Förvånansvärt vettig

Det här är en direkt fortsättning på förra inlägget, Unfortunate Conflict of Evidence (ja, båda är Culture-skepp). För att mycket kort summera det: jag hade sedan länge tänkt kandidera aktivt till riksdagen 2018, och eftersom jag drog rätt mycket röster i förra valet hade jag hoppats att det skulle ge resultat i detta vals listplacering. Så blev det tyvärr inte, och om röster på mig inte ger resultat i form av listplacering får jag väldigt svårt att förklara varför någon skulle lägga sin röst på mig. Utifrån det går det svårligen att bedriva personvalskampanj, och jag lutade åt att helt enkelt dra tillbaka min riksdagskandidatur.

Nu har jag tänkt på och diskuterat saken i ett par veckor. Innan jag pratar om slutsatserna tänkte jag ägna några rader åt vad jag hade tänkt koncentrera mig på för frågor i en personvalskampanj. Två frågor, närmare bestämt.

Den ena delen skulle varit försvarsfrågor, eller rentav försvarsfrågan. I grunden är den rätt enkel. Man kan säga vad man vill om senare års försvarssatsningar, faktum kvarstår att utan omfattande tillskott kommer svensk försvarsförmåga börja sjunka avsevärt någonstans efter 2020, och det från en redan relativt (för att säga som man fordom sade om rysk förmåga) låg nivå. Så kan vi inte ha det.
Jag har jobbat med (inte i) försvaret i snart sju år nu och har dessutom på fritidsbasis intresserat mig. Det gör mig kanske inte till den främste av experter på hela området, men jag tycker ändå jag har förutsättningar att kunna säga något.
Så frågan är, på övergripande nivå, okomplicerad. Dock kostar den mycket pengar att åtgärda. Den kroniska underfinansieringen är verifierad av flera myndigheter, men det kommer ändå vara svårt att få fram de pengar som behövs.

Den andra delen skulle varit baserad på en motion jag och några andra skrev i våras. Den finns här (pdf) och handlar om hur föräldrapresumtion fungerar och borde fungera. Lagen i dag utgår i princip helt från att barn skaffas inom heterosexuella cis-par, och alla avvikelser från detta kan få – och får – både absurda och allvarliga konsekvenser för de inblandade. Vinsten med att ha lagen som den är i dag kan mest generöst beskrivas som otydlig.
Motionen antogs på distriktsstämman i Stockholm. På riksstämman, som pågår nu i dagarna, har det varit både mot- och medgångar. Jag räknar med att återkomma till det, men jag tror både att det är en vettig sak att kämpa för och att behovet att kämpa kommer kvarstå över valet.
Föräldrapresumtionsfrågan är snäppet mer komplex än försvarsfrågan, men kostar å andra sidan i princip inga pengar att åtgärda.

Dessa två frågor kan jag givetvis intressera mig för utan att idka personvalskampanj. För där kvarstår min slutsats att jag inte kan slå på stort med personvalskampanj. Jag kan inte verka från nuvarande listplacering. Kanske ett annat år, men inte den här gången.
(Listorna är alltså preliminära och ska beslutas på en nomineringsstämma den 14 oktober som jag inte kommer kunna vara med på.)
Däremot ser det ut som om jag ändå kommer att välja att stå kvar på listan. Alltså inte dra tillbaka kandidaturen. Ja om inte nomineringsstämman plockar bort mig, men det skulle förvåna mig.
Varför gör jag det då? Tja, det finns flera skäl. Ett av dem är att ändå signalera vilja att faktiskt vara på riksdagslistan. Det finns för all del också, som jag skrev i förra inlägget, skäl som talar emot att stå kvar. Jag tror inte att det finns ett absolut självklart svar på hur jag bör göra, men om inget oförutsett händer väljer jag att stå kvar som kandidat.

Jag kommer som sagt inte att bedriva någon aktiv, organiserad krysskampanj till riksdagen eftersom jag uppenbarligen inte kan troliggöra att kryss på mig leder till något ens på lång sikt. Jag kan, och kommer, fortfarande prata riksdagspolitik.
Den som är så hågad kommer givetvis kunna kryssa mig ändå. Jag kommer inte bli mindre glad för kryss än förra gången; kanske mer. Ett kryss, avgett av någon som bara får sätta ett riksdagskryss vart fjärde år, är en stor sak.

…och det skulle vara en bra avslutning på inlägget. Men jag vill tillägga en sak.
Jag inskärper åter att här har jag enbart pratat om min riksdagskandidatur. Inget är klart förrän efter nomineringsstämman den 14 oktober, men det kan bli så att landstingslistorna ur mitt perspektiv ser bättre ut. I så fall återkommer jag om det.

Nu. Nu är det slut för den här gången.

This entry was posted on söndag 1 oktober, 2017 at 12:02 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.