Ett val bland kval

Efter lång tvekan har jag både fattat ett beslut om hur jag ska rösta i riksdagsvalet och bestämt mig för att motivera det i det här inlägget. Om inte annat kan det bli en dokumentation som jag sedan kan gå tillbaka till för att se om jag hade tolkat läget korrekt. Inlägget är en direkt fortsättning på förra inlägget där jag drog upp mina huvudsakliga riktlinjer. I det här inlägget kommer jag förutsätta att man läst det förra. Och jag pratar alltjämt bara om riksdagsvalet här, för region och kommun dominerar andra överväganden.

Rangordning av katastrofer

Det här är ett val som präglas av skademinimering. Jag har tre saker jag ser som dimensionerande det här valet, utan att för den saken påstå att det bara är dessa tre saker som är viktiga; det är det inte.

SD i regering

Att ha SD i regering är den katastrof jag rankar högst. Jag är fortfarande övertygad om att SD, om de gavs chansen, aktivt och medvetet skulle börja montera ned den liberala demokratin. Det skulle de inte kunna göra obehindrat i en koalition, men de skulle fasen försöka, och de skulle vara med och hålla i det säkerhetspolitiska och rättspolitiska rodret. Det får bara inte hända. Och det är alltså innan vi ens börjat tala om deras migrationspolitik, för att bara nämna något.

Energi/el och klimat

Även här står sig den tidigare bedömningen väl, och/men kan utvecklas något. Att vi har en akut elkris har nog alla märkt. Grundorsaken till den svenska delen av den krisen är inte Rysslands krig mot Ukraina – kriget har förvärrat situationen men inte orsakat den. Grunden är att vi plockat bort planerbar produktion i sådan omfattning att nätet blivit farligt instabilt; jag kan inte skriva i detalj om det, för då blir inlägget extremt långt. I stort sett allt jag sett stärker min uppfattning att partierna till vänster över huvud taget inte förstår problemen. MP prioriterar fortfarande att plocka bort kärnkraft framför allt annat, och Bolund hänvisar explicit till den beryktade så kallade Stanford-rapporten, vilket i saklighetstermer närmast är att jämföra med rent antivaxxeri. V känner inte till skillnaden mellan elproducent och elhandlare och svamlar om storskalig vätgaslagring, vilket är att betrakta som fria fantasier. S har börjat mumla mot slutet av valrörelsen men har hittills verkat för att skjuta energiförsörjningen i sank, ansvariga ministrar ger inte sken av att förstå sina sakområden och S ger just inga besked alls. Och C, ja… en del inom C säger att man visst är för kärnkraft men det är helt enkelt inte sant (vilket inte är samma sak som att den som säger det ljuger). I allt väsentligt kvarstår min bedömning från när jag lämnade C.

Det finns inget sätt att omedelbart lösa elkrisen, som är en fysikaliskt grundad kris. Den är politiskt orsakad men kan inte lösas med bara politisk vilja. Vad man däremot kan göra är att politiskt se till att det börjar vidtas åtgärder som kan lösa de fysikaliska problemen. Det kommer ta tid, men desto viktigare att komma igång fort. Och jag ser alltså inga som helst tecken på att det kommer hända med VMPSC vid rodret. De verkar inte ens förstå vad problemen handlar om och de kommer inte att börja lösa dem. Det finns naturligtvis personer i dessa partier som förstår, men av detta syns i stort sett ingenting när man tittar på hela partiets kurs. Vill man läsa mer men ändå översiktligt om partiernas inställning finns en sammanställning i tidningen Energi.

Jaha, varför är detta så farligt då? Kan vi inte bara leva med lite höga elpriser ett tag?

Det är farligt av två skäl.

Dels för att om vi inte kan förse oss med enorma mängder fossilsnål el har vi inte en chans att klara klimatmålen. Det räcker inte att bara ha en massa energi, men det är en nödvändighet. Får VMPSC fortsätta i enlighet med sina övertygelser är det fullständigt uteslutet att vi klarar det. Finns inte en chans. Vad jag menar är inte att vi bara ska bygga kärnkraft, men mer planerbar och stabiliserande energi är en förutsättning för att kunna bygga mer vind och sol; nätet fungerar inte annars. VMPSC har ingen fungerande plan för hur vi ska klara klimatmålen och det finns inga tecken på att de kommer skaffa sig en.

Dels för att det inte är fråga bara om lite höga energipriser. Nätet är alltså redan i dag farligt instabilt. Det orsakar enorma samhällsekonomiska kostnader, och fortsätter vi på inslagen riktning är roterande strömavbrott inte ett skräckscenario utan mer av ”jamen lite roterande strömavbrott är väl inte så farligt ändå jämfört med alternativet”. Det går inte att utesluta ett kollapsat nät, och för att hårdra det lite, men bara lite, har vi inte el så har vi inte något samhälle. Alla frågor om välfärd, skola, försvar blir irrelevanta. Men även om en kollaps undviks kommer vi gå mot alldeles äkta fattigdom om vi fortsätter så här. En sådan utveckling är dåliga nyheter för den som vill se en demokratisk utveckling – eller för den delen någon form av välstånd. Vi bara måste ha leveranssäker och ekonomiskt rimlig el. Vi har kunnat ta det för givet länge, men det är inte så längre, och det är inget som kommer ordna sig automatiskt för att det vore dåligt om det inte ordnade sig.

Inget av det här kommer gå att ordna snabbt, men vi kan inte sitta en mandatperiod till utan att börja lösa det. Vi måste åtminstone visa att vi har en fungerande modell och jobbar på att implementera den. Gör vi inte det kan vi till ovanstående faror lägga ett stort frågetecken för vår uthållighet i stödet till Ukraina.

SD i budgetsamarbete

Den tredje dimensionerande frågan. Jag har i en bunt år argumenterat emot ett budgetsamarbete med SD, vilket beskrivs i föregående post. Jag vidhåller att det är en dålig idé, och dessutom en motbjudande sådan. Men det behöver inte vara lika katastrofalt som vare sig SD i regering eller att inte lösa el- och klimatproblemen. Det beror på vad som överenskoms i ett sådant samarbete.

Kom till saken nu, hur ska du rösta?

Okej okej. Ja de två möjliga alternativen var L eller blankt. Det hängde till stor del på hur jag tror att L kommer agera, och efter att ha grävt i det är mitt beslut i skrivande stund att rösta L. Jaha så jag gillar fascism, är det så? Nej lugn nu. Så här har jag resonerat.

Hur göra med SD?

L har landsmötesbeslut på att inte släppa fram en regering med SD i. Det är också något som ett antal gånger har upprepats under valrörelsen, liksom att L hellre tar ett extra val än att släppa fram SD i regering. En god del av L:s riksdagsgrupp kommer också, ja om de blir kvar i riksdagen förstås, bestå av ledamöter som är kritiska till L:s blockbyte och jag tror inte det går att köra över dem i den frågan. Om inget dramatiskt händer i opinionen kommer SD inte kunna ingå i en regering om L säger nej till det och jag betraktar det som i praktiken uteslutet att L inte kommer säga nej. Därmed undviks det främsta katastrofscenariot, SD i en regering.

Jaha men SD i budgetsamarbete då? För det måste väl vara vad man hoppas på till höger i så fall. Tror vi att L kan hantera SD i ett budgetsamarbete?

Som frågan är formulerad: nej. Ingen kan ”hantera” SD, om man med det menar tala förstånd med dem så att de blir förståndiga. Vad man kan göra är att säga nej när de kommer med anskrämliga idéer. Vad kan vi förvänta oss av L där? Jag har pratat med flera L-företrädare och fått svar på det. Det finns landsmötesbeslut på ett antal saker man inte kan ge sig om, och jag citerar den lista jag fått:

  • Asylrätten måste värnas
  • Kvinnors rätt till sina kroppar ska stärkas inte bara försvaras
  • Kulturen och medierna ska fortsätta vara fria från klåfingriga politiker
  • De skydd som HBTQ+ personer och Sverige minoriteter har rätt till får inte röras
  • Sveriges roll i världen får inte försvagas (bistånd, 1%-mål)
  • Domstolar och universitetens oberoende

Vi bör kunna lita på detta, av ungefär samma anledning som man kan lita på att SD inte kommer släppas in i regering; det kommer inte gå att få riksdagsgruppen att gå med på annat. Ja plus att man offentligt sagt att detta är våra röda linjer.

Ett motargument jag hört är att det där kommer SD inte gå med på. Nä, så kanske det är. Men jag tycker inte det är ett jättestarkt argument, ”det här kommer inte flyga hos SD”. Jag menar, antingen är man orolig för att L ska komma för mycket överens med SD, eller att L ska komma för lite överens med SD. Inte båda. Visst, det kan bli så att det i längden inte går att hålla ihop något med SD-stöd. Ja, då är det så. Det är inte hela världen. Då får vi – om det blir en högermajoritet förstås – antingen hitta en annan konstellation eller ta ett extra val.

Jamen varför L?

Det måste väl finnas något skäl till att rösta L, mer än att de inte kommer släppa fram en SD-regering? Är inte L rätt muppiga dessutom?

Jag försöker inte sälja in L som ett perfekt parti, även om jag vill ta chansen att påpeka att Allan Widman inte kandiderar och hoppeligen ersätts av Johanne Hildebrandt som försvarspolitisk talesperson. Men L har en i sammanhanget enorm komparativ fördel: de har något som liknar en plan för klimatet och energin som faktiskt skulle kunna fungera. Den är inte komplett förstås, men vill någon läsa finns den här som ca 50-sidig pdf. Jag törs påstå att inget annat parti har det.

Vi måste ha en plan, en riktning, för energi och klimat, en som har fysikaliska, tekniska och ekonomiska förutsättningar att kunna genomföras. Min bedömning är att L är de enda som har det. Ja, en viktig del i det kommer vara att knuffa igång kärnkraft igen. Inte den enda delen, jag hänvisar till pdf-länken ovan, men en viktig del.

Nu råkar jag veta att det är min bekant Daniel Westlén som ligger bakom mycket av planen. Jag är färgad av det. Men jag vet också att han är mycket kunnig på området.

Jag tror också att L skulle ha rimliga chanser att få igenom väsentliga delar av den i ett högerstyre. Jaså varför det, tror jag att SD bryr sig om klimatet? Nä, inte särskilt. Men de kan tänka sig att stödja kärnkraft och förhoppningsvis en del annat. Det är fullt möjligt att de gör det bara för att äga MP. Jaja, då får det väl vara så då. Energisystemet och klimatet bryr sig inte om varför vi gör något.

Kan man verkligen lita på det här?

Mycket av resonemangen ovan utgår från att politiker och partier kommer handla som de sagt att de ska handla. Kan man lita på det?

Det går aldrig att vara helt hundra på hur det blir när det är människor inblandade. Men rent generellt brukar faktiskt politiker och partier försöka genomföra vad de sagt att de ska försöka genomföra. Ja det går lätt att hitta undantag, men vanligen ska man lyssna på vad de säger att de vill göra och tro på dem. Man kommer oftare få rätt än om man generellt utgår från det omvända. Och i det här fallet kan jag

Antingen tro på att VMPSC fortsätter på inslaget spår och i enlighet med vad de säger, vilket betyder att vi med dem vid makten inte kommer börja fixa energisystemet, samt tro på att L kommer göra som de sagt att de kommer göra, vilket betyder att SD inte kommer i regeringsställning och inte släpps fram enligt listan ovan. Då är en L-röst rimlig, om än inte ideal.

Eller tro på att VMPSC helt vilselett oss de senaste åren om hur de kommer agera, och att L konsekvent talar osanning om hur de kommer agera efter valet. Då är en L-röst en dålig idé.

Jag väljer att tro på att partierna talar sanning om sina intentioner. Det kan vara fel. Men det är vad jag väljer att tro på.

Jag förstår att andra även med liknande premisser kan landa i en annan slutsats. Förstår och respekterar. Hade vänstersidan agerat annorlunda i energifrågor hade min egen slutsats kunnat bli en annan. Men nu är det val alldeles strax och jag måste fatta ett beslut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: