Det har gått ett bra tag nu sedan jag storartat lovade att prata politik inför valet. Jag har goda förfall – spex och semester i Nicaragua. Men nu fick jag oförhappandes en ledig kväll, så det är väl dags att börja. Och jag börjar med att göra det enkelt för mig och snacka Saab. Som få andra områden synliggjorde den frågan de två blockens olika ekonomiska reflexer.
Nu är jag inte helt tillfreds med lösningen sådan den blev. Regeringen står som borgenär för ett lån av rejäla dimensioner. Om Saab går år skogen, och det är knappast otroligt, måste man falla tillbaka för säkerheten för lånet. Vad den består i är inte offentligt, men det har spekulerats rimligt i att den knappast täcker hela lånet. Man har alltså utsatt sig för en betydande risk för miljardförlust. Kanske hade det varit bättre att låta Saab gå omkull?
Men när man kritiserats vänsterifrån är det inte det kritiken har gällt. När den alls har konkretiserats så har det snarare handlat om att regeringen skickar in för lite av skattebetalarnas pengar i förlustföretag. Sahlins första impuls var att ge fem miljarder till GM. Alltså ge. Redan där hade hon säkerställt långt större förluster för staten än vad regeringen nu tagit en viss risk för.
I början talades det vitt och brett om att staten borde ta över Saab. Att Göran Greider tycker det förvånar knappast någon, men oppositionen var inne på samma sak. Stålverk 80, någon? Eller en ny varvspolitik, med statliga miljarder in och, eh, inget ut som någon blir glad av? Likheterna är slående.
Läs också gärna min i detaljer inaktuella men i princip fortfarande gällande utläggning om detta:
Att investera oss ur krisen…
Varje gång GM försökte utpressa svenska staten så hoppade oppositionen efter chansen att ge bort pengar – pengar som annars kunde användas på mantrat vård-skola-omsorg. Snart sagt varenda fint gick man på. Samtidigt behöll regeringen lugnet. Maud Olofsson var hela tiden tydlig med att det inte finns någon anledning att tro att staten är en bra biltillverkare, och om man nu trodde att Saab var ett sådant kap så kunde man (hör ni det, IF Metall) få gå in och satsa med sina egna pengar. Put one’s money where one’s mouth is, som de säger i utlandet.
Det är sammanfattningsvis plågsamt tydligt att föreställningen om Socialdemokratins ekonomiska förnuft och borgerlighetens dito släpphänthet har noll och intet med dagens verklighet att skaffa. Tanken på att ge oppositionen nyckeln till statens – det vill säga de svenska skattebetalarnas – kassakista är inte ägnad att förbättra nattsömnen.
Förvånansvärt vettig 