Förvånansvärt vettig

Cargo cult är ett samlingsnamn på kulter som uppstått när urbefolkningar på teknologiskt primitiv nivå kommit i kontakt med civilisationen och dess materiella frukter, och sedan inte uppfattat det bakomliggande arbetet utan trott att några relativt enkla åtbörder är vad som krävs för att komma i åtnjutande av, ja, skeppslaster med användbar teknologi. Totte förklarade det för mig och exemplifierade med att när urinvånare på stillahavsöar under WW2 kom i kontakt med amerikanska krigsmakten som använde öarna som baser lade sig urinvånarna, när krigsmaskineriet åkt vidare, på ett religiöst sätt till med många av de beteendemönster som soldaterna uppvisat. Man hade sett soldaterna bygga en landningsbana, och därefter hade det landat flygplan med en massa last. Man byggde alltså egna landningsbanor, imiterade flygledare och hade sig, i hopp om att de gudomliga gåvorna skulle återkomma. Som det står i wikipedialänken ovan:
Notable examples of cargo cult activity include the setting up of mock airstrips, airports, offices, and dining rooms, as well as the fetishization and attempted construction of Western goods, such as radios made of coconuts and straw.
Detta förväxlande av yttre åtbörder med den äkta varan menar jag inte är begränsad till negerkungar på Kurrekurreduttön urbefolkningar i Söderhavet, utan man kan hitta ett åtminstone snarlikt beteende i västvärlden. Det handlar då om människor som hört att demokrati är något bra, men inte har något vidare grepp om vad det betyder.

Den där kokosnötsradion påminner säkert om en riktig radio, och har man val är det väl demokrati, eller? Säger man inte ibland att de där valen vi har vart fjärde år är den enda gången vi som inte är politiker utövar demokrati? Jo det sägs så ibland, men det vilseleder. Precis som det inte räcker med ett par kokosnötter för att bygga en radio även om man med lite fantasi kan få till lite yttre likhet, krävs det mer än en vallokal eller två för demokrati.

Vad som menas med demokrati är nu inget man behöver dividera om i oändligheters oändlighet om man inte har som hobby att göra det besvärligt för sig. Det finns väletablerade och likartade definitioner som används av Polity och Freedom House, och efter vad jag läst (bland annat i Forskning & Framsteg) används dessa allmänt i samhällsvetenskaper när man vill ranka länder efter demokratisk nivå. I grova drag ska följande vara uppfyllt för att ett land ska räknas som en demokrati:
* Fria och rättvisa val. Fredligt maktskifte bör ha ägt rum för att visa att systemet fungerar.
* Det ska finnas en fri press.
* Rule of Law, vilket jag översätter till att det ska finnas ett oberoende och fungerande rättsväsende.
När man tillämpar kriterierna – som är betydligt mer utbroderade än den här korta sammanfattningen – får man inte en etta eller nolla på demokratiskalan, utan vanligen en siffra någonstans emellan. De rankningar som Polity och Freedom House gör kan diffa sinsemellan i mitten av skalan, men brukar vara tämligen överens i skalans ytterkanter.

Det finns förstås folk som menar något helt annat när de pratar om demokrati, företrädesvis då folk på vänsterkanten som yrar om något de kallar ”äkta demokrati” eller motsvarande. Men det är vanligen samma människor som inte kan tänka en hel tanke utan att blanda in USAs ondska och som fortfarande tror att kommunism är en bra grej som bara gått en aning fel i implementationen; emedan det givetvis står dem fritt att hitta på helt egna betydelser för ord som andra är rätt överens om kan man med gott samvete lämna dem därhän om man vill komma någonstans.

Nå. Felet många gör, och det gäller i viss grad över hela den politiska skalan, är alltså att stirra sig blinda på den första punkten. Har det bara hållits ett val i ett land hoppar man direkt till slutsatsen att det är en demokrati. Men de andra punkterna finns inte där bara för att framställa västliga demokratier i bättre dager. Inspirationen till dem kommer från de mänskliga rättigheterna, och det finns bra anledningar till att hålla på dem. För att bara nämna ett par; värdet av fria val reduceras kraftigt om partiet vid makten har monopol på (des-)informationsspridning, och i länder där domstolarna fungerar som verkställare av partiets vid makten önskningar tenderar misshagliga kandidater att fängslas. Att det också finns en massa andra andra fördelar med maktdelning och pressfrihet borde inte behöva påpekas särskilt.

Några exempel:

• Venezuela har hjälpligt fria val, ja (bortsett från att Chavez fipplat med valkretsarna så att antalet röster inte har så mycket att göra med hur församlingen sedan ser ut). Men domstolarna har blivit hans egna verktyg och agerar på kommando, och den fria pressen har länge trakasserats. Jag skulle inte kalla Venezuela en diktatur, men man uppfyller inte de mest grundläggande kraven på demokratier.
• Ryssland är i ett läge liknande Venezuela. Man har val, även om de knappast kan kallas rättvisa. Domstolarna är Kremls nickedockor och det är inte mycket bevänt med den fria pressen. Diktatur? Nja. Men absolut inte demokrati.
• Hamas på Gaza-remsan vann ett demokratiskt val, det är alldeles sant. Men det var 2005. Hamas visar inga tecken på att vilja hålla nya val, fri press tillåts inte och såvitt jag vet finns det inget självständigt rättsväsende. När Hamas vann tyckte jag att man skulle ge dem en chans, men nu är det dags att sluta låtsas att styret på Gaza är demokratiskt legitimt.
• Irak. Man har haft två val nu, och det är ärligt talat inte helt trivialt att säga hur väl valresultatet respekterats. Men övriga variabler är det hur som inte speciellt väl ställt med. Det är klart att det kunde vara frestande att vid de första valen utropa att sådärja, nu är Irak en demokrati. Men så enkelt är det inte.

Jaha, så vad vill jag säga med det här?
Inget komplicerat egentligen. Bara att det inte räcker med att dra fram några vallokaler ur rockärmen om man vill njuta frukterna av demokrati. Och att det kan vara bra att ha i bakhuvudet, vare sig man är höger- eller vänsterpolitiker, journalist eller fikarumsorakel. Det är när allt kommer omkring en smula pinsamt att ertappas med två halva kokosnötter och två palmblad på en pinne den dagen någon verkligen synar ens demokratiradar.

This entry was posted on söndag 15 maj, 2011 at 21:47 and is filed under Övrigt samhälle, Politik. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. Both comments and pings are currently closed.