Man ska vara rätt djupt begraven i julgodiset för att ha missat att Israel och Hamas går en ny rond mot varandra. Det bör inte förvåna någon. Den där vapenvilan som sörjs nu verkade aldrig vara speciellt helhjärtad. Hamas fortsatte att låta raketer skjutas mot civila mål i Israel.
Inget land kan tåla sådant i längden. Det råder, rent juridiskt, inget tvivel om att Israel har rätt att slå till militärt mot Gaza.
Till skillnad från Hamas, vars raison d’être är folkmord och vars raketbeskjutning är ett brott mot folkrätten (sådan den nu är, trogna läsare vet att jag inte alltid har så mycket till övers för folkrätten), tycks Israel hittills hålla sig väl till krigets lagar. Till och med Hamas själva tycks säga att de flesta av de dödade palestinierna är Hamas-funktionärer. Till min förvåning säger DN samma sak, om än indirekt – det är inte alltid DN bryr sig om att göra sådana distinktioner. SvD upprätthåller däremot den svenska traditionen.
Det är faktiskt inte illa, givet att Hamas tenderar att satsa på att gömma sig bakom civilbefolkningen så mycket det går.
Inte för att anfallen kommer att hjälpa så mycket förstås. Kanske kan man slå ut delar av Hamas ledning, och kanske kan man få ned attackerna mot Israel ett tag. Men när raketerna tillverkas i vilka bakgårdsskjul som helst så kan man knappast helt få bukt med dem utan att utplåna hela Gazaremsan – vilket Israel mycket tydligt visar att man inte håller på med. Så vad kan då Israel göra för att få stopp på beskjutningen?
Svaret är tyvärr: Ingenting. Det ligger inte i Israels makt. Vad hände när Israel ensidigt utrymde Gaza för tre(?) år sedan? Jo, Hamas et al flyttade in och började omedelbart skjuta raketer. Israels brott är att bebos av judar. Vad finns det egentligen för förhandlingsutrymme med en part vars mål är att döda alla judar? Inte israeler alltså, utan judar. Nej, Israel må ha bättre vapen, men mellan Israel och Hamas så är det bara Hamas som kan få stopp på våldet.
Hamas har tyvärr inte visat något särskilt intresse för fred eller omsorg om någon civilbefolkning, vare sig egen eller annans. Och även om de flesta som dödas är Hamas-funktionärer så dör givetvis oskyldiga civila palestinier också. För de dödades anhöriga är det fullt mänskligt att bli oförsonliga fiender till Israel. Det gäller förstås även om den dödade var ett legitimt militärt mål. Sett i det mörka ljuset är det svårt att föreställa sig att det någonsin ska bli fred. Det man får klamra sig fast vid är väl att detsamma gäller i alla krig, och många andra krig har tagit slut. Det verkar bara lite osannolikt att just det här ska ordna upp sig till påsk.
Förvånansvärt vettig 