Archive for the ‘Akademiska frågor’ Category

Oändlighetens ändlighet

torsdag 15 december, 2016

För drygt två veckor sedan skrev jag om att vi behöver konkret förbereda oss för att hantera konsekvenserna av att klimatet går åt helvete eftersom vi sannolikt inte kommer undvika det, men att vi för den skull inte ska sluta försöka:

Gör som Bamses farmor

Kort efter det snubblade jag över ett par texter som har anknytning till det senare, men det är först nu jag finner tid att lägga upp dem.

Den första handlar om vilken omfattning på gruvdrift och råvaruåtgång som behövs för olika koldioxidsnåla energikällor.
Graphic of the Week: The hidden “fuels” of renewable energy

Den andra handlar om problem på europeisk nivå med biobränslen.
Europe’s green energy policy is a disaster for the environment

Ingen av dem är, åtminstone rent kvalitativt, någon nyhet. Det är ändå värt att ta upp dem för att peka på några av – inte alla – problemen med att satsa enbart på vad som kallas förnybart.

Med det försöker jag inte säga att vi inte ska ha förnybart. Jag tror att vi kommer behöva rejäla mängder av både förnybart och kärnkraft. Men att förlita sig på enbart förnybart kommer inte att sluta väl.
Som det påpekas från, tycker jag subjektivt, fler och fler håll: den springande punkten är inte förnybarhet. Det är hållbarhet.

Kontrafaktisk Clinton

torsdag 10 november, 2016

Som tillägg till förra inlägget, vilket handlade om vad vi bör göra i Sverige efter Trumps seger: hur skulle det sett ut om Clinton vunnit? Förutom enhörningar och regnbågar alltså, och specifikt för de tre punkter jag räknade upp: ekonomi/frihandel, klimat, säkerhetspolitik.

Frihandeln skulle fortfarande haft problem. Clinton hade haft att hantera en hel del inhemsk protektionism och har inte varit genomgående frihandelsvänlig. Gissningsvis är hon inte övertygad protektionist som Trump, så det ser antagligen värre ut med Trump än det skulle gjort med Clinton, men att sitta och påstå att vi fått frihandelsbonanza med Clinton vågar jag inte göra.

Klimatet – trenden gick åt fel håll redan före valet. Ska uppvärmningen begränsas till två grader måste vi i allt väsentligt få bort de över 80 % av energiförbrukningen som är fossil. Det skulle rimligtvis kräva en massiv utbyggnad av både förnybart och kärnkraft, samtidigt som många processer elektrifieras. Ska man stanna på en och en halv grad måste vi antagligen börja plocka bort koldioxid ur atmosfären. Inget av det här håller på att hända, i alla fall inte på en tillräcklig skala. Clinton skulle varit bättre än en Trump som förnekar att problemet ens existerar, men det förändrar inte att med vem som helst av dem måste vi på allvar börja förbereda oss för ett nytt klimat.

Säkerhetspolitiken är ännu ett område där Trump är det dramatiskt sämre alternativet, men inte heller det bättre alternativet skulle låtit oss sitta med armarna i kors, och inte ens om vi gått med i Nato. Bland länderna i Nato är det i stort sett USA, Storbritannien och Frankrike som har någon större expeditionär förmåga, och ingen av dem skulle i händelse av kris kunna komma till undsättning på flera veckor. Så även med en president som inte tar sina talepunkter från Kreml och även om vi faktiskt var med i Nato så måste vi kunna klara oss själva ett bra tag.
När försvaret smälte ihop efter 90-talet lät man det ske under det uttalade villkoret att man skulle växla upp igen om det verkade behövas. Det gällde det militära försvaret och jag tror också det civila. Det skulle vara akut bråttom att göra det med Clinton som president; med Trump lär det vara betydligt värre.

Så för alla dessa tre punkter gäller att vi skulle haft ungefär samma problem med Clinton, det är bara det att de blivit värre med Trump.
Detta betyder inte att Clinton eller Trump var sak samma ur ett svenskt perspektiv. Trump får gärna överraska positivt, men det han visat upp hittills av sig själv har tydligt gjort klart att han är gravt olämplig för ämbetet. Ur ett svenskt perspektiv handlar det mindre om kvinnosyn än om utrikespolitik. Men som jag skrev i förra inlägget, vi har bara att segla efter de vindar som blåser.
Vi har jobb att göra.

In his death all things appear fair

onsdag 11 maj, 2016

I dag har det spritts en nyhet om en cancersjuk affärsman som bestämt sig för att skänka två miljarder kronor till cancerforskning.
Det låter ju bra. Men det är nog inte så bra som det låter.
Ta tex GP:s artikel:
https://www.gp.se/nyheter/sverige/han-sk%C3%A4nker-tv%C3%A5-miljarder-till-cancerforskningen-1.771907
Av den kan man med hög säkerhet sluta sig till att stora delar av beloppet kommer gå till vad som bäst beskrivs som kvacksalveri.
Det går inte att säga med absolut säkerhet att det är så det blir. Men har man alls följt den typen av fenomen – vilket jag har – finns här så säkra tecken att jag personligen skulle vara beredd att satsa en hygglig slant på att det är sådant som avses. Per Edman sammanfattar det bra:
”Men för den som har sett det här förut är varningstecknen flera. Det handlar om en hundvissla, signaler som är avsedda för de redan alternativtroende: som att svensk onkologisk sjukvård skulle vara på något sätt mer restriktivt än ‘utomlands’ (han menar ‘Tyskland’, men har fel) eller att ‘den svenska sjukvården helt monopoliserats av läkemedelsföretagen som drivs av ekonomiska incitament’ vilket är en ren konspirationsteori.”

Man får skänka sina pengar till vad man vill. Det gäller fattiga och det gäller miljardärer. Det gäller friska och det gäller cancersjuka. Det gäller riktig forskning och det gäller kvacksalveri. Jag beklagar att han, av allt att döma, kommer göda en bransch av bedragare och bedragna, men det är hans rätt.
Däremot är det inte tidningarnas skyldighet att rapportera hagiografiskt om det. I alla de artiklar jag sett om det har jag inte sett en enda kritisk fråga. Det är underkänt så det stänker om det.
Och tänk om detta är ett fantastiskt undantag från hur det brukar se ut? Tänk om han, trots alla tecken på motsatsen, inte tänker stödja kvacksalveri? Då hade några kritiska frågor kunnat förtydliga det.

När jag säger att det är hans rätt att göra vad han vill med pengarna gäller det hans privata pengar. För offentliga pengar är läget ett annat. För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om varför det vanligen är en dålig idé att göra statliga sådana satsningar. Här är det, och jag törs påstå att det är bra:

https://dantilert.se/2012/05/27/farligt-flummeri-i-parti-och-minut/

(Det här var från början en FB-status som jag beslöt mig för att bloggifiera.)

Inappropriate Response

torsdag 29 oktober, 2015

Jag har i en bunt år och i varierande grad varit insyltad i föreningen Vetenskap och Folkbildning, eller VoF, som, med föreningens egna ord, vill främja folkbildning om vetenskapens metoder och resultat [samt] bekämpa felaktiga och ogrundade påståenden i frågor som kan avgöras vetenskapligt.

I våras gjorde föreningen en opinionsundersökning om ett stort antal frågor som på ett eller annat sätt hade bäring på föreningen, som vad folk trodde om saker som homeopati och månlandningar. (Det kan spara en del tid genom att redan nu säga att inte allt man frågade om var pseudovetenskap.)
Undersökningen kan beskådas här:
http://www.vof.se/undersokningen-2015/

Jag var själv inte inblandad i undersökningen. Däremot var jag under en period behjälplig medelst skrivande av utkast till en debattartikel baserad på undersökningen. Av flera skäl gick det arbetet inte i mål; i stället valdes rastro som vinkel och följande artikel publicerades för några dagar sedan på DN Debatt:
http://www.dn.se/debatt/halften-av-sds-sympatisorer-manniskor-kan-indelas-i-raser/

Nu när undersökningen är publicerad passar jag på att ändå lägga upp utkastet till debattartikel jag skrev här. Den är mer allmänt hållen (vilket också var tanken) och som sagt på utkastnivå. Men för publicering här tycker jag den kan hålla! Alltså, VÄRLDSEXKLUSIV PREMIÄR:

———-

Föreningen Vetenskap och Folkbildning har låtit Demoskop undersöka vad svenska folket tror om ett antal sakförhållanden, från global uppvärmning och GMO-teknik till alternativmedicin och elöverkänslighet. Svaren väcker både förtröstan och eftertanke.

Den 5-11 maj 2015 genomfördes 1113 intervjuer med en telefonrekryterad panel baserat på ett slumpmässigt urval från sexton år och uppåt som vägts bland annat med avseende på kön och ålder. Det är rimligt att tro att resultatet speglar vad svenskar i allmänhet tror.

Hela 85 % av de tillfrågade instämmer i att det pågår en global uppvärmning orsakad av människan, en ståndpunkt utomordentligt väl delad av etablerad forskning. Å andra sidan tror 40 % att mat framtagen med GMO-teknik är farlig för hälsan. Det har lagts enorma forskningsresurser under lång tid på att utvärdera GMO-teknik, och att tekniken skulle göra maten farlig kan sägas vila på motsvarande vetenskapliga grund som att förneka förekomsten av mänskligt orsakad global uppvärmning.
Undersökningen svarar inte på hur människor dragit sina slutsatser, men det är trivialt att notera att få etablerade medieröster i dag ifrågasätter global uppvärmning, medan det funnits ett antal prominenta aktörer som i strid med det vetenskapliga kunskapsläget aktivt kämpat mot GMO-teknik.
Ska man ta dessa frågor till vägledning verkar människor inte primärt vägledas av vetenskapligt kunskapsläge. Det är knappast till följd av någon fientlighet mot vetenskap per se; 83 % instämmer i att den vetenskapliga metoden är det bästa sättet att nå kunskap om verkligheten.

Det är inte svårt att hitta fler exempel på att ganska många har uppfattningar som avviker kraftigt från det vetenskapligt rimliga. Elöverkänslighet, alltså att vissa får fysiska besvär av elektromagnetiska fält från exempelvis mobiltelefoner, tros av 38 % existera trots att det undersökts grundligt och belägg för en sådan effekt saknas. Nästan var fjärde person tror att slagrutan är ett tillförlitligt verktyg att hitta vatten med, var sjunde tror att homeopati är en effektiv behandlingsform (av vad preciseras inte i frågan) och, en smula spektakulärt, var åttonde tror på chemtrails (definierat som avsiktliga utsläpp av ämnen från flygplan, används för att manipulera människor eller väder). Det sistnämnda har en pikant pendang i den riksdagspolitiker som nyligen bad Riksdagens utredningstjänst ta en titt på just chemtrails.

Är det här alarmerande siffror?
Det beror på från vilket håll man närmar sig dem. Å ena sidan är det positivt att de allra flesta inte tror på homeopati. Å andra sidan krävs det omfattande naturvetenskaplig okunskap för att tro på homeopati – en tro som undersökningen indikerar delas av gott och väl över en miljon människor i Sverige.
En nyckel här kan vara vad som ligger i (natur-)vetenskaplig okunskap. Man kan lägga mycket energi på att sprida vetenskapens resultat, både i populära sammanhang och i utbildningsväsendet. Det är bra och nödvändigt. Men en bit som ofta saknas är förståelsen för hur vetenskap fungerar; vad vetenskap är. Det är i Sverige fullt möjligt att ta såväl femårig universitetsexamen som forskarexamen och fortfarande tro att vetenskap är en samling resultat.
Är det perspektivet man har är det lätt att gå bort sig. En auktoritet säger att global uppvärmning är verklig – då tror man på det. En annan auktoritet säger att man blir sjuk av GMO eller att homeopati fungerar – då tror man på det. Vet man inte hur vetenskap fungerar är det svårt att bedöma en källas trovärdighet.
Att vara välinformerad om vetenskapens resultat skyddar en hel del mot att tro på trams. Omvänt, att vara orienterad i vetenskapens mekanismer ger inte i sig garanterat skydd mot pseudovetenskap. Men kombinationen är kraftfull, och inte överdrivet svår att åstadkomma. Ett välavvägt stycke vetenskapsteori någonstans i skolgången skulle kunna vara betydelsefullt.

Det råder ingen brist på nya och utökade ämnen som olika intressen vill trycka in i redan välspäckade utbildningar. Lyckligtvis är det inget gigantiskt stoff som är aktuellt i detta fall. Att fördjupa sig i vetenskapsteori kan ta en livstid; att skaffa sig grundläggande kunskaper för husbehov kan göras relativt raskt. Det finns redan kurser på högskolenivå som på en populär nivå tar sig an ämnet. Rätt anpassad skulle en sådan kurs inte behöva vara längre än motsvarande ett par högskolepoäng.

Ytterst handlar förståelsen av vetenskap om hur vi förstår och tolkar världen vi lever i, och hur vi förstår och tolkar har ett avgörande inflytande över vilka beslut vi fattar. Konsekvenserna märks i det stora och det lilla. Vilka behandlingar vi söker när vi känner oss sjuka. Vem vi vänder oss till när vi söker svar. Vad vi lägger resurser på, i det privata och i det offentliga. I slutändan vilka lagar som stiftas. Det är givetvis angeläget att sådant sker på så god saklig grund som rimligt möjligt.
Ingen påstår att kunskap om vetenskap löser exakt alla problem, men det bör vara angeläget nog för att motivera att utbildningsväsendet ska lägga kraft på att lära ut inte bara vetenskapens resultat, utan också hur de kommer till.

———-

Jag ska inte glömma att credda Mikael Ingemyr som jobbat hårt med undersökningen och efterarbetet. Han har på sin Facebook-sida en länksamling till tidningar som skriver om undersökningen. Jag har i skrivande stund inte läst alla artiklarna, men snor ändå den länksamlingen till här nedan.

Karin Bojs i DN: Folk litar på vetenskap efter partifärg
Artikel i DN: M-väljare tror på chemtrails – SD-anhängare tror på utomjordingar
Ledare i SvD: Miljöpartister tror månlandningen var bluff
Göteborgs-Posten: Änglar, healing och ufon – detta tror vi på
Artikel i Östnyland: Det finns inga människoraser
Artikel i SvD: SD-anhängare tror mest på biologiska människoraser

———–

Inläggets titel ”Inappropriate Response” är ett skeppsnamn från Look to Windward, en bok i science fiction-serien om The Culture som jag läser. Mer om den här:
https://dantilert.se/2015/04/12/en-kulturgarning/

Veckans lättaste beslut

söndag 17 maj, 2015

Många beslut man tar i regeringsställning är svåra, det törs jag säga utan att själv ha suttit i regering. Senast vid vårbudgeten yttrade jag viss sympati för regeringens problematik, om än inte dess lösningar (inte här, utan på Facebook).
Därför vill jag nu gratulera regeringen för att ha veckans, kanske mandatperiodens hittills, lättaste beslut framför sig.

Nu i dagarna går remisstiden ut för vad man egentligen ska göra med de antroposofiska läkemedlen. I över tjugo år har de levt på årlig dispens, men nu ska det sättas ned en fot. Ska lagstiftningen för läkemedel ändras så att den omfattar även antroposofiska preparat? Eller ska man förbjuda antroposofiska läkemedel? Det tycks vara huvudalternativen.
Precis vad ”förbjuda” betyder är jag inte säker på, men jag tror att det betyder att de inte får kallas läkemedel och inte sägas ha effekter som inte går att styrka.
Och där är den springande punkten. Läkemedel ska, åtminstone i princip, ha en specifik väldokumenterad effekt. Det finns fler villkor, men där har vi en bra grund att börja med.
Grunden för antroposofiska läkemedel är, åter i princip, inte att de är ordentligt testade för en specifik effekt, utan att Rudolf Steiner haft en andesyn om dem.
Ja.
Andesyn.

Saken är rätt klar, eller hur?

Om något antroposofiskt preparat i ordentliga kliniska prövningar klarar allt som vanliga läkemedel behöver klara är det självfallet välkommet att kallas läkemedel. Tills dess är det i den alternativmedicinska undervegetationen de hör hemma. Inte under falsk flagg som läkemedel.

Jag skrev om läkemedelsbegreppet i just denna aspekt i en av mina (framgångsrikt genomröstade) motioner till C-stämman nyligen.
Och jag har tidigare, exempelvis här, i vad jag tycker är ett av mina bättre inlägg, skrivit om hantering av alternativmedicin.
Att jag skriver om det här i dag är för att jag hörde på radio om dagens DN-Debattare ”Släpp inte in antroposofiska preparat i läkemedelslagen” som resonerar ganska precis som jag.

Jag tror att den som lyssnat på mig tillräckligt länge vet att jag skulle säga samma sak oavsett regering.
Så regeringen, det här är ingen svår fråga. Schabbla inte nu. Ge inte falsk legitimitet åt antroposofiskt trams.

Lasting Damage

tisdag 31 mars, 2015

I lördags den 28 mars hölls alltså stämma för Stockholmscentern, och som den som läst förra inlägget vet hade jag berikat den med fem motioner. Det visade sig vara en femtedel av det totala antalet motioner, så ett tag kändes det som att jag bredde ut mig ganska mycket. Sedan kändes det som att jag bredde ut mig ganska mycket, fast på ett bra sätt.
Jag hade dessutom skrivit under en motion om elöverkänslighet.
Det här inlägget handlar om hur stämman gick, med starkt fokus på just de motioner som jag skrivit eller deltog i debatt om.
På stämman hände förstås mycket annat, och inte allt av intresse för den som inte är del av centerrörelsen. Jag tycker i alla fall det kan vara värt att nämna att Christina Linderholm valdes till ny distriktsordförande efter Per Ankersjö. Det tror jag kan bli utmärkt.

Christina Linderholm, ny distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms stad.

Christina Linderholm, ny distriktsordförande för Centerpartiet i Stockholms stad, är skarpare i verkligheten & full upplösning.

Vad gäller motionerna då så hade samtliga motioner före stämman behandlats av distriktsstyrelsen och försetts med överlag väl genomarbetade svar – inget litet jobb. Jag hade tänkt blogga om dessa svar före stämman men hann helt enkelt inte.
Väl på stämman behandlades sedan motionerna i fyra kommittéer som tog ställning till distriktsstyrelsens svar. Kommitténs förslag togs sedan upp i plenum. Och det är först där det avgörs; vad än styrelsen och kommittéerna sagt kan stämman slutligen rösta för något helt annat, och då är det det som gäller.
Jag går inte igenom dessa turer i detalj i det här inlägget, då skulle knappt jag själv orka läsa det.

I stället, pang på motionerna. De två första motionerna från förra inlägget, den om läkemedelsbegreppet och den om reglerna för personalvårdsförmåner, hade båda udd mot pseudovetenskap – inte genom att vilja förbjuda något, utan mer genom att ge sig på olika former av statligt stöd till pseudovetenskap. De gick båda i princip igenom. Den om läkemedelsbegreppet på rent bifall; för personalvårdsförmånerna höll styrelsen/stämman i stort med men förespråkade en utredning av reglerna, vilket väsentligen är ekvivalent med motionens avsikt. Jag deklarerar framgång på båda.

Jag hade alltså också skrivit under en motion rörande behandling av elöverkänslighet som John Kåberg tagit initiativ till. Den yrkade bara på att behandling bör ske i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket inte är något nytt i sig. Den riktade sig i första hand mot de fall då man lagt skattepengar på att ”elsanera” lokaler. Den gick också igenom utan mankemang.

Så var det försvarsmotionerna då. Den första, om en detalj i upphandlingslagstiftningen, kommer knappast bli en blockskiljande valvinnare; jag ser den mer som en teknikalitet som bör rättas till. Den ansågs besvarad, men med ”Distriktsstyrelsen anser att frågan […] är så pass viktig att motionens innehåll och andemening bör meddelas Centerpartiets riksdagsgrupp och Centerpartiets kansli i Europaparlamentet och kan, med motionärens medgivande tillse att så sker.” Det har jag förstås inget att invända mot.

Hm… de två sista försvarsmotionerna tror jag faktiskt jag tar i ett separat inlägg, jag kan vilja lägga ut texten lite mer om dem. I stället kan vi glädja oss åt att stämman antog en motion om att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare, och att man ska kunna ange vilka dessa är redan under graviditeten. Detta var nog stämmans längsta debatt, trots att stödet för motionen var stort. Debatten handlade till stor del om vilket inspel rörande föräldraförsäkringen man eventuellt skulle skicka med, men landade till slut – klokt, säger jag – i att inte säga något alls om det; den frågan behöver man uppenbart tänka över, och det görs inte bäst under pågående plenumdebatt.
Under denna debatt etablerades också stämmodagens ord: ”Fjösig”. Det var flera debattörers epitet på önskan att inte rakt av bifalla utan i stället ta ett varv via utredning.
Självfallet måste man utreda, men det görs alltid inför sådana lagändringar. Det hindrar inte att man uttrycker stöd för en intention.

Så, det får räcka som första del; en första del av idel goda nyheter. Håll utkik efter del 2!

(Inläggets titel: ett General Systems Vehicle från Culture-boken Look to Windward.)

Motionera mera

lördag 14 mars, 2015

Om två veckor är det distriktsstämma i Stockholmscentern dit jag hör. Jag har inte försuttit tillfället att skriva ihop en bunt motioner. ”En bunt” är en bra beskrivning; jag hade ingen aning om det medan jag skrev dem, men det visade sig sedan att mina motioner står för en försvarlig andel av det totala antalet motioner.
Nåja, så kan det gå.
Idén med det här inlägget är att jag lägger upp motionerna (pdf-filer) så att den intresserade kan se vad jag valt att skriva den här gången. Givetvis har jag inte kunnat motionera om varenda fråga som engagerar mig, och i många fall (exempelvis TV-licensen) är det överflödigt att motionera eftersom jag och partiet redan intar samma ståndpunkt.
Hur som helst, till motionerna! Med länkar och kort sammanfattning, om det alls behövs.

Läkemedelsbegreppet
Det är dumt att saker som inte har någon medicinsk effekt ska kallas läkemedel. Avbryt!

Renodlade regler för personalvårdsförmåner
Det är tillåtet för arbetsgivare att skattefritt bekosta viss friskvård för de anställda. Vad som är tillåtet och otillåtet är dock inte helt logiskt. Varför är det okej med homeopati men inte med kanotpaddling? Ändra!

Ändring av upphandlingslagstiftningen för militär materiel
En mycket teknisk motion (rent juridiskt) som ger sig på vad jag ser som ett direkt fel i den svenska upphandlingslagen som får kännbara konsekvenser.
Jag vill passa på att tacka Estrid Faust för hjälp med juridiska detaljer.
Tidigare hade jag någon sorts vag idé om att inte motionera om sådant som direkt berörde mitt arbete. Nu har jag helt enkelt struntat i det.

Och så ett par försvarsmotioner, vars argumentation bör vara välbekant för den som följt min försvarsserie (tex förra inlägget) här på bloggen.

Tröskelförmåga och uthållighet hos Försvarsmakten
Vårt militära försvar är underdimensionerat till och med för sina fredstida uppgifter. Med hänsyn till omvärldssituationen i dag är det ingen överdrift att säga att läget är kritiskt. Dribblande med enstaka flygplan är bara larvigt. Kraftsamling efterlyses.

Svenskt medlemskap i NATO
Att ge nytt liv åt försvaret är nödvändigt, men inte tillräckligt. Att gå med i Nato är nödvändigt, men inte tillräckligt. Tillsammans kan de två åtgärderna vara tillräckliga. Nato är inte perfekt, men likväl vår naturliga hemvist och bättre än alternativen.

Hur effektivt är det då att en enskild medlem motionerar? Tja, jag vet inte. I riksdagen bedöms det vanligen vara begränsat effektivt med ledamöternas fria motioner (även om läget just den här mandatperioden kan göra att det förändras något). Samtliga mina motioner är riksangelägenheter, vilket betyder att de först ska behandlas på stämman i Stockholm för att sedan gå vidare till nationella partistämman i höst. Rimligen är det bara ett fåtal av enskilda medlemmars motioner som slår igenom så att de faktiskt blir partiets politik.
Å andra sidan är motionerna det bästa verktyg jag kan se att jag har för att komma någonstans med politiska frågor som just jag driver.
Och jag tänkte, om inte förbättra, så åtminstone påverka utsikterna genom att detta år faktiskt åka till nationella partistämman och förhoppningsvis stå och dundra i talarstolen till motionernas fromma. Framåt, uppåt, utåt!

Obetydlig fotnot om skolvalets obetydlighet

söndag 9 februari, 2014

För ett tag sedan skrev jag (Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare) och alla andra om skoleländet och vad det kunde tänkas bero eller inte bero på.
Det var mycket poppis att skylla allt eller det mesta på det fria skolvalet. Jag argumenterade för att skolvalet bör behållas även om man kunde visa att det var till men för de genomsnittliga skolresultaten.
Det är en prioritering man alldeles uppenbart kan tycka annorlunda om. Lyckligtvis verkar det som om det är ett val vi inte behöver ställas inför. I samma inlägg påpekade jag att de data som fanns tillgängliga inte verkade ge stöd för att skolvalet skulle ha en negativ effekt på resultaten, och att även Skolverket håller med om det (jag har tyvärr slarvat bort länken till det senare).

Nu finns det ytterligare lite data som pekar i samma riktning, presenterat av Andreas Bergh vid Lunds universitet.
Urval:
We find that increased school choice had very small, but positive, effects on marks at the end of compulsory schooling, but virtually zero effects on longer term outcomes such as university education, employment, criminal activity and health
Också läsvärt: äldre Bergh-inlägg på samma tema

Det tycks alltså som om mer och mer pekar på att det fria skolvalets inverkan på snittresultaten är liten men positiv. Nyckelordet här tycker jag inte är ”positiv” utan ”liten”. Den som vill använda fria skolvalet som slagträ i resultatdebatten har av allt att döma inte mycket saklig grund att stå på, vare sig hen argumenterar för eller emot skolvalet.

Skolans resultat och huruvida man bör ha fritt skolval är, eller bör vara, två olika frågor.

Att tänka fritt är stort men tänka shit pommes frites är störigare

torsdag 5 december, 2013

Det är lag på att alla ska tycka till när det presenteras PISA-data om skolan, och nu har turen kommit till mig.
Givetvis har det högljutt tyckts att detta visar att Björklunds senaste uppsättning skolreformer inte fungerar. Vare sig man gillar reformerna eller inte är det inte en slutsats man kan dra. Jag ska erkänna att jag inte har örnkoll på alla skolreformer som genomförts, men det stora lasset kom väl 2011. Det är två år sedan. De elever som 2012 testades i den här PISA-omgången har gått i stort sett hela sitt skolliv i den gamla skolan. Om 2011-reformerna får någon effekt kommer de inte att synas på en bunt år än.
Men om det inte är 2011-reformerna som ställt till resultaten, vad är det då? Hur kommer det sig att det enligt PISA går sämre och sämre för den svenska skolan?
Jag tror inte att någon verkligen vet det. Men jag tänkte diskutera två hypoteser som ofta kommer upp, utan att för den skull hävda att det är de enda tänkbara förklaringarna.

Lärarutbildningen
Jag tycker inte att det i dag pratas så mycket om lärarutbildningen, men för några år sedan var den mycket på tapeten. Och nog verkade det finnas fog för kritik. Någon kanske minns Zarembas artikelserie på temat. Själv minns jag anekdotiskt hur ingen av de lärarstudenter jag pratade med för typ tio år sedan var nöjd med nivån. Jag minns den nästan färdiga matte- och NO-lärare jag labbade med på en grundläggande astronomikurs, och som tycktes sakna både matematiska grundkunskaper och matematiskt tänkande. Jag har ingen länk tillgänglig, men jag vill också minnas att utbildningen fick rätt hård kritik från mer formellt håll.
Det betyder inte att alla utexaminerade lärare från den tiden är dåliga. Jag misstänker att minst en av dem jag pratade med är en utmärkt lärare. Men det är i så fall hens egen förtjänst, inte lärarutbildningens. Jag tror att jag är en duglig civilingenjör, men det hade jag inte varit om inte utbildningen, trots sina fel och brister, på det hela taget varit bra. Har man en undermålig lärarutbildning kan man inte förvänta sig att snittläraren blir bra, och om snittläraren inte är bra lär det avspegla sig i skolresultaten.

Okej. Låt oss anta att lärarutbildningen under lång tid varit en starkt bidragande orsak till dagens sjunkande resultat. Låt oss också anta att de reformer utbildningen genomgått nu gjort det till en utmärkt utbildning. När kan man då förvänta sig resultat?
Det räcker förstås inte med att det börjar studenter på den nya utbildningen.
Det räcker inte heller med att det, fyra-fem år senare, börjar examineras lärare från nya utbildningen.
De måste antagligen också hinna bli det dominerande inslaget på sin arbetsplats. Det lär ta storleksordningen två decennier till.
Sedan måste dessutom elevkullarna gå igenom skolan som präglas av lärarna som gått igenom den nya utbildningen. Det är ytterligare en bunt år.
Sammantaget kan man förvänta sig att ett ordentligt genomslag kan fås efter i runda slängar trettio år.
Trettio år.
Den här aspekten av problemet är inget man ser en förändring av från en regeringsmandatperiod till en annan, hur genomgripande, bra eller dåliga reformerna än är.

Det fria skolvalet
Det fria skolvalet är mer populärt att angripa i dag; det tas upp så snart tillfälle ges, till exempel i DN alldeles nyss. Dessa attacker bär ofta en ideologisk prägel, men det behöver inte med nödvändighet betyda att det inte ligger något i dem. Jag har till exempel ofta en ideologisk ståndpunkt i mycket av det jag skriver om, men vill gärna tro att det inte förvandlar allt till snömos.
Låt oss därför, för diskussionens skull, anta att det fria skolvalet är en starkt bidragande faktor till sjunkande PISA-resultat, och att mekanismen är att duktiga elever tenderar att välja samma skolor vilket ger segregering.
Betyder det att man, som vissa vill, bör avskaffa det fria skolvalet?
Nej, det gör det inte.
Tanken att skolan inte var segregerad förr är befängd. Den var bara segregerad på ett annat sätt – då efter bostadsort. Att bostadsmarknaden dras med betydande segregering är det i sin tur ingen som brukar bestrida.

Jag är uppvuxen i ett otroligt medelklassigt område, och mina skolklasser har i allt väsentligt varit en homogen sammanslutning av lokala medelklassbarn. Nu och ett tag till bor jag i centrala Stockholm, granne med ett gymnasium. Gående till och från det gymnasiet ser jag hyggligt stora mängder elever med uppenbar invandrarbakgrund. Jag kan givetvis inte veta att de inte bor i city, men en hastig blick på de boende i kvarteren här gör det långsökt att alla dessa elever bor i innerstan. Vore det inte för det fria skolvalet skulle de inte ha en chans att få gå i den här skolan. Boende i Husby skulle i skolan bara träffa andra som bor i Husby, och boende i innerstan skulle bara träffa andra som bor i innerstan. Det är segregering.
Precis varför de har valt innerstadsskolan vet inte jag. Jag vet inte om det är en extra bra skola. Men det kommer inte an på mig att välja åt dem. Ska man ta ifrån eleverna och deras föräldrar rätten att välja skola ska man ha väldigt bra skäl till det.

Är det då inte väldigt bra skäl att vilja hejda dagens segregering och sjunkande PISA-resultat? Tja, målet är vällovligt men medlet fel. Det vilar på idén att duktiga elever är skyldiga att vara förebilder åt mindre duktiga. Att de duktiga ska pytsas ut som någon sorts maskotar eller harar, och dra de mindre duktiga efter sig. Det är att göra de duktiga barnen inte till mål i sig, utan till medel för andra. Redan där borde man dra öronen åt sig. Gör man inte det kan jag fortsätta med att en sådan lösning lägger vuxenvärldens skolmisslyckande på barnen. När man inte lyckats ordna en skola som klarar av att få med sig alla barn, då säger man alltså att det är de duktiga barnens ansvar att fixa de mindre duktiga barnens skolgång? I vilken värld låter det som en hygglig lösning?

Den skarpsynte läsaren ser att jag inte presenterar någon egen lösning på just det här problemet (om vi nu alltså för diskussionens skull utgår från att problemet är reellt). Men att man inte har en bra lösning innebär inte att vilket förslag som helst är bra. Att avskaffa det fria skolvalet är helt enkelt fel väg.

Det finns fler skäl till varför skolvalet bör behållas.
Om elever placeras på skola efter bostadsort betyder det att skolor är garanterade ett visst elevunderlag. Detta har mer karaktären av skolans rätt till elever än elevens rätt till skola. Man kan i princip tänka sig att det ger långsiktighet för att utveckla verksamheten, men att ta bort det yttre förändringstrycket brukar inte göra underverk för utveckling. Tvärtom har man kunnat se att kommunala skolor i områden med mycket friskolor har behövt rycka upp sig – och också har gjort det.

Slutligen ska sägas att även om jag nu alltså, för diskussionens skull, utgått från att det fria skolvalet inverkat menligt negativt på skolresultat ska man inte för den skull vara säker på att så verkligen är fallet. Andra som tittat ingående på frågan kommer fram till att ”Sammantaget ser vi inga dramatiska effekter, vare sig positiva eller negativa, av de ökade möjligheterna att välja skola”. Skolverket själva säger att det inte går att dra några säkra slutsatser om skolvalets effekt på resultaten. Om effekten var stor borde den rimligen vara akamediskt välbelagd nu. Så tycks inte vara fallet.
Att avskaffa det fria skolvalet skulle, menar jag, vara fel även om det vore skyldigt till resultatnedgången. När det nu inte verkar finnas ordentliga data som tyder på att skolvalet verkligen är boven vore det förstås än mer galet att ta bort det.

Kommunaliseringen och resurserna
Som extranummer ska jag beröra två förklaringar till som ibland framförs, skolans kommunalisering och bristande resurser. En synbarligen plausibel iakttagelse är att medan skolan för staten är en investering för framtiden, är den för en enskild kommun mer en kostnad i budgeten. Kommunerna ska därför behandla skolan sämre än staten. Vad som talar emot det är att, som jag uppmärksammade för några inlägg sedan, skolan fått mer och mer resurser; skolan har aldrig haft så mycket pengar som i dag. Även om man förstås inte kan utesluta att det skulle gå att göra bra saker med ännu mer resurser innebär det att man rimligen kan utesluta resursbrist som orsak till kraftig nedgång i resultaten. Och om kommunaliseringen ställt till med elände så verkar det inte vara genom att strypa pengakranen.

Så.
Vad är kondensatet av det här inlägget? Vad ska vi göra?
Kondensatet är egentligen vad vi inte ska göra. Vi ska inte drabbas av panik. Vi ska inte hemfalla åt ”Vi måste göra något. Detta är något. Alltså måste vi göra det.” Vissa frågor kanske tål att användas vårdslöst som trubbigt tillhygge att tillgripa i sluggerdebatt. Skolan gör det inte. Undviker vi oöverlagda paniksvängar har vi kanske inte vunnit, men vi har i alla fall undvikit att göra saken än värre.

Sense Amid Madness, Wit Amidst Folly

torsdag 15 augusti, 2013

Bara en referenslänk: jag och Sofia och Martin Rundkvist och Dan Larhammar skriver i dag på DN Debatt om trams på apoteken:
”Bluffprodukter skadar förtroendet för apoteken”

Uppdatering 19 augusti – Evidens, schmevidens

Jag tänkte uppdatera med vad som hänt sedan artikeln publicerades, sett från min synvinkel. Den verkade ta viss skruv. Inte så att det blev Veckans Stora Ämne kanske, men mer än jag nog hade trott. Vi blev uppringda av Aftonbladet publikationsdagen, och det hampade sig så att jag tog samtalet. Jag är inte intervjuvan för fem öre, men lyckligtvis var inte journalisten ute efter att sabla ned mig. (Förresten, tack Mattias, Malin, Martin, Tanja och Rebecca för eftercoachning som jag kan ha nytta av nästa gång.) Jag tror inte jag sade några dumheter, men jag kunde varit snärtigare.
Resultatet dök upp senare på dagen: Apoteken säljer ”rena bluffprodukter”
Där hade man även intervjuat Eva Fernvall, kommunikationsdirektör hos Apoteket. Jag törs säga att av oss två var det inte jag som klarade mig sämst. Fernvall:

Jag tycker väldigt illa om när man gör placeboeffekt till någonting som är fel. Placebo är vetenskapligt bevisat att det kan ha effekt.

Det svaret tycker jag är en större nyhet än vår debattartikel. Att man sålt trams år efter år trots påpekanden skulle i princip kunna vara en kombination av lathet, förbiseende och allmän slapphet, men här svarar Apotekets kommunikationsdirektör – som dessutom är sjuksköterska och borde ha koll – som om hon är helt omedveten om medicinska elementa. Sådana elementa som man går till apoteket just för att de ska ha koll på åt en.
Martin C skrev på facebook: ”Ouooo, smärtsamt, Eva!! Det känns i kroppen som jag tittar på film och någon får en ordentlig pungspark.” Yep.

Samtidigt blev jag twitterutfrågad av någon som jag då inte hade möjlighet att ta reda på vem det var, men som visade sig vara strateg på Sveriges Apoteksförening. Det var inte ett långt meningsutbyte, men inte heller här uppvisades ett spår av intresse för skillnaden mellan placebo och hundrafemtio års vetenskap.

För det är just vad det handlar om. I mer än hundra år har medicinsk forskning handlat om att få fram behandlingar som är bättre än placebo. Placeboeffekten är verklig och ska inte förringas, men när man lanserar en behandling kan man inte komma undan med placebo.
Särskilt inte om man är Apoteket.
Vi har fått samtal från en person som jobbat länge på apotek och som menade att det går kraftigt utför med kraven på vederhäftighet. Att kommunikationsdirektören på Apoteket uttrycker sig som om hon var omedveten om medicinska elementa bekräftar den bilden. Det finns mycket kunnig personal på apoteken som måste ha svårt att acceptera att ledningen så ledigt distanserar sig från det senaste seklets medicinska landvinningar.

Vi skickade in en kommentar till Aftonbladet, men hörde inte något tillbaka. Oh well.

Samma kväll togs artikeln upp i ett kort inslag i TV4-nyheterna. De spetsade till det en aning, men inte till förvanskningens gräns. Länk, men jag gissar att inslaget försvinner från sidan om inte så jättelänge.

Så igår togs debattartikeln upp i en kolumn på DN:s ledarsida: Hälsosam lagstiftning finns redan
Jag tycker att den är lite märkligt skriven. Har skribenten verkligen läst vår artikel? Hon argumenterar att apotek faktiskt måste få sälja schampo och sådant. Jo, men vi har ju inte argumenterat mot det. För att inte göra det till en politisk debatt om omregleringen av apoteksmarknaden påpekar vi särskilt att de här grejerna såldes även före omregleringen. Och man får faktiskt inte bluffa om schampo heller. L’Oreal fälldes för inte så länge sedan för att ha påstått saker om sin antirynkkräm som de inte hade täckning för. Samma sak borde rimligen gälla behandlingar också. Det är ganska enkelt. Sälja – ok. Bluffa – inte ok. Ok? Ok.
Krönikören skrev att ”debattartikeln ger uttryck för en föråldrad föreställning om vad apoteken kan och bör lova”. Eh va? Om inte apoteket kan hålla ordning på om deras grejer funkar, vem kan och bör då göra det? Nej, det här inte en föråldrad inställning. Det är ett sabla anständighets- och hygienkrav. Basta.
Vi skickade in ett bemötande, vilket båtat föga.

Så långt den mediereaktion jag känner till. Ingen har sablat ned oss i sak, vilket inte heller var väntat, men förstås skönt att vi inte hade missat något fundamentalt. Vi hade kanske kunnat vara vigare och kvickare efter publikationen, men jag får väl se det som en crash course.
Ett antal privatpersoner i närliggande branscher har uttryckt sig uppskattande. Det är klart, den som inte håller med kanske är tyst av artighet.

Vad jag tror blir mitt bestående intryck är antagligen Apotekets reaktion, som kan sammanfattas:
Evidens, Schmevidens.
Jag är uppriktigt förvånad över den hållningen. Hade det inte varit enklare – och bättre – att bara säga ”ok, det har gått snett här, vi fixar”? Men nej, hellre dumpar man alla ambitioner att hålla sig mer vetenskaplig än auraläsaren på hörnet.
Kommer jag då lita på apoteken framöver?
När det gäller läkemedel, ja. Dessa är hårt reglerade och apoteken kan inte fula sig nämnvärt. Det finns också mycket kunnig personal på apoteken som rimligen egentligen inte vill sälja skräp, och läkemedel tror jag de kan.
Men när det gäller produkter som inte styrs på det sättet, nej. Jag gjorde det tidigare men gör det inte längre.
I hela den här processen har exakt ingenting framkommit som tyder på att apoteken bryr sig ett vitten om ifall deras påståenden är sanna eller inte, så länge de kommer undan med det. Noll personer har uttalat sig till stöd för basal medicinsk vetenskap. Däremot har ett antal personer uttalat sig som om de funderar på att börja sälja torkat hundbajs igen.
Som jag skrev, det tycker jag är en större nyhet än armbanden i sig.

I vattenvirvlarens skugga

onsdag 10 oktober, 2012

Jag har uppmärksammats på att den centerpartistiska riksdagsledamoten Solveig Zander har motionerat om ökat och särskilt stöd till alternativmedicin, dymedelst tillkännagivande sin kandidatur till utmärkelsen ”minst nödvändiga riksdagsledamot”. Motionen finns att läsa här med titeln ”Kunskapsläget inom komplementär alternativmedicin” och uppvisar en rik provkarta av feltänk, faktafel och… ja det är mest feltänk och faktafel, de två dimensionerna kan sägas spänna upp hela motionens rymd.

(Den som roar sig med att leta efter vanliga woo-markörer kan notera att redan i första meningen i andra stycket nämns ”skolmedicinen”.)

För inte sådär värst länge sedan skrev jag om pseudovetenskapliga motioner, denna gång aktualiserat av en miljöpartiintern motion. Resonemanget jag utvecklar i det inlägget är i så gott som sin helhet applicerbart för Zanders motion, och nytillkomna läsare rekommenderas att ta del av det – bland annat för att jag fortfarande är nöjd med det, men också för att jag ska slippa skriva det en gång till. Nedan utgår jag från att man har läst det.

Det som inte berörs i det inlägget är det i sammanhanget rätt vanliga påstående Zander gör att alternativmedicin till sin natur inte lämpar sig för att testas med gängse vetenskaplig metodik. Hon talar sig också varm för universitetskursen ”Forskningsmetodik A”. Jag är inte närmare bekant med den, men om den är värd sitt namn torde samtliga godkända kursdeltagare kunna tala om för Zander att ”det här kan inte testas på vanligt sätt”-argumentet vanligen är skitprat. Tvärtom är det i de allra flesta fall synnerligen enkelt att testa alternativmedicinska hypoteser på precis det gamla vanliga sättet med dubbelblindade randomiserade studier.

Flera av de alternativmediciner Zander intresserar sig för, som homeopati, är vidare redan grundligt utredda och avfärdade. Det finns ingen vettig anledning över huvud taget att fortsätta kasta goda pengar efter dåliga. Det skulle hon ha insett om hon bemödat sig att, å jag vet inte, kanske ägna tio minuter åt att läsa på innan hon skrev sin motion.

Riksdagen är en plats där olika åsikter och värderingar bryts mot varandra, och så ska det vara. Men det här är ingen fråga om åsikter och värderingar. Det här är en sakfråga där det finns objektiva fakta att inhämta, och de inhämtas lätt för den som bara vill. Solveig Zander är en av 349 lagstiftare. Deras jobb är viktigt och vi har rätt att begära att det tas på allvar. Ett första steg för en riksdagsledamot skulle kunna vara att lägga en kvart på att verifiera att hennes motion inte är objektivt galen. När man som Zander hoppar över det steget undrar jag vad man gör i Riksdagen. En sådan här frifräsarmotion går visserligen nästan aldrig igenom, men det är ingen ursäkt. När en av våra 349 lagstiftare sitter och motionerar till homeopatins fromma borde det vara en allvarlig varningssignal. Högre krav än så måste vi kunna ställa på våra ledamöter.

Hon är givetvis inte ensam. De senaste dagarna har vi förskräckts över vetenskapsfientlighet hos ledamöter i USAs motsvarande församling. Miljöpartiet är som jag tidigare skrivit om stammisar i ämnet. Både socialdemokrater och moderater har utmärkt sig i senaste motionsfloden. Men när jag nu råkar vara medlem i Centerpartiet svider det lite extra att se att sådant här lever kvar.

Gummiklubba fram

tisdag 25 september, 2012

…eller vad det nu är man använder i whac-a-mole.
Sofia uppmärksammade mig på en debattartikel i Aftonbladet om manlig omskärelse:
Mozhgan Jalali: Fel att likna manlig omskärelse vid könsstympning
På inte speciellt många ord drar den några av de vanligaste dåliga argumenten ett varv till. Men det är väl så man gör, så jag drar svaren en gång till.
Citat kursiverade.

Omskärelse är en god tradition som har stöd i vetenskaplig forskning. Det finns flera studier, bland annat från USA, som kan visa på en positiv effekt. Exempelvis löper omskurna män betydligt mindre risk för att smittas av hiv.

Fel eller irrelevant. Jalali skriver ”exempelvis”, men jag tror inte att hon kan hitta något annat speciellt välbelagt än just HIV-prevention. HIV-preventionen i sin tur är bara relevant i områden med mycket hög HIV-prevalens, och är inte alls relevant för spädbarn, som vanligen inte har penetrerande sex. Det finns inga medicinska skäl att omskära spädbarn.

Det tyngsta argumentet mot manlig omskärelse har varit att man som förälder inte får göra något med barnets kropp innan barnet är stort nog att bestämma självt. Den argumentationen håller inte eftersom det i dag utförs många ingrepp på barn där barnet inte är med och bestämmer. De flesta föräldrar överväger exempelvis att vaccinera sina barn. Detta eftersom de ­anser att det finns vinster att hämta och som man inte vill vänta med tills barnen blivit äldre.

Ja, det stämmer att man gör ingrepp på barn som barnet kan uppleva kränkande. Detta gör man för att det är medicinskt motiverat. Att vaccinera sitt barn mot allvarliga sjukdomar är medicinskt motiverat. Att skära bort delar av barnet för att man har lust att göra det är inte medicinskt motiverat.

I Europa har främlingsfientliga grupper väckt debatten. Ett exempel är den sannfinländska riksdagsledamoten Vesa-Matti Saarakkala, som anser att omskärelse av pojkar borde kriminaliseras.

Ja, det stämmer att en del främlingsfientliga är emot manlig omskärelse. Det är dock bara ett fult guilt-by-association-argument att dra upp det. Det finns fullt tillräckliga argument mot omskärelse av spädbarn som inte är rasistiska.

Drömmen om ett mångkulturellt Sverige kan bara förverkligas genom ömsesidig förståelse och respekt för olika kulturers värderingar och traditioner. Även minoriteter ska ha rätt till sin tradition.

Det är inget fel i sig att ha en tradition, vare sig man räknar sig till en minoritet eller inte. Men när traditionen går ut på att i onödan skära bort delar av spädbarn är det inget som förtjänar någon respekt.

Jag har redan skrivit mycket mer utförligt om manlig spädbarnsomskärelse i ett inlägg för ett par månader sedan. Jag hänvisar dit för mer grundlig argumentation, och hoppas fåfängt att jag aldrig mer får anledning att återkomma i frågan.

Det rimliga i att vara emot sådant som är dåligt

lördag 28 juli, 2012

Det är lätt att tro att frågan om manlig omskärelse av spädbarn skulle vara utagerad i och med Johan Sperlings inlägg i frågan tidigare i år. Så tycks dock inte vara fallet. Det poppar fortfarande upp de mest kuriösa debattartiklar (tex DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan) som argumenterar för omskärelse av spädbarn i Sverige. Det är tydligen dags att ta ett grepp om frågan igen, och min plan är att göra det med hjälp av en uppställning av för- och emot-argument, Sofias soffsurfning på en del rena sakargument, och givetvis Wikipedia.
Och, nota bene, vad det här inlägget handlar om är omskärelse av manliga spädbarn.

Vi börjar med den medicinska frågan.

  • Skyddar det inte mot HIV att vara omskuren?
    Jo, till viss del. Kvinnor får inget skydd, men en man som har oskyddat samlag med en HIV-smittad kvinna får ett visst skydd av att vara omskuren. Normal risk för att HIV-smittas vid ett enskilt vaginalt samlag tycks ligga någonstans under en promille; omskärelse kan minska den risken, kanske med hälften. De studier som finns ger ingen helt klar bild. Argumentet är dock dåligt eftersom
    1: HIV i Sverige är så sällsynt att det knappast kan motivera omskärelse.
    2: Har man HIV i Sverige vet man i regel om det. Den som försöker skydda sig mot HIV genom omskärelse i stället för kondom är korkad.
    3: Viktigast och nog i sig: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex, och i de fall de har det är HIV-preventionen inte det stora problemet. Att vilja omskära småbarn för att skydda mot HIV är lite som att trampa sönder deras leksaksbilar eftersom det finns rattfyllerister.
  • Skyddar det inte mot HPV-smitta att vara omskuren?
    Alltså det virus som kan ge kvinnor livmoderhalscancer.
    Jo, det verkar så. Jag skriver att det ”verkar så” eftersom man varit tvungen att göra upprepade metastudier för att kunna säkerställa ett samband. Behöver göra mer än en metastudie kan man känna sig rätt övertygad om att den effekt man letar efter inte är särskilt stor.
    Argumentet faller dock på samma avgörande punkt som föregående: Spädbarn och småbarn har inte penetrerande sex.
  • Det är bra för hygienen att vara omskuren.
    Jovisst, man slipper dra tillbaka förhuden för att tvätta. Att övertala pojkar att dra förhuden fram och tillbaka är ju känt som ett omöjligt uppdrag.
    Nej, det har inte gått att knyta några relevanta hygienvinster till omskärelse.
  • Om man gör omskärelsen under ordnade former på sjukhus är det en riskfri operation.
    Fel.
    Inga operationer på spädbarn är riskfria. Dels är barnen så små att det är svårt rent hantverksmässigt att göra precis vad man ska. Dels är själva bedövningen en risk i sig.
    Det är inte lätt säga precis hur stora riskerna är. Komplikationer tycks uppstå i storleksordningen någon procent av fallen (även om betydligt högre skattningar finns). De flesta komplikationer är mindre allvarliga, men undantag finns. Det händer att resultatet är en trasig penis (David Reimer torde vara ett av de mer kända exemplen). Även dödsfall inträffar. De är inte vanliga, men tycks snitta på några om året i USA.

Detta är de medicinska argument jag sett andragas till spädbarnsomskärelsens fromma. Jag återkommer nedan till fler medicinska aspekter, men vill sammanfatta så här långt.
De enda effekter av en omskärelse som skulle kunna vara medicinskt motiverade kommer först när mannen börjar ha sex, och är sålunda helt utan bäring på omskärelse av småbarn.
Samtidigt finns risker med ingreppet, och det händer att barn dör i sviterna av det, eller förlorar sin penis, även då det görs av läkare. Det är ovanligt men det händer, med viss regelbundenhet.
Gör vi då inte andra medicinska ingrepp på barn som de ibland dör eller tar skada av? Jo, men då är de medicinskt motiverade, och man kan göra en avvägning av medicinska fördelar och risker. När det, som i detta fall, faktiskt inte finns några medicinska fördelar är även en ytterst liten risk alldeles för stor. Och när det handlar om flera dödsfall per år borde slutsatsen vara självklar.

Med det etablerat är det nu dags att fortsätta gå igenom argument, vissa med medicinsk anknytning, andra inte.

  • Det är bara oomskurna som klagar.
    Fel. Både på individ- och gruppnivå, fel.
    Jag som oomskuren har förstås ingen personlig erfarenhet av att vara omskuren. Den som omskurits som småbarn har likaledes ingen personlig erfarenhet av att vara oomskuren. Lyckligtvis(?) låter även vuxna män omskära sig, och på sådana individer där man har erfarenhet av båda tillstånden har det gjorts intervjustudier. Och, tja, det verkar vara legio att ångra sig. Det betyder inte att alla ångrar sig, men en väsentlig andel verkar göra det. Framträdande anledningar är sämre sexuell känslighet och ett allmänt tråkigare sexliv, och dålig komfort vid bärande av normala kläder. Detta givetvis även efter att såret läkt. Även om detta inte är något som alla intervjuade upplever borde det ändå stämma till eftertanke gällande att utsätta spädbarn för ingreppet.
    Inom judendomen finns ett antal organisationer som arbetar mot omskärelse av barn, och långtifrån alla barn i judiska familjer i Sverige omskärs. Inte heller i judiskt ortodoxa kretsar i Israel är omskärelsen allomfattande, och det har utvecklats alternativa ritualer som förbigår själva omskärelsen. Hur det ser ut i muslimska kulturkretsar har jag sämre koll på, och debatten i exempelvis USA har jag inte fördjupat mig i, men det här är uppenbart inte en fråga bara för sekulära svenskar.
  • Man klarar sig bra utan förhud också.
    Visst överlever man även utan förhud, ingen påstår något annat, även om det uppenbarligen finns nackdelar som upplevs i varierande grad. Å andra sidan – man klarar sig väldigt bra utan sin lilltå också. Det är ett dåligt argument för att ta bort lilltån på småbarn.
  • Säger inte WHO att omskärelse är bra?
    Nja. WHO tycker att omskärelse kan vara en bra idé under förhållanden då risken för HIV-spridning är hög (prevalens > 15%), men varnar för risken att folk förlitar sig på omskärelse som smittskydd, och understryker att det bör göras ”under conditions of informed consent”, vilket givetvis utesluter omskärelse av spädbarn.
  • Det är upp till föräldrarna att fatta medicinska beslut för sina barn.
    Fast nu är ju inte spädbarnsomskärelse ett medicinskt motiverat beslut, vilket etablerats ovan, utan något annat.
  • Barn tvingas till många saker de inte vill, som att vaccineras eller gå i skolan.
    Ja, och dessa saker kan uppfattas som övergrepp av barnet. Den viktiga distinktionen är att det finns goda sakliga skäl för barn att vaccineras och gå i skolan. Sådant saknas för omskärelse.
  • Det är upp till föräldrarna hur barnet ska uppfostras.
    Ja – inom vissa gränser. Man får till exempel inte slå barn, eller tatuera dem (tror jag). Varför det då skulle vara okej att skära bort delar av dem förefaller oklart. Barn är inte ägodelar som vilka som helst, att förfoga över helt efter gottfinnande. Faktum är att småbarnsomskärelse rimligen bryter mot barnkonventionen.
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle kränka religionsfriheten.
    Vems religionsfrihet då? Religionsfrihet handlar om att få utöva sin egen tro, så länge det inte kränker någon annans rättigheter. Att under frånvaro av samtycke avlägsna kroppsdelar från andra människor är givetvis inte något som har med religionsfrihet att göra. Man får ju inte definiera sin egen religiositet genom att skära i andra människor.
    Jag passar också på att rakt av citera Johan ovan, då skrivet i en judisk kontext:
    ”Du kan odla flätor, fira sabbat, rabbla böner och tro till bokstaven på varje knasig utsaga i Toran hur fritt och frejdigt som helst. Blir alla dessa saker värdelösa för dig om du inte får skära i barn?
  • Ett förbud mot omskärelse av spädbarn skulle beröva barnen sin religiösa identitet.
    Återigen: Bosh. Småbarn, och i synnerhet inte spädbarn, är inte förmögna att fatta ett informerat beslut rörande sin livsåskådning. Det finns inga religiösa barn, bara barn till religiösa föräldrar. Om barnet när det vuxit upp beslutar att låta omskära sig är det en sak, men inte samma sak som att tvångsomskära det som liten parvel.
    Det är förstås fullt möjligt för föräldrar och omgivning att tuta i barnet att det inte är en fullvärdig människa eftersom det fortfarande har förhud. Det torde dock vara uppenbart att problemet i ett sådant fall inte är förhuden per se.
    Och det här med att avlägsna barnets förhud för att markera föräldrarnas kulturella preferenser… är det någon som tycker att det vore okej av kristna föräldrar att tatuera in ett litet kors på barnets penis? Någon? …någon?
  • Om man inte tillåter omskärelse kommer det göras ändå, fast på köksborden.
    Vad är det man säger här egentligen? Att de som mest idkar omskärelse – i ett svenskt sammanhang vanligen judar och muslimer, har jag fått för mig – är oförmögna att respektera lagar? Man vet ju hur de är, de där? Det låter lite… unket.
    Sedvänjor förändras. Jehovas vittnen i Sverige insisterar inte längre på att deras barn inte får ta emot blodtransfusioner. Det finns ingen anledning att tro att just judar och muslimer skulle vara oemottagliga för andra idéer än de redan kulturellt etablerade.
  • Att vara emot omskärelse är ett uttryck för islamofobi/antisemitism/rasism
    Det här är ett av de fulaste argumenten av alla; det borde ha en egen Godwin-kategori. Enda anledningen till att jag tar upp det är för att det dyker upp så jämrans ofta. Givetvis går det att vara rasse och vara emot omskärelse, men vid det här laget borde det stå klart att det finns goda och tillräckliga skäl till att vara emot omskärelse utan någon rasistisk läggning. Det här är inte så mycket ett argument som en förolämpning; ett reflexmässigt svar att ta till när man inga övriga argument har.

Det börjar bli dags att knyta ihop nu. Jag tror inte att jag ovan missat några vanligt förekommande argument. Omskärelse av småpojkar fyller inte något vettigt medicinskt syfte och det är inte riskfritt. Det kränker barnets rätt till självbestämmande – ja det är en kränkning helt enkelt, till på köpet en irreversibel kränkning med reell inverkan på barnets fortsatta liv. Väldigt lite eller inget i argumentationen för omskärelse handlar om barnets bästa, det verkar mer handla om föräldrars rätt att göra ägodelar av sina barn.
Om en vuxen människa vill låta omskära sig av vilket skäl det vara månde så är det, i princip, dennes ensak. Men blanda inte in spädbarn i det.

Biodynamiken, antroposofin och varför inte

fredag 1 juni, 2012

Jag drog nyligen in mig själv i en diskussion om Saltå Kvarn och biodynamisk mat. Min ståndpunkt är att jag i möjligaste mån vill undvika biodynamiskt odlad mat, och nu tänkte jag lite närmare motivera varför.
Det är inte för att det är något fel på själva maten. Det finns ingen anledning att tro att kvaliteten är vare sig högre eller lägre än den skulle varit utan det specifikt biodynamiska inslaget i odlingen.
Biodynamisk odling är inte synonymt med ekologisk odling, men biodynamisk odling är också ekologisk. Är det där skon klämmer? Jag har ju tidigare uttryckt motstånd mot ekologisk odling i stor skala. Men nej, det är inte heller det som är grejen, även om det i mina ögon inte heller hjälper den biodynamiska saken.

Nej, problemet är att jag inte vill ge mitt stöd till de idéer som kommer i det biodynamiska paketet.
Det där är alltid en gränsdragningsfråga. Som liberal vill jag till exempel i princip inte stödja vänsterpartiet, men i det sällsynta fall jag stöter på en vänsterpartistisk näringsidkare ser jag ingen anledning att missgynna denne för sina partisympatier. Skulle det å andra sidan vara fråga om en öppet nazistisk nasare skulle jag dra öronen åt mig. Var och en måste få dra sin egen gräns, och jag har funnit att min gräns går hitom biodynamiken med vidhängande idégods.

Vad är det då för idéer jag finner så frånstötande?
Dels, och i sammanhanget mest harmlöst, är det praktiken för själva odlingen. Den är fylld av vidskepelse och astrologi, som föreställningar att kosmiska krafter (Obs! Inte gravitation.) ska påverka odlingen. Speciella preparat tillverkas, till exempel: ”Småhackade barkbitar av ek läggs i en skalle från något husdjur, omges av torv och grävs ned i marken på hösten på ett ställe där mycket regnvatten rinner förbi.” Detta ska alltså hjälpa skörden. Eftersom preparaten ska användas i homeopatiska portioner uteblir förstås all eventuellt tänkbar effekt – vilken nu den speciella effekten av att ligga i en koskalle skulle vara.
Jag behöver egentligen inte orda mer om själva odlingen, även om det sannerligen finns mer godis i den påsen. Det är tillräckligt att konstatera att odlingen bygger på magiskt tänkande och allehanda stolligheter, och att även om det inte gör maten dålig lämnar det ändå en besk bismak i min mun.

Det är emellertid först nu vi glider in på det graverande. Den biodynamiska odlingen är en del av den antroposofiska rörelsen. Antroposoferna är mest kända för roliga hus, garn och lugna miljöer – ungefär. Och kanske biodynamiken. Det finns dock fler och mer relevanta aspekter att känna till. Faktum är att det finns så enormt mycket graverande inom antroposofin att skriva om att det är omöjligt att täcka allt i ett blogginlägg; jag får begränsa mig till några nedslag.

Antroposofin är en religiös rörelse med ungefär hundra år på nacken, och Rudolf Steiner är dess profet. Antroposofin själv brukar inte karakterisera sig som en religiös rörelse, utan snarare som bärare av en speciell sorts vetenskap: den andliga vetenskapen, uppenbarad i andesyner för Steiner, den ende(?) som varit kapabel att nå full insikt i hur saker och ting hänger ihop.
Ja, det är alldeles uppenbart en religion alltså.
Och problemet är just hur saker anses hänga ihop.

Raslära
Det kan nog tänkas att en och annan blir förvånad av att höra att rastänkande är en av grundbultarna i antroposofisk världsåskådning. Mänskligheten delas in i raser som representerar stadier i människans andliga utveckling. Föga förvånande står den ariska rasen överst. Negerns själ är tydligen helt passiv, men han är glad ändå, representerande barnet. På mellannivåer hittar vi asiater, medan indianerna är en degenererad människoras som representerar ålderdomen.
Låter det här bekant är det inte av en tillfällighet. Antroposofin hade ett betydande idémässigt överlapp med – och påverkan på – den tyska nationalsocialismen när det begav sig. Mycket av rasmaterialet kom dock till innan det blev riktigt i ropet med stöveltramp. Steiner malde om raser och det hemska med negrer i Europa på ett sätt som skulle få Sverigedemokraterna att framstå som ivriga integrationsförespråkare.
Jag skulle vilja exemplifiera med några utdrag ur antroposofiska verk, bara för att visa vad det kan handla om.

Det är inte på grund av européernas nycker som den indianska befolkningen har dött ut, utan på grund av att den indianska befolkningen måste förvärva de krafter som ledde till att den dog ut
– Die Mission einzelner Volksseelen, s. 4:9

Om aboriginer:
förkrympta människor vilkas avkomma, de så kallade vilda folkslagen, idag befolkar vissa delar av jorden
– Rudolf Steiner, Aus der Akasha-Chronik, Basel 1955, s. 32.

Det finns naturligtvis ingen anledning att med högmod blicka ner på de färgade raserna. Man föraktar ju inte heller gamlingar och barn på grund av att de inte står på den mänskliga utvecklingens nuvarande höjdpunkt. Barn och gamla är oumbärliga för samhället, de tillför samhället något specifikt. Barn t. ex. framkallar hos vuxna en inre moralisk anspänning, man är tvungen – visserligen i allmänhet helt omedvetet – att framstå som förebild för dem. Man har betydligt mera ansvar inför det uppväxande släktet än för fullvuxna människor. Mänskligheten har för övrigt börjat att känna ett mycket större ansvar för de färgade raserna nu än förr.De färgade raserna representerar olika tidigare utvecklingsfaser av hela mänskligheten och bevarar dessa för framtiden, då de på nytt – om än i förvandlad form – skall få aktualitet.
– Antropos 14(9):235, 1967

Vurmen för rastänkande upphörde inte med andra världskriget utan fortsatte ogenerat åtminstone in på 60-talet. Mot slutet av 60-talet publicerades i den antroposofiska tidningen Antropos ett oemotsagt försvar för apartheid i Sydafrika. 1983 skrev Hans Möller, ledande svensk antroposof:

Även andliga väsen är underkastade karmalagen och därför kan man urskilja karma även i folkens öden. Är det inte skakande att observera hur amerikanska män en gång av hänsynslöst vinningsbegär slog negrer i kedjor – människor som stod på barnets utvecklingsnivå – och släpade dem från urskogens naturliga fria liv till sitt eget hemland för att förslava och grymt utnyttja dem – och nu få se hur folkkarma verkar: att det amerikanska folket nu är tvunget att under stora uppoffringar och s.a.s mot sin vilja måste göra allt för att höja de förslavade negrernas kulturella nivå till sin egen standard – den enda lösningen på det nu så brinnande negerproblemet

Det finns vidare rapporter från 90-talet att rasläran användes i antroposofernas skolor. För inte längre sedan ska barnen, på annat håll, ha fått höra att det var dags för indianerna att dö.
Hur det står till i dag är inte enkelt att veta. Det finns många aspekter av antroposofin som antroposofer inte gärna skyltar med. Det här är en av dem, och det ligger nära till hands att antroposoferna gjort den korrekta bedömningen att den skulle kunna uppfattas som rasistisk.

Ja, eftersom den är jätterasistisk så att det stänker om det helt enkelt.

En sak är dock säker, och det är att antroposofin aldrig gjort upp med sin raslära. Det skulle faktiskt vara rätt svårt att göra det, eftersom den som sagt är en grundbult i den antroposofiska världssynen. Vidare kommer mycket av det direkt från Steiner, och en annan grundbult är att Steiner är så gott som ofelbar.

Jag kan förstås inte veta att den biodynamiske bonden går och grunnar speciellt mycket på negerproblemet eller gottar sig åt den ariska rasens överlägsenhet. Man får hoppas att det där lugnat ned sig en del. Men faktum kvarstår: rasläran är en integrerad del av den antroposofiska läran, och någon utrensning av den har aldrig gjorts.

Medicin
Nästa allvarliga invändning jag har mot antroposofin är dess medicin.
Till att börja med på är grundsynen direkt antivetenskaplig. Tron på reinkarnation är av stor vikt, och att drabbas av sjukdom kan vara ett tecken på att man varit stygg i tidigare liv. Men sjukdomar är inte bara dåliga, utan även av stor betydelse för barnets utveckling. När det kommer till de antroposofiska läkemedlen (i brist på ett bättre ord) bygger de mycket på signaturlära (alltså, växter med hjärtformiga blad hjälper mot hjärtsjukdomar) och lika botar lika, alkemi och astrologi. Det vill säga, lite av varje ur skåpet med strunt. Man tycks dock nogsamt ha undvikit att plocka upp någon av den folkmedicin som skulle kunna ha en del vettigt i sig, i stället kommer väldigt mycket direkt från Rudolf Steiners andesyner. Det behöver knappt nämnas att det finns få eller inga exempel på antroposofiska läkemedel som bestått en god vetenskaplig prövning.

Det här kan inte avfärdas som harmlöst strunt. Till exempel är man i antroposofiska kretsar vaccinationsmotståndare, och det var bara häromåret som det uppdagades att en vårdcentral i antroposifitäta Järna avrådde från att vaccinera barn mot mässlingen. Då och då bryter det också ut mässlingsepidemier bland antroposofer. Mässling är en potentiellt dödlig sjukdom, vilket är lätt att glömma för den vaccinerade delen av befolkningen. Tack vare Steiners andesyner utsätter antroposoferna sina barn för en inte försumbar livsfara.

Den regelbundne läsaren minns kanske cancerpatienten jag nämnde i förra avsnittet, som åkt till Tyskland för alternativvård, till en kostnad av livet. Jodå, det var en antroposofisk inrättning. De får inte bedriva sådan ”vård” i Sverige, men i Tyskland kommer de undan med det, och de är hjälpsamma nog att ha en svensk hemsida, så de bedriver uppenbarligen rekrytering gentemot Sverige. Det kostar liv. Inte bara några statistiska liv på en okänd marginal, utan riktiga, konkreta människoliv, i dag, i Sverige.

Avrundning
Jag vidhåller vad jag sade i början. Envar måste få dra sin egen gräns för vad man tycker det är okej att ge sitt stöd till.
Om jag blir bjuden på biodynamisk mat äter jag; det är som sagt knappast något fel på själva maten. Är biodynamisk mat det enda som finns att få tag på går jag inte hungrig.
Men det ska mycket till innan jag, om jag har ett val, ger mitt stöd till en rörelse som den antroposofiska. Ja, de bygger festliga hus. Men de går också från det förryckta (flå sorkar vid rätt astrologiska förhållanden), via det motbjudande (omfattande rasism som aldrig tycks ha rensats ut) till en medicinsk praxis som dödar.
Givetvis finns trevliga antroposofer. Den antroposofiska läran finner jag dock, och med goda skäl, gravt frånstötande.
Det är inte så att jag direkt frustar av iver att få hälla mina pengar på den rörelsen.

Det här är ändå bara ett mycket begränsat axplock. Den som vill gå vidare kan, bland mycket annat, roa sig med vad tänderna betyder för barns andliga utveckling. Det finns, som sagt, mer godis i den här påsen.
Information är också, numera, relativt lättillgänglig. När jag ville friska upp mitt minne och hämta citat inför skrivandet av det här har jag gjort det enkelt för mig och bland annat använt följande ej hittills nämnda källor:
Antroposofi och ekofascism
Antroposofisk medicin (pdf)
Antroposofisk medicin – en granskning
De svenska antroposoferna och negerproblemet
Rudolf Steiners raslära

För att ta det en tredje gång – du gör förstås som du vill. Men fundera gärna på om det där biodynamiska mjölet smakar så gott egentligen.

Farligt flummeri i parti och minut

söndag 27 maj, 2012

Jag hade egentligen tänkt skriva om förmögenhetsskatt, men blev kastad in på ett annat spår. Miljöpartiet har kongressat, och det har motionerats vilt. En av motionerna handlade om att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin. Det vill säga, yrkandet var ”att riksdagsgruppen får i uppdrag att arbeta för att en särskild forskningsfond för klinisk forskning och utveckling inrättas”, men vad den egentligen handlade om var att ge mer pengar till forskning på alternativmedicin.

Motionstexten är för lång för att återges här i sin helhet och jag har tyvärr ingen länk till den. Argumentationen rör både bristen på evidens för behandlingar inom etablerad sjukvård och, tja, det klagas på att folk som tillämpar alternativmedicin inte får den uppskattning de förtjänar, ungefär. Det exemplifieras med en läkare som inte fått bedriva sin alternativa praktik i Sverige på grund av alla stelbenta och provinsiella regler om evidens, och som därför flyttat till Tyskland ”och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige”. Jag återkommer till det.

Är det inte bra att forska på alternativmedicinska metoder då? Mer forskning är väl alltid bra?
Ja, i princip. Kruxet uppstår när resurserna är begränsade, vilket de alltid är.
Innan man satsar mer på forskning på alternativmedicin bör man därför betänka följande.

  • Det är sant att det många behandlingar inom sjukvården inte är testade enligt konstens alla regler. I vissa fall finns goda skäl till det (sambo Sofia påpekar till exempel att ortopediska ingrepp är etiskt knepiga att testa mot placebo; ska man låta bli att laga benen på några patienter?), men i andra fall är det helt enkelt så att det aldrig gjorts en riktigt ordentlig utvärdering. Det finns dock vanligen goda skäl att tro att existerande behandlingar fungerar. På det sättet är alla otillräckligt utvärderade behandlingar inte skapade lika. Många av de alternativmedicinska hypoteser som framkastas är uppenbart orimliga, på så sätt att de strider mot grundläggande medicinsk, kemisk eller fysikalisk vetenskap. Varför ska man kasta pengar på sådant, när det finns rimliga behandlingar att utvärdera?
  • Den som tror att det inte forskats på alternativmedicin bedrar sig. Det har lagts jättebelopp på att utvärdera alternativmedicin, och det har lett till – nästan ingenting. Det är typ Johannesört som i någon mån överlevt en tuffare granskning, vilket är typiskt på så sätt att mycket av modern medicin har sin bas i renade former av ämnen man funnit i växtriket. När det gäller alternativmedicinska hypoteser som i förstone avfärdats som vetenskapligt orimliga, men som ändå visat sig fungera, kan jag komma på… hm, nä, jag kom inte på några.
    (Akupunktur och kiropraktik når inte dit; om det verkligen behövs kan jag återkomma till dem i kommentarerna.)
  • Många av de alternativa behandlingar som förs fram är inte nya, outforskade, spännande hypoteser. Ofta är det varianter av samma gamla trötta idéer som cirkulerat i år, decennier eller ibland i sekler. De tenderar att redan vara så ordentligt utredda som är rimligt möjligt, och om bara deras anhängare var villiga att ta till sig resultat som strider mot deras förutfattade meningar så, tja, skulle de inte vara anhängare längre.

Det sistnämnda är en av sakerna som skiljer vetenskap från pseudovetenskap. Även inom normal vetenskap kommer det fram drösvis med hypoteser som vid granskning inte visar sig hålla. Tricket då är att överge dem och gå vidare. Det är en vana som knappt alls omfattas av alternativmedicinen, där man krampaktigt kan hålla fast vid de mest bisarra föreställningar. Homeopati, för att nämna något, var visserligen långsökt redan när det uppfanns, och borde ha övergivits helt när det blev uppenbart att det inte låg något i idéerna. Den som i dag förespråkar homeopati har ställt sig vid sidan om hela det vetenskapliga angreppssättet. Om det gjorts av okunskap (inte en ursäkt, information är lätt tillgänglig), ondska (för det är vad det är om man medvetet vill pracka på folk verkningslösa preparat) eller dumhet (beklagligt) kan vara sekundärt; vägran att ta till sig god vetenskaplig forskning är inte något som bör belönas med mer pengar.

Allt mitt tal om vetenskap kontra pseudovetenskap och alternativmedicin här kan lätt ge intryck av att jag vill ha någon sorts särbehandling av det ena eller andra. I själva verket är det tvärtom. Jag vill att alla hypoteser ska bedömas på samma grunder. Det är också i stor utsträckning vad som i dag sker. När man ska fördela sina begränsade forskningsmedel ger man dem då till idéer som inte redan är motbevisade eller är uppenbart galna.
Den som vill särbehandla, det är den som vill ha en specialfond för de tokerier som i en renhårig kamp inte har en chans.
Jag säger som jag sagt förut: Idén att man skulle satsa extra mycket på just sådana behandlingar som vare sig är teoretiskt lovande eller har kunnat visas fungera i praktiken tycks mig inte ha resonerats fram av någon som uppenbart borde leda landet.

Allt det här kan fortfarande verka som en rätt kylig fråga, som på sin höjd handlar om fördelning av skattemedel. Det är fel. Det handlar om liv och död, alldeles på riktigt. Den som avstår från visat verkningsfull behandling för att i stället ägna sig åt ett verkningslöst eller skadligt alternativ har större bekymmer än ineffektivt nyttjande av skattemedel. För hur var det nu med den där behandlingen som nämndes i början av inlägget, som framhålls som så behjärtansvärt i motionstexten? Jag citerar hela stycket:

Flera exempel finns där läkare flyttat utomlands eller där läkare blivit av med legitimationen på grund av att det saknas vilja och pengar att följa upp de metoder dessa läkare använt sig av. I flertalet fall rör det sig inte om helt nya metoder utan behandlingar som använts i andra länder i Europa eller USA med gott resultat. Läkaren har varit utbildad för att utföra behandlingen och haft den utrustning som behövts. Trots det har metoderna förkastats för att de ansågs sakna evidens. Ett exempel på detta är en läkare som tidigare var verksam i Upplands Väsby. Han utbildade sig och införskaffade apparater för uppvärmning av tumörer. I först hand för att lindra smärta, men i flera fall blev patienten också av med tumören. Denne läkare blev anmäld HSAN och det beslutades mot vite att hans metoder inte skulle få användas i Sverige. Läkaren flyttade till Tyskland och bedriver där en framgångsrik praktik med samma metod som förbjöds i Sverige. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade kunna skapa en annan situation.

Sofia gjorde tio minuters research på det där. Forskningsmedel för uppföljning av metoden hade inte förändrat ett smack, eftersom metoden redan är utvärderad av Cochrane och inte visat sig hjälpa för att bli av med tumörer. Men det slutar inte där – Sofia kände igen behandlingen från en av sina arbetsplatser. En patient med lungcancer kom in till sjukhuset. Cancern bedömdes vara i botbart skick. Patienten avböjde dock behandling, och åkte i stället till Tyskland för att använda just denna värmebehandling. Hen kom tillbaka med lungorna fulla av spridd cancer; hem till Sverige och en nu oundviklig död.
Det är vad motionen tycker att vi ska ha mer av i Sverige.
Någon har, i den här människans fall, tyckt att alternativa terapier är finare än det strävsamma arbetet med att samla evidens. Någon har talat väl om värmebehandlingen utan att ha på fötterna. I förlängningen har det dräpt en människa. Och alla som läst något om Steve Jobs vet att det inte är en unik historia.
Det är vad det här handlar om. Det handlar om vetenskap, ja. Men det handlar också om liv och död.

I politik fattas många beslut som i förlängningen blir frågor på liv och död. Förbjuder man dubbdäck kommer några köra ihjäl sig. Tillåter man dem kommer några andra dö av partikelföroreningar. Med begränsade resurser kan man antingen bygga vajerräcken på vägar som räddar några liv, eller så kan man lägga pengar på mer avancerad diagnostik för att hitta cancer tidigare. Kanske inte båda.
Det här är inte en sådan avvägning. Att vilja lägga pengar på att legitimera orimliga alternativbehandlingar är att betala för att onödigt många ska dö, utan att få något igen för det.

Hur gick det för motionen då?
Den röstades ned. Lyckligtvis finns det oftast folk som säger stopp i tid. Men inte alltid.
Det finns förespråkare för pseudovetenskap i alla riksdagspartier. En mångfald exempel talar för att miljöpartiet av födsel och ohejdad vana är värst (vilket jag vet att långtifrån alla miljöpartister är glada över), men det ryktas att mitt eget centerparti och moderaterna kommer som goda tvåor. Det är inte med stolthet jag minns när en centerpartist installerade vattenvirvlare i Riksdagshuset. Den som ägnar sig åt sådant har inte i Riksdagen att göra, oavsett partitillhörighet.

xkcd får avslutningsordet. Klicka på bilden för original.