Ett par Stockholmsmoderater skriver i dag på SvD Brännpunkt:
”Sprutbyte stoppar inte missbruket”
Det är knappast artikelförfattarna som har satt rubriken, och jag tycker inte att den riktigt speglar artikeln, men på det stora hela är den indikativ för hur diskussionen ofta går.
Artikelns poäng är i princip att det är möjligt att sprutbytesprogram skulle få ned smittspridningen bland narkomaner, men nu är det så att det är olagligt att knarka och då kan inte staten tillhandahålla verktyg för det.
De har en poäng i det. Det blir onekligen konstigt om staten med ena handen ska fängsla narkomaner, och med andra handen ge dem sprutor för att injicera narkotika. Som jag med viss emfas tidigare skrivit så är min slutsats dock en annan: det är knarkförbudet, inte sprutbytena, som ska bort. Droger ska ses som en medicinskt problem, inte ett polisiärt. Den senare anfallsvinkeln har inte visat sig fungera, eller snarare, den har visat sig inte fungera. Det finns anledning att tro (jag hänvisar till mina tidigare inlägg i frågan) att en legalisering kan vara en mer fruktbar väg att vandra. Till exempel skulle man då inte avstå från att lindra narkomanernas lidande argument som att några narkomaner ändå kommer att lida (”Våra meningsmotståndare hävdar att vi genom de insatser som görs idag inte når alla och att svårt beroende missbrukare kommer att använda orena sprutor ändå. Det kommer säkert att ske även om vi skulle införa ett sprutbytesprogram.”).
Det är ingen som påstår att sprutbytesprogram får folk att sluta knarka. Men de får knappast fler att börja heller i någon nämnvärd utsträckning, och på det hela taget verkar sådana program vara en bra grej.
Ett par lokalpolitiker har förstås ingen möjlighet att legalisera narkotika, och deras resonemang är på sitt sätt renhårigt och konsekvent. Det hade dock i detta fall varit trevligt med lite mindre stringens och lite mer medmänsklighet. En problematisering av narkotikaförbudet har nog alltid varit för mycket att hoppas på.
Förvånansvärt vettig 