I förra inlägget berördes vilken princip man ska ha för socialförsäkringarna. Jag tänkte passa på att spåna lite löst kring det.
I dag är flera av socialförsäkringarna grundade på principen om inkomstbortfall, alltså att man får en viss procent av sin tidigare inkomst. Även om det är grundprincipen har vi i praktiken i flera betydande fall gått mot något som snarare är en grundtrygghet, lika för de flesta. Jag har tidigare skrivit om det, och jag tycker fortfarande att den texten är aktuell. På rak arm verkar det vettigt att man får en grundtrygghet, och vill man ha mer pengar än så i händelse av arbetslöshet eller något annat får man teckna försäkring för det. Som jag skrev då, det är inte uppenbart varför lågavlönade ska behöva skatta för att högavlönade ska få mer än de själva i händelse av arbetslöshet.
Det finns ett argument jag hört för varför lågavlönade skulle vilja skatta för sådant, och det är att det ska bevara högavlönades betalningsvilja gällande skatter. Och visst, om man explicit går över till ett system med grundtrygghet, där det är upp till envar som vill ha högre grad av skydd att skaffa det, då bör man också sätta ett tak för inbetalningarna till systemet. Tanken är ju – eller bör i alla fall vara – att ge utrymme för individuellt val av skyddsnivå, och då måste man också ge rum för det.
Dock kan man göra observationen att vi redan i dag närmar oss ett grundtrygghetssystem, utan att man begränsat skatteuttaget och utan att vi för den skull sett omfattande skattemygel.
Det bör sägas att en övergång till grundtrygghet bygger på en implicit premiss att det kommer att dyka upp marknadslösningar som låter en komplettera sitt skydd. Det borde verkligen göra det, och till viss del har det redan blivit så – flera stora fackförbund erbjuder i dag inkomstförsäkring till sina medlemmar – men, som jag också skrev sist det begav sig, jag förstår inte varför jag inte översvämmas av erbjudanden om tandvårdsförsäkringar. Det är nog en bra idé att undersöka marknaden för inkomstförsäkringar innan man fullt ut sjösätter en grundtrygghetsreform.
När man ändå pratar grundtrygghet är det lätt att glida över till något av en favoritidé i vissa vänsterhörn: medborgarlön.
Alltså en peng som alla får, i alla fall om de inte har ett arbete.
Det finns några lockande aspekter i en sådan idé. Från mitt perspektiv är den mest lockande enkelheten i systemet. Man kan skära bort mycket av joxet kring ersättningarna i dag. Strunt samma om man inte har ett jobb för att man är sjuk, bara vill jobba med indonesisk isskulptur, studerar eller vad som helst annat. Har du inte jobb, här är en påse pengar som ersätter socialförsäkringar, socialbidrag och studiebidrag, tack och hej.
Man kommer dock inte undan kontrollapparaten helt. Jag utgår från att en medborgarlön för att inte krascha statsfinanserna bara kan gå till dem som inte har jobb, så man måste fortfarande kolla att det inte blir fel där. Det skulle också kunna vara slugt att ta sig en funderare på hur man ska hantera folk som startar företag, eller för den delen alla med ryckiga inkomster.
Vidare ligger det, om man nu inte önskar sig finansiell kollaps, i sakens natur att en medborgarlön måste vara en i lönetermer mycket låg lön, jag gissar mer i linje med socialbidrag och studiemedel än vad man normalt tänker på i termer av a-kassa och sjukpenning. Dels för att inte den rena penningmängden ska löpa amok, dels för att det måste vara ekonomiskt mycket mer fördelaktigt för en individ att arbeta än att inte göra det. Vad man än kallar det kommer en medborgarlön fortfarande i praktiken att vara ett bidrag som bekostas av dem som jobbar, och då hänger det som vanligt på att tillräckligt många jobbar; det är det gamla vanliga om att man måste producera välståndet innan man fördelar det. Lätt att glömma.
Så även om medborgarlön tilltalar mitt estetiska sinne för enkelhet i systemen har jag svårt att se det bli verklighet. Det lär inte vara helt enkelt att sälja in något som i praktiken innebär en mycket kraftig sänkning av a-kassa och sjukersättning.
Jag kanske borde fotnota hit att jag inte ens har försökt att räkna på vad som skulle vara en rimlig nivå på en medborgarlön – och då menar jag statsfinansiellt rimlig, inte rimlig för att kunna chilla med sin Playstation under softa förhållanden. Att göra en statisk uppskattning (alltså utan att ta hänsyn till förändrade beteenden) ska väl inte vara helt omöjligt borde vara ganska lätt med lite grottande i statistik, men det får vänta.
Förvånansvärt vettig 