Archive for the ‘Knarkotika’ Category

Just Another Victim Of The Ambient Morality

torsdag 31 mars, 2016

En handfull dagar per termin tjänstgör jag som nämndeman i tingsrätten. Hittills har en vanlig typ av mål varit någon form av narkotikabrott, där den åtalade blivit påkommen med innehav av en måttlig mängd narkotika, förmodligen avsedd för eget bruk. Det åker man dit för.

Jag är djupt skeptisk till det meningsfulla i att narkotikainnehav för eget bruk ska vara straffbart. I en första ordningens approximation skadar det ingen annan än brukaren själv, åtminstone inte mer än tillåten alkohol. I en stor andel av de fall som passerat mig har det förefallit uppenbart att den åtalade är fast i ett beroende hen både vill ur och skulle behöva hjälp för att komma ur. Det är att jämställa med en sjukdom som behöver vård, inte straff.

Någon skulle kunna hävda att det gäller all brottslighet. Jag och rättsväsendet håller inte helt med där. De straff som utmäts ska visserligen delvis syfta till att förhindra framtida brottslighet, men det är inbyggt att de också ska vara just straff. Jag grottar inte ned mig här i resonemang kring det, bara konstaterar att det är så.
Men jag är alltså djupt skeptisk till idén att straffa ett medicinskt beroende.

Självfallet dömer jag i min nämndemannagärning efter lagen. Jag hoppas ingen tror att jag sitter i rättssalen och bedriver politik. Men jag behöver inte, på ett privat plan, tycka att lagen har moraliskt rätt.

Anknyter man till bloggens föregående inlägg kan man också notera att mindre narkotikabrott tar upp stora resurser i rättsväsendet. De resurserna borde man kunna lägga på annat i stället. Som vård, i den mån vi har någon effektiv sådan. Eller att ta sig an brottslighet som förtjänar namnet.
Jag framför inte det som ett primärt argument för att sluta betrakta beroende som ett brott, men det skulle vara en positiv bieffekt.

Sålunda: jag tycker det är moraliskt tveksamt att straffa något som ofta i första hand är ett beroende, och jag är likaledes tveksam till att avskräckningseffekten skulle uppväga lidandet straffet vållar, plus att stigmat det medför kan avhålla människor från att söka hjälp.
På det här området bör vi allvarligt överväga att göra ett omtag i vårt rättssystem.

———

Inläggets titel ”Just Another Victim Of The Ambient Morality” är ett skeppsnamn från The State of the Art, en novell i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
En kulturgärning

Annons

Fulspel om narkotikalagstiftning

söndag 8 april, 2012

SvD Brännpunkt har i dag en artikel av en narkotikapolis, ”De som vill legalisera bör se helvetet först”. Den inleds:

Aktuell statistik visar att fler missbrukare dör. Naiva debattörer och politiker, några med dunkla motiv, dömer ut svensk narkotikapolitik. De påstår att den restriktiva svenska modellen är en bidragande orsak till att dödstalen stiger, och vill avkriminalisera bruk av narkotika. Förslagen är att öka substitutionsverksamhet och sprututbytesprogram, legalisera cannabis. Listan kan göras lång. Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren.

På den vägen är det. Artikeln avslutas också med en referens till dunkla argument, som ”är inget annat än en skymf mot oss som försöker rädda liv”.

Jag har argumenterat för legalisering av narkotika, med grundargumentation här och sifferbakgrund här. Det går i korthet ut på att jag inte hittar stöd för att en hård narkotikapolitik leder till något gott, hur goda intentionerna än må vara. Svensk narkotikapolitik är hård, men dödligheten är inte låg.
Det är fullt möjligt att inte hålla med om mina slutsatser. Hemmapanelen gör det inte, och har en del goda argument därtill. Det är fullt möjligt att jag drar fel slutsatser.
Men det är inte något dunkelt i min argumentation, tack så mycket. Att som narkotikapolisen Lennart Karlsson misstänkliggöra sina meningsmotståndare – eller rättare, kasta skit på dem och hoppas att något fastnar – är inte bara ohederligt, det är också oförskämt. Det förstör möjligheten till ett konstruktivt samtal om det narkotikaproblem som onekligen existerar.

Han buntar också ihop sprutbytesprogram med legalisering av narkotika, och skriver bland annat om detta
”Alla förslag har dock en sak gemensamt. En total avsaknad av respekt för den enskilde missbrukaren. Snabba enkla lösningar som bara kommer att leda fram till en sak. Fler missbrukare och fler döda.”
Detta trots att de bästa data som finns om sprutbytesprogram tydligt indikerar en gynnsam effekt. Det stärker inte hans argumentation.

Jag har ingen anledning att betvivla att Karlsson har missbrukarnas bästa för ögonen och gör stora personliga ansträngningar för att hjälpa dem. Men precis som en sjuksköterska kan jobba häcken av sig men sjukvården ändå inte är perfekt organiserad så måste det vara principiellt möjligt att polisen gör sitt bästa men att nuvarande lagstiftning inte är optimal. Det bara måste gå att hålla de två tankarna i huvudet samtidigt.

Det Karlsson skrivit är svårt att se som en debattartikel. Artikel ja, debatt nej. När man säger att framförande av argument andra än de han själv omfamnar är en skymf mot honom ser det mer ut som att be folk hålla käften.
Jag har svårt att tro att det räddar några liv.

Stora och små bakslag

onsdag 3 november, 2010

Stort bakslag:
Nej till legalisering av marijuana i Kalifornien. Suck.
Länk till mitt paradinlägg i frågan
och så förstås kategorin Knarkotika, se länk i… sidfoten. Bloggfoten. Postfoten. Vad man nu säger.
Jag är personligen inte sugen på att börja knarka, men förbud är inte rätt väg. Problemet är – eller bör vara – medicinskt, inte polisiärt.

Litet bakslag:
Fortfarande mycket privata angelägenheter att stå i. Bloggtorkan fortsätter ett tag till.

Å andra sidan II

torsdag 12 augusti, 2010

…och just efter föregående inläggs lustmord på Vänsterpartiet levererar Beatrice Ask i Aftonbladet det bästa argementet hittills för just Vänsterpartiet, eller de rödgröna:
”Med vänsterregering blir narkotikapolitiken liberal”
(Tips från ett roligt inlägg av Mattias Svensson på Neo)

Hon har sniffat upp att V, eller åtminstone delar av V, vill lätta på drogrepressionen, vilket råkar vara ett av få försonande drag hos V. Hon passar också på att dra upp sitt haveri i fråga om att drogtesta minderåriga.
Seriöst. Ask måste bytas ut. Inte för att vi skulle få drogliberalisering med en annan borgerlig justitieminister, men kanske vi kunde få någon med lite mer känsla för proportioner och rättsstat.
Lösningen är dock inte att byta till de rödgröna. Som jag skrivit tidigare må regeringen ha vanskött rättsfrågorna, men det finns mycket lite som tyder på att de rödgröna skulle vara bättre. Och V kommer inte att få gehör för någon större drogliberalisering (det är inte ens det de förespråkar). De är nog ändå rätt nöjda med att få ett betydande inflytande över utrikespolitik och ekonomi.

Like This!

Spruträdsla

måndag 21 juni, 2010

Som jag tidigare nämnt så har det varit på gång ett beslut i Stockholm om ett sprutbytesprogram för narkomaner, nu när Birgitta Rydberg gett med sig. Tyvärr hejdades beslutet av M, gissningsvis i ett anfall av knarkkrigsiver. I dag verkar det som om beslutet ändå ska klubbas.
På SvD Brännpunkt skriver en bunt knarkkrigare (alltså i betydelsen att man ser Kriget mot Knarket som något heligt) och argumenterar mot sprutbytesprogrammet. LUFs ordförande Adam Cwejman reagerar; han har tidigare i polemik med samma personer gjort en sammanställning av forskningsläget som åtminstone för en lekman ser rätt övertygande ut.
Det tycks mig att det skulle behövas starka argument för att inte ha ett sprutbytesprogram. Det här handlar om några av samhällets svagaste och mest utsatta individer. Genom ett sprutbytesprogram så får de, förutom sprutor som inte är kontaminerade av gulsot och HIV, kontakt med vården, något som kan ge viss lindring i en annars ofta påfallande eländig tillvaro. Och det är ju inte som om en massa ickenarkomaner kommer att börja knarka för att det plötsligt finns enkel tillgång till rena sprutor; det är liksom knappast det som lockar med narkotika i ett första skede.
Så även om det inte fanns forskning som visar att sprutbytesprogram minskar smittspridning, vilket det verkar göra, så borde inte det räcka för att inte ha ett program; det skulle behövas forskning som visar på starka negativa effekter, och sådan verkar inte finnas i någon väsentlig omfattning.
Så.
Inför programmet.
Gör det.
Gör det nu.

Uppdatering
De gjorde det visst. Nu.
Well, hoorah for that.

Ett fall framåt

lördag 20 mars, 2010

Jag har tidigare varit hård mot Birgitta Rydberg för att hon tvärvägrat ett sprutbytesprogram för narkomaner i Stockholm. Därför är det med icke ringa glädje jag nu noterar att hon har ändrat sig. Eller nå, ändrat sig verkar lite oklart om hon har. Det ser lite surmagat ut tycker jag. Men det spelar i dagsläget inte så stor roll, det viktiga är att hon de facto ställer sig bakom beslutet.

– Jag tror inte att enbart sprutbyte gör någon skillnad [för smittspridningen]. Men vi hoppas på att nå personer som vi tidigare inte har fått kontakt med, se till att de får sjukvård, bygga upp ett förtroende och så småningom få in dem i behandling, säger Birgitta Rydberg.

Nå, det första får vi se. Jag tror att det gör det, men vi får se. Det senare är väl så viktigt.

Sent men godkänt, Rydberg.

Ingen pårökt utan eldgivning?

onsdag 24 februari, 2010

Okej, inte min mest geniala rubrik. Så kan det gå.

Man ska ha varit rätt isolerad för att ha missat historien om civilpoliserna som trakasserade en av allt att döma oskyldig nätjournalist i t-banan. Jag läste igår en annan historia på liknande tema (via Johan Hedin), då en annan man utsattes för synbarligen omotiverade trakasserier från polishåll, denna gång med inte obetydliga följder för den drabbade. Jag kan inte veta att artikeln beskriver händelseförloppet korrekt, men man ska vara rätt naiv om man inte tror att sådant händer.

Gemensamt för de två fallen är att polisen, i narkotikabekämpningens namn, har fått verktyg för att på egentligen inga boliner alls plocka in och trakassera vem som helst som de inte gillar. Det skulle inte vara ett problem ifall allt fungerade perfekt, men det gör det förstås inte. Det finns givetvis skitstövlar även bland poliser, och ett våldsmonopol, ehuru absolut nödvändigt, försvagar knappast dessa drag.
Att bli av med alla rötägg inom polisen vore bra, men betydligt raskare uppnått torde vara att tagga ned på narkotikabekämpningen. Jag får vatten på min kvarn. Knark ska inte vara en polisiär fråga, och att ge polisen ett carte blanche för knarkbekämpning är bevisligen en riktigt, riktigt dålig idé.

Samtidigt konstaterar Sanna Rayman på SvD att Folkhälsoinstitutet inte är inne på mitt spår. Visserligen noterar de, som jag, att den svenska hårda linjen mot narkotika inte fungerar speciellt bra. Slutsatsen de drar är dock att det antagligen skulle ha gått ännu värre utan den hårda linjen. Lite oklart på vilka grunder.

Att legalisera narkotika är, som jag berört förut, inget man gör bara sådär utan att tänka sig för först. Ändå framstår det mer och mer som ett alexanderhugg.

Uppdatering ett bra tag senare – 15 mars:
Nu ska tydligen ungdomar under 15 kunna drogtestas utan föräldrarnas medgivande. Jag förstår tanken med en sådan lag:

Ask ser framför sig att tvångsåtgärden kan användas till exempel om polisen hittar unga under 15 år i en knarkarkvart

Men…

Lagrådet har också varnat för att urinprov under tvång kan användas av polisen som en slags bestraffning. Den kritiken avvisar Ask och menar att polisen har viktigare saker för sig än att ägna sig åt att trakassera unga.

Givet denna bloggpost skulle jag inte vara så tvärsäker på det. Jag vidhåller att man ska vara mycket restriktiv med att ge polisen instrument för att när som helst plocka in vem som helst, och det här är inte att vara mycket restriktiv.

Inte direkt felslut, men fel slut

söndag 7 februari, 2010

Ett par Stockholmsmoderater skriver i dag på SvD Brännpunkt:
”Sprutbyte stoppar inte missbruket”
Det är knappast artikelförfattarna som har satt rubriken, och jag tycker inte att den riktigt speglar artikeln, men på det stora hela är den indikativ för hur diskussionen ofta går.
Artikelns poäng är i princip att det är möjligt att sprutbytesprogram skulle få ned smittspridningen bland narkomaner, men nu är det så att det är olagligt att knarka och då kan inte staten tillhandahålla verktyg för det.
De har en poäng i det. Det blir onekligen konstigt om staten med ena handen ska fängsla narkomaner, och med andra handen ge dem sprutor för att injicera narkotika. Som jag med viss emfas tidigare skrivit så är min slutsats dock en annan: det är knarkförbudet, inte sprutbytena, som ska bort. Droger ska ses som en medicinskt problem, inte ett polisiärt. Den senare anfallsvinkeln har inte visat sig fungera, eller snarare, den har visat sig inte fungera. Det finns anledning att tro (jag hänvisar till mina tidigare inlägg i frågan) att en legalisering kan vara en mer fruktbar väg att vandra. Till exempel skulle man då inte avstå från att lindra narkomanernas lidande argument som att några narkomaner ändå kommer att lida (”Våra meningsmotståndare hävdar att vi genom de insatser som görs idag inte når alla och att svårt beroende missbrukare kommer att använda orena sprutor ändå. Det kommer säkert att ske även om vi skulle införa ett sprutbytesprogram.”).

Det är ingen som påstår att sprutbytesprogram får folk att sluta knarka. Men de får knappast fler att börja heller i någon nämnvärd utsträckning, och på det hela taget verkar sådana program vara en bra grej.

Ett par lokalpolitiker har förstås ingen möjlighet att legalisera narkotika, och deras resonemang är på sitt sätt renhårigt och konsekvent. Det hade dock i detta fall varit trevligt med lite mindre stringens och lite mer medmänsklighet. En problematisering av narkotikaförbudet har nog alltid varit för mycket att hoppas på.

A shortcut from mushrooms to jail?

lördag 16 januari, 2010

I DN står att läsa om en yngling som ertappats med förbjuden litteratur att plocka narkotisk svamp och koka te på den, varför han nu åtalas.

Det var ett tag sedan nu jag kom ut som drogliberal, då motiverad inte främst av politisk övertygelse utan mer av att den polisiära vinkeln fungerar så dåligt. I just den här sortens fall kan jag dock tänka mig att vara lite mer ideologiskt orienterad. Det talas ibland om victimless crimes, och det här torde kunna karakteriseras som ett sådant. Om man går i skogen, hittar några svampar och sedan gör te på dem åt sig själv – ska det alltså vara straffbart?

Den intervjuade experten säger att ”det är alldeles för stora risker i förhållande till vad man kan tänkas få ut av det”. Låt gå för det. Men det är steget därifrån och till att det ska vara olagligt att göra dåliga val som jag inte ställer upp på. Det är inte som om vi har för mycket polisresurser till vardagsbrott i Sverige, de flesta utreds aldrig. Och då väljer man att lägga energi på det här? Jag är inte säker på att det är den svampberusade som gör den sämsta prioriteringen i den här historien.

(Nördbonuspoäng till den som reagerade på den vaga referensen till Sagan om Ringen i rubriken.)

Hur man undviker att snärja in sig i siffror

lördag 12 september, 2009

eller
Ingen pårökt utan eld?

Mitt förra inlägg renderade en del kommentarer och en del kritik mot mina källor, eller frånvaron därav. Jag tänkte bemöta det nu, kombinerat med en liten utökning av resonemanget.

Signaturen Rickard hänvisar till European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction (EMCDDA) med siffror som säger att drogdödligheten i Portugal har gått upp något, tvärtemot vad jag påstod. Men när jag följer länken så verkar det som om den siffran är mätt på ett lite konstigt sätt som gör att man kan fråga sig vad den säger. Jag är inte beredd att helt avfärda den, men den ska nog användas med viss försiktighet.
Rapporten som The Economist läst finns här. Jag har skummat runt lite i den, och hänvisar här till figur 11, över knarkdödar i Portugal:

Narkotikadödsfall i Portugal

Narkotikadödsfall i Portugal


Den visar en tydlig nedgång som samvarierar med avkriminaliseringen.

Vidare påpekades det att Sverige har ett lågt användande av narkotika bland skolungdom. Och det stämmer, men det är inte det som är min poäng. Jag inriktar mig (i den inrikespolitiska delen) på folk som fastnar i och ytterst dör av missbruk. Hur ser det då ut där egentligen? Jag får erkänna att jag inte kontrollerat mina källor, som bestått av vad andra skrivit på området. Nu grävde jag hyggligt djupt i EMCDDA-arkiven. Måttet jag letade efter var drogrelaterade dödsfall per capita och land i Europa. Till slut hittade jag det, här. Det ska sägas först att siffrorna är några år gamla och att alla länder inte mäter på samma sätt – till exempel kan man misstänka att Portugals siffror är överdrivna, och för ett par andra länder kan man undra vad som pågår bakom siffrorna. Men, som en första approximation, låt oss ta siffrorna rätt av. Vad finner vi då?
Bilden för DRD (Drug Related Deaths) är mycket likartad mellan de två kategorier jag tittat på, totala dödsfall och dödsfall i åldrarna 15-39 år. Sveriges dödlighet är något över medeltalet. Följande länder har lägre dödlighet än Sverige:

Belgien, Tjeckien (endast för 15-39 år), Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Litauen, Ungern, Malta (endast på totalen), Nederländerna, Polen, Portugal, Slovakien, Bulgarien, Rumänien

Det här kan man nu tolka på (minst) två sätt. Det ena är att a-HA, Sverige har alltså inte superhög dödlighet! Nej, där verkar jag ha varit fel ute, vilket onekligen tar en del av schvungen från min argumentation. Men inte särskilt mycket, för jag är mer benägen att säga så här:
Med sin hårda narkotikapolicy så lyckas Sverige… högst mediokert. Vi är faktiskt sämre än snitt i Europa, om än inte mycket. Färre dör i Portugal, och vi fullständigt utklassas av Nederländerna. Ni vet, Europas drogcentral.

Vad kostar då egentligen Sveriges egna krig mot narkotikan (eller, som någon skrivit, krig mot narkomanen, som det utvecklat sig till)? Tja, kolla till exempel den här artikeln, med rubriken ”Narkotikabrott ger högre straff än dråp”. 56 procent av dem som döms till fängelsestraff på fyra år eller mer döms för narkotikabrott. Ungefär en åttondel av alla som lagförs gör det för narkotikabrott, ofta då ringa brott som innehav. (Tack Mattias Svensson för det grävandet.) Det är alltså en stor del av rättsväsendet som håller på med att jaga brukare och missbrukare, och det är ju knappast som om vi har för hög uppklarandegrad på andra brott. Så vad får vi för den här polisiära verksamheten?
Ingenting!
Inte lyckas vi i alla fall hindra folk från att knarka ihjäl sig. Däremot lyckas vi ytterligare tränga ut några av samhällets redan mest utträngda medlemmar, samtidigt som Holland och Portugal, som gått över till att se beroende som ett medicinskt problem, lyckas bättre med att förhindra dödsfall.

Ett rimligt antagande är att när folk verkligen börjat knarka ned sig så utgör lagstiftning ingen väsentlig avskräckning för att fortsätta. Däremot kan vi vara säkra på att lagstiftningen avskräcker från att söka hjälp. Way to go.

Och här har vi inte ens berört effekten på länder som Colombia och Guinea, frågor som man med visst fog skulle kunna hävda är viktigare än vad som händer här hemma.

Min sammanfattning av det här är att den statistik jag hittat inte förändrar resonemang och slutsatser i förra posten. Jag gissar att jag får återkomma och bena upp resonemanget ytterligare på ett par punkter, men man kan inte klara allt i ett inlägg.

Jag kommer ut som drogliberal

torsdag 10 september, 2009

eller
Hur man gör sig partipolitiskt omöjlig

Nu är både jag och tiden mogen att göra upp med en dålig narkotikapolitik. Det är dags att komma ut som drogliberal.
Inte allt, men mycket av det som jag skriver här har jag inte tänkt ut på egen hand. Däremot har jag blivit mer och mer övertygad ju mer jag läst i ämnet. Men det är väl ofta så det är med åsikter, man formar dem sällan i ett vakuum.

Drogliberal är ingen bra etikett egentligen. För mig är det inte i första hand ett ideologiskt ställningstagande. Visst finns det element som överensstämmer med liberal ideologi, som att var och en bör få bestämma över sin egen kropp. Att stanna vid det tycker jag dock är att göra det enkelt för sig. Droger med sin förmåga att äta sig in i en människas beslutsfakulteter, och med sina ofta förödande sekundära konsekvenser för den närmaste omgivningen, kan jag inte se som en riktigt så enkel fråga. Men så är mitt ställningstagande också främst praktiskt motiverat.

Var är vi nu?
Jag har också varit en hardliner i knarkfrågan. Knark ska vara totalförbjudet och all hantering bestraffas hårt. Och det är så Sverige fungerar i dag. Vi är ovanligt hårda i vår narkotikapolicy. Relativt lindriga narkotikabrott kan bestraffas hårdare än både misshandel och mord. Men vart har det lett oss?
Har vi färre missbrukare än andra länder? Nej. Om något så har Sverige fler narkomaner fast i missbruk än jämförbara länder med mer relaxad policy.
Klarar sig våra missbrukare bättre än i andra länder? Nix. Svenska missbrukare dör som flugor. Vår dödlighet är skyhög.
Det här avspeglar sig i en massa halvsekundära frågor, som att vi vägrar sprututbytesprogram trots att vi vet att det skulle bespara många narkomaner mycket lidande.

Det är helt uppenbart att den hårda vägen inte fungerar. Vi snackar här om några av samhällets allra svagaste individer. Om samhället menar allvar med att svaga ska skyddas så kan vi inte ignorera det här. Expressen kan köra sin pinsamhetssnurra om fattiga barn hur många varv som helst, men det här är några av de verkligt fattiga och utsatta.

Vad göra?
Vi måste ta ett nytt grepp, och jag tror att rätt väg är att sluta se knark som ett polisiärt problem och börja se på det som ett medicinskt problem i stället. En god del av problemen kommer sig av att det är så himla olagligt med droger att så fort man försöker närma sig problemet så tvingas man liksom spela med i olagligheter. Det är ju också rätt självklart att man drar sig för att söka hjälp om man vet att man kastas i fängelse om man erkänner att man har ett problem.

Flera länder har avkriminaliserat narkotika för personligt bruk. Holland är mest känt, men även Portugal har gjort det. The Economist skrev om det härom veckan. Domedagsprofeterna hade förstås julafton, men lyckligtvis kom de på skam. Förvånande nog tycks inte narkotikaanvändningen ha ökat, åtminstone inte missbruket. Det skulle jag nog ha förväntat mig. Rimligen borde knarket bli mer lättillgängligt, vilket man kan tänka sig skulle öka användningen. Visserligen försvinner det spännande i att göra något förbjudet, men ändå. Ändock; användningen av tunga droger i låga åldrar har sjunkit. Portugal har över huvud taget ett av Europas lägsta cannabisintag.
Deltagandet i avvänjningsprogram har ökat, men det hålls för troligt att det mest beror på att folk som känner att de börjar tappa greppet törs närma sig sådana när de inte kriminaliseras. Dödligheten och sjukdomsspridningen har sjunkit dramatiskt.

När man lämnar skrämselpropagandan och tittar på data så talar alltså det mesta för att en avkriminalisering är rätt väg att gå.

Inte brottsligt, men fortfarande olagligt?
Det är dock viktigt att komma ihåg att även om användandet är avkriminaliserat så är knark fortfarande olagligt. Jag tycker att vi bör gå längre, och göra allt knark lagligt. Argumentet går så här:

Hittills har vi bara tittat på vad den hårda knarklinjen (jag får anstränga mig för att inte skriva ”knarklinan”) gör här hemma hos oss. Men hur ser det ut i ursprungsländerna? Vad gör den med länderna där narkotikan produceras? Ja jävlar. Där kan vi snacka elände. Land efter land har slitits sönder av strider mellan drogbaroner och staten, sådan den nu är. Colombia känner alla till, men det finns fler fall. Guinea betraktas nu som en failed state då det nyligen blivit ny transitcentral för narkotika på väg till Europa, och det har börjat pratas om att Mexiko kan vara på väg åt samma håll. Jag menar, Mexiko! Det är ingen bananrepublik vi pratar om. Det får våra inhemska problem, ehuru fruktansvärda på individnivå, att framstå som rätt beskedliga.
Och varför blir det så här? Varifrån kommer knarkbaronernas resurser? Jo, från försäljningen på gatan förstås. Knark är svindyrt. Men varför? Det är i allmänhet inte svårt eller dyrt att producera. Nej, det är distributionen som är dyr. Den är dyr för att det är så ohyggligt olagligt, vilket driver upp distributionskostnaden något extremt. Det är de kostnaderna som bekostar kaoset och mördandet i producentländerna och distributionskedjan, och det är de kostnaderna som gör att tunga missbrukare måste begå en massa brott – mot folk som aldrig haft med knark att skaffa – för att ha råd med skiten.
Jag förespråkar ett alexanderhugg. Gör narkotikan laglig. Sälj den på ett lagligt och kontrollerat sätt, som cigaretter. Då borde man också kunna få in en kvalitetskontroll, så att användaren vet vad hon stoppar i sig. Det borde dramatiskt kapa priset på knarket, så att det i slutändan kanske inte är mer lukrativt än att smuggla just cigaretter. Vilket i och för sig görs. Men inte sticker det några länder i brand.

Men är det inte för farligt?
Visst, speciellt tyngre narkotika kommer inte sluta vara farlig och mycket beroendeframkallande för att man legaliserar den. (Däremot kan kvaliteten som sagt kontrolleras, vilket i sig är en risksänkare.) Även om de data som finns talar emot det så kan man inte utesluta att ett antal personer som annars inte skulle ha trillat dit på narkotika kommer att göra det. Själv kommer jag knappast att göra det – nog för att det vore intressant att testa om heroin är så fantastiskt som pundarna i Trainspotting tycker, men det är knappast värt risken att prova. Det är min värdering i alla fall. Men alla tänker inte som jag.

Men se det så här. Hur mycket värre kan det bli? Vi vet att dagens politik leder till en myckenhet lidande här hemma, och fullständigt monstruöst lidande annorstädes. De data som finns pekar tämligen entydigt på att ett lättande på kriget mot knarket ger positiva resultat. Drogpolicyn har i decennier styrts av vad som bäst benämns religion (Hör du mig, Birgitta Rydberg? Och ungefär resten av landets politiker, när jag tänker på saken.), med förfärande resultat. Varför inte testa att använda oss av data och empiri, som omväxling?

Jag kan inte veta att det skulle sluta lyckligt, men nog sjutton är det värt ett försök.

Uppdatering
Efter en del kritik i kommentarerna så har jag skrivit ett nytt inlägg (nästa) som gräver lite mer i statistik.

Trots all ANT-undervisning…

lördag 7 mars, 2009

Ett tag nu har jag på ett passivt sätt frågat mig om man inte borde legalisera narkotika. Inte i ett anfall av drogromantik, utan för att jag har misstänkt att det i alla fall inte skulle bli värre än i dag.

Många av narkomanerna som dör i Sverige i dag dör inte direkt av narkotikan, utan av alla komplikationer som följer med att det är illegalt. De måste också begå mycket brott för att ha råd med skiten. Narkotika är som bekant inte speciellt billigt. Och varför inte? Det är sällan speciellt komplicerat att framställa, jämfört med många andra produkter. Nej, det höga priset kommer sig förstås av just att det är illegalt. När både produktion och distribution måste hållas under lagens ofta rätt aktiva radar så blir det dyrt. De pengarna finansierar också allsköns elände, dels i Sverige, men framför allt i produktuions- och transitländer. Tänk Colombia, Mexiko, Guinea Bissau.

Ett legaliserande skulle förstås öka tillgängligheten drastiskt. Jag känner mig rätt säker på att jag personligen inte skulle ge mig på knark, men tvivelsutan skulle många andra göra det. Men skulle det, på det hela taget, bli värre än det är nu? Det finns hur mycket data som helst på att vår nuvarande policy är en del av problemet snarare än lösningen.

Jag är inte alls säker på att det skulle vara ett bra drag att legalisera. Men nu har mitt husorgan The Economist ägnat ett antal sidor åt frågan. Det blir spännande läsning. Om jag ids så återkommer jag med en kommentar när jag har läst.