Ännu en FB-status konverterad till blogg.
När jag gick med i Centerpartiet hade jag inte tänkt att ägna mig åt försvarsfrågor. Ändå är det så det blivit de senaste åren.
(Okej, med två småbarn är det begränsat hur mycket tid jag faktiskt kan lägga, men vi kan ju tänka på det som andel av nedlagd tid – och jag har hört att sådant ibland reder upp sig efter några år.)
Mot slutet av kalla kriget, då Sverige låg i en strategisk periferi, lade vi i runda slängar tre gånger så stora resurser på försvaret som i dag. I dag sjunker resursandelen stadigt, samtidigt som Östersjön blivit en strategisk hetzon och säkerhetsläget bedöms vara farligare än under lejonparten av kalla kriget. En liten försvarsallianslös stat i en strategisk nyckelposition lägger hälften av resurserna jämfört med vad Nato-medlemmar rekommenderas lägga – och vår andel är alltså sjunkande, inte stigande. Målen som är uppställda för verksamheten är gravt otillräckliga, anpassade för ett helt annat säkerhetsläge, och redan dessa mål är redan i dag gravt underfinansierade.
Jag tror att många, såväl ledande företrädare för regeringen som stora delar av oppositionen, inte förstår hur farligt detta är. Att man inte tänker på vilket högt spel vi spelar med oss själva.
Och jag är rädd för att när man säger att vi nu gör en historisk satsning på försvaret, då tror man själv på vad man säger.
Eller att när utrikesministern öppet behandlar försvaret som frivillig tramsverksamhet, då tror hon själv att hon är klok.
Bad things only happen to bad people?
(Och så länkades till denna artikel:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/ob-om-hotet-svenska-forsvaret-maste-starkas/)
Förvånansvärt vettig 