Envar sin egen expert

Det tycks mycket om tillståndet för Sveriges järnvägstrafik. Vad som är fel nu. Vad som var rätt förut.
Jag har jobbat i järnvägsbranschen ett år. Det gör mig självfallet inte till någon framstående järnvägsexpert, särskilt som jag inte hade någon tidigare erfarenhet (att jag åker tåg ibland räknas liksom inte riktigt) och det jag höll på med var relativt avgränsat. Icke desto mindre hoppas jag att jag snappade upp åtminstone något – i vart fall inte mindre än många av de andra tyckarna, vare sig de tycker i fikarum eller plenisalen. Därför vill jag också tycka lite nu, och jag tänkte tycka om två av de vanligare sakerna andra ofta tycker om att tycka om. Och jag tänker göra det utifrån vad jag tror mig ha snappat – låt vara att jag nu varit borta från branschen ett och ett halvt år och det kan ha hänt saker sedan dess.

Generaliserat påstående ett:
Det var dåligt att privatisera/avreglera tågtrafiken.
Mitt motpåstående: Nja. Det är, som vanligt, inte så enkelt. Vissa saker har blivit sämre, ja. Till exempel blev det lätt kaotiskt med ett relativt stort antal aktörer – stort jämfört med hur det varit tidigare – utan något riktigt organiserat sätt att samordna sig och prata med varann. De flesta gjorde nog så gott de kunde, men järnvägen bygger på att det går att samordna sig på övergripande nivåer. Jag vet att det gjordes ansatser för att få till något liknande en sådan samordning. Hur det har gått vet jag inte.
Andra saker var sämre på den gamla monopoltiden. Jag har hört berättelser om underhållsdepåer förr i tiden, med en närmast kommunistisk nivå av ineffektivitet. I klartext: Anställda som inte gjorde ett skapandes grand, utöver att titta på när någon annan kanske jobbade. Att komma in i en depå med vagnar där… ingenting händer, ingenting görs, inget som kan kallas verksamhet pågår. Det är något som tydligen ska ha förändrats till det bättre nu för tiden.
Det är en sida av monopoltiden det inte pratas så mycket om nu, såvitt jag hör i alla fall.
Det här är bara två exempel, men min uppfattning är att även om det helt klart finns problem med hur tågtrafiken är upplagd i dag är en återgång till monopolet inte rätt lösning.

Generaliserat påstående två:
Man borde ge mer pengar till underhåll.
Nå, att det satsats för lite pengar på underhåll i decennier är nog allmänt accepterat. Men min förståelse är att häromåret frågade regeringen Trafikverket hur mycket de ville ha för underhåll. Trafikverket tog sig en funderare och sade sedan ”fem miljarder” (varav merparten till järnväg). Det fick de.
Kanske finns det en anledning till att Trafikverket inte sade ”alla pengar ni har”. Kanske är den anledningen inte att Trafikverket har dålig fantasi.
Flera gånger under min tågtid talades det om möjliga tågsatsningar i Sverige. Flera gånger kom samma sak upp: det är begränsat hur mycket som är rimligt att satsa på ett år, helt enkelt eftersom kunnigt järnvägsfolk är en begränsad resurs.
(Om jag själv räknades dit låter jag vara osagt.)
Finns det inte fler som kan jobba med god effektivitet hjälper det inte att kasta mer pengar på en satsning, den blir inte klar snabbare för det. Åtminstone inte på ett effektivt sätt. Möjligen kan järnvägskonsulterna få högre löner.
Jag kan givetvis minnas fel på siffrorna, men det borde inte förändra principen.
Gissningsvis är det vad som ligger bakom Trafikverkets bedömning. Att hälla på med ännu mer pengar nunuNU är bra om man vill vara den som satsar mest på underhåll, men antagligen inte lika bra om man vill vara den som får ut mest underhåll för pengarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s