Det stora blå

I senaste numret av tidningen Ingenjören (sid 29-33 i denna pdf) är det en lång artikel om färskvatten, närmare bestämt bristen därpå och hur mycket vi gör av med. Jag finner den inte invändningsfri.

Stora delar av artikeln ägnas åt ”virtuellt vatten”, och jag måste erkänna att det kan vara första gången jag ser en någorlunda ingående redogörelse för det. Det verkar dock vara en vettig konstruktion, syftande till att sätta ett vattenpris på olika varor och, får jag förmoda, tjänster. Exempel: ett ton spannmål – 1000 kubikmeter vatten. Författaren John Anthony Allan skriver att marknaden inte ensam kan hantera vattenbristen, och det låter inte helt huvudlöst, på ganska precis samma sätt som marknaden inte ensam kan hantera utsläppen av växthusgaser när det inte finns ett pris på utsläpp. Det står inte i artikeln, men det lär vara ett fall av tragedy of the commons. Finns det däremot ett fungerande (och det är ett nyckelord) sätt att prissätta vattnet – eller koldioxiden – talar mycket för att marknaden är väl lämpad för att hantera den sortens problematik.

Så långt gott och väl. Det jag inte gillar antyds av en mening som dyker upp när Allan i sin artikel kommer in på de förmaningar han vill förmedla. Utan någon synbar koppling till något annat skriver han ”Köp aldrig automatiskt något som reklamen lockar med.”
Va?
Inget annat i artikeln handlar om reklam. Snarare kopplar det där in sig i en tradition där den enda lösningen på resursproblem är ransonering och kontroll. Jodå, talet om att marknaden inte kan lösa problemet föregås av ”När vi vet hur detta virtuella vatten ‘rinner’ kan vi med tillräckligt mycket politisk vilja använda handeln till att sköta denna resurs effektivare och på så vis garantera en ömsesidig vattentrygghet.” Det kan läsas som en vurm för vattenprissättning, och jag vet inte var Allan står i den frågans detaljer, men ganska precis sådana formulerar tenderar i andra sammanhang att vara kodord för planekonomi. Om planekonomi kan vi med viss säkerhet säga – kids, try it at home. Men det funkar inte i större samhällen.

Detta får vara min ingång till den egentliga poängen med det här inlägget. I en lång artikel om vattnet och dess användning är den enda väg framåt som stakas ut en eller annan variant på ransonering.
Att 97% av allt vatten på jorden är saltvatten framställs, precis som i grundskolans OÄ-undervisning, som ett hot.
Hear me, ye of little faith: Att 97% av allt vatten är saltvatten är inte ett hot. Det är en möjlighet.

Man bör vara försiktig med att peka ut något jordiskt som en oändlig resurs, men om vi kunde rena havsvatten och göra färskvatten av det skulle gränserna för vattentillgången åtminstone ha flyttats så långt att vi förmodligen skulle ha mer akuta problem ett tag.
Och rena havsvatten, det kan vi ju. Det enklaste och minst sluga är att bara koka det. Det finns dock långt bättre metoder, som omvänd osmos. Så varför använder vi inte dessa metoder?
Det gör vi, men mest oljestater. Anledningen är att de drar mycket energi. Vilket leder mig tillbaka till mitt energirika evangelium. Har man bara tillgång till energi på ett bra sätt är vattenbristen i ett slag utraderad. Det är inte ens science fiction, vilket bevisas av Abu Dhabi som har en avsaltningsanläggning med en kapacitet på 300 kubikhektar per år 3*10^8 m^3 per år (eller decimeterdjupt med vatten över Gotlands yta, eller 500 Globen). Att bränna olja är kanske inte direkt energi på ett ”bra sätt”, men det är energin som är knäckfrågan, inte vattnet.
Man skulle kunna tycka att denna ändå existerande lösning skulle få ett omnämnande i en lång artikel om vattenbrist.
Men nej. Inte med ett ord.
Jag tar det som ännu ett exempel på en trist och väldigt defensiv attityd till de gemensamma utmaningarna.

När skogen började ta slut i Bergslagen var lösningen inte att lägga ned all industriell produktion och huttra i backstugorna. När vattnet nu är en trång resurs kommer den långsiktiga lösningen inte vara att sluta upp med sådant som behöver vatten.
Det betyder givetvis inte att vatten inte ska nyttjas effektivt. Energifrågan är ännu inte löst, och på både kort och medellång sikt lär det vara slugt att, till exempel genom att prissätta vatten, göra det bästa av en begränsad tillgång. Men energi och vatten är vad jag inte hittar något bra uttryck för på svenska: a long game.
Och det bästa draget är denna gång inte att inte spela.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s