It’ll be over by christmas

eller

Vad borde vi göra nu, i två delar. Nu när Kreml kraftigt ökar sitt krig mot Ukraina.

Ett: vi ska självklart gå med i Nato. Nato är inte i sig något mirakel. Vi kommer inte automatiskt vara trygga för att vi är med i Nato, och vi kommer inte automatiskt vara körda om vi inte är med. I båda alternativen är vi dårar om vi inte kraftfullt rustar upp totalförsvaret, för vi måste ha en betydande förmåga att klara oss på egen hand. Men Natomedlemskap medför en betydande avskräckningseffekt för en angripare. Det är inte en slump att Kreml krigar mot Ukraina och inte – ännu – mot baltstaterna. Jag tycker det är rimligt att säga att Natomedlemskap inte är tillräckligt, men att det är nödvändigt.

Det här är inte tänkt att bli ett inlägg med lång argumentation kring Nato. Vi borde vara förbi det vid det här laget. Den som vill läsa vad jag skrivit tidigare om det kan börja här.

Kreml säger rätt ut att man tar sig rätten att ha en intressesfär där man inte tänker tillåta de ingående länderna att fatta sina egna säkerhetspolitiska beslut. Kreml säger också att Finland och Sverige ingår där. Vi borde självfallet i lugn och ro ha gått med i Nato på 90-talet eller allra senast på 00-talet. Men av återstående alternativ är i morgon det bästa. Kreml visar nu – åter – att man är beredd att ta till mycket våld för att hävda sin intressesfär. Vi kan ha en begränsad tid på oss att agera.

Det har länge varit uppenbart för den som verkligen lyssnat att försvarsminister Hultqvists motstånd mot ett Nato-medlemskap inte håller för säkerhetspolitisk granskning. Anledningen att han vidhåller detta motstånd är rimligen inte säkerhetspolitiskt, utan socialdemokratpolitiskt. Jag tror att Hultqvist är uppriktigt intresserad av det svenska försvaret, men jag tror att han är ännu mer intresserad av att vara socialdemokrat. Man skulle kunna tro att S skulle ta sig samman hantera sin interna konflikt när så mycket står på spel, men hur man hanterade – eller snarare avstod från att hantera – energifrågorna under senare år indikerar tyvärr snarare att för S är det viktigaste alltid att ha internt lugn i regeringen eller partiet. Det är svårt ansvarslöst. Tyvärr motsätter sig S, V och MP ett Nato-medlemskap, och SD är fullständigt säkerhetspolitiskt opålitliga. Så det parlamentariska underlaget för ett Nato-medlemskap och dithängande frågor ser verkligen inte bra ut. Det förändrar inte att någon skulle behöva ruska om S och få dem att snap out of it och för en jävla gångs skull skärpa sig, det här är inte på lek längre.

Två: vi behöver tänka på vad vi ska göra om Kreml använder kärnvapen.

Vafan snackar han om, kärnvapen, nu har han (jag) väl ändå blivit knäpp?

Nä. Jag pratar inte om bombmattor med megatonbomber. Men Ryssland har både övat och talat om insatser med kärnvapen som en avkylande insats. Alltså, om man tycker att motståndaren biter ifrån för mycket, göra en begränsad insats med kärnvapen. För att visa att man menar allvar. Man tenderar att kriga som man övat och Ryssland har tidigare varit närmast förvånande öppna med vilken doktrin man i framtiden avser tillämpa. Det betyder inte att de faktiskt kommer använda kärnvapen. Ska jag gissa – och en gissning är det – så är sannolikheten för det låg. Men OM de gör det får inte resten av världen bli helt överraskade och inte veta vad man ska göra. Jag hoppas att rätt folk redan tänkt igenom det scenariot, eller i alla fall gör det nu. Det duger inte att gripas av panik då.

Det implicita underliggande temat här är: vi vill ha fred. Men om det är någon annan som inte vill ha fred, då blir det inte fred.


%d bloggare gillar detta: