Jag tänkte att det här kunde vara ett opportunt tillfälle att skriva lite om mina erfarenheter som av Centerpartiet nominerad nämndeman i Solna tingsrätt.
(För framtida referens: nu i dagarna är det mycket på tapeten att två C-nämndemän i just Solna tingsrätt dömt på ett sätt som onekligen verkar skandalöst. Det var inte jag! Och det här inlägget har ingenting med det att göra, jag bara passar på att skriva lite om att vara nämndeman.)
Jag har varit förordnad som nämndeman i Solna tingsrätt sedan tidiga 2015, det vill säga ungefär tre år nu. En stor del av idén med nämndemannasystemet är att ge allmänheten tillträde till statens dömande funktion, så det kan ju finnas en poäng i sig med att jag skriver lite om hur jag uppfattat min tid hittills i systemet. Den lystne läsaren bör dock inte förvänta sig särskilt skandaltyngda stycken. Det är inte heller avsett som en heltäckande redogörelse för nämndemannasystemet. Och om jag någonstans använder en juridisk term felaktigt – tja, jag är ju lekman.
Den politiska nomineringen
Jag hade innan jag blev nämndeman, och har fortfarande, vissa invändningar mot systemet. Inte i första hand att det är lekmän som dömer. Det finns en tanke med lekmannainslaget som man kan tycka eller inte tycka är tillräckligt god för att man ska fördra nackdelarna. Jag känner mig inte tillräckligt inläst på argumenten för att ha en tvärsäker uppfattning i den frågan. Dock kan man fråga sig om det skulle finnas juridiskt utbildade nog att bemanna våra tingsrätter om nämndemännen plockades bort.
Då är jag mer tveksam, och på ett principiellt plan, till att nämndemännen nomineras av politiska partier. Man måste strängt taget inte vara partimedlem, men det är partierna som nominerar. Det framstår som en uppenbar sammanblandning av lagstiftande och dömande makt – även om just jag, i likhet med nästan alla nämndemän, inte sitter i någon lagstiftande församling.
Uppdraget är förvisso uttalat opolitiskt. Ens politiska åsikter ska inte påverka nämndemannagärningen. Självfallet kan det vara svårt att vara helt säker på att man lyckas med det även om man ärligt försöker, men så skulle det naturligtvis vara för vem som helst som har politiska åsikter, partimedlemskap eller inte. Icke desto mindre finner jag det inte oproblematiskt att det är partierna som nominerar.
Inte för att partiaktiva skulle vara sämre lekmannadomare än andra, om man nu ska ha lekmannadomare, utan för det principiella.
Så varför ville jag bli nämndeman då? Tja, jag tyckte uppdraget verkade intressant och när vi nu ändå har det systemet tänkte jag styv i korken att systemet nog i alla fall inte blir sämre av att jag är en del av det.
Och det tror jag fortfarande inte.
Att tjänstgöra och ens förutsättningar
Som nämndeman, åtminstone i Solna, är man schemalagd ungefär en dag i månaden. Det får följden att om man bara sitter på sina schemalagda dagar så kommer man bara döma i relativt små mål. De större förhandlingarna går det ut öppna kallelser till som man kan anmäla sig till. De brukar dock komma med så kort varsel att det lär vara svårt för de flesta förvärvsarbetande att tacka ja till dem. Antagligen påverkar det nämndemannasammansättningen i tyngre mål.
Hur är då ens förutsättningar som lekman att tillföra något av värde under en rättegång? Jag tycker att man kan dela in det i tre huvudsakliga moment. Men innan jag redogör för dem ska jag påpeka att domstolens uppgift inte är att uppdaga och döma i allt som hänt vid ett tillfälle. Domstolen ska ta ställning till om åklagaren lyckas styrka den gärningsbeskrivning som finns i stämningsansökan. Exempel: om åklagaren säger att någon har misshandlat en annan person, och det under förhandlingen framkommer att någon tagit narkotika, så börjar man inte plötsligt döma ut straff för det, om det inte ingår i vad åklagaren tar upp i sin stämningsansökan. Frågan är alltså inte ”vad har hänt”, utan ”har åklagaren lyckats styrka sin gärningsbeskrivning”. Ibland är det samma sak, men inte alltid.
Det första momentet är att komma fram till vad åklagaren lyckas styrka har hänt. Det vill säga, ta del av vad som framkommer under förhandlingen och värdera olika bevis. I det momentet tror jag att en lekmannadomare har väsentligen samma förutsättningar som en juristdomare, för det förutsätter sällan någon särskild juridisk kunskap. Det är mer en fråga om att följa med i förhandlingen, tänka strukturerat och analytiskt, skilja väsentligt från oväsentligt. Och, brukar jag tänka, absolut inte tro att man är bra på att avgöra när någon ljuger eller talar sanning.
(Kuriosum: efter vad jag läst för länge sedan och utan att ha någon referens nu så är det åtminstone mycket sällsynt att någon generellt kan avgöra när någon annan ljuger. Dock finns det ganska gott om folk, exempelvis inom polisen, som tror att de är bra på det utan att vara det. Minns inte om detta var från svenska förhållanden.)
I detta skede tillåter jag mig ofta som nämndeman att tycka en hel del. Jag har hittills faktiskt bara skrivit mig skiljaktig en enda gång, men den gången var det för att jag tyckte att åklagaren inte styrkt gärningsbeskrivningen, det vill säga det föll under det här momentet.
Det andra momentet är nära besläktat med det första: att avgöra om det man kommit fram till har hänt är i enlighet med det lagrum åklagaren åberopat. Och här kan det bli knepigt som lekman. Var går gränsen mellan misshandel och grov misshandel? Vad är snatteri och vad är stöld? Vad är ringa narkotikabrott och vad är narkotikabrott av normalgraden? Ibland kan detta bli diskussionsfrågor, men vanligen måste man låta juristdomaren avgöra saken. Visst kan jag tycka att en viss misshandel är grov, men det vi ska avgöra är vad lagen säger, och för de flesta fall finns prejudikat att gå på.
Det tredje momentet är där jag tycker det är svårast att som lekman tillföra något. Det är när, i de fall den tilltalade funnits skyldig, påföljd ska bestämmas. Då är det oerhört svårt att säga så mycket när juristdomaren meddelar vad som är brukligt för aktuellt brott. Hur ska en lekman kunna ha koll på sådant? Visst kan jag och mitt allmänna rättsmedvetande tycka saker, och det gör vi, och ibland framför jag det, men vi kan ju inte sitta i tingsrätten och ändra rättspraxis. Det är knappast vår uppgift.
I fall då det enligt juristdomaren inte är självklart vad som bör utdömas har jag varit med och påverkat utfallet, men jag har aldrig insisterat på eller skrivit mig skiljaktig för något som juristdomaren säger inte faller inom normal rättspraxis.
För att sammanfatta så tror jag att lekmannadomare kan göra bra ifrån sig under första momentet, att ta ställning till vad som hänt. Det betyder inte att alla nämndemän också är bra på det. Jag har stött på några nämndemän som inte slagit mig som briljanta – vilket i och för sig är fallet på de flesta arbetsplatser. Men nämndemännen har i alla fall mer eller mindre samma förutsättningar som juristdomaren i den här fasen.
De två senare momenten är jag mer tveksam till. Att avgöra om åberopat lagrum är tillämpligt kan man i vissa fall bidra till, men när det kommer till att utdöma påföljd har jag svårt att se att en lekmannadomare som inser sina begränsningar ska ha mycket att säga.
Överlag väger juristdomarens ord mycket tungt. På papperet är nämndemän och juristdomare (nästan) jämställda. I praktiken ser det inte riktigt ut så.
Det gäller att komma ihåg vad frågan är. Frågan är inte om målsägande och tilltalade är bra människor. Frågan är: har åklagaren styrkt sin gärningsbeskrivning eller inte? Min känsla (dvs jag har inte data att backa upp det med) är att det ofta är här det brister när nämndemän hamnar galet.
Andra skandaler då?
Ibland hör man om nämndemän som somnar under en förhandling. Jag betvivlar inte att det sker, men jag har aldrig sett det hända själv. Det var en sak jag var lite orolig för innan jag började – inte att jag skulle rentut somna, men jag vet ju hur jag kan koma ur på föreläsningar. Det får inte hända under en huvudförhandling!
Och det har det inte gjort heller, hittills. Det går förvånansvärt bra att aktivt följa med hela tiden. Ett kvitto på det är att jag brukar vara helt slut efter en heldag i rätten. Någonstans kostar det att vara på spänn hela dagen.
Det har, som jag redan varit inne på, hänt några gånger att jag tycker att mina mednämndemän inte klarar av att föra ett stringent resonemang. Att de liksom inte tänker klart. Rättvisans svärd blir i deras händer mer en strut med gamla räkskal. Det kan vara frustrerande, vilket också kan märkas på juristdomaren. Jag har dock hittills aldrig varit med om att sådant krokigt tänkande ändrat ett domslut. De flesta nämndemän som jag stött på har, på gott och ont, svårt att när det kommer till kritan verkligen hävda en avvikande åsikt.
En (1) gång har jag stött på en nämndeman som resonerat på ett sätt jag tyckte inte bara var krokigt utan även, hur ska jag säga, avvek från hur en rätt över huvud taget bör tänka. I slutändan skrev hen sig inte skiljaktig vilket hen i någon mening borde ha gjort eftersom hen egentligen och uppenbart inte höll med övriga. Så, frågar sig den nyfikne, från vilken parti kom denne nämndeman?
Jag vet inte. Vi diskuterar nästan aldrig partitillhörighet. De allra flesta gånger vet jag inte vilka partier som nominerat de nämndemän jag sitter med, och jag försöker inte gissa heller. Det ingår ju i uppdragets kärna att vara opolitisk, så jag tycker det verkar vara en bra idé att i möjligaste mån undvika politik när jag är där.
Jag ska inte påstå att det inte förekommer andra avsteg från det lämpliga. Det har hänt att nämndemän i någon paus undsluppit sig åsikter om karaktären hos någon av målets parter. Jag inser att det här nu ser ut som en långt inlägg där jag försöker rentvå mig själv, men det skulle inte falla mig in att fälla sådana kommentarer. Oaktat allt annat känns det så ovärdigt vad vi är där för.
I de allra flesta fall är min främsta kritik mot mina mednämndemän dock att de helt enkelt är för tysta, och sällan gör sin stämma hörd när det är dags att tycka saker. Det kan emellertid vara en orättvis kritik. De mål som avgörs på ungefär en dag är sällan speciellt invecklade. Hittills har jag aldrig hört någon säga ”…och rummet var låst från insidan!” Ofta – inte alltid, men ofta – är själva skuldfrågan inte så mycket att diskutera. Och då torde värdet i en animerad debatt om skuldfrågan vara begränsat.
Avrundning
Så, för att avrunda så tycker jag att det är problematiskt att nämndemän nomineras av politiska partier. Inte för att de, om vi nu ska ha lekmannadomare, skulle vara sämre än andra, utan av principiella skäl.
I en del av domstolens arbete tror jag att en lekman kan göra ungefär så mycket nytta som en juristdomare. I andra delar, som man som lekman formellt också ansvarar för, finner jag nyttan mer tveksam.
Och i det urval av nämndemän jag träffat finns helt klart delar som inte håller den intellektuella standard jag skulle önska. Men det gäller också de flesta arbetsplatser. I de flesta fall har jag inget ont att säga om mina kollegor. Ett krux med att vara nämndeman är dock att man inte kan vinna, bara förlora; om man agerar korrekt och välövervägt gör man helt enkelt sitt jobb och får ingen särskild medalj för det. Men när det fallerar i någon av dessa aspekter kan det gå riktigt åt skogen.
Även detta har i och för sig likheter med många arbetsplatser.
Så långt mest saker jag redan sagt. En sak jag inte sagt är: det är jätteintressant att vara nämndeman. Som i JÄTTEINTRESSANT. Och det kan jag tycka även om jag inte är helt övertygad om systemets briljans.
Den sortens mål jag mest sitter på, kortare och enklare mål, har jag hört kallas gråting. Men även när ett mål är ointressant så är det ändå intressant. Så från ett rent personligt perspektiv är jag väldigt nöjd med att få tjänstgöra som nämndeman, och jag har sällan tagit en uppgift på så mycket allvar.
Förvånansvärt vettig 