eller
Hur man gör sig partipolitiskt omöjlig
Nu är både jag och tiden mogen att göra upp med en dålig narkotikapolitik. Det är dags att komma ut som drogliberal.
Inte allt, men mycket av det som jag skriver här har jag inte tänkt ut på egen hand. Däremot har jag blivit mer och mer övertygad ju mer jag läst i ämnet. Men det är väl ofta så det är med åsikter, man formar dem sällan i ett vakuum.
Drogliberal är ingen bra etikett egentligen. För mig är det inte i första hand ett ideologiskt ställningstagande. Visst finns det element som överensstämmer med liberal ideologi, som att var och en bör få bestämma över sin egen kropp. Att stanna vid det tycker jag dock är att göra det enkelt för sig. Droger med sin förmåga att äta sig in i en människas beslutsfakulteter, och med sina ofta förödande sekundära konsekvenser för den närmaste omgivningen, kan jag inte se som en riktigt så enkel fråga. Men så är mitt ställningstagande också främst praktiskt motiverat.
Var är vi nu?
Jag har också varit en hardliner i knarkfrågan. Knark ska vara totalförbjudet och all hantering bestraffas hårt. Och det är så Sverige fungerar i dag. Vi är ovanligt hårda i vår narkotikapolicy. Relativt lindriga narkotikabrott kan bestraffas hårdare än både misshandel och mord. Men vart har det lett oss?
Har vi färre missbrukare än andra länder? Nej. Om något så har Sverige fler narkomaner fast i missbruk än jämförbara länder med mer relaxad policy.
Klarar sig våra missbrukare bättre än i andra länder? Nix. Svenska missbrukare dör som flugor. Vår dödlighet är skyhög.
Det här avspeglar sig i en massa halvsekundära frågor, som att vi vägrar sprututbytesprogram trots att vi vet att det skulle bespara många narkomaner mycket lidande.
Det är helt uppenbart att den hårda vägen inte fungerar. Vi snackar här om några av samhällets allra svagaste individer. Om samhället menar allvar med att svaga ska skyddas så kan vi inte ignorera det här. Expressen kan köra sin pinsamhetssnurra om fattiga barn hur många varv som helst, men det här är några av de verkligt fattiga och utsatta.
Vad göra?
Vi måste ta ett nytt grepp, och jag tror att rätt väg är att sluta se knark som ett polisiärt problem och börja se på det som ett medicinskt problem i stället. En god del av problemen kommer sig av att det är så himla olagligt med droger att så fort man försöker närma sig problemet så tvingas man liksom spela med i olagligheter. Det är ju också rätt självklart att man drar sig för att söka hjälp om man vet att man kastas i fängelse om man erkänner att man har ett problem.
Flera länder har avkriminaliserat narkotika för personligt bruk. Holland är mest känt, men även Portugal har gjort det. The Economist skrev om det härom veckan. Domedagsprofeterna hade förstås julafton, men lyckligtvis kom de på skam. Förvånande nog tycks inte narkotikaanvändningen ha ökat, åtminstone inte missbruket. Det skulle jag nog ha förväntat mig. Rimligen borde knarket bli mer lättillgängligt, vilket man kan tänka sig skulle öka användningen. Visserligen försvinner det spännande i att göra något förbjudet, men ändå. Ändock; användningen av tunga droger i låga åldrar har sjunkit. Portugal har över huvud taget ett av Europas lägsta cannabisintag.
Deltagandet i avvänjningsprogram har ökat, men det hålls för troligt att det mest beror på att folk som känner att de börjar tappa greppet törs närma sig sådana när de inte kriminaliseras. Dödligheten och sjukdomsspridningen har sjunkit dramatiskt.
När man lämnar skrämselpropagandan och tittar på data så talar alltså det mesta för att en avkriminalisering är rätt väg att gå.
Inte brottsligt, men fortfarande olagligt?
Det är dock viktigt att komma ihåg att även om användandet är avkriminaliserat så är knark fortfarande olagligt. Jag tycker att vi bör gå längre, och göra allt knark lagligt. Argumentet går så här:
Hittills har vi bara tittat på vad den hårda knarklinjen (jag får anstränga mig för att inte skriva ”knarklinan”) gör här hemma hos oss. Men hur ser det ut i ursprungsländerna? Vad gör den med länderna där narkotikan produceras? Ja jävlar. Där kan vi snacka elände. Land efter land har slitits sönder av strider mellan drogbaroner och staten, sådan den nu är. Colombia känner alla till, men det finns fler fall. Guinea betraktas nu som en failed state då det nyligen blivit ny transitcentral för narkotika på väg till Europa, och det har börjat pratas om att Mexiko kan vara på väg åt samma håll. Jag menar, Mexiko! Det är ingen bananrepublik vi pratar om. Det får våra inhemska problem, ehuru fruktansvärda på individnivå, att framstå som rätt beskedliga.
Och varför blir det så här? Varifrån kommer knarkbaronernas resurser? Jo, från försäljningen på gatan förstås. Knark är svindyrt. Men varför? Det är i allmänhet inte svårt eller dyrt att producera. Nej, det är distributionen som är dyr. Den är dyr för att det är så ohyggligt olagligt, vilket driver upp distributionskostnaden något extremt. Det är de kostnaderna som bekostar kaoset och mördandet i producentländerna och distributionskedjan, och det är de kostnaderna som gör att tunga missbrukare måste begå en massa brott – mot folk som aldrig haft med knark att skaffa – för att ha råd med skiten.
Jag förespråkar ett alexanderhugg. Gör narkotikan laglig. Sälj den på ett lagligt och kontrollerat sätt, som cigaretter. Då borde man också kunna få in en kvalitetskontroll, så att användaren vet vad hon stoppar i sig. Det borde dramatiskt kapa priset på knarket, så att det i slutändan kanske inte är mer lukrativt än att smuggla just cigaretter. Vilket i och för sig görs. Men inte sticker det några länder i brand.
Men är det inte för farligt?
Visst, speciellt tyngre narkotika kommer inte sluta vara farlig och mycket beroendeframkallande för att man legaliserar den. (Däremot kan kvaliteten som sagt kontrolleras, vilket i sig är en risksänkare.) Även om de data som finns talar emot det så kan man inte utesluta att ett antal personer som annars inte skulle ha trillat dit på narkotika kommer att göra det. Själv kommer jag knappast att göra det – nog för att det vore intressant att testa om heroin är så fantastiskt som pundarna i Trainspotting tycker, men det är knappast värt risken att prova. Det är min värdering i alla fall. Men alla tänker inte som jag.
Men se det så här. Hur mycket värre kan det bli? Vi vet att dagens politik leder till en myckenhet lidande här hemma, och fullständigt monstruöst lidande annorstädes. De data som finns pekar tämligen entydigt på att ett lättande på kriget mot knarket ger positiva resultat. Drogpolicyn har i decennier styrts av vad som bäst benämns religion (Hör du mig, Birgitta Rydberg? Och ungefär resten av landets politiker, när jag tänker på saken.), med förfärande resultat. Varför inte testa att använda oss av data och empiri, som omväxling?
Jag kan inte veta att det skulle sluta lyckligt, men nog sjutton är det värt ett försök.
Uppdatering
Efter en del kritik i kommentarerna så har jag skrivit ett nytt inlägg (nästa) som gräver lite mer i statistik.
Förvånansvärt vettig 
torsdag 10 september, 2009 kl. 21:19
Jag har själv varit inne på det spåret sedan jag läste Sam Harris ”End of Faith” som du också sannolikt har läst – om inte har ni ändå hamnat väldigt nära varandra och skulle kunna bli bra kompisar. Han argumenterar övertygande men inte heltäckande, vilket väl också kan sägas om ditt inlägg ovan. Argumenten är alltså inte dåliga, men frågan framstår inte som helt utredd. Ska t.ex. den legala försäljningen vara statlig eller privat? Privat och fri eller privat och statligt reglerad? När tunga droger legaliseras, vem, om någon, ska då ansvara för att de finns till laglig försäljning? Det tycks mig svårt att förutse hur en sådan marknad skulle te sig. Jag vill påstå att exempelvis skjutvapen är lagliga att köpa, äga och använda i viss utsträckning i Sverige –ändå anar jag att det förekommer en illegal vapenhandel som är långt farligare än cigarettsmuggling. – Hur gör de i Portugal?
GillaGilla
torsdag 10 september, 2009 kl. 21:30
Visst är det så, det är absolut inget komplett förslag jag lägger fram. Man skulle kunna tänka sig att försäljningen sköts som cigarretter, eller alkohol, eller alvedon. Receptfritt måste det vara i alla fall. Blir tunga droger lagliga så tror jag inte att staten kommer att behöva tillverka dem själva. Men som du skriver, det är inte lätt att veta hur det skulle bli.
End of Faith har jag inte läst, faktiskt inte ens hört talas om. Är det en bok?
GillaGilla
torsdag 10 september, 2009 kl. 22:13
Hej,
Nu blir jag förbryllad. Jag tycker att du i brukar ha mycket bra belägg när du påstår saker, men här kom flera anmärkningsvärda påståenden som du väljer att inte backa upp alls. Du tog upp Portugal som ett exempel på att det kan vara bra att legalisera knark eftersom det lett till mindre problem relaterade till missbruk. Jag tyckte det lät värt att undersöka och letade information om Portugals situation. EMCDDA (European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction) tycker jag nyanserar den bild du ger. På http://www.emcdda.europa.eu/publications/country-overviews/pt står det bland annat att andelen invånare i åldrarna 15-64 som någon gång använt olagliga droger ökat från 7,8 till 12 procent mellan 2001 och 2007. Under samma tid har drog-relaterade dödsfall ökat från 280 till 314. Det är visserligen inte så enkelt att det bara blivit sämre sedan 2001, men jag tycker din inställning är kraftigt förenklad åt andra hållet.
Sedan reagerade jag också över ditt påstående om att Sverige inte har låg andel missbrukare (än en gång utan någon källa). Jag hänvisar än en gång till EMCDDA, då det på http://www.emcdda.europa.eu/publications/espad finns en sammanfattning av ”2007 European School Survey Project on Alcohol and Other Drugs (ESPAD)” som visar ett Sverige långt ned (upp?) i statistiken, bland de bästa länderna i Europa enligt mig. Se bara på ”användningen av marijuana eller hasch under de senaste 30 dagarna” bland dessa 15- till 16-åringar: Sverige ligger på fjärde plats nedifrån, med bara Armenien, Färöarna och Rumänien på lägre procenttal.
Huj, värsta harangen! Jag ville bara uttrycka min förvåning över ett ovanligt osakligt inlägg för att vara från dig, hade inte tänkt tjata så väldigt. Nåja, ser fram emot att läsa mer från dig!
/Rickard
GillaGilla
fredag 11 september, 2009 kl. 07:10
Jag var tydligen tvungen att manuellt godkänna din kommentar.
Nå, jag skulle (förstås) inte vilja kalla mitt inlägg osakligt. Däremot kan jag inte utesluta att mina källor är tendentiösa. Om det skulle visa sig att de är helt uppåt väggarna (vilket jag fortfarande inte tror att de är) så är det klart att det inverkar menligt på min argumentation.
Vad gäller Portugal har jag helt gått på vad The Economist har skrivit, och de brukar ha på fötterna. I detta fall tycks de främst luta sig på rapporten ”Drug Decriminalisation in Portugal: Lessons for Creating Fair and Successful Drug Policies” av Glenn Greenwald. Jag har dock (ännu) inte läst rapporten i original. Vad gäller de svenska förhållandena så kan jag inte peka på någon referens på samma sätt, utan har tagit siffror/förhållanden ur minnet, som man ofta gör. De kan förstås vara tendentiöst valda.
Jag kanske hinner titta på dina länkar i helgen. Jag vill dock påpeka att jag försökte uttala mig om de tunga missbrukarna i Sverige, inte hobbyanvändarna i allmänhet. Det verkar i alla fall intuitivt rimligt att hobbyanvändandet är lägre sådant är straffbart, och i någon samvarians med straffens hårdhet.
GillaGilla
torsdag 10 september, 2009 kl. 22:46
Det är på flera sätt en kalasbok. Den hör till de tidigare i det lilla skvalpet av religionskritiska böcker som kommit de senaste åren. Men mitt i kommer plötsligt ett kapitel om drogliberalism. Du får gärna låna den av mig vid tillfälle.
GillaGilla
fredag 11 september, 2009 kl. 16:26
Mycket intressant läsning Dan! Blir dock lite förvånad (rent av besviken?) när det visar sig att dina källor är en nyhetstidning (som väl The Economist är?) och fakta ur minnet. Den statistik du pekar på, Sverige har hög andel drogmissbrukare internationellt sett och i de drogliberala länderna har inte användningen gått upp sen liberaliseringen motsäger nämligen helt de fakta som finns i mitt minne.
Men vad säger det oss? När vi refererar till våra minnen kan vi ju påstå precis vad som helst, människan minns ju i stor utsträckning vad hon vill minnas och ffa det som redan stödjer hennes ståndpunkt (ajdå, nu gör jag det själv, kommer med ett påstående som jag inte har någon annan källa än att ”jag läst det någonstans” ;-).
Låt oss kolla upp de källor som Rickard hänvisar till, alternativt andra mer forskningsnära källor kring droganvändande och dito liberalisering, och återkomma till ämnet efter det!
GillaGilla
lördag 12 september, 2009 kl. 09:02
Nå, visst kan man kanske kalla The Economist för en nyhetstidning, men vad gäller anseende så vill jag påstå att den spelar i en helt annan liga än blaskor som tex DN och SvD.
Jag lär få anledning att återkomma när jag har läst lite fler källor.
GillaGilla
söndag 13 september, 2009 kl. 09:21
Det finns en slutsats i ditt resonemang som jag hakar upp mig på, nämligen att knarkbaronernas vinster blir så höga på grund av att distributionskostnaderna är så höga. Det får jag inte ihop. Höga distributionskostnader borde snarare minska vinsten.
Som jag ser det är det inte det faktum att det är olagligt som är främsta orsaken till de höga vinsterna, utan att konsumenterna hamnar i en sådan beroendeställning. Måste man köpa varan så kan ju producenten sätta vilket pris han vill, dvs skyhögt.
Det är möjligt att jag missförstått ditt resonemang, men jag tror inte att problemen med narkotika kommer av att det är olagligt utan av att det är så väldigt beroendeframkallande att det helt slår ut det vi brukar kalla fri vilja och som är förutsättningen för en fungerande marknad.
GillaGilla
söndag 13 september, 2009 kl. 20:22
Nja, jag har nog varit lite slarvig i mitt preciserande. Vad jag egentligen menar är inte nödvändigtvis att knarkbaronerna blir nettorika för att distributionen är besvärlig. Men det gör att det läggs en väldig massa pengar – från knarkarna, via knarkbaronerna – på distributionen, och typiskt då på väldigt destruktiva aktiviteter. Som att faila stater.
Man kan jämföra med alkohol, som man också kan bli väldigt beroende av. Alkohol är (i väst, by and large) lagligt, och vi ser inga stater som kollapsar under brännvinskungarna. Däremot kan man dra tydliga paralleller mellan narkotikahanteringen i dag och förbudstiden i USA.
Jag tror att problemen kommer både från att det är olagligt och att det är beroendeframkallande. Det sistnämnda är svårt att göra något åt, men min tes är att det förstnämnda är dåligt och borde bort.
GillaGilla
onsdag 24 februari, 2010 kl. 10:44
[…] vore bra, men betydligt raskare uppnått torde vara att tagga ned på narkotikabekämpningen. Jag får vatten på min kvarn. Knark ska inte vara en polisiär fråga, och att ge polisen ett carte blanche för knarkbekämpning […]
GillaGilla
lördag 20 mars, 2010 kl. 14:56
[…] fall framåt By horvendile Jag har tidigare varit hård mot Birgitta Rydberg för att hon tvärvägrat ett sprutbytesprogram för narkomaner i Stockholm. […]
GillaGilla
onsdag 24 mars, 2010 kl. 12:37
Jag tycker denna blogg e intressant, men sammtidigt vill jag tipsa dig om en sak.
Jag var den första eleven och fungerar kanonbra idag
Integrationscoaching har hjälpt mig i riktigt svåra tider, idag har jag jobb och bostad med ett goal in life.
Integrationscoaching är en integrationskurs som syftar till att ge hemlösa och utsatta i samhället, en chans
att komma tillbaka till ett normalt liv.
målet är att göra eleverna till självförsörjande och produtiva människor.
Detta e ett banbrytande projekt som inte finns någon annanstans och ger människor värdighet från borjan och
med eget ansvar för sitt liv.
Ingen behandling och egen lägenhet el hus direkt och focuserar pa livet utanför instutitioner in real life,
medans andra behandlingshem tar mellan 3-5000:- per dygn
och kanske inte har focus pa tiden efter behandlingen.
Detta allternativet e billigare och så har Integrationscoahing
redan från början detta mål,att leva utanfor instutition, med jobb och bostad.
Tryck på mitt namn för att komma till hemsidan.
GillaGilla
måndag 3 maj, 2010 kl. 20:39
[…] narkomaner, och med andra handen ge dem sprutor för att injicera narkotika. Som jag med viss emfas tidigare skrivit så är min slutsats dock en annan: det är knarkförbudet, inte sprutbytena, som ska bort. Droger […]
GillaGilla