Förvånansvärt vettig

De senaste veckorna har min syn på Socialdemokraterna förändrats. Det kan tyckas vara en futtig sak att blogga om men för mig spelar det viss roll. Förändringen föranleddes av försvarspolitik men spiller över på annat. Jag har i många år räknat med, och högljutt hävdat, att Hultqvist egentligen vill gå med i Nato men inte kunnat säga det högt, eftersom han företräder en regering som inte velat det. I korthet har jag trott så för att

• Det skulle förklara varför han var så ivrig att upprätta en massa bilaterala försvarsrelaterade avtal med andra länder. Han inser att ett Nato-medlemskap vore den enklaste och bästa lösningen men han kan inte få det så han försöker jobba runt problemet.
• Det skulle också förklara varför han så lätt brusar upp och blir oförskämd när någon i debatt påpekar att hans argumentation kring Nato inte går ihop. Varför är avtal med andra Natoländer bra men Nato – det enda som ger oss en försvarsgaranti – inte bra? Han vet att den inte går ihop och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på. Han vet att det är struntprat att ett svenskt Nato-medlemskap skulle vara destabiliserande och han blir frustrerad när han måste försvara något han egentligen inte tror på.
• Det är svårt att under lång tid jobba med svenskt försvar och inte någonstans på vägen komma till slutsatsen att ett Nato-medlemskap vore att föredra framför att inte vara medlem. Jag säger inte att det är omöjligt, det är det bevisligen inte, men jag påstår att de flesta når den slutsatsen. Nej jag har inga data på det, det är en magkänsla grundad på ett drygt decennium av att ha arbetat i sektorn.

Men i början av juli publicerade SvD reportaget ”Så gick det till när S vände om Nato”. Den är säkert bakom betalvägg men där är den i alla fall. Jag kan inte veta att den helt korrekt återger förloppet men jag har kommit att tro att den i huvudsak är korrekt, och här kommer en helt annan bild fram. Om Hultqvist tycks jag hela tiden haft fel, han verkar faktiskt personligen ha varit emot Nato-medlemskap. Det sänker min aktning för honom. Att vara försvarsminister från 2014 till nu och ända tills nyss själv varit emot Nato-medlemskap tycker jag är svagt. S-ledningen i övrigt ger ett till större delen handfallet och borttappat intryck. Man ser inte vad som händer i omvärlden säkerhetspolitiskt. Man fattar inte.

I korthet har jag alltså länge trott att ledande S-politiker haft okej koll, om inte av egen kraft så uppbackade av kunniga underhuggare. Att de ändå förfäktat en dålig politik har jag tillskrivit att man prioriterat lugn i regeringen och partiet framför omvärldens krav; att man dragit en del rejäla chansningar med landets bästa för att man tycker regerandet är viktigare. Det är ingen smickrande bild, men det är den jag haft. På försvarsområdet verkar jag alltså haft fel. Det var inte i första hand maktspel. S var helt enkelt inte bättre än de såg ut att vara. Det ligger då nära till hands att börja misstänka samma sak på andra områden jag bevakar och där S sett ut att prioritera regeringens inre lugn framför att göra det rätta.

Ja jag tänker förstås på energipolitik och i förlängningen klimatpolitik, eftersom klimatpolitik i svensk kontext till övervägande del är en energifråga. Det handlar om många saker. Det är hur man utan konsekvensanalys politiskt drivit fram nedläggning av kärnkraft vilket slagit sönder vårt elsystem och lett till miljontals ton av onödiga CO2-utsläpp. Det handlar om hur man så sent som förra året, synbarligen för att behålla regeringens inre lugn, utsatte oss för mycket allvarliga risker som om de faller ut kommer döda människor, genom att förhala beslutet om slutförvar för använt kärnbränsle (jag skriver något mer i detalj om det här). Både klimatminister Strandhäll och energiminister Farmanbar har också flera gånger gjort uttalanden om kärnkraft och elsystem som är rent häpnadsväckande felaktiga, som att av tv-serien Chernobyl dra slutsatsen att svensk kärnkraft är för farlig, eller att likställa väderberoende och planerbar elproduktion. Det är allvarligt, men jag har då halvt om halvt tänkt att det är bara inte möjligt att de tror på det där själva. Det måste vara rent politiska skäl bakom att säga sådana saker.

Nu, efter att ha läst SvD-reportaget om S och Nato, är jag mer benägen att tro att nä, det här är inte ett taktiskt politiskt spel med höga insatser. Utan åter, de är helt enkelt inte bättre än så här.

Det finns förstås många politikområden där man helt legitimt kan tycka olika – för att man har olika mål, eller för att man är oense om metoden att nå ett visst mål. Men det här senare handlar inte om det. Elproduktion och framför allt elsystem är förvisso tekniskt komplicerat, och jag har själv inte mer än grundläggande amatörkoll. På många sätt är det olyckligt att de blivit föremål för politisk kohandel, de lämpar sig verkligen inte för det. Men nu är det så det är, och jag lutar mer och mer åt att vare sig klimat- eller energiminister har ens grundläggande amatörkoll på de tekniska delarna av frågorna, och de har ingen som hjälper dem att skaffa sig det. Eller hade i alla fall inte nyligen. Det finns givetvis personer i S som förstår dessa frågor, men de verkar inte ha ministrarnas öron.

Jag vet att det förekommer att partiföreträdare påstår saker som de vet inte stämmer, vilket jag tror huvudsakligen är en följd av hur politik fungerar. Har man väl investerat en massa politisk energi internt och externt partiet för att etablera en linje tar det emot väldigt mycket att ändra den. Man kommer också bli medialt ifrågasatt om man byter linje. Det är alltså politiskt dyrt att byta linje. Jag har tänkt länge jag skulle skriva något om det men… nöjer mig sådär nu.

För att återgå till inläggets poäng, mina två alternativa synsätt på S här är alltså att de antingen (i vissa viktiga frågor) medvetet pratar strunt för att de tror att det gynnar det egna maktinnehavet, eller att de omedvetet pratar strunt för att de inte förstår frågan. Jag säger inte att det ena eller andra är tydligt bättre, inget av dem är smickrande. Jag säger inte heller att detta skulle vara unikt för S, båda lär förekomma i samtliga partier. Att jag skriver om S nu är dels för att de har rykte om sig att vara ovanligt maktfokuserade och dels för att de är ett så stort parti att jag, halvt outtalat, tänkt att nämen de måste ha koll på detta (där ”detta” kan vara någon av ovanstående frågor) egentligen. Och att SvD-reportaget ändrat på den bilden.

Man kan med viss rätta tycka att jag är sen till partyt ”S är ett parti som alla andra”. Men sent ska syndar’n vakna, antar jag.

This entry was posted on söndag 31 juli, 2022 at 11:16 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.