Förvånansvärt vettig

Inte förrän nu tar jag mig samman för att kommentera Hägglunds tal i Almedalen, dock utan att faktiskt ha hört det. Nå, egentligen är det inte talet i sig jag tänkte ge mig på, utan jag tänkte mer kommentera kommentarerna.

Den del av hans tal som fått mest uppmärksamhet var ett försvar för Svensson-familjen och -livet. Han angrep den så kallade kulturvänster som föraktar den typen av livsval och vill lägga sig i deras vardag på än det ena, än det andra sättet. Ungefär så. På sätt och vis inkluderas jag själv i angreppet, eftersom jag varmt förespråkat individualiserad föräldraförsäkring. Inom parentes sagt så är jag inte helt hundra på att jag har rätt i den frågan, men jag tror fortfarande att jag har det.

En viktig iakttagelse är att det tycks inte ha varit ett utfall med budskapet att endast Svensson-liv är okej; snarare att Svensson-liv också är okej och inget man ska behöva skämmas över. Det är knappast vår tids viktigaste fråga, men det är klart att det ligger en del i att staten inte ska lägga sig i alla detaljer i familjelivet.

Talet kommenterades sedan i Studio Ett av Roland Poirer Martinsson och Gudrun Schyman. Martinsson lyckades denna gång undvika några allvarligare felslut, men i den mån Hägglunds tal var en fälla så rusade Schyman rakt i den. Hon hade kunnat säga att det är klart att man ska få husvagnscampa och att Hägglund verkade slåss mot väderkvarnar, men i stället gick hon till angrepp på hela Svensson-kategorin. Hägglund var homofob, tydligen enbart genom att tycka att det är okej att jobba och se fram emot semestern, och den familj han talade om var unken. Hon visade alltså upp ett tydligt förakt vad som med visst fog kan kallas för vanligt folk, och DN har fel när de skriver att reaktionen uteblivit.

Schymans reaktion är rimlig om man är oförmögen att se skillnad mellan ”Detta liv är också okej” och ”Detta liv måste alla leva”. Det var det första som Hägglund sade, det var det senare som Schyman hörde. Det är kanske inte så konstigt, hon verkar i en politisk tradition av enhetslösningar. Men icke desto mindre beklämmande.

Det kan förstås tänkas att Schyman svalde betet med flit. Hon och Hägglund konkurrerar knappast om samma väljare, så för henne kan det vara värt att ge Hägglund rätt om det innebär att hon samtidigt ges möjlighet att ytterligare profilera sig för sina väljargrupper, där det kan tänkas vara legio att förkasta kärnfamiljen som sådan. Men i det här fallet var det alltså tydligt att Hägglund stod för toleransen och Schyman för inskränktheten.

This entry was posted on söndag 5 juli, 2009 at 12:32 and is filed under Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.