Någon, säkert Mark Twain, har sagt något i stil med att nyckeln till ett lyckligt äktenskap är att studera andras fruar.
Jag kom osökt att tänka på det medan jag slevade i mig frukostfilen i morse till ackompanjemang av P1 Morgon. Frågan gällde i stort sett huruvida försvaret skulle få mer pengar eller inte. Folkpartisten Allan Widman från försvarsutskottet gick en omgång med en miljöpartist vars namn undflyr mig, men han tycktes också förtjäna sitt dagliga bröd i försvarsutskottet. Widman var om jag minns rätt inne på att åtminstone omfördela pengar så att försvaret skulle bli mer operativt. Efter vissa påtryckningar från programledaren gick han med på att krisen – eller snarare kriget – i Georgien var starkt bidragande till denna ståndpunkt.
Mr mp skällde som en bandhund, och med ungefär samma espri. Han hade två argument.
Det ena var att Ryssland inte var något hot. Deras försvarsutgifter var minsann bara 3% av världens samlade, och ingenting mot USAs. Stön. Den som inte lyckas göra skillnad mellan Rysslands och USAs agerande i världen på sistone är ärligt talat inte den skarpaste kniven i lådan. Detsamma gäller för övrigt om man inte förmår se skillnad mellan Sydossetien och Kosovo.
Vidare: Finland har en ännu mycket mindre försvarsbudget än Ryssland. Om Finland överföll Norge, skulle mr mp då hävda att Finland absolut inte var ett hot?
Det andra argumentet var att Widman för två månader sedan i en rapport sagt att det inte finns något militärt hot mot Sverige. Och nu, bara två månader senare, säger han något annat. Vavava!
Stön igen. Vad kriget i Georgien visat är naturligtvis att Widman hade fel för två månader sedan (vilket många med mig tyckte redan då), inte nu. Det är förstås dumt att han hade fel för två månader sedan, men att i dag inte se att Ryssland är ett hot är hisnande debilt. Inte så att de kommer att invadera via Kapellskär nästa vecka, men icke desto mindre ett hot. Det tar tid att få upp en militär förmåga, och skulle vi rivstarta nu så är det inte en dag för tidigt. Mjuk makt är bra, men Stalins retoriska fråga ”Hur många pansardivisioner har påven?” ekar i dagens Ryssland.
Åter till inledningen. Alliansen verkade inte perfekta innan de valdes, och de har visat sig vara allt annat än perfekta. Ibland kan jag misströsta svårt om dem. Men så fort någon företrädare för oppositionen öppnar munnen så blir jag påmind om varför de är bättre än alternativet. S och mp håller på att gadda ihop sig inför valet om två år. Detta är miljöpartiets bidrag till säkerhetspolitiken.
Förvånansvärt vettig 