Aktualiserat av Svenskt Näringslivs famösa rapport har diskussionen om civilingenjörsutbildningarnas innehåll flutit upp till ytan, nu i form av en debattartikel på SvD Brännpunkt. Det är inte bara det debattartikeln handlar om, men en god del av trätofrågan är i vilken grad icketekniska ämnen (ofta och understundom felaktigt likställt med humaniora) ska ingå i civilingenjörsutbildningen. Diskussionen är inte ny; den levde och hade hälsan när jag läste på KTH, och den var säkerligen inte ny då heller. Jag säger ungefär samma sak nu som då, fast med lite arbetslivserfarenhet tillagt.
Humaniora är bra. Det är inget unikt för just humaniora. Jag är beredd att säga att snart sagt all bildning är instrinsikt intrinsikalt (verkar vara den svenska termen) bra. Allt annat lika skulle jag hellre anställa en nyexad ingenjör som visade prov på bildning utanför sitt specialistområde än en som inte gjorde det.
Men som vanligt är det en fråga om avvägning. Längden på civilingenjörsutbildningen är, i princip, fast. Sätter man in mer icketekniska ämnen är det något annat som får stryka på foten. Är det värt det?
Mitt eget perspektiv är bara ett av många, men jag ställer mig tveksam. Jag tog uppehåll från KTH och tillbringade ett år i humanistland (filosofi och idéhistoria). Det är inget jag ångrar, men när jag tänker igenom mina yrkesår hittills kan jag inte komma på ett enda tillfälle då jag känt att jag i min yrkesutövning varit handikappad av att ha förkovrat mig för lite i humaniora. (Jag räknar inte tyska; goddamn vad bra det hade varit att kunna tyska.)
Det kan knappast bero på att jag med mitt enda år tagit in allt vad icketekniska ämnen har att erbjuda; jag har gjort en nosning, inget annat.
Det kan förstås bero på att jag med ingenjörens lätta autism inte märkt hur jag kommit till korta i de icketekniska sammanhangen. Jag väljer ändå att tro att det inte är så.
Däremot har jag vid upprepade tillfällen känt att jag saknar tekniska kunskaper. Det gäller hållfasthetslära, det gäller materialteknik och inte minst kretsteknik. I somliga av dessa fall har det i ärlighetens namn nog varit så att stoffet ingått i utbildningen och att jag med tiden tappat färdighet, men inte i alla.
Jag har alltså i högre grad känt mig otillräckligt utbildad på det tekniska området än på det humanistiska. Givetvis beror sådant på vilket jobb man har. Mina jobb efter KTH har varit teknikorienterade, men inte extremt så. Vidare kan man inte förvänta sig att få lära sig all teknik man någonsin behöver på en civilingenjörsutbildning, men likväl kvarstår den tekniska tyngdpunkten i mitt kompletteringsbehov.
Som jag antydde ovan vore det bara dumt att tro att just mina erfarenheter utgör en tillräcklig grund för att bedöma vad som krävs på arbetsmarknaden som helhet. Likaså vore det fånigt att tro att den mix av teknik och icketeknik som gällde just när jag pluggade är den perfekta, nu och för framtiden. Men tro saker kan jag göra ändå, och redan när jag pluggade skulle det ingå i runda slängar en halv termin icketeknik i examen. Jag ställer mig tveksam till att dramatiskt utöka denna andel. KTH har vunnit ett grundmurat gott rykte genom god utbildning i teknik och naturvetenskap, och att börja slira på det ser för mig mer nervöst ut än något annat. Visst är det bra om den som tar sig igenom KTH inte blir ren fackidiot, men man kan inte åstadkomma allting inom ramen för en utbildning med begränsad längd. Man kan göra studenterna till goda ingenjörer, men man kan inte ta på sig att göra dem till goda människor. Det är ett ansvar varje ingenjörsstudent själv får ta på sig. Om det då handlar om att läsa – nå, i de allra flesta fall är det fullt möjligt att under utbildningens fem år läsa något annat än kurslitteratur och Liftarens guide till galaxen. Om någon inte är beredd att göra det kan jag som människa tycka att det är tråkigt, men jag kan inte som ingenjör kräva att KTH ska ta det på sitt ansvar.
Förvånansvärt vettig 
lördag 9 juli, 2011 kl. 21:34
Fysmatten i halvfart hade inte varit så dum, men jag hade gärna klämt in en ynka vecka med avtalslagstiftning och konsulträtt någonstans i utbildningen också, och det är väl humaniora?
GillaGilla
söndag 10 juli, 2011 kl. 12:35
Jag ser då det så: En utbildning måste i sina obligatoriska delar vara tillräckligt fokuserad för att den som läser utbildningen ska få valuta för sina pengar inom utbildningens fält. Om vissa andra fält är fördelaktiga kan kurser erbjudas inom dem frivilliga delarna, gärna med ett lågt tak för hur många poäng som får tillgodoräknas (men inte för hur många kurser som får läsas).
Framförallt måste man hålla i minnet att för den som har ett seriöst intresse i bildning är ett högskolestudium bara ett stadium på vägen. Att man privat, framförallt efter studierna, skaffar sig kunskaper och förståelse i andra fält är egentligen självklart. Högskolans uppgift är dock bara att göra detta enda stadium så lönande som möjligt för just det aktuella fältet.
För att ta en analogi: Om jag köper en tågbiljett från Stockholm till Göteborg, då har SJ att köra mig från Stockholm till Göteborg på ett effektivt och efficient sätt. Säkert kan en övernattning i Västerås vara givande vid det riktiga tillfället. Detta tillfälle är dock inte nu och det är inte SJs uppgift att tvinga mig till denna övernattning på bekostnad av en natt i Göteborg.
GillaGilla