Sanning och konsekvens

Det har sedan åtminstone i somras ryktats om att Wikileaks någon gång typ nu, nära före amerikanska presidentvalet, ska släppa en bunt för Clinton och demokraterna komprometterande information. Jag känner mig inte säker på hur det bör hanteras.

Det tycks bli mer och mer accepterat att Wikileaks fungerar som ett verktyg eller en front för rysk säkerhets-/underrättelsetjänst (exempellänk etttvåtrefyra). Antag nu att Wikileaks släpper information som sann, relevant och skadlig för Clinton. Vi har då, på rak arm och i en första approximation, att

Antingen ta till oss informationen och agera på den som vi skulle göra om den kom från en neutral källa. Då gör vi oss själva till verktyg för Kreml, och det är att göra fel. Ingen vettig person påstår att amerikanska politiska göranden drivs uteslutande av altruism, men man ska de senaste åren varit kolossalt enögd för att liera sig med Kremls intressen. Att bara säga att strunt i hur informationen kommit fram, det viktiga är informationen i sig, det tycker jag är att göra det för enkelt för sig.

Eller så ignorerar vi informationen. Men det är också vanligen fel att ignorera information som är både sann och relevant.

Kanske finns något tredje alternativ, men att ignorera lite grann behöver inte vara lätt, och då gör man liksom båda felen.
Men kanske är det ändå så man får göra. Något i stil med att om så länge det som kommer fram inte är extremt graverande relativt alternativen (alltså Trump) kan man i praktiken ignorera dem, motiverat av hur dessa fakta kommit fram och en föraning om vad som skulle kommit fram om Trump, om Kreml hade haft intresse av att outa denne.
Det är inte en lösning jag är nöjd med. Den är möjligen pragmatisk, men inte särskilt principfast.

Jag vet helt enkelt inte hur man på ett principiellt robust sätt ska hantera en sådan situation. Men det är nog bra att börja fundera på det redan nu.

Annons

%d bloggare gillar detta: