Andra poänger

När USA gick in i Irak 2003 bodde jag i Husby, en av Stockholms mer invandrartäta förorter. Kvällen den dagen Bagdad och den gamla regimen föll hördes en massa oväsen i kvarteren. Bilar cruisade på gatorna, förarna hängde på signalhornen och från passagerarfönster böljade den irakiska flaggan. Det var svårt att tolka som något annat än genuin lycka.
Men över vad? Att FN nu skulle ha bättre möjligheter att hitta wmd-prylar i Irak?

Det här är den antydda fortsättningen på förra inlägget. Där skrev jag om de skäl som (faktiskt) fanns och androgs för att gå in i Afghanistan och Irak; detta eftersom det ibland känns som om många glömt att det fanns skäl, vare sig man tyckte att skälen var tillräckliga eller ej. Här skriver jag om skäl som hade kunnat ligga till grund, oavsett om de gjorde det eller inte.

Det kokar ned till att Irak var något av ett helvete på jorden, utom för en privilegierad minoritet. Afghanistan var mer något av ett helvete på jorden, punkt. I båda fallen berodde det på förtryckande mördarregimer.
Båda invasionerna har, delvis på grund av taskig planering, följts upp av förskräckande dödstal, huvudsakligen med sekterisktiskt våld som direkt orsak. Men hur otroligt det än kan låta har intensiteten på dödandet efter invasionerna, enligt de siffror jag sett, i snitt varit lägre än snittet före invasionerna. Eländet märks förstås mer på senare år när det rapporterats mer i pressen, men för den skull ska man inte glömma att skändligheterna som avslöjades i det USA-styrda Abu Ghraib-fängelset, ehuru i sig inte ursäktliga, snarast var en påtaglig förbättring jämfört med förhållandena när Saddam Hussein satt vid makten.
Både i Irak och Afghanistan rådde ett skräckvälde ingen hänvisning i världen till något som absurdistiskt kallas folkrätt kan få mig tycka ska få fortgå.

De cruisande bilarna i Husby är förstås inte mycket till opinionsundersökning, men som kommentar till diktatorns skräckvälde var de påtagliga.

Här gäller det att kunna hålla flera tankar i huvudet, något som kan vara svårt i en inspirerad muntlig diskussion.

För det första: Att terrorregimer beter sig på ett sätt mot den egna befolkningen som gör att behovet av ett internationellt ingripande övertrumfar statssuveräniteten leder inte med automatik till att ett sådant ingripande blir lyckat. Men om ingripandet blir misslyckat betyder inte det att ett ingripande i sig aldrig var motiverat.
För det andra: Även om ingripandena i både Afghanistan och Irak till stora delar präglats av både dålig planering och dåligt genomförande av fasen efter själva invasionen tyder mycket på att de ändå var en vändning till det bättre. Det finns fortfarande rika möjligheter för alla vinster att gå om intet, men jag talar om läget i dag. Det betyder inte att läget i dag är bra, utan bara att det av allt att döma var ännu sämre förut. Det grundar jag inte bara på parametrar som rena dödsfall, utan till exempel tillgång till skolor i Afghanistan och att irakierna, enligt de opinionsmätningar som gick att göra, även under de mest våldsamma åren efter 2003 i snitt tyckte att livet blivit bättre efter invasionen. Det är inte så mycket ett gott betyg till västmakterna som ett mått på det bottenlösa elände som rådde förr, låt vara bevakat av färre journalister.

Jag nämnde också ytterligare motiv. Ett av dem är den så kallade Bush-doktrinen, eller för all del neokonservatism.
…och nu vore det trevligt om alla kunde sätta sig och sluta gapa, som det lätt blir så fort man nämner Bush.
Efter att ha inlett sin presidentperiod i isolationismens tecken gjorde Bush helt om efter 11 september. Analysen var, kortfattat, att terrorism till stor del har sin grund i ofria samhällen och att man för att komma åt problemet måste byta ut förtryckarregimerna i mellanöstern. Analysen som sådan är inte pjåkig, problemet uppstår i själva utbytandet. Det påstås ibland lite tillspetsat att man inte kan bomba fram demokrati. Det kan hända att Tyskland och Japan post 1945 har en annan åsikt i den frågan, men med erfarenheterna från Afghanistan och Irak är det svårt för någon att påstå att det är lätt. Med det höga mänskliga priset för sådana företag i åtanke ska det antagligen vara rätt jäkla illa i ett land för att det ska vara någon nettovinst i att gå in, och det blir alltid en kontrafaktisk analys där man aldrig vet hur det skulle ha blivit om man gjort annorlunda. Själv tror och hoppas jag att både Afghanistan och Irak i slutändan ska ha tjänat på invasionerna, men det kan som sagt fortfarande gå åt skogen och helt säker kan man aldrig bli.

Oavsett doktrinens lämplighet och effektivitet får det anses klart att den spelat en väsentlig roll. Visst finns det gott om folk som kategoriskt avvisar möjligheten att USA kan agera med demokrati som delintention, men det är ganska precis samma sorts pseudointellektualism som att förklara allt med olja.

Rent konkret har doktrinen fått effekter; begränsade effekter, men ändå effekter. Strax efter Irak-invasionen var det flera regimer i regionen som av självbevarelsedrift påbörjade rörelser i demokratiserande riktning. På de flesta håll avstannade det när USA körde fast i den sekteristiska våldsspiralen, men ett resultat var att Khaddafi i Libyen avslutade sitt eget wmd-program för att undgå det irakiska ödet. Det är omöjligt att veta hur det hade gått om han fått fortsätta, men man kan fråga sig: om han lyckats lägga sig till med wmd i större skala, kanske även kärnvapen, hade det då alls varit möjligt för FN och Nato att göra något i dag? Eller hade Khaddafi under sitt eget kärnvapenparaply kunnat göra vad han ville med Libyens folk?

Tja, vad säger man. Det är inte lätt det här. Man kan förstås göra det lätt för sig, men då har man antagligen fuskat. Två invasioner som, vilket jag skrev i förra inlägget, västvärlden kan sägas ha tvingats respektive lurats in i, även om det fanns goda reella skäl till dem. En diktator som fejkar ett wmd-program och därför går under. En annan som ger upp ett äkta wmd-program och kanske därför går under på sin kant. Det ska fasen vara politiker i internationell hetluft. Lättare då att blogga långt i efterhand.

Annons

Ett svar to “Andra poänger”

  1. vils Says:

    Kloka kommentarer.
    Hitchens självbiografi Hitch-22 innehåller en hel del intressant material om ”kampanjen” för en invasion av Irak. Så även i Nick Cohens What’s left?
    I den här postningen finns lite info om hur dödstalen gått ner i Afghanistan efter invasionen: http://www.vof.se/forum/viewtopic.php?p=424413#p424413

    Gilla

Kommentarer är stängda.


%d bloggare gillar detta: