Beviset i puddingen

En mening i en DN-artikel belyser en del av vad jag skrev i förra posten.

Under måndagen ringde Israel till många av de personer i Gaza från vilkas tak eller trädgårdar raketer avfyras, och uppmanade dem att lämna sina hem.

Det är ingen olyckshändelse att civilas tak utgör raketramper. Det är en integrerad del av Hamas strategi (precis som Hizbollah för ett par år sedan) att gräva ned och in sig i det civilia samhället. När Israel sedan slår mot dem så är det omöjligt att inte drabba civila samtidigt.

I kriget mot Hizbollah 2006 så släppte Israel mängder med flygblad över civila områden där Hizbollah grävt ned sig och uppmanade befolkningen att utrymma. Nu gör man samma sak. Det kostar givetvis i effektivitet. Att i förväg ringa och säga att man ämnar rikta eld mot just det och det huset försvårar knappast tillvaron för Hamas. Men uppenbarligen anser Israel att det är värt det för att rädda civila liv – trots att det inte krävs enligt någon folkrätt. I och med att Hamas har etablerat avskjutningsramper där så är det legitima militära mål, med boende eller utan.
Elaka tungor kanske hävdar att Israel inte är så rädd om civila palestinier som om sin image. Men om det skulle vara så: vad spelar det för roll? Även om de bara gör det för att de gillar att prata i telefon så är det viktiga att det görs, och att, som jag skrev i förra posten, det är tydligt att det är ett angrepp på Hamas, inte på det palestinska folket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s