Agera, agera och agera.

Jag närmar mig nu finalen i min publiceringsmässigt lite ryckiga serie om det svenska militära försvaret; varför vi har det, hur tillståndet är och vad vi bör göra. Jag hade sett framför mig hur det skulle utmynna i ett kraftfullt ”Och därför anser jag”, men finner i stället att när jag nu lagt grunden i de tidigare inläggen i samma serie så faller sig slutsatserna så självklara att de närmast är antiklimatiska.
De tidigare inläggen länkas till längst ned i detta inlägg, och jag utgår från att du läst dem innan du läser det här. Det går fint att läsa det här inlägget utan att ha läst de tidigare, men då blir det ganska mycket slutsats och ganska klent med underbyggande argumentation.

Det är mycket angeläget att vi
För det första
rustar upp försvaret så att det
a) når en adekvat tröskelförmåga
och
b) har en uthållighet som gör att man i händelse av angrepp kan hålla stånd så länge att hjälp har möjlighet att anlända.

Tröskelförmåga är alltså att man troliggör för en presumtiv angripare att man kommer bita ifrån så hårt att det kostar mer än det smakar att angripa. Detta troliggörande står på två ben. Dels är det själva förmågan, alltså sådant som räknas i kanoner och par kängor. Men det är också försvarsviljan. Den är svårare att ta på, men är helt enkelt beredskapen att i ett skarpt läge göra bruk av sin förmåga. Ett exempel är det resoluta svenska agerandet när U137 hade gått på grund vid Karlskrona och sovjetiska fartyg gjorde sken av att påbörja en fritagningsoperation in på svenskt vatten. Sverige skulle givetvis inte i längden kunnat stå emot ett fullskaligt sovjetiskt angrepp, men att man synbarligen var beredd att sätta hårt mot hårt fick uppenbarligen Sovjet att avblåsa operationen; kalkylen var inte lockande.
Försvarsvilja är inget man beställer fram på samma sätt som man kan beställa extra maskeringsnät, den är till sin natur psykologisk, men att börja återuppbygga försvaret är i sig en signal om försvarsvilja.

Uthålligheten i ofred har lidit svårt under försvarets omställning på senare år. Inriktningen har helt och hållet varit fredstida effektivitet med internationella insatser som dimensionerande fall. Att någon skulle genomföra ett strategiskt överfall och snabbt slå ut viktiga funktioner har inte varit ett prioriterat scenario. Det behöver det vara, om vi ska ha någon chans att hålla ut tills den där hjälpen, vad den nu skulle bestå i, kan komma.

Jaha? Är det här allt? Ingen uppräkning av prylar och förband vi behöver?
Nej, det tror jag mest skulle bli dumt. Visst kan jag nämna några saker jag tror vi absolut behöver (exempelvis krigsbaser åt flyget och ett mer kapabelt luftvärn), och även några saker som antagligen vore bra. Men jag sitter helt enkelt inte på kompetens nog för att avgöra hur många brigader si-och-så som skulle behövas. Jag skulle kunna återkomma med enstaka nedslag, men även om vi bestämmer oss för att nu på allvar bygga upp en försvarsförmåga kommer pengarna inte räcka till allt nice-to-have, och om jag då står och pekar ut precis vad vi ska göra ned på kompaninivå så blir det lite som om landstingspolitikerna skulle tala om precis hur många skyddshandskar sjukhuset ska köpa nästa år. Jag avstår alltså från det. Tills vidare.

Okej. Den där hjälpen då? Hjälpen som eventuellt ska komma om det skiter sig?
Ja det är ju också helt självklart.
För det andra
ska vi omgående söka NATO-medlemskap.

Det finns en, och endast en, försvarsallians med kapacitet att erbjuda Sverige någon meningsfull försvarsgaranti, och det är Nato.
(Eftersom jag är lat orkar jag inte skriva NATO varje gång, Nato får duga.)
Vi är redan med i en annan allians, EU. De flesta EU-länder är med i Nato. Att de skulle gå med på att skapa en fungerande försvarsallians parallellt med Nato för att blidka svensk beröringsskräck är rent ut skrattretande.
Nato måste vara en del av den svenska förmågan, både sett till tröskel och uthållighet. Det räcker inte med Nato; vi måste fortfarande anstränga oss själva. Nato är inte tillräckligt, men nödvändigt. Att bygga dessa förmågor utan Nato-hjälp skulle vara oerhört dyrt.
Nato är inte perfekt, men är ändå den bästa existerande approximationen av en allians av liberala demokratier. Det är där vi hör hemma.
I korthet är inte argumentet för ett Nato-medlemskap svårare än så.

Sedan finns det en uppsjö argument emot Nato. De flesta dåliga, tycker jag. Jag kan inte gå igenom alla grundligt i det här inlägget, det blir alldeles för långt. Men jag kan ta mig an några av de vanligare och kortfattat bemöta dem.

  • Neutraliteten har tjänat oss väl.
    Okej, det här kan ta några rader i anspråk.
    För det första är vi sedan ett par decennier inte neutrala ens formellt. Senast med EU-inträdet upphörde neutraliteten. Vår solidaritetsförklaring utesluter också neutralitet.
    Vidare: vi var under andra världskriget och under kalla kriget – de perioder man oftast pratar om – neutrala på papperet. I praktiken präglades perioden snarare av avsteg från neutraliteten. Under kriget först gentemot Tyskland, sedan mot de allierade. Det fanns också andra länder i Europa som förklarade sig neutrala (som Norge och Danmark), men inte hjälpte det dem. Pappersneutraliteten var ett mycket bräckligt skydd mot omvärlden.
    Under kalla kriget var vi lierade med Nato, vilket Sovjetblocket mycket väl visste om. I den sovjetiska krigsplaneringen fanns cirka 50 kärnvapen vikta för Sverige. Även i ett något mindre destruktivt scenario planerade man för begränsade kärnvapeninsatser mot Sverige. En aggressor har alltid veto mot en annans neutralitet, och Sovjet såg Sverige som en del av Nato. Det finns pålitliga vittnesmål om att ryska försvarsmakten även 2004 sorterade svenska marinen under Nato-flottor. Hade det blivit krig hade den svenska neutraliteten inte alls tjänat oss väl.
    Och vi har som sagt redan avsagt oss neutraliteten. Den finns inte. Glöm den.
  • Är vi med i Nato måste vi basera kärnvapen hos oss.
    Nej. Detta är falskt. Det finns explicita uttalanden att ingen som inte vill behöver ha kärnvapen hos sig.
  • Vi ska inte vara med i en kärnvapenallians.
    Vi är med i EU. EU har inga kärnvapen, men några EU-länder har kärnvapen. Nato har inga egna kärnvapen. Några länder som är med i Nato har kärnvapen. Ser ni likheterna? Det här är ett otroligt svagt argument.
    Vidare räknade vi uttalat under vår så kallade neutralitet med att skyddas av USA:s kärnvapenparaply. Att gå med i Nato skulle inte göra vare sig från eller till för vår kärnvapenfrihet.
  • Om vi går med i Nato måste vi öka våra försvarsutgifter till 2% av BNP.
    Det stämmer att Nato rekommenderar sina medlemsstater att ligga på åtminstone den nivån, även om få verkligen gör det. Givet Sveriges eftersatta försvar vore det dock oklokt att ignorera rekommendationen. Så ja, det skulle kosta mer pengar än i dag. Men som jag tycker att jag har visat så är inte det ansvarsfulla alternativet att ligga kvar på dagens nivå och göra ingenting. Alternativen är antingen Nato, och en ökning av utgifterna, eller inte Nato och då en fullständigt hisnande ökning av utgifterna.
  • Vi ska inte delta i USA:s anfallskrig. (detta argument tillagt efter inläggets första publicering)
    Här kan det vara lite oklart precis vad man menar, men såväl Irak- som Vietnamkrig demonstrerar tydligt att Nato inte fungerar så.
  • Det skulle destabilisera vårt närområde om vi gick med i Nato.
    Detta är kodord för att vi inte ska reta Ryssland, för då blir de kanske arga. Självavskräckning alltså. Under en och endast en omständighet innebär svenskt Nato-närmande väsentligt ökad krigsrisk: om Ryssland ändå hade tänkt att i närtid överfalla Sverige, ja, då kan förhandlingar om medlemskap provocera fram ett tidigare överfall.
    Under andra omständigheter är det snarare det säkerhetspolitiska hål vi i dagsläget utgör som är destabiliserande.
    Skulle Sverige börja förhandla om medlemskap så skulle Ryssland föra mycket oväsen om det, det går jag med på. Ryssland som det ser ut i dag kommer nämligen motsätta sig samtliga åtgärder ägnade att stärka dess grannars försvarsförmåga. Man bör i det sammanhanget fråga sig: är baltstaterna i dag mer eller mindre utsatta än vad de hade varit om de inte hade gått med i Nato medan tid var? Och om Kreml är så angeläget om att grannarna inte ska kunna försvara sig, är det då klokt att gå Kreml till mötes på den punkten?
    Jag tycker att svaren är uppenbara.
  • Vi ska inte bidra till en rustningsspiral. (argument bara delvis relaterat till Nato)
    Västeuropa har kraftigt rustat ned de senaste decennierna. Ryssland rustar upp i en rasande takt. Västeuropa lägger fortfarande sammanlagt mer pengar på försvar än vad Ryssland gör, men det säger inte allt om vilka förmågor man har. Från ryskt håll har man uttalat att om några decennier ser framför sig ”en försvarslös kontinent”.
    (Sergei Karaganov: ”In reality, Europe is becoming a defenceless continent, [..] Without America the Europeans will be left naked and defenceless, because except for Britain, they have no armed forces to speak of”)
    Tänk på det. Tänk på Rysslands upprustning. Tänk på utvecklingen av det ryska samhället. Tänk på vad Ryssland gör mot sina grannar.
    Om att skaffa sig en grundläggande försvarsförmåga i skuggan av den aggressivitet vi ser i dag är att bidra till en rustningsspiral, ja då tackar jag ja. Alternativet är sämre.

Det får avsluta den här serien.

Liksom de flesta skulle jag föredra om ett försvar inte behövdes och vi kunde koncentrera oss på andra trevligare saker i stället. Men just försvaret är en fråga där vi inte har lyxen att kunna göra precis som vi själva vill, oberoende av omvärlden; när det gäller att leva i evig fred har omvärlden alltid veto.

———

Det här är den avslutande del fem i min nystartade serie om det militära försvaret.
Del ett är här och handlar om varför vi alls ska ha ett försvar.
Del två är här och handlar om när vi behöver ett försvar.
Del tre är här och handlar, på ett ungefär, om vår säkerhetspolitiska position.
Del fyra är här och handlar om varför vi inte ska förlita oss på återaktiverad värnplikt.
Utöver detta finns spridda inlägg i kategorin Ultima ratio regum.

Vill du läsa mer om svensk tröskelförmåga, både historiskt och i framtiden, rekommenderar jag FOI-rapporten ”Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift?”. Den är utgiven förra året, strax innan Ryssland överföll Ukraina, men är inte för den skull omodern.

Vill du läsa mer om NATO rekommenderar jag ”Nato – för och emot”, en antologi utgiven 2014 av Kungl Krigsvetenskapsakademien, ISBN 978-91-980878-2-6.

Annonser

2 svar to “Agera, agera och agera.”

  1. Trumpenhet | Förvånansvärt vettig Says:

    […] själva. Det är däremot länder som inte brytt sig särskilt mycket om att ha ett eget försvar. Minns det Kreml-anslutna […]

    Gilla

  2. Pest eller tårta | Förvånansvärt vettig Says:

    […] mot ett Nato-medlemskap är naturligtvis inte detta. Jag går igenom några av de vanligare här. Ett argument som ofta förekommer är att vi inte ska sätta oss i knät på USA. Implicit eller […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s