På tal om kärnkraft.
Jag har tidigare uppehållit mig vid en sak jag tycker är märklig, nämligen den skeva riskvärderingen. Folk tycks gladeligen acceptera 5000 dödsfall/år i Sverige till följd av den fossileldning vi ägnar oss åt i dag, men av kärnkraft får ingen dö på 100000 år. Det är förstås bra att man har höga krav på säkerhet, men när man gör sådan skillnad på vilka skador man accepterar från olika energislag blir också bedömningar och beslut väldigt skeva.
Jag har diskuterat det här i olika sällskap, och ett återkommande bud är att folk är rädda för radioaktivitet för att det är osynligt. Det syns inte, det luktar inte, det känns inte. Det låter för all del bestickande, men mitt hugskott nu är att det kan vara tvärtom.
För visst, själva strålningen syns inte. Men nog fasen syns kärnkraftsolyckor. Folk går runt i heltäckande skyddsdräkter. Mätare tickar. Man associerar till atombomber, och alla vet ju hur ett svampmoln ser ut (vilket gissningsvis är varför Aftonbladet lade upp en bild på ett exploderande oljeraffinaderi (Youtube-länk) i en artikel om kärnkraftverket). Pang tjong så har folk ”Kärnkraft nej tack” på sina profilbilder på Facebook och antroposoferna i Järna hänger ut banderoller vid E4.
Men de där 5000 döda/år i Sverige från fossileldning, hur ser de ut? Någon som sett något? Någon hostar lite, det är väl som vanligt? Inga heroiska arbetare i rymddräkter, inga bekymrade experter i tv, inga explosioner, bara business as usual.
Osynligt.
Jag ser inga banderoller om det.
Förvånansvärt vettig 
onsdag 27 april, 2011 kl. 15:41
Det finns nog många olika förklaringar på vad som skapat hysterin runt kärnkraft.
Att ingen är rädd för att folk dör kontinuerligt av förbränning av diverse skit(oavsett om det är kol, torv, flis eller sopor) är nog inte så konstigt. Media kan inte trumma på om det eftersom det sker på grund av normal drift av kraftverken och det är svårt att skapa rubriker av det. Exponera människor för något tillräckligt länge och de slutar bry sig helt enkelt.
Men jag förstår inte varför saker som Kleen energy explosionen, vattendamshaverier och liknande händelser inte får lika mycket uppmärksamhet som kärnkraftsolyckor. Det kanske är för att de olyckorna är över fort medan ett kärnkraftshaveri drar ut på tiden under några veckor. Det är nog för att alla är bekanta med att elda gas och kol och alla vet vad vatten är. Det är svårt att konceptuellt greppa att de små kolbitarna man använder för att grilla kött på kan orsaka miljontals dödsfall årligen.
Mycket har nog även ett historiskt perspektiv. Skräcken för strålning har till stor del sin grund i att många välmeriterade forskare på 60-70 talen började sprida skräck för strålning för att få stop på kärnvapenprovsprängningarna. Det var svårt att förklara för allmänheten varför nobelpristagare som Pauling, Alfven och Sakharov hade fel. Det arvet lever ännu kvar.
Skräcken för GMO lär nog med tiden växa till ungefär samma proportioner som skräcken för strålning, speciellt efter första gången något större går snett vilket saker alltid gör för eller senare. Saker som gått fel i flera hundra år bryr sig ingen om, det är välbekant och ingen är rädd för det. Nya saker som går fel blir folk rädda för eftersom det är okänt. Många var nog skeptiska till att flyga efter de första stora välpublicerade flygkrascherna, nu är flygolyckor vardagsmat och inte många ställer in sin Thailandresa efter en ny krasch.
Krasst sagt så kanske allmänheten hade varit, ironiskt nog, mindre rädd om kärnkraftsolyckor vore vardagsmat.
GillaGilla
onsdag 27 april, 2011 kl. 19:59
Bra kommentar!
Tidsaspekten kan nog vara viktig. Det tar vanligen inte så lång tid att räkna efter hur många som blev brända i branden, medan strålning är lite mer ”vänta, vi ska mäta först, låt oss ta på de skrämmande rymddräkterna”… typ.
Som av en händelse är GMO en av mina andra käpphästar som jag återkommer till ibland.
GillaGilla