Jag har lyssnat på radio igen. Den här gången har jag fått höra att KU kritiserar ministrar i regeringen för bland annat senfärdighet med att inställa sig för debatt när det dykt upp interpellationer.
Det är förstås inte bra, men det ska ses i ljuset av att det får anses väl känt att oppositionen med början i förra mandatperioden började använda interpellationsinstrumentet som ett sätt att bedriva fördröjningsstrid mot regeringen, på ett sätt som det aldrig varit avsett för och heller inte använts på tidigare. Exempelvis fick Littorin under sin tid som minister svara på någonstans i häradet 300 interpellationer, däribland sådana av irrelevant karaktär som uppenbart bara var till för att störa regeringens dagliga arbete. Inte ens den mest övertygade jobbskatteavdragmotståndare kan på allvar mena att denna interpellationsflod varit sakligt motiverad.
KU har givetvis rätt i sak. Det är inte bra om interpellationssvaren dröjer. Men med en opposition som aktivt saboterat det viktiga interpellationsinstrumentet blir hela frågan bara ett ”meh”.
Förvånansvärt vettig 