Förvånansvärt vettig

Nu är det hög tid att försöka skriva om det andra seminariet jag var på också, annars lär det aldrig bli av. Göran Greider och Ali Esbati skulle tala om ”Fondsocialismens renässans?”. Ämnets ingress var ”Om demokratiska vägar i finanskraschens spår – För en antikapitalistisk vänster borde krisen i dagens kapitalism öppna för en konstruktiv debatt om en annan ordning. Hur skulle en möjlig ekonomisk demokrati kunna se ut?”
Ett spännande ämne tyckte jag, eftersom det är sällan som antikapitalisterna blir speciellt konkreta om hur alternativet skulle se ut. Det var inte vilka lallare som helst som skulle prata heller; jag må tycka att Ali Esbati är spritt språngande allt som oftast, men han har haft en ledande roll i att ta fram Vänsterpartiets ekonomiska politik senast det begav sig, och Göran Greider, ja han är ju Göran Greider. Det hela började med att de höll varsitt anförande på runt tjugo minuter. Greider var först ur startgroparna.

Det är underhållande att lyssna på Greider, mer så än i panelen i Godmorgon Världen. Han ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med sin frisyr som en parodi på sig själv, men han har en rejäl pondus. Han kunde sitta ned och ändå behärska hela salen, vilket är få förunnat. Han har helt enkelt karisma så att det stänker om det, och vad mer är – han är kul. Han sparkar åt höger och vänster, stundom rätt hårt, men det är så gott som alltid kul. Det är roligt att lyssna på karln.

Hans anförande handlade tyvärr inte så mycket om framtiden, utan var mer en återblick på hur det gick till när löntagarfonderna var på tapeten. En betraktelse han inledde med var i alla fall att han tyckte att modern fondkapitalism var ungefär som gammal fondsocialism. Med det menade han att en kritik mot löntagarfonderna var att det var galet att ha folk som inte intresserade sig för produktion, folk som inte hade något direkt med företaget att göra, i dess ledning. Det skulle bli en sorts avskärmade byråkrater med skadlig inverkan på företagen. Greider menade att det var ju precis så det hade blivit med dagens aktiefonder som storägare i företag. Ingen påpekade dock det pikanta i sammanhanget: om det nu var dåligt med dagens fondkapitalism, som han tyckte, borde det då inte enligt hans eget resonemang vara lika dåligt med löntagarfonder, som han fortfarande är för? Själv hade jag inte gett mig yttranderätt eftersom jag var där som ren observatör, och frågan får stå obesvarad.

En bit bakgrund som jag inte kände till var att idén om löntagarfonder kom till som en följd av idén om solidarisk lönebildning. Den i sin tur gick ut på att man skulle tjäna ungefär lika mycket oavsett arbetsplats. Det skulle emellertid leda till så kallade övervinster i framgångsrika företag, vilket förstås sågs som ett problem. Men genom att fondera vinsterna och använda dem för att köpa företaget skulle facket kunna ta över dem ändå.

Greider gav också en känga åt Olof Palme som inte gillade löntagarfonderna. Det är i sig lite intressant att Palme alls kritiseras från det hållet, han har annars en lätt helgonliknande status.
Så mycket mer innehöll Greiders anförande inte, såvitt jag minns – det var ju en vecka sedan nu. Det led av en påtaglig brist av blick framåt. Utöver en allmän uppmaning till socialister att nu med finanskrisen ”ta chansen” så uteblev visionerna.

En privat reflektion är att det där med solidarisk lönebildning inte verkar så smart. Det tar bort incitamentet för arbetaren att söka sig till lönsamma branscher med höga löner, vilket borde leda till ineffektivt resursutnyttjande, lägre tillväxt och sämre ekonomi (jämfört med alternativet osolidarisk lönebildning) för alla inblandade. Löntagarfonder å sin sida är inte bara inte så smart, det är fullständig idioti (etiska invändningar oaktade) – och illustrerar också stora delar av vänsterns syn på välstånd som något statiskt. Om spelreglerna är sådana att framgångsrika företag automatiskt konfiskeras, varför skulle någon då alls bry sig om att starta nya företag? Jag brukar andraga varvs- och textilindustrins kris i Västsverige för 20-30 år sedan som exempel på att det kan skapas nya jobb när gamla försvinner – vi har trots allt inte 50% arbetslöshet i regionen, och vem hade kunnat förutse behovet av nätverkstekniker? Men med löntagarfonderna och utan nya företag, vem skulle ha skapat de nya jobben?

Nå. Esbati hade en annan stil på sitt föredrag, och inte bara genom att han stod upp. Esbati menade att kriser är inneboende i kapitalismens funktionssätt, och att det leder till allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk. Jag håller med honom om första halvan. Förr eller senare fattar tillräckligt många människor tillräckligt dåliga beslut för att det ska bli en kris. Det är nitton steg framåt och ett steg bakåt. Man ska bara, under det där steget bakåt, inte glömma de nitton stegen framåt. Och vad gäller ”allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk” så är det förstås sant, men det kan vara värt att erinra sig andra allvarliga reala konsekvenser för vanligt folk som inträffat när Esbati närstående alternativ har prövats i praktiken.

Han visade diagram över ökande klyftor i USA och menade att det hängde ihop med en politik som skapade offentliga underskott. Den delen av hans anförande var problematisk av flera skäl. Dels är jag inte helt säker på vad han ville säga, offentliga underskott brukar ju inte bekymra Vänsterpartiet.
Men han jämförde också äpplen med päron. Tyvärr kommer jag inte längre ihåg exakt vad som stod på de grafer han visade, men han jämförde i alla fall mellan olika tidsepoker, dock utan att det han jämförde var samma sak för båda epokerna. Det är inte så snyggt. Ingen protesterade dock. Lika anmärkningsvärt är att de siffror han visade för att belägga sin tes med underskotten var från 1998 – en tid då jag är rätt säker på att USAs offentliga ekonomi gick med rejält överskott.

Han blickade i alla fall framåt. Han trodde inte på ”the one solution revolution”, men väl på att rejäla framsteg gick att göra. Smartare regleringar räcker inte, allt handlar om ägande. Staten skulle köpa upp banker, så långt gjorde man rätt i dag, men den skulle sedan behålla dem också. Staten ska också bygga mängder med bostäder. Pensionssystemet ska ändras, tillbaka till något ATP-liknande (varför man övergav ATP berördes inte) och absolut bort från börsen, för det var fel att de på börsen fick ”gratis kapital”. Vidare ska staten starta nya statliga företag, bara så där i största allmänhet. Det sista kan väl ses som en ansats till lösning på de praktiska problem löntagarfonder skulle föra med sig, men mig lugnar det inte.

Därmed var anförandet slut och de fortsatta utläggningarna får jag återkomma till, för just nu hinner jag inte mer.

This entry was posted on lördag 22 november, 2008 at 20:34 and is filed under Övrigt samhälle, Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.