EU-valet, på riktigt.
Nu när det bara är en vecka kvar så börjar det verkligen bli dags att bestämma sig. Och jag har nästan bestämt mig, för något som både är väntat och oväntat. Jag lutar starkt åt att rösta på Christoffer Fjellner, och jag tänkte berätta ungefär varför.
Det blir första gången som jag röstar Moderat i så fall. Jag märker att det tar emot lite. Det är väl min röda ungdom som sitter i. Men EU-parlamentet är en annan sak än Sveriges riksdag, på flera sätt.
Dels så har jag uppfattat att partipiskan inte alls viner lika hårt i Bryssel som i Stockholm. Det ger mer utrymme för enskilda parlamentariker att rösta efter eget huvud och driva egna frågor, något som Fjellner har har gjort med efter- och avtryck. Dels är det andra frågor som avgörs i parlamentet än i riksdagen, varför ett ogillande eller gillande av ett partis sakpolitik i Sverige inte nödvändigtvis har så mycket bäring på Bryssel. Ta till exempel Moderaternas förstanamn, Gunnar Hökmark. Han är en av de främsta medlemmarna av de gamla bunkermoderaterna. Exakt vilka åsikter han har i rikspolitiken vet jag inte, men man kan gissa att jag på många sätt föredrar de nya mer pragmatiska moderaterna framför den mer ideologiske Hökmark. Jag hyser dock, sedan en tid tillbaka, den största respekt för honom. När baltländerna höll på att göra sig fria så var han en av få svenska politiker som tidigt stödde deras sak. Det går igen i senare gärningar, då han visat sig kapabel att skilja mellan demokrati och diktatur. Det låter inte så märkvärdigt, men det är mer än vad många klarar av. Han har också varit en av parlamentets starkaste röster mot protektionism och för frihandel. Det är några av dagens viktigaste frågor, och det är frågor som stöts och blöts i parlamentet. Därför skulle jag kunna rösta på Hökmark, även om jag nu inte gör det.
Det vill säga, i någon mening gör jag förstås det om jag röstar på Fjellner, som är tredje namn på Moderata listan. Men moraliskt, eller vad man ska kalla det, så röstar jag på politikern Fjellner. Att Moderaterna råkar vara hans parti är sekundärt.
Fjellner är på flera sätt lik Hökmark i sin EU-politiska agenda. Han har utsett frihandel till den viktigaste frågan. Han har, vill jag minnas, en vettig syn på hur man ska kunna hantera överfiskningen. Han har, till skillnad från många Moderater av den gamla skolan, ett riktigt miljötänk. Men inte minst så har han engagerat sig i integritets- och rättssäkerhetsfrågor på internet. ”Engagerat sig” är egentligen lite svagt. Han har tagit initiativ i dessa frågor och drivit dem på ett sådant sätt att han fått drösvis av andra parlamentariker med sig.
Det här är en viktig poäng. Det har, inte vettlöst, argumenterats för att det kan vara bra att få in Piratpartiet för att visa att folk bryr sig om integritetsfrågor. Gott så. Men vi vet inte om Piratpartisterna är förmögna av få gehör för sina tankar. Fjellner har flera gånger visat att han är kapabel att driva och få igenom egna idéer. Han är bevisat duglig.
Finns det då inget negativt? Tja, jag skulle vara tacksam om han kunde låta bli att se ut så mycket som en ungmoderat. Det är nästan parodiskt. Jag har också för mig att vi inte är överens på samtliga punkter – men när är man det med den man röstar på? Möjligen kunde han verka mer för att färre saker ska beslutas på övergripande EU-nivå. I det hänseendet är han ändå bättre än de flesta andra svenska parlamentarikerna.
Som jag har skrivit förut, Fjellner är en rask gosse (jämnårig med mig). Han tänker fritt och rätt i de viktigaste frågorna, och han har bevisat att han kan driva dem med framgång. Han är en värdig kandidat.
Förvånansvärt vettig 