inte fungerar.
Så är det. Det är inte rekryteringen som är problemet, utan att soldaterna inte stannar kvar.
Men det är inte ett dugg konstigt.
Så här ligger det till.

En värnplikt i full rull kostar ungefär 1 % av BNP i produktionsbortfall. Det är 1 % av BNP som i praktiken tillfaller försvaret, även om det inte syns i några budgetposter. När man tog bort värnplikten togs även det de facto-tillskottet bort. Försvarsmakten förväntades lösa yrkesförsvaret med befintliga kvarvarande medel – som dessutom minskar år för år, både i reala pengar och i andel av BNP.
Klart att det går åt pipan då.
Inga pengar att betala konkurrenskraftiga löner med, inga pengar att öva för, inte ens pengar till grundläggande materiel. Vem vill stanna i ett sådant yrke?

Låt oss titta översiktligt på siffrorna.
Vill man ge yrkesförsvaret samma chans som värnpliktsförsvaret bör det väl få ungefär motsvarande resurser. 1 % av BNP är runt 40 miljarder kronor.
Fyrtio miljarder till personalförsörjningen, det är ungefär hela försvarsbudgeten. Som försvann, och så skulle personalförsörjningen hanteras med befintliga medel. Jo tjena.
Vi kämpar i dag för att sätta upp i runda slängar två brigader, vilket för övrigt är för lite för att med någon trovärdighet kunna hävda att vi kan försvara oss på allvar. Jag ska inte gräva ned mig i långrandiga utläggningar om behov, men låt oss för räkneexemplets skull säga att sex brigader skulle utgöra ett trovärdigt försvar.
En brigad är cirka 5000 man. För sex brigader 30000 man alltså. Om man nu hade 1 % av BNP för personalkostnader till dessa – väsentligen lön, materielen har aldrig kommit från dessa produktionsbortfallspengar – så skulle man kunna betala varje soldat en miljon kronor per år, EFTER sociala avgifter.
Åttio papp i månaden för varje soldat på sex brigader.
Det är vad vi betalade för att ha ett värnpliktsförsvar, och som vi plötsligt drog in.

Man kan givetvis diskutera om dessa pengar borde täcka mer än bara lön, men även detta är en överflödig diskussion; vi ska förstås inte ha sådana löner. Det är ett räkneexempel för att visa hur en rättvis spelplan skulle se ut. Att som i dag ofta sker konstatera att fyrtio miljarder i någon mening fungerade men att inga pengar inte fungerade, det är ju bara fånigt.

Den lates lösning
När man ur det perspektivet tittar på dagens inte så bra fungerande yrkesförsvar blir det uppenbart: vi har ju inte ens försökt få det att fungera.
Vi ba’
”hej försvaret, nu tar vi alla personalresurser ni haft hittills och tillför inget extra, faktum är att vi fortsätter skära ned, men vänligen lös uppgiften, k thnx bai”
Och sedan efter några år
”oj det här gick ju inte så bra, yrkesförsvar var nog ingen lösning ändå, bäst vi återinför värnplikten, då får ongarna lära sig bädda sängar också”
För i helvete, Sverige. Är det här det bästa vi kan?

Det påminner faktiskt om en del dålig miljöpolitik jag kritiserar ibland, där målet inte tycks vara att rädda miljön, utan att klä sig i säck och aska. Det kan inte vara bra miljöpolitik om det inte gör ont samtidigt.
Resonemanget för värnplikt är ofta närliggande, ungefär:
Ibland måste man offra något för sin frihet.
Värnplikt är att offra något.
Alltså ska vi ha värnplikt.
Det är en form av syllogism jag gärna ser mindre av.

Jag säger inte att vi måste tillföra fyrtio miljarder för att få personalförsörjningen att fungera. (Däremot måste vi nog tillföra fyrtio miljarder, men det är en annan diskussion.) Men det går inte att lösa sådant här utan resurser, speciellt inte när det redan är ordentligt klarlagt att försvarets största problem är just brist på pengar (vilket skiljer försvaret från en del andra samhällssektorer som också krisar, men även detta är en annan diskussion).

Man kan tänka sig en bättre löneutveckling, man kan tänka sig att försvaret tillhandahåller boende under tjänstgöringen, man kan tänka sig återbetalningsfria CSN-lån om man först tjänstgör fem år, man kan tänka sig att tillföra medel så att soldaterna får grundläggande materiel och möjlighet att öva. Man kan tänka sig många saker.
Men att vända tillbaka till värnplikten, det är att inte tänka sig en endaste sak, utan närmast på instinkt lägga i full back.

Låt oss inte göra det.
Nu stoppar vi slutgiltigt den idén i papperskorgen och koncentrerar oss på lösningar som inte är nostalgiromantiska luftslott.

———

Inläggets titel ”Charming But Irrational” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s