Ett sista ryck, kanske?
Efter Greiders och Esbatis inledningsanföranden blev det mer av utfrågning. Greider tyckte att vänstern av i dag var svag som inte kunde ta mer plats nu [under finanskrisen]. Man måste öka det offentliga ägandet. Ta över Volvo och bygg den ledande miljöbilen. Han tycktes dock inte ha frågat sig, om det är det som är lösningen, varför Trabant inte var världens bästa bil. Eller varför, om det var så lätt att få fram den bästa miljöbilen, en jätte som GM inte klarat det – i andra sammanhang brukar det ju vänsterifrån framhållas som ett bekymmer att en del företag har ekonomier stora som mindre staters.
Greider hade mer att säga. Pensionskapitalet växer jättefort. Han var väl medveten om att det var vanligt folks pensionspengar som stod för stor del av denhäringa fondkapitalismen. Pensionskapitalet måste hur som helst bort från den privata marknaden. Varför? Man kan anta att det ses som dåligt i sig att de blir redskap för kapitalister, även om ingen brydde sig om att säga det explicit – det kanske är alltför självklart, vad vet jag. I mitt stilla sinne undrade jag vad det vanliga folket skulle säga om det förvägrades möjligheten att placera sina pensionspengar där det just växte jättefort. Esbati skulle säkert vara nöjd i alla fall, han störde sig storligen på att folk i och med PPM ”tvingas investera i aktier” – vilket förstås är sakfel, sist jag kollade var det ingen som var tvungen att köpa aktier för sina PPM-pengar. Att folk sedan väljer att göra det ändå gissar jag stör Esbatis sinne för ekonomisk demokrati.
Vad vill de då göra med pensionspengarna i stället? Ja det handlar givetvis inte om att folk själva ska få välja vad som ska hända med dem. Nej, de ska användas som riskkapital för att skapa jobb och infrastruktur. De var hederliga nog att vara överens om att det skulle innebära ett risktagande med folks pensionspengar, men… tja, det var tydligen värt det. Det är ju hur som helst inte fråga om att någon kommer att bli av med sina pensionspengar, eftersom de vill tillbaka till ett ATP-system där det inte finns någon direkt koppling mellan de pengar man betalat in och de pengar man får ut. De pengarna man ska få ut, tja, de finns väl helt enkelt bara. Möjligheten att någon skattebetalare skulle ha synpunkter på denna aspekt av den ekonomiska demokratin berördes inte.
Synen på ekonomisk demokrati tycktes vara konventionell för de här kretsarna. Allt som är i offentlig ägo är demokratiskt kontrollerat. Därför blir offentligt ägande ekvivalent med ekonomisk demokrati. Greider postulerade att att ”slåss för större offentlig sektor är att slåss för socialism”.
Det tycks mig att självbestämmande inte har någon plats i den ekonomiska demokratins förlovade land. I princip ska man rösta om alla ekonomiska beslut, men dels är det förstås inte möjligt, så det blir ändå några representanter som sitter och toppstyr. Dels blir det rätt mycket av ens personliga liv som toppstyrs någonstans ifrån – det blir liksom så ifall allt är offentligt ägt.
Direktdemokrati är en annan sak som ofta är populärt på vänsterkanten, även om jag inte direkt kan påminna mig om att just dessa herrar talat sig varma för det. I den här diskussionen tycks det aldrig slå någon att vad vi i Sverige har är faktiskt något som skulle kunna kallas ekonomisk direktdemokrati. Dels ligger skattetrycket på totalt ca 50%, vilket ju måste vara halvvägs bara det – inte minst som skatteuttaget på en arbetande individ tenderar att ligga klart högre än 50%. Men utöver detta så får varje person på ett direkt och demokratiskt vis bestämma vad de kvarvarande pengarna ska användas till. Det borde väl vara demokratiskt? Den givna invändningen är att folk har olika mycket pengar, men att alla har en och endast en röst vid allmänna val. Det är visserligen sant, men Sverige har en av världens mest sammanpressade lönestrukturer. Om man kollar vilka disponibla inkomster folk har, efter skatt, studielån och regionala faktorer så blir spannet, bortsett ytterligheterna, inte särskilt stort. Vi har redan en approximation av att alla har lika många röster i vår ekonomiska demokrati.
Detta var huvudtemat för andra delen av seminariet. Utöver detta gav Greider prov på sin nationalekonomiska espri. Han tyckte att a-kassan måste höjas som en stimulansåtgärd. Det skulle vara jättebra för ekonomin att få ut pengar i systemet. Den måste upp till minst 90%, kanske 100% eller varför inte 110%. Kommentar förhoppningsvis överflödig.
När detta evenemang tagit slut var det dags för mig att hasta därifrån, ikläda mig frack, dricka bobbel och briljera med att jag varit på Socialistiskt Forum. Ett par kuriosaupptäckter vid sidan av föredragen vill jag dock dela med mig av. Dels snappade jag upp en ny förklaring till varför USA invaderade Irak. Tydligen berodde det på att Irak gick över till att handla olja i Euro, och det måste USA stoppa, visste en besökare. Det är alltid mycket fokus på USA när vänsteryttrar är i farten, det är knappast en slump att Esbati utgick därifrån.
Vidare noterade jag att jag själv bidrog till evenemanget som helhet! Leopard Förlag hade ett bokbord, och vad låg där i ett förskrämt exemplar, om inte Vetenskap eller Villfarelse som jag skrivit om UFO i. Nöjd med detta mitt bidrag till den socialistiska saken kunde jag lämna bygget, utan att lyssna till hur nedrigt medierna behandlar Mugabe eller några av de andra föredragen.
Det får antagligen runda av min sakrapportering från Socialistiskt Forum 2008. Jag vill gärna återkomma med en samlande kommentar, men åter sitter jag i tidsnöd, det kan ta någon vecka om det vill sig illa.
Förvånansvärt vettig 