En kulturgärning

Den som läst den här bloggen ett tag har nog märkt att ganska många inlägg har engelska titlar som också är namn på skepp från någon Culture-bok. Vad är det för böcker egentligen?

Tillägg: den här texten blev inte alls så bra som jag hade tänkt. Men av  på Twitter blev jag uppmärksammad på en artikel om The Culture (och om Elon Musk) som jag tyckte faktiskt var bra. Den är här:
https://www.1843magazine.com/culture/the-daily/the-novelist-who-inspired-elon-musk
Läs gärna resten av min text, men läs också artikeln, den är inte så lång.

Culture-serien är, till att börja med, helt klart bra böcker att läsa om man vill få en något annat än dystopisk skildring av ett samhälle styrt av maskiner. Det är science fiction med någorlunda fristående böcker som utspelar sig över ett spann på många hundratals år. Det finns ett totalt nio romaner och en liten hög med noveller, och eftersom författaren Iain M Banks nu är död lär det inte bli fler. Jag har [i skrivande stund] läst sex av romanerna och novellsamlingen, och även om de som de flesta böcker har sina brister har jag hittills alltid sett fram emot att läsa nästa.

The Culture är en civilisation som åtminstone från andra boken och så långt jag läst är dominerande i Vintergatan, eller den del av galaxen där man håller till. Det är också en civilisation där maskiner sitter vid alla roder. Ofattbart avancerade artificiella intelligenser, ”Minds”, styr alla stora skepp och för den delen världar. Alla större farkoster är intelligenta entiteter; någon egentlig besättning är alltså inte nödvändig, även om det ofta finns sådan ändå, på ungefär samma sätt som fartyg kan ha en skeppskatt. Självständigt tänkande robotar, ”drones”, utför allt nödvändigt arbete och är Culture-medborgare med samma rättigheter (eller vad det i sammanhanget ska kallas) som… ja nu är det inte människor, men det skulle lika gärna kunna vara, och jag tänker för enkelhets skull kalla dem människor. Människor som i maskinintelligensens Culture närmast är att jämföra med husdjur.
Och det är inte en dystopi!
Ingen är förslavad. Man kan göra i stort sett vad man vill. Den artificiella intelligentian är praktiskt taget genomgående kompetent, artig och välvillig. Samhället är grundläggande fredligt. Materiellt råder överflöd; man befinner sig i ”post scarcity”. Livet är någon sorts blandning av socialistisk utopi och lyxkryssning.
Låter det som tråkig läsning? Både nej och ja. En av de saker som drar mig tillbaka till böckerna är att jag aldrig tröttnar på att läsa om livet i The Cultures hedonistiska utopi. Jag vill bara ha mer och mer av deras bortskämda tillvaro, och vi måste förresten toksatsa på forskning om artificiell intelligens så att jag också får leva i The Culture. Borde motionerat om det till centerstämman.
Men eftersom det typiska Culture-livet är så tillrättalagt – till den grad att man sällan bor på en planet eftersom det känns lite otryggt, utan hellre håller sig till konstruerade habitat – är det inte heller där berättelserna brukar utspela sig. Snarare finner man sig någonstans i utkanten av civilisationen, ofta med något företag som The Cultures utåtriktade delar Contact eller Special Circumstances håller på med. Som namnet man tagit sig antyder är The Culture nämligen inte speciellt ödmjuka med att man anser sig ha en civilisationsform överlägsen andra, och man drar sig inte för att på olika sätt lägga sig i andra civilisationer och försöka knuffa in dem på rätt bana. Ofta går det bra, ibland inte.
Bra science fiction är ofta idélitteratur, och det tycker jag stämmer för Culture-serien. Den är till stora delar tankelek med de koncept jag beskrivit här ovan.

Taget från omslaget till första boken.

Taget från omslaget till första boken

Det dåliga
Jag ger mig på de mindre bra sidorna direkt. Samtliga Culture-böcker jag läst har tråkiga sträckor i sig. De kan också vara rätt så segstartade. Som första bok läste jag, därtill rekommenderad, nummer två i serien. Det var ett misstag. Jag höll på att ge upp för att jag inte förstod en massa referenser och för att det var, ja, segt i början.
Med några undantag är karaktärerna inte så himla minnesvärda. Det är ibland baksidan med idélitteratur. Det finns som sagt undantag, men karaktärerna kan lätt bli reducerade till medel för att driva idéerna framåt.
Jag tycker också att det är lite blandat med hur olika raser skildras. Vissa känns genomarbetade och välgjorda med bra karaktär, men jag kan inte skaka av mig att det känns lite Star Trek ibland: klistra på ett extra ben på en människa och så är det klart. Det finns inte samma funderande över fundamentala olikheter mellan olika civilisationer som exempelvis hos Stanislaw Lem; det tycks helt enkelt inte ha varit Banks intresse. Det kan i och för sig till viss del hänga ihop med en aspekt som kan vara bra eller dålig:

No more Mr Exposition
En del science fiction kan vara behängd med mycket exposition, alltså att författaren lägger energi på att förklara hur världen hänger ihop. Det kan lätt slå över i infodump. Culture-böckerna är inte fria från exposition, men det hålls överlag på en sparsam nivå. En lämplig illustration kan vara skillnaden i berättarstil mellan en vanlig Disney-film, där allt förklaras tydligt, och de Miyazaki-filmer (Spirited Away exempelvis) som gått på bio i Sverige och där man bara slängs in i en alternativ värld och får klara sig bäst man kan. Det senare mindre tillrättalagda tycker jag ofta känns mer tillfredsställande, men risken är att man tappar läsaren om det blir för mycket oförklarat på en gång – som höll på att hända mig när jag började läsa andra boken. Det gör också att Culture-serien kan vara ett olämpligt val att läsa som sin första science fiction-bok; det underlättar nog om man är van vid en del science fiction-koncept. Med det sagt har jag själv egentligen inte läst enorma mängder science fiction och uppskattar ändå bevisligen The Culture.

Det bra
Vad är det då som är så bra med böckerna? Jag har redan varit inne på det, men ska jag sammanfatta det i en mening så är de helt enkelt coola. Jag vill läsa nästa bok inte bara för att jag hoppas på mer paradisskildring, utan också för att se vad han hittat på till nästa bok.

Vad är grejen med de där skeppsnamnen då?
Såhär. Självklart har the Culture en massa rymdskepp. De delas in i olika typer som har väldigt byråkratiska namn. Den största typen, flera mil långa och med kanske hundra miljoner passagerare, kan tillverka i stort sett allt som the Culture kan tillverka och har om det behövs formidabel eldkraft – den är i princip en värld i sig själv. Den typen kallas helt enkelt GSV – General Systems Vehicle. Ett rent krigsskepp kan vara av typen ROU – Rapid Offensive Unit. Den här i mitt tycke alldeles underbart byråkratiska nomenklaturen bryts helt när det kommer till namn på individuella skepp. Skeppen är verkligen individer med sina egna personligheter (som kan vara viktiga karaktärer i handlingen), och de tar själva sina namn. Ofta till andra civilisationers frustration tar de då konstiga och flamsiga namn, och det är från denna skatt jag tar mina inläggsnamn. Några av mina favoriter är
Unfortunate Conflict of Evidence
Anticipation of a New Lover’s Arrival, The
Frank Exchange of Views
(krigsskepp)
Attitude Adjuster (krigsskepp)
We Haven’t Met But You’re A Great Fan Of Mine
Ni fattar ju. Hur kan man inte älska en serie med sådana rymdskeppsnamn? Jag är inte ensam om att tänka så verkar det som. Elon Musk har tillkännagivit att han tänker ge i alla fall två av sina SpaceX-farkoster namn efter Culture-skepp.
Böckerna i övrigt är inte särskilt humoristiska, så skeppsnamnen bryter av markant. Stort plus!

Jag tänkte avsluta med att skriva några rader om de tre första böckerna. Jag råkar tycka att de alla tre är bra, och om man läser dem och fortfarande inte fastnar lär det knappast bli bättre sedan.

Consider Phlebas är alltså den första, och den skulle kunna bli antingen en riktigt bra film eller en eländig kalkon. Jag har svårt att avgöra vad som är troligast. Det är den enda bok (hittills) där Culture på allvar är i krig, och kriget skildras från en figur som samarbetar med deras fiender. Dessa fiender, idirer, är en ras som jag i boken tycker skildras med bra karaktär men som på film skulle löpa risk att bli bara trebenta utomjordingar med plasmagevär.
Det är ganska mycket laserkrig i första boken. Flera bra actionscener och en hel del ond bråd död. Det är också en pikareskroman, med kriget som fond snarare än huvudhandling större delen av boken. Bra fartig inledning till serien.

The Player of Games är inte alls actionspäckad på samma sätt. Inledningen fann jag som sagt seg. Men när den väl får upp farten är det med ett sug som gjorde att jag hela tiden ville läsa vidare. Det är dock ett lugnare, mer resonerande sug än explosionerna i första boken. Många verkar ha den här som favorit.

Use of Weapons är den bok i serien jag hittills tycker är bäst. Berättarmässigt är den rätt snårig: vartannat kapitel för handlingen framåt, och vartannat kapitel återberättar i omvänd kronologisk ordning episoder ur huvudpersonens liv. Jag tycker det funkar utmärkt, men det kräver en del uppmärksamhet från läsaren. Den har också inte mindre än tre av de mer minnesvärda karaktärerna i serien.
(Zakalwe, Diziet Sma och Skaffen-Amtiskaw, för den som undrar.)
Man får se the Culture både utifrån och inifrån, och bekanta sig närmare med några av de metoder man använder för att lägga sig i andra civilisationer. Jag gillar också titeln, som är en de där titlarna som blir bättre när man läst klart boken.

Borde du läsa de här böckerna? Tja, kanske. Jag tycker inte de känns så svåra att ta sig an, men flera andra jag pratat med tycker inte att de är helt lämpliga att börja med om man aldrig läst science fiction förut. Möjligen borde jag ägna det ett separat inlägg – vad är egentligen lämpligt att börja med?
Själv är jag i alla fall väldigt glad att Sofia (inte bara hon, men mest hon) fick mig att börja läsa dem. De har, åtminstone bitvis, gett mig en verklig wow-känsla.

Annonser

5 svar to “En kulturgärning”

  1. lycken Says:

    Jag introducerade mig själv till Culture-serien när jag snubblade över ”The Hydrogen Sonata” i bokhandeln (även om jag får erkänna att den underbara titeln hade hjälp av att jag även kände igen The Culture, troligen från den här bloggen). Den var en fantastisk introduktion till serien (för mig, som är ganska grön på scifi i bokform, fast rätt hemma i det i andra medier). Tror nog den kan funka bra för de flesta. Där är själva Culture bara med i periferin, och historien kretsar istället kring civilisationen Gzilt, vilket kanske bidrar till att fler viktiga detaljer förklaras mer ingående, medan kunskapsluckor om The Culture själv inte gjorde så stor skada.

    Därefter läste jag The Player of Games, och älskade denl! Visst är den lite seg i början, men jag visste ju på något sätt vad jag väntade på, så att fortsätta läsa var aldrig jobbigt.

    Consider Phlebas blir nästa!

    Gilla

    • Dan T Says:

      Du började bakifrån alltså! Hydrogen Sonata lär bli den jag läser sist. Då ser jag fram mot den.
      Och ja, jag tycker Consider Phlebas bör vara nästa för dig! Även om böckerna är i stort sett fristående tror jag man vinner på att läsa dem i ordning.

      Själv läste jag just ut Look to Windward som jag tyckte riktigt bra om. Excession (efter Use of Weapons) var jag inte jätteförtjust i, fast jag vet att andra gillar den. Inversions var… äh jag vet inte vad jag ska säga, den var okej men det var knappt en Culture-bok.

      Gilla

  2. lycken Says:

    Jo, bakifrån – men det fattade jag inte förrän efteråt 😛 Efter det var min avsikt att läsa dem i ”rätt” ordning, och att det blev The Player of Games därefter berodde nog främst på att jag hittade någon lista över dem i insidan av en pärm, och började i den ordningen. Bättre research till nästa gång, alltså…

    Gilla

  3. Camitz Says:

    Jag tycker du ska läsa Hyperion av Dan Simmons, inspirerad av Keats och Cantebury Tales.

    Gilla

  4. Dan T Says:

    (Sent svar)
    Känner inte till, men ska försöka komma ihåg att kolla upp!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s