Långdragna legalistiska teknikaliteter, del 3

Fortsättning. Temat är proportionalitet och vad jag menar med Hamas inbäddning bland civila, med ett stänk ockupationsdiskussion.

Proportionalitet och inbäddande bland civila var det ja.

Jag tar det senare först, då det blir viktigt för det förra.
Med inbäddande bland civila menar jag alltså inte att de har byggt en skola eller så. En byggnad blir inte legitimt mål bara för att Hamas har byggt den. Vad jag menar är att bädda in sin militära verksamhet i den civila sfären, speciellt i annars skyddade objekt. Exempel är att ha ammunitionsupplag i moskéer, frakta vapen i ambulanser, använda civila bokstavligen som sköldar vid sina stridsställningar. Allt detta får anses bekräftat. Obekräftat är om de verkligen har sin ledning under det stora sjukhuset, men det skulle gå i samma fack. Fler exempel är att lägga av sig uniformerna och uppträda som civila men ändå delta i strider (vilket förutom att vara ett krigsbrott kallas, om jag minns rätt, bedrägligt beteende och gör att man förlorar alla de skydd som kombattantstatusen ger) – även detta får betraktas som bekräftat. Alla dessa saker gör det synnerligen svårt att undvika civila förluster. Det är givetvis också själva tanken med en sådan strategi.

Proportionalitet:
Som antagligen bekant så handlar inte proportionalitet om att man ska svara med samma vapen eller får döda lika många som man själv förlorat, utan att åtgärden ska stå i proportion till syftet (som i sig förstås måste vara folkrättsligt okej). Israels syfte var att få stopp på raketbeskjutningen. Med över 6000 raketer riktade mot civila mål på tre år så är det ingen tvekan om att syftet i sig hade grönt ljus.
När jag sedan går in på själva proportionaliteten så blir det med nödvändighet så att jag får handvifta en del – man ska vara mer beläst på området än jag för att vara tvärsäker. Men som sagt, jag är nog inte mindre beläst heller än flertalet [på detta forum].
De minst avancerade raketerna kan Hamas tillverka på vilken bakgård som helst. Därför är det antagligen omöjligt att helt stoppa raketattackerna utan att jämna hela Gaza med marken (givet att Hamas till varje pris vill fortsätta med beskjutningen). Det skulle rimligen vara fullständigt oproportionerligt, men det är mycket tydligt att det inte heller är det som har varit föresatsen. Att ett fullständigt stopp är praktiskt ouppnåeligt gör dock knappast att en militär insats är förbjuden.
Att det är tillåtet att slå direkt mot avfyrningsramper och tillverkningslokaler är givet, och detta i det närmaste oavsett var de är belägna. Undantag skulle möjligen kunna vara större sjukhus och liknande, och då ska det påpekas att placerande av sådana saker där i sig är ett gravt brott mot krigets lagar.
Men även Hamas personal torde vara legitima mål, som vilka kombattanter som helst, även om just den kombattanten inte skjutit en raket. Man är helt enkelt en krigförande part. Israels sekundärmål bör då vara att tillfoga sin motpart så pass stor skada att det avskräcker från vidare raketattacker. Om Hamas skulle kapitulera så utgår jag från att Israel måste sluta attackera dem, men tills det händer så skulle jag inte tro att det finns någon egentlig gräns för att attackera Hamas-mål – eller i vart fall inte att gränsen ännu har nåtts. Då uppstår emellertid frågan om civila som dör i attacker mot Hamas-mål (att medvetet syfta till att döda civila är inte tillåtet över huvud taget). Det är här jag menar att ”inbäddandet bland civila” kommer in. Det är förstås inte så enkelt som att man bara kan räkna antalet döda civila, eller deras proportion av de totala antalet offer. Men givet de siffror som vi hittills har, och givet Hamas strategi, så skulle det förvåna mig om antalet döda civila vi har i sig är ett brott mot proportionaliteten.

Sammanfattning så långt: Jag tror inte att vare sig Israels offensiv i sig eller antalet döda utgör brott mot folkrätten. Ska man hitta sådana så menar jag att man får titta på enskilda händelser, av den typ som jag tog upp i förra posten. Det skulle förvåna mig om man inte där hittade överträdelser.

Och så ockupation slutligen. Jag är verkligen ganska säker på att det krävs marknärvaro och markkontroll för att det ska vara fråga om en ockupation i folkrättslig mening, och det är helt klart palestinierna själva (för tillfället styrda av Hamas) som kontrollerar Gazas territorium. Att kontrollera luftrum och hamn kallas antagligen någonting annat, jag vet inte vad. En stängd gräns är som sagt inte heller en ockupation. I så fall skulle Gaza vara ockuperat av Israel och Egypten… Mexico av USA, och så vidare.

Efter att ha skrivit ovanstående så läste jag en artikel i The Economist, knappast ett israeliskt fanzine, som behandlade just folkrätten. De skrev nästan precis samma sak som jag har gjort i dessa inlägg, vilket styrker mig i tron att jag är rätt ute. Alltså, de skrev inte om allt som jag skriver om, men nästan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s