Casus belli

I diskussioner jag närvarat vid föranledda av bin Ladins frånfälle har invasionerna av Afghanistan och Irak, eller snarare skälen till dem, eller än snarare frånvaron därav, nämnts i svepande förlöjligande ordalag. Det har inte varit läge där och då att ta upp den tråden; i stället konstaterar jag att även om jag berört det tidigare här i bloggen kan det vara dags att göra det igen.

Man kan säga många berättigat syrliga saker om hur saker och ting skötts efter själva invasionsstadiet, men det är inte det jag skriver om här. Inte heller handlar det om hur utsikterna är nu, när vi närmar oss ett decennium efter de första händelserna. Båda är intressanta ämnen, men en sak i taget. Det jag skriver om här handlar om skälen och argumenten för besluten att gå in. Många verkar ha glömt att det faktiskt fanns sådana.

Afghanistan.
Inte mycket att snacka om egentligen. Man kunde vara rimligt säker på att det med Afghanistan som logistisk bas – och med stöd från landets styre, sådant det nu var – riktats vad som kunde jämställas med en synnerligen blodig krigshandling mot USA. Det var inte första gången man slagit sig på något sådant, 9/11 var kulmen snarare än början, men otvivelaktigt det mest flagranta exemplet.
Vad skulle USA ha gjort? Skickat ett telegram där man bad dem att vänligen låta bli sådant i fortsättningen?
Det fanns inget realistiskt alternativ till att gå in. Det insåg också omvärlden, som genom FN gav sitt stöd.
Den som tycker att man borde gjort något annat är välkommen att presentera sitt alternativ. Förslag som bygger på att bin Ladin et al skulle visa sig vara hyggliga bara man inför handelsembargo mot Saudiarabien undanbedes.

Irak.
Otvivelaktigt ett mer komplicerat fall.
Det finns flera skäl som skulle kunnat åberopas för invasionen, men det som faktiskt användes var farhågan för massförstörelsevapen (wmd). Nu i efterhand vet vi att farhågan var falsk, men det intressanta är vad vi visste då.
Vi visste att Irak haft stora mängder wmd.
Vi visste att man använt dem i skarpt läge, till på köpet mot sin egen befolkning.
Vi visste att det förekommit stora ansträngningar att skaffa mer.
Irak hade efter första gulfkriget ålagts att förstöra sina wmd och redovisa detta, något man inte gjort. Endast en del av lagren hade redovisats. Man bröt mot långa rader tvingande FN-resolutioner vilka krävde en öppen redovisning och hotade med allvarliga konsekvenser om så inte skedde. Man lekte en ändlös kurragömmalek med FNs inspektörer. Man betedde sig precis som man skulle göra om man hade ett wmd-program att dölja. Det har senare framkommit indikationer på att regimen faktiskt medvetet försökte få det att se ut så, av rädsla för sina närmaste grannar.
Illusionsnumret var framgångsrikt som sådant; låt vara att det ligger nära till hands att tro att regimen inte räknat med konsekvenserna. Före kriget var det inte bara USA som trodde att det fanns ett wmd-program. Även Frankrikes och Tysklands underrättelsetjänster trodde det, även om länderna för den skull inte ville gå i krig.
Sålunda: Även om wmd-hotet var falskt fanns det 2003 goda skäl att tro att det var äkta, inte minst eftersom Irak-regimen sannolikt försökte få det att se ut så. Hemmapanelen liknade det vid att stå och vifta mot polisen med en soft air gun, och jag finner liknelsen god.

Ett äkta wmd-hot leder förstås i sig inte med automatik till att en invasion är det enda alternativet. Men vad menade man då i FN-resolutionerna med allvarliga konsekvenser? Handelssanktioner hade ju visat sig fungera sådär. Så åter blir frågan: vad skulle man ha gjort i stället? Är det passivitet som var alternativet? Om ni inte slutar mörka ert wmd-program så lämnar vi er ifred?
Nu kan man tycka att det är märkligt att jag fäster så stor vikt vid FN-resolutioner, jag som annars är lite sådär ljummet intresserad av vad FN beslutar (av den enkla anledningen att det till stor del är en lekstuga för diktaturer). Anledningen är att jag inte primärt skriver om mina favoritskäl, utan om vilka skäl man mest framträdande begagnade sig av.

Så, med något som liknar facit i hand, har vi (i någon mening av ”vi”) blivit lurade in i två invasioner? Tja, det är ett case man kan göra sig. Attentaten 11 september gjorde i praktiken invasionen av Afghanistan tvingande, och i fallet Irak kan man tala om tala om rent lur. Det betyder inte att det inte också fanns andra poänger med invasionerna, liksom andra idéer bakom dem. Men, som jag inledde med, det är inte det det här inlägget handlar om. Vad det handlar om är att påminna om att det fanns skäl till invasionerna. Man behöver inte godkänna skälen, men att, vilket ibland förekommer, låtsas att de inte fanns är inte hederligt.

Eventuellt återkommer jag med de där andra poängerna jag hintat om.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s